Fortsatt farande

 Resandet fortsätter.
Igår bar det av till Malmö och till Karins fina bostad.
Nu satt vi inte inomhus hela dagen. Vårvädret bjöd ju verkligen till utevistelse, och Karin tyckte att vi skulle åka till hennes favoritjoggingställe, Bokskogen i Torup, en dryg mil öster om stan.
Där borde det väl finnas cacher, tyckte Karin. Det gjorde det. Många. Vi tog en, av alla möjliga rundor.
Ensamma var vi inte i den fina bladlösa skogen. Massor av människor, gamla som unga, joggade eller promenerade längs stigarna. En geocachare med son träffade vi på.
Andra tycktes inte alls bry sig om att vi rotade runt i naturen. De var väl vana... eller också tänker man att man får väl göra som man vill.

Vitsipporna stod i full blom.
Några blåsippor tycktes inte finnas i  den täta fjolårslövmattan.
Vårlök fanns det däremot en del.
Vitsipporna hade nästan helt kommit till ordentlig utblomning.
Och solen sken så gott över oss alla.

Med tanke på att jag hittills bara sett småblommor (knoppar) här hemma så måste jag verkligen gå nära och känna doften från vårprimörerna.
Tror att det kan vara lika vitt här hemma om någon vecka, speciellt som det sägs att vårvärmen ska komma på besök i slutet av veckan.

Cacherna var i stort välgjorda och lätta att hitta. Möss, krokodiler, fejkade stenar... och som här, "vettskrämmande" Karin, en fladdermus.

Stigar fanns det gott om och de var väl underhållna.
Området tillhör ett slott, Torups slott.
Jag har ingen bild från slottet, för det var en massa byggställningar runt, och sådant gör sig inte så bra på bild. Men iallafall, slottet var uppbyggt på 1600-talet, hade ägts av flera adelsfamiljer, varav en nästan hade utplånats vid en drunkningsolycka i den stora dammen. Ekan hade kapsejat, ingen kunde simma. Flytvästar fanns väl inte på 1700-talet.
Malmö kommun äger området sedan 1970. Ett verkligt rekreationsområde för dem som bor inne i stan,  har det blivit.

 Snokhög, hette denna gömma. Hade ju trott på något betydligt mer skrämmande. Men visst kan det vara en snokhög. Beror på hur man ser det.

 Om jag inte minns fel så blev det nog elva hittade burkar där inne längs stigarna. Karin hittade den enda som ansågs vara svår. Den var iallafall för svår för mig.

I slottsparken blommade scillorna för fullt.
Kaffe fanns att köpa på slottscafét. Där var det också konstutställning. I Skåne har man konstrunda i påsktider.

Tillbaka i Malmö bjöd Karin på thaimat på en restaurang runt hörnet.
Bor man centralt i en storstad, så finns det många restauranger i närheten.
Bara några hundra meter från Karins place, ligger den stora St Pauli-kyrkogården.
Jag gick en runda på den mellersta av de tre kyrkogårdsdelarna, och stannade länge vid dessa otroliga gravmonument.

Läser att detta är den romska delen av kyrkogården. Där bygger man hus åt sina döda, förser dem med olika vackra ägodelar, blommor förstås, en flaska alkohol till nyår... och vid många av de otroliga gravplatserna finns det en eller flera bänkar där man kan sitta och vara med sin bortgångne familjemedlem eller vän.

Klart värt ett besök.

Tillbringade resten av dagen i Karins soffa, och mådde bara bra.

Kvart i åtta i morse tog Karin bussen till sitt chefsjobb ( ja, jag är stolt över mina döttrar... de vågar... och de lyckas) och jag tog bilen och vände hemåt.
Vilka otroliga köer av bilar det var på vägen MOT Malmö. Ganska mycket ut från Malmö också.. så under de tre-fyra första milen låg jag i högerfilen, bakom en gul långtradare, och lät alla som hade bråttom ha det.. för det hade ju inte jag.

Hade bestämt att jag skulle ta några geocacher på vägen hem.
Körde av vid avfart 31 och stannade bl.a. vid Kattarps kyrka.
På kyrkparkeringen hade traktens storbönder morgonmöte, med tre-fyra gigantiska traktorer + gödselaggregat.
Bakom kyrkan fanns den gamla skolan. I Skåne hade man påsklov före påsk, så där var det full aktivitet idag.

Kyrkcachen låg i en fejk-sten.

Eftersom jag är geocaching-runde-nörd, så hade jag kollat upp en runda i ett skogsområde, vid något som hette Svedberga kulle.
Det var ett naturreservat, och där fanns det tillstånd för alla utlagda cacher.
Många var de, jag tog de gömmor som låg söder om själva kullen... och det var tolv stycken... varav jag missade en.
Så drygt tjugo fanns det säkert i det lilla lövskogsreservatet.

Är lite häftigt att gå i Skåneskog. Inte ett barrträd. Inte den minsta mossa. Bara kala bokstammar ( lite björk var det här också) och buskar med löv från förra året. Och massor av löv på marken. Väldigt annorlunda i mina ögon.

Stigarna, som gick lite kors och tvärs, tycktes det mig, visade att det var minst lika OK att ta hästen med, som att ta hunden med.
Ett par personer såg jag vandrandes på stigarna, trots att det var vardag och trots att Svedberga kulle ( 50 m.ö.h.) ligger långt från både Helsingborg och Ängelholm. Mitt ute på landet. Kullen är en jordkulle, någonting som bildades under sista istiden. Hur vet man inte.

Det var grått, blåsigt och råkallt denna förmiddag, så att bilden som skulle kunna visa utsikten från toppen, den blev inte speciellt bra.  Synd att det inte var samma fina väder som igår.

Gömmorna var extremt genomtänkta och välarbetade. Dock inga svåra saker, varken att hitta eller att öppna. Gökboet var en av favoriterna...

 ... liksom Urtidsdjur.

Det var gott att komma in i bilen igen. Körde på alldeles platta vägar en bit, för att komma ut på motorvägen alldeles söder om Ängelholm.

Fem mil kvar till Halmstad var det.
Klart jag ville åka fram till den gamla stugan. Låste upp, men öppnade inte helt... dörren var, som den brukar på våren, lite svälld. Bäst att låta det vara tills  vi ska öppna på riktigt. Kanske redan på lördag....

Det skummade ordentligt på havet, men det kändes ändå gott att i rask takt, ta en strandpromenad och känna av vinden, doften och bruset.

Vinterstormarna ( eller var det kanske bara Egon) har gått riktigt illa åt stranden.
Dynerna har spolats bort till stor del, och de bräckliga "landgångarna" hade blivit förstörda.

Till och med de som ligger nästan helt dikt mot marken.
Så det fanns knappast några platser alls att ta sig upp till vägar och stugområden på, om man inte ville ha massor av sand i dojjan.

Gick till "stora uppgången". Där har det tidigare varit stora gungor. De var borta, ersatta med en enda liten.
Även Karins företags mest kända grej, var nyuppsatt. Den gamla kanske ligger och guppar någonstans ute på Kattegatt.

Passerade stängda stugområden på väg tillbaka till stuga och bil. Tänk vilka miljardvärden som ligger där, inte långt från de nästan nedbrutna dynerna. Stugor som bara utnyttjas några veckor/månader per år.

När jag kom upp på den mest havsnära vägen/gatan igen, så kunde jag konstatera att Japans golfbana + kiosk var öppna. Även Strandgårdskiosken var öppen.
Så hopp om en ny sommar, det finns det gott om. Härligt!

Bytte till lite mer stadspassande kläder på vår altan, åkte in till Halmstad, åt gott indiskt, handlade lite byxor och tunikor ( har inte använt byxor till skolan på hela detta läsåret... tänkte göra det ibland, nu när jag har nya tantpassande sådana) på Cassels och unnade mig kaffe och Schwarzwaldbakelse på Café Regnbågen.

Hemma igen, lite trött efter mycket utevistelse, nästan 60 körda mil ....
Påsken blev bra, träffade alla de få människor som betyder mycket för mig....

Geocachingen känns som om den står mig upp i halsen just nu.... ska ta paus i två dagar, och sedan är jag
fit for fight igen, det lovar jag Inga.... fast å andra sidan... jag behöver inte bidra så mycket i letandet, det är ju ändå du som brukar vara snabbast att hitta. Mest roligt är det att träffas... och geocaching är en utmärkt umgängesform.
I morrn är det annat som är inbokat... och på torsdag, så vore det faktiskt rätt gott med en dag att bara vara... och planera lite inför nästa skolvecka., Den kommer fortare än man tror.