Skuld, synd, skäms

- Det är min skuld, sa C-E. Det är min skuld att julgranen barrar. Jag glömde att ge den vatten, när vi satte i den.
Skuld! Jag verkligen hatar det ordet!  ( Det finns f.ö. de som hatar ordet hat också...jag tycker att det är ett bra ord för en stark känsla) Vad då skuld? Står man i skuld, så är man ju skyldig något. Vem sjutton är skyldig något, för att en gran barrar.  Vad det handlar om, det är det är ett förbiseende, glömska,  distraktion.
" Det är aldrig ens skuld att två träter". Vore mera rätt att säga att en konflikt, en ovänskap inte beror på en part, utan beror på tillkortakommanden, misstag, obetänksamhet, stolthet, hämndlystnad.... hos alla de parter som konflikten berör. Men skuld? Ja, i den mån man skyller på varann... och det har vi människor en alldeles förtvivlad benägenhet att göra.

Ska det vara så svårt att säga: - Förlåt, jag tänkte mig inte för, jag gjorde fel.
??
 Nä, det där med att man måste skylla på någon annan, det förstår jag bara inte.

Julgranen är förpassad ut i det kalla, vintriga igen. Det var en särdeles fin gran vi hade i år.
Var det synd att den inte fick stå inomhus och bli betittad och beundrad i mer än två veckor?
Var det synd att hugga den från sin plats i skogen? Den lilla granen hade alla förutsättningar att bli stor och präktig, om den fått växa i ytterligare ett antal decennier.
Det är mycket som är synd här i livet. Det är synd att tiden går så fort, att livet är så kort, att sommaren tar slut....och visst var det synd på en sådan fin gran att den inte fick växa och bli stor. Men det var knappast synd att slänga ut den, det känns alltid lika skönt när juletiden går mot sitt slut och vi går mot ljusare tider igen.
Det finns det som är synd "på riktigt" också.... men det vill jag kalla orätt. Synd och skuld, det är ord som bara trycker ner oss människor, som får oss att må dåligt. Dåligt mående människor gör ofta orätta saker, vill hämnas den eller dem som fått dem att må dåligt.

Skam är ingen trevlig känsla att känna. Men mänsklig. Visst skäms man lite då och då. Framförallt för dumma tankar eller för att ens obetänksamhet gjort någon annan ledsen.
För det mesta så skäms man ett tag, och så hoppas man att man ska slippa skämmas för samma sak en gång till och sen går man vidare. Ibland får man be någon om ursäkt för sitt dumma beteende...

Välden är ingen genomtrevlig plats. Det är många som borde skämmas för vad de säger och för vad de gör. Det gäller myndigheter och personer i ledande ställning, det gäller media, det gäller grupperingar av människor.Men man tycks inte skämmas. Man skyller på någon annan i stället.

Under helgen som gick, så var raketer och smällare ett stort problem. Ungdomar siktade på oskyldiga personer och på sådana som försökte hålla ordning.  Jag blir upprörd och jag blir ledsen, när jag läser om detta, och tänker att vore jag förälder till dessa ungdomar, så skulle jag verkligen skämmas.  Är det inte ett fruktansvärt misslyckande att inte lyckas uppfostra sida barn  så att de håller sig inom lagarnas gränser? Eller är det Sverige som samhälle som ska skämmas? Skämmas för att vi/man inte lyckats ta hand om människor i utsatta grupper... utan i stället under senare år, kliat de som redan är på grön kvist, på alltmer på deras breda ryggar.
Jag vet inte, men jag tror att det är så. Att det blivit så, det är synd, tycker jag.  Någon skuld, det är ingen beredd att att på sig....Jag tror inte heller att det skulle bli bättre av det, det skulle vara mycket bättre om alla erkände sina misstag och började jobba på att rätta till dem!