Så´n sommar

Så´n sommar.

Ja, det kan man säga på flera sätt.
Så´n sommar! Nä, det är nog inte så många som uttrycker sig på det glatt utropande sättet just nu.
Så´´n sommar ..... säger man i stället missmodigt och med hängande mungipor.
Så´n sommar... ja, just nu har vi väl en alldeles typisk svensk sommar, en så´n sommar som det oftast brukar vara när det är sommar. En så´n sommar som många är missnöjda med och som gör att alla eventuella restresor till olidligt varma medelhavsländer snabbt säljs ut... till nästan ordinarie pris.
Nu ska jag inte raljera över dem som åker till Medelhavet när det är sommar, för det har vi gjort mängder av gånger....Grekland, Italien, Kroatien, Spanien.
När jag var yngre och mindre svettande, då tyckte jag det var underbart. Numera föredrar jag det varierande sommarvädret i vårt naturvackra land... och åker gärna till en plats som har samma temperatur som en normal sommar i Sverige, när det är vinter och kallt här hemma.

Så jag är inte ett dugg missnöjd med vädret, konstaterar bara att det är en så´n sommar som det brukar vara.... och njuter av att kunna gå i knälånga byxor och kortärmad tröja och bara insupa allt det vackra som finns i vår natur.

Så´n sommar, det vill jag istället utbrista vad det gäller radioprogrammet "Sommar " i P1.
Jag har inte lyssnat på mer en par program direkt, utan kollar lite vad det mediebevakande programmet handlar om och får för "recensioner" i olika tidningar, och så lyssnar jag på det som tilltalar mig i SRplay.
Det passar mig utmärkt att stoppa lilla mobilen i fickan och sätta hörlurarna på huvudet och ge mig ut på långpromenad.... eller klippa gräset ... vilket ju också egentligen är en ordentlig promenad på dryga timmen.

Någon gång vid juletid, så kom vi på att vi skulle fixa Wi-Fi till huset.
Hade inte en aning om att det var så enkelt som det var, för då hade utrustningen varit på plats betydligt tidigare.
Iallafall så ingick en liten surf-platta ( ganska ok... vet inte om vi behöver större egentligen...) samt en telefon och hörlurar i det erbjudande om Wi-Fi-uppkopplingsmodem, som Telia hade under denna tid.
Surfplattan har blivit väl använd, men telefonen och de ganska stora hörlurarna, dem stoppade jag i ett skåp... för vad skulle jag med dem till. Både jag och C-E hade ju andra telefoner.

Under våren så började min telefon att bli batteribesvärlig. telefonen dog, fast batteriet visade både 60 och 70 % laddning. Ringde upprört till Telia och ville använda garanti och försäkring... men det var inte världens enklaste. Men jag kunde få en ny, tre månader innan min nuvarande bindningstid går ut, alltså i september.

Det var då jag kom på att det fanns en oanvänd apparat i ett skåp. Den var lite liten, men jag har bra syn på nära håll, så det var inga problem. Mycket mera fickvänlig än batteriestrejkarmobilen, visade sig denna ungdomliga lilla mobil vara.
Och hörlurarna, de var av bästa kvalitét och mycket trevligare att använda, än de små som man stoppar långt in i örat...

 På relativt tidig förmiddag, letade jag upp Fredrik Wikingssons sommarprogram på appen, lade telefonen i fickan, satte hörlurarna på rätt plats och tog stavarna i händerna.
Det går väldigt lätt att promenera, då man samtidigt lyssnar på något intressant.
Förstår alla dem som är ute och springer med musik i lurarna. Man är så inne i det som utspelar sig i öronnärheten, att man ( jag) kan gå mycket längre än normalt... och utan att att tänka på att man går.

Fredrik hade spelat in sitt Sommarprogram under det att hans farmor firade sitt 90-årskalas, på ett äldreboende i Trollhättan. Ett antal gånger, så var hans farmor Kerstin, samt några andra av de boende på "hemmet" med i samtalet.

Fredrik började med att berätta om sin sommarkompis, sen tidig barndom. En kille som var översittare mot de andra barnen, de som bodde på det nordvästgötska landsbygden, en kille som uttryckte sig respektlöst mot vuxna, ja, mot gamla människor.

För Fredrik så var det OK att en äldre stadspojke körde med de små lantis-pojkarna, men han hade ingen förståelse hur någon kunde uttrycka sig  respektlöst mot äldre människor.  Den möjligheten fanns helt enkelt inte i hans värld.

Som ung vuxen mötte han denne pojke ytterligare en gång. Då kom barndomens översittare gående tillsammans med ett gäng andra killar, alla såg lite ovårdade ut. Han log mot Fredrik, lyfte på den ofräscha jackan och visade stolt pistolen som han hade nedstucken i byxlinningen.

Jag blev lite illa berörd av berättelsen. Det var sent sjuttiotal/tidigt åttiotal, då stadskillen domderade över lantpojkarna och öste ur sig åthävor mot de äldre. Då reagerade man på detta sätt att vara.
Gör man det idag, då det är så vanligt med denna otrevlighet och respektlöshet?

Tänkte på vad en av våra guider på Nexans berättade, då jag med mina sexor gjorde studiebesök på fabriken,  i slutet av läsåret.
Man har ett ( utmärkt, tycker jag) utbyte med Tranängskolan och dess åttondeklassare.
Tyvärr brukar inte åttondeklasserna vara lika intresserade och fulla av frågor som de Grimsåssexor som har förmånen att få komma på fabriksbesök på hemmaplan är, berättade guiden. Men att det bjuds på lunch, fika och glass, och det uppskattar alla.
Vid ett tillfälle så hade en klass av åttor tagit mat och satt sig och äta, varvid en av de Nexansanställda guiderna, vände sig till en av pojkarna som hade keps på sig vid matbordet och frågade: - Har inte din mamma lärt dig att ta av kepsen då du äter?
- Håll käft, det har du inte med att göra, gubbjävel! blev svaret.

Visst man kan ha trampat på en öm tå... pojken kanske inte ens levde med sin mamma, och då kan ett sådant uttryck vara  nästan ok.... men annars.... man blir lite orolig för en del ungdomars respektlösa sätt.
Ett sätt att vara i skola/klassrum som,  tror jag, gör att många elevers skolresultat blir lägre än vad de annars kunde vara. De stjäl dyrbar undervisningstid, både för sig själva och för andra.
Frågan är vad man kan göra åt det.
Fick en bok av dottern i "morsdagspresent". "Beteendeproblem i skolan" heter den.
Författaren lägger hela problemet på den undervisande läraren. Inte riktigt schysst, även om jag håller med i mycket av det han skriver, detta med att det inte blir bättre med konfrontation.
Men jag tror ändå att det måste till ett fruktbart samarbete, där lärare, elev och föräldrar skapar en fungerande tillitsfull relation. Av denna anledning tror jag också mycket på att man ska vara så få lärare som möjligt i en klass.... inte en enda förstås... men helst bara tre-fyra stycken.

Fredrik pratade mycket om den frihet som vi, trots allt, har i livet.
Alla/ De flesta har möjlighet att ta göra det de vill, bara det att man måste slänga ifrån sig konventioner och våga göra det man drömmer om.
Man behöver ha coacher som tror på en, och dem ska man värna om. De som kommer med olycksbådande profetior  och hellre stjälper än hjälper, dem ska man"slänga bort".

Alla har sina dalar i livet. Fredrik berättade om Frank Sinatra, som 1953 stod i Finspångs Folkets park och gjorde det han "måste göra" för att försörja sig just då, och en publik som skämdes för att han inte var bättre.
Den store sångaren hade sin down-period under sin svenska folkparkssommar. Men han kom tillbaka och fick stora filmroller och fick sjunga på de stora världsscenerna igen.
Även Fredrik ( och Filip) hade sitt "Finspång" då TV4 sade upp sitt avtal efter deras fyra första TVprogram.
Det var Fredriks farmor som uppmuntrade dem att fortsätta i andra, mindre publika kanaler, och på det sättet så fick de också hålla på med det roligaste de visste och kunna leva gott på det.

Fredriks farmor var viktig för honom.
Han har haft förmånen att få henne kvar även i sitt vuxna liv.
Jag tänkte på min farmor. Hon dog -79, och då var jag både förlovad och sammanboende. Men  jag kom aldrig henne nära, trots att hon hela mitt liv bodde i Rångedala, och att vi ofta hälsade på henne.
Tänker att jag fått mycket av henne, min storlek... hon var också en storvuxen kvinna..( det extra fettet som jag dessutom begåvats med, det kommer från morfars släkt... ). Jag har nog också fått min oförmåga att kunna prata om det som är viktigt med dem som är närmast, från henne. Vet inte om det kallas integritet... eller om det bara kallas dumhet. Farmor ville alltid ha något för händer, det blev mycket stickat, sytt och korsordslöst.... jag har också otroligt svårt för att vara overksam.

Min mormor bodde i samma hus som jag. Hon betydde däremot mycket för mig. Tänk så många gånger som jag gick upp till mormor och pratade om sådant som jag inte kunde prata med min mamma om. Mormor förstod, mormor fann på råd. Hon var en gammal mormor, födde min mamma vid dryga 41 års ålder. Vid dryga 73 år ålder så blev hon mormor.... inte konstigt att jag alltid tyckt att en mormor som bara är femtio, det kan inte stämma. En mormor ska vara gammal, vis och finnas till hands för sitt barnbarn.

Det var ett bra program, Fredrik Wikingsssons Sommar. Det gav mig en styrka i att helt enkelt vara den jag är, att livet inte är slut innan det är det på riktigt, och att alla inte måste vara mainstream. Men respekt för varann, och framförallt för de äldre människorna ( som idag ofta blir förbigångna i mycket) det ska vi visa.

Precis när jag gått en och en halv timme ( på asfaltväg, skogsväg, stig, över kalhygge och genom surdråg och återigen på en bra skogsväg) och programmet i hörlurarna var slut, då hade jag kommit fram till Karlas hus.
Hon var ute i sin fina trädgård och jag kunde få en pratstund med henne och beskåda de fantastiska växter som hon har planterat i sina rabatter, beundra det stora landet med potatis och grönsaker ... och dessutom ta en gemensam promenad till några av hennes sommarbetande gästhästar. ( tyvärr blev det inga bilder, kameran hade jag lämnat hemma. En av fotografiapparaterna blev luftade efter den goda keso-frukt/bärlunchen i stället.)

Det är inte så ofta jag går ut och går här hemma, men jag borde absolut gå till The Hook, Southfarm, lite oftare. Karla är en klok kvinna, som det är roligt att prata med. Hon har varit med om så mycket i sitt liv, så hon vet att vi alla/ de flesta av oss har våra "Finspång" ibland.

Det började småregna då jag lämnade Karla, för att gå de sista två kilometrarna hemåt, på byvägen.
Tänkte att jag gott kunde göra det under det att jag lyssnade lite mer på sommarprogrammen på SRplay. Jag valde att lyssna på Ingalill Mosander.
Ingalill och hennes man hade varit ombord på Costa Concordia då detta gick på grund och kantrade 2012.
Havet hade varit kav lugnt och det var alldeles vindstilla då grundstötningen skedde.
Ombord hade det blivit panik, och hon berättade om ångesten som drabbat henne, då den överfulla, med en presenning övertäckta livbåten, fastnade i båtskrovet då den hissades ner till vattnet.

Först i efterhand förstod hon hur nära döden hon och hennes man varit.
Ingalill berättade  också att det kunde ha gått mycket värre, att väldigt många skulle ha omkommit, om båten kantrat och sjunkit till nästan 100 meters djup,  nära grundstötningsstället,  i stället för att föras av en vind några hundra meter på havsytan och lägga sig på sidan mot en klippa som sköt upp ur havet.
Varifrån kom den kraftiga vinden, det hade ju varit helt lugnt tidigare?

Det är mycket som vi inte förstår, det förstår man ju äldre man blir. Någon slags makt finns det, som påverkar och i de flesta fall i positiv riktning. Men så finns det andra också, det onda som vi inte klarar att skydda oss mot, olycka, sjukdom, krig.... varför påverkar inte den goda maken detta positivt....?
Jag förstår inte... och det är det nog ingen som gör riktigt... men förklaringar har många... både vad det gäller det som går att förklara och det som inte går att förklara......

Ingalill Mosander är tio år äldre än jag, och är fortfarande aktiv i Tv och i sin tidning, Aftonbladet, ibland.
Hon berättade om sin barndom. I arbetarhemmet fanns det oftast inte tillräckligt med pengar, det var besök på pantbank och det var till att be om att få betala hyran lite senare.
Men hon hade en lycklig barndom, det äldsta barnet av tre, alltid satt på piedestal, den som skulle kunna "bli" något.
Jag känner igen det där från min egen barndom. Inte att det direkt fattades pengar, en bonde ägde ju sin gård och behövde "bara" pengar till den mat som man inte odlade/födde upp själv, till lite bensin till grå Volvo och diesel till grå traktor och så några kläder till dottern ( inköpta på rea, för barnbidraget oftast). Något överflöd fanns det definitivt inte hos oss, men mat det fanns det.... Fet och god, gårdens egen uppfödning.
Fet blev också den upphöjda dottern. Att hon blev utsatt för mobbing för detta... ja, det var väl som det var... inget att bry sig om....
Har funderat mycket på det där att bli kallad olika tillmälen för utseendets skull.. hur mycket det har påverkat mig?  Det finns "inte-dugar-taggar" kvar i det sextioåriga hjärtat, definitivt.... och jag tror också att det fått mig att själv bli lite elak i mitt sätt att uttala mig.

Ingalill Mosanders pappa ville helst av allt att dottern skulle ta studenten.
Det gjorde hon också, på det gamla sättet, med sluttentor och förhör.
Hennes pappas lyckligaste dag, det var när Ingalill kom ut som nybakad student.

Min mamma sa alltid, att den roligaste dagen i hennes liv, det var den då jag tog studenten.
1972, då var det ingen examen, det var t.o.m lite skämmigt att ha studentmössa på sig. Det fanns en begränsning för framtida studier, man måste ha minst 2,3 i betygssnitt för att kunna söka in på högskola/universitet. De allra flesta klarade denna gräns....någon med minsta möjliga ansträngning, och med fortsatta studier på Chalmers och sedan ett bra jobb som civilingenjör. Vet att det var några killar i min klass, på naturvetarlinjen, som gjorde så.
Flera av tjejerna blev laboratorieassistenter, det som idag har den fina titeln biomedicinsk analytiker. Andra blev lärare.,,,, De allra flesta fortsatte med några studier efter gymnasiet.

Min mammas bästa dag, det var när dottern kom hemkörande i den bruna Volkswagen 1600, som hon fått av sin mormor... postumt. Mormor hade hastigt gått bort, vid närmare 92 års ålder, under året som gick.
Det var aldrig tal om att någon skulle komma och "ta emot" utrusande, skrålande studenter vid denna tid. Vår klass gick till en restaurang och åt landgång med vår klassföreståndare Jennervik, efter det att skolavslutningen varit och vi fått våra studentbetyg.

Jag gillar det sättet att ta studenten på. Men det är sådan jag är.... gillar inte det storvulna firandet, stora kalas, stora bröllopsfester....det är bara så jobbigt, tycker jag.
Idag är studentfirandet bara för mycket.... och kostar bara för mycket.

Tror att det var 50-talet personer som kom till vårt lilla hus i juni 1972,  och åt smörgåstårta. Så många personer har det inte varit där, varken förr eller senare. Jag kommer ihåg att jag hade på mig en kornblå, kort klänning i något konstfibertyg. Och att någon av dem som kom med presenter verkligen talade för sin vara, att det var en påkostad och värdefull skål som jag blev förärad med.
Den står i ett skåp, sällan använd.

Funderar på vad min roligaste dag har varit..... Inte var det döttrarnas student. Jag tyckte mest att det var jobbigt, och var orolig att det inte skulle komma så mycket folk som flickorna sannolikt önskade.
När Karin tog studenten, så hade min mamma, ganska hastigt gått bort precis två veckor tidigare och begravningen hade vi fått till fredagen emellan dödsfall och student. Jag var uttröttad....

När Johanna tog sin examen på psykologprogrammet i Lund, det var en rolig dag. Då var jag stolt mor, precis som min mor hade varit stolt över min studentexamen... och sedemera lärarexamen.
Fast det konstiga är, när man verkligen utbildat sig till något och nått ett livsmål, då är det väldigt dåligt med firandet. Man borde ta lite studentöverdåd, och ta med det till "yrkesexamen" tycker jag.Eller som då Karin blev utnämnd till bästa medarbetare på sitt jobb... det var verkligen något jag gladdes åt, och som jag tycker är firansvärt.

Ingalill Mosander talade också om att hon och hennes vänner, födda på -40talet, hade haft yrkesdrömmar, som de alla uppfyllt. En av vännerna, det var Pia Brandelius, en annan Anne Kulle, en tredje Liz Nilheim  och så var det ytterligare några berömda sportkillar och en berömd uppfinnare. Alla hade haft dessa drömmar som ungdomar, och alla hade lyckats uppfylla dessa.
När jag var liten så var lärarjobbet ett statusjobb. Det var inte av den anledningen som jag ville bli lärare, och det innan jag själv börjat skolan. Jag tyckte att det var roligt att leka skola, och alltid var jag fröken... för mina dockor eller för min bästa vän Bengt och hans lillebror.
Även om jag hade lite andra yrkesidéer under gymnasietiden, som journalist eller präst.... så lyckades jag ju också uppfylla min, numera statuslåga, men ännu inspirerande barndomsdröm vad det gäller yrkesval.

Att ha en bästa vän, att ha en barndomsvän kvar, det har jag inte haft, inte klarat av att ha, Kanske ligger det också i den natur, som jag inte fått från farmor, inte från mormor, utan mer från morfar och mamma.... att fladdra lite fån blomma till blomma, utan direkt fokus på att vänskapen ska hålla längre än den känns bra och intressant.
Ingalill har en bästa vän. Namnet har jag glömt bort, men hon är iallafall Sveriges äldsta disc-jockey och spelar på ett större och känt disco i Stockholm. Hon började med denna syssla i mogen ålder. På hennes disko måste man visa leg och leget måste visa att man fyllt femtio år. Inga yngre släpps in. Häftigt tycker jag.

Så´n sommar! Ute regnar det... det är en så´n sommar det är.
Så´n sommar man bjuds på i P1, varje dag. För mig har de program som jag lyssnat på, fått betydelse för mej och mina tankar. Ett litet plus-lyft. Det behövs, när det är så´n sommar.