Sportlovets historia började på 1940-talet ( källa: Min grej of the day från förra året), dels för att ransonera på bränsle i kalla februari, dels för att storstadsbarnen skulle få möjlighet att åka till fjällen och dels för att undvika att alla de infektioner, som även under 40-talet var riktiga februarimarodörer, skulle sprida sig.
Funderar på om sportlovets historia snart är all. Skolpolitiker har ju flaggat för att barnen ska få färre lov, så att de har möjlighet att få sig mera kunskap till livs. ( Så otroligt dumma politiker ! Fattar de inte att 1. Kunskap är inte vägen till livsframgång. Visst är det bra med lite grundkunskaper, men det är ju ändå möjligheten att få använda talanger och intressen ( + även kunskaper och förmågor) och framförallt att inneha ett jäklar anamma, som till stor del bidrar till ett rikt liv. 2. Ledighet, utevistelse, batteriuppladdning lägger en god grund till fortsatt kunskapsinhämtningmotivation.)
Det jag kommer ihåg av mina barndoms sportlov, det är skidåkning i backen bakom huset. ett harvande upp och ner för backen. Lagom brant ( flack) för feg tös. Bra sportlovsmotion, var det iallafall.
Ungdomsårens sportlov kommer jag inte alls ihåg, sannolik var det bara en välbehövlig ledighet.
Under de år som jag och C-E bodde i lägenhet i Tranemo, så inbjöd elljusspåret och andra spår till skidåkning. På den tiden var det snö på vintrarna, och längdskidorna användes en hel del.
Tre år i rad, åkte vår familj med organiserad bussresa till Ottsjö på sportlovet. Vi har då kommit fram till åttiotalets sista år. Jag hade kommit till mogen ålder, då jag stod på slalomskidor första gången, och någon" riktig" slalomåkare blev jag aldrig. Men ner tog jag mig, om än med inslag av plogsvängar och skidor som höll sig ganska så brett isär. Och roligt att svänga nerför blåa - blå/röda backar det tyckte jag allt att det var.
Efter det blev det Härjedalen, och senare Sälen under sportloven, i hyrda stugor och i egen bil.
Under flera år åkte vi tillsammans med goda vänner. De, som inte hade samma feghjärna som jag, lärde sig åka slalom lika bra som om de börjat då de var barn.
Ja, det var roliga veckor. Veckor som man mådde bra av, eftersom man fick röra sig mycket och fick frisk luft.
Längdåkningsskidorna var alltid med, och de allra mysigaste utflykterna, det var då man gick på tur, med en våffelstuga som mål.
Vi åkte till Sälen under några kortveckor, även efter det att döttrarna blivit vuxna, jag och C-E.
Det är roligt att vara i fjällen, men det är så långt att köra.
Tänker att man kunde åka tillbaka någon gång, om man är pigg pensionär om några år. Vore härligt att åka under icke lovtid. Ett aber bara, idag har alla hjälm i backarna. Vet att det är bra, en gång ramlade jag i en backe i Vemdalen och slog i huvudet rätt ordentligt.... MEN det ser ju lite fånigt ut på en tant som knappt har styrfart på skidorna.
För några år sedan kom jag på att vi gott kunde göra något "roligt" på sportlovet igen, förslagsvis åka till sol och värme.
Madeira hade länge varit en ö som jag velat besöka, och det blev verklighet för fem år sedan.
Jättefin plats, men lite för kylig för den som ville använda sommarkläder fullt ut.
De tre följande åren gick resan femtio mil söderut, från Madeira räknat, till Teneriffa. Charmlöst, men bekvämt, att bo på samma hotell varje år. Visst är det varmare och soligare på Teneriffa, jämfört med Madeira, men vi fick uppleva alla slags väder under de sammanlagt tre veckorna. Från regn och 10-12 plusgrader och snötäckta berg i fjärran till riktigt varma sommardagar på mer än 25 grader.
Förra året blev det ett sportlov på hemmaplan, så även i år. Bidragande orsaker är absolut C-Es känslighet för alla virus och bakterier som han träffar på..... och kanske också lite olägenheten med en påse på magen, då det är fråga om att sola och bada.
För tillfället har jag varken längtan efter solsemester eller vintersemester under det annalkande lovet.
Jag är alldeles nöjd med långpromenader och resor till Göteborg ( för att se musikalen Macken), till Värnamo ( för att träffa Konrad och hans mamma/föräldrar) samt till Malmö (för att träffa Karin och Marcus) under den kommande ledigheten. En promenad på Östra stranden och fika på Café regnbågen i Halmstad, ser jag också fram emot. Fördelen med att ge sig av från hemmaplan det är att man släpper tankar jobbet. Det gör man inte här hemma.
Mina sportlov börjar närma sig slutet. Många har det ju blivit, från sju års ålder och framåt. Under lärarhögskoletiden, så var det (nog) inte fråga om lov, men jag kommer inte riktigt ihåg. Men 12 skolår + dryga 40 år i skolans värld genererar en hel del skollovsledighet.
Om jag räknar rätt, så börjar sportlov nummer 53 i morgon. SMHI lovar sol!
... och sol blev det idag. Härligt vårvinterväder.
SvaraRaderaSå önskar jag dig en fin vecka!