Ännu äldre

,,, har jag blivit sen senast..

Jovisst, alla åldras en vecka på en vecka... men jag har  blivit ett helt år äldre....

När årshjulet har fullbordat sitt varv, då går det inte att komma undan längre. Då kan man inte säga att man är 62.... vilket jag kunnat göra ett helt år bakåt i tiden.

Ålder, är det viktigt?
För många är det nog det...eller  är det kanske förmodad ålder som är viktigast?

Vi har en kultur som är både åldersfixerad och utseendefixerad. Helst ska man inte vara gammal och skulle man nu vara det, så ska man inte se så gammal ut som man är.
Inte lätt, bara att göra som grodkungen... vända ryggen åt alltihopa.. och inse att åldern kommer ingen ifrån... och inte heller genetiken. För trots allt, så är det väl den som styr en hel del hur man åldras.

Men visst har jag både åldersångest och åldersnoja. Av och till. Mest när det nya åldersåret inleds. Det sextiofjärde.
Kommer ofta på mig själv att på något sätt framhäva att jag är gammal. Tanten, den gamla, åldern till trots... På födelsedagsdagen var jag på två olika möten - IKT-möte och förstelärarmöte..... Visst nämnde jag min ålder ( ja, inte att jag fyllde år, utan att jag är gammal) i samband med att jag uttalade mig på båda mötena.
På seneftermiddagen gick jag på Spinmix ( spinning och styrketräning) och använde de tyngsta vikterna.

Det här med ålder är knepigt. Man kan vara i ganska bra form, trots att man har kommit en bit upp i årsräkningen och fått en del yttre skavanker.
Faktum är jag är mera uthållig styrkemässigt i dag, än är jag var ung.Spänsten har försvunnit,  men den fysiska styrkan tycks inte ha minskat alls lika mycket. Sen tror /vet jag att det är bra att träna sin kropp, så länge den ställer upp på att bli tränad.

Man pratar sällan  om det här med att bli äldre. Hur det känns psykiskt... och ter sig fysiskt.
Många påstår ( har jag läst i tidningar)  att man har alla åldrar i sig. Jag håller inte med... barndomsåldern har jag inte kvar. Däremot den rebelliska tonårstiden.... och den tycks jag aldrig bli av med... på gott och ont.  Den oroliga hönsmamman, en tid som spänner från det att barnen var små och framåt, tycks också bita sig fast.
Tänk, så mycket mindre oro de känner, de som inte har några barn... men tänk så mycket tråkigare deras liv är.... fast det vet de förstås inte om....

Det gäller förstås att göra det bästa av varje dag man har. Vad man tycker det bästa är, det är  ju olika för var och en.
Jag mår bra av att göra saker, att vara utomhus och röra på mig, av att jobba.....
Andra mår bra av att inte göra så mycket....Inget är fel, bara olika.

Ibland önskar jag att jag kunde stanna upp, ta det lite lugnare...
Men då börjar jag bara fundera, oroa mig, låta negativa känslor ta över. Så det bästa är att se till att fylla dagarna med roliga och för mig meningsfulla saker.

Under veckoslutet har jag lyckats bra med det, tycker jag själv. Quiz i Limmared ( glasets hus)  med superallmänbildade svåger och svägerska.  Och visst vann vi, bland fyrtiotalet lag....  Vi får tacka Helena för det, hon bestämde svaret på skiljefrågan och skiljde oss på ett positivt sätt från det andra lag som också hade femton rätt ( av sexton).
I lördags var det lussebullsbakning, promenad, resa till Hjälshammar, promenad där, hästinsläpp, mat på Rosegarden, spela nya födelsedagsspelet med C-E, kolla "Så mycket bättre" och sticka på strumpa.

Idag var det att vakna i detta  röda hus, ( C-E skötte morgonens stallsysslor) , tvätta den superskitiga bilen när vi kom hem till Stockremma, ta promenad, åka en kort tur till julmarknaden på torget där sexorna hade kaklotteri ( lyckades efter många försök vinna ett fat kakor) och så hamna här framför  datorn.

En sak känns lite bra för den som har lite åldersnoja.... nu är det nästan ett helt år tills jag blir ännu äldre.

En fin adventstid önskas alla. Tycker att det är en fin tid, med ljus i alla fönster.

Lite stickningsarbete väntar,  efter avsmakning av vinstkakor tillsammans med en kopp kaffe. Babyfilten är klar, så nu tänkte jag försöka mig på en babytröja, modell liten. Riktigt roligt arbete.