Minns Märta

Idag har jag varit på begravning. I min barndoms kyrka, i Rångedala.
Det var Märta som begravdes.
Märta, det var en vän till min mamma. Hon var också min brors bästa kompis mamma.

Det är lite märkligt med begravningar. En del av oss går på begravningar för att det så ska vara, jag går bara på de begravningar jag vill gå på, och där jag känner att jag haft en relation med den bortgångne.
Vid Märtas avsked ville jag vara med.

Märta var en märklig kvinna, en fantastisk kvinna.
Hon födde två döttrar som dog alldeles efter födseln. När sonen föddes, 1961, så var det en frisk krabat. Hon fick äntligen ett efterlängtat barn.

1967, då sonen var 6 år gammal, blev Märta änka. Hennes man dog hastigt i ett astmaanfall.
41 år gammal,  var Märta och hennes sexårige son ensamma på gården, med ansvar för alla djuren och dess skötsel. Märta har ända tills för någon månad sedan bott i det hus, där min far bodde som barn, en halv mil från samhällets centrum. Utan körkort,utan andra möjligheter att ta sig någonstans än på cykel, eller med hjälp av vänner/grannar.

Märta hon var en slitvarg, utöver det vanliga. Hon jobbade på gården, med alla de sysslor det innebär, hon uppfostrade sin son till en lika fin människa som hon själv var.
Hon var alltid positiv, alltid gladlynt, gick att skoja med, var påläst och hängde med i det som hände i världen och hon pratade aldrig skit om någon.
Märta var ingen som förhävde sig på något sätt.
Hon tog livet för vad det var, hon  hade inga krav på att det skulle vara annorlunda.

Märtas ringar var de läckraste bakverk som någonsin bakats. Trots att jag använder hennes recept med jämna mellanrum, och försöker mig på att baka sockerringar, så blir de aldrig lika goda.

Märta blev 89 år. I det allra längsta var hon pigg, "huvudet" sviktade aldrig,  men hon blev trött på att leva, då vännerna och släktingarna hade gått bort. Hon kände sig ensam. Livsolusten gjorde att hon inte behövde fortsätta leva, när hon inte längre ville.

Begravningen var enkel, precis i Märtas stil. Inga stora solistframträdanden, bara en kantor som sjöng till eget ackompanjemang. Prästen var väl ingen hit, direkt. En pensionerad man som inte hade engagemang nog att framställa Märta för den hon verkligen var, i sitt griftetal. Kanske inte är så lätt.

För egen del är jag väldigt glad över att ha känt en människa som Märta. Hon är ett föredöme för mänskligheten. Var nöjd med det du har och se livets glädjeämnen, istället för att bara vilja ha mer och mer... och tro att gräset där på andra sidan är bättre!  Om fler tänkte så, då skulle världen vara ett mycket bättre ställe för alla.