Schoolovisionslut - Schoolovisionstart

Visst kändes det som om Schoolovision 2009 genererade lite väl mycket......Resa till London, resa till Sevilla och idag besök av Ann-Marie från Internationella programkontoret i Stockholm. Andra celebra gäster, som t.ex vår utvecklingsledare, kom också på tårtkalas. Reportrar från både BT och Värnamo Nyheter var på plats, men tackade nej till tårta....

Kul har det varit .... men tanken har flera gånger slagit mej: Jag har gjort jättebra saker som inte fått någon uppmärksamhet alls, jag halkade in i e-twinningsammanhang ( och Schoolovision) på ett bananskal - och genast omgavs jag med stjärnglans. Men sån´t är väl livet, tillfälligheter och rätta kontakter avgör mycket.

Idag kändes det som om vi satte punkt för Schoolovision 2009, i och med att Ann-Marie kom från Stockholm och fyra tårtor levererades från Bernts konditori i Gnosjö. Två tårtor till barnen som jobbat och jobbar med Schoolovision och två tårtor till pedagoger och annat skolfolk, som fick lyssna till en väldigt trevlig eftermiddagsföreläsning av Ann-Marie.

Samtidigt var det ett avstamp för Schoolovision 2010. Juan och Coline kom med pianofingrar respektive filmkamera från kulturskolan. De imponerades över hur bra Macken låter när barnen sjunger den. Barnen imponerades över hur bra pianot lät, är Juan satte fingrarna på det...

Vi har bestämt datum för inspelning i studio och för filmande på mack ( vi hoppas få komma till macken i Grimsås och ta några bilder) samt för den dans som ska framföras i refrängerna.

Tårta två dagar i följd, och tårtrester till i morrn. En del tycker att det är ett förkastligt sätt att leva. Jag tycker att det är gott. Men det kändes extra bra med ett spinningpass idag.... min gamla kropp hade verkligen gjort sig förtjänt av det!

Barndomshemsbesök

... blev det en stund idag.

Brodern erbjöd sig att möta upp i Rångedala och visa huset, i samband med att vi skulle åka till deras nuvarande lägenhet i Borsa och fira "lillpojken" deras, på tjugoårsdagen.

Nästan allt har förändrats i och kring det gamla huset, jämfört hur det såg ut när min mamma tillbringade sin sista vår i Backgården, för precis tio år sedan.

Även om det är en del kvar att göra i huset, så kan man nu på riktigt se hur det ska komma att se ut inomhus. För att komma upp till ovanvåningen fick jag - till min fasa - klättra på stege. Men det var det värt, för oj, vad fint det blir däruppe. Helt och hållet omgjort och med ett taklyft på en meter. Och vilken utsikt det blir, från fönster och balkong, ja, det blir t.o.m. sjöutsikt.

Ser fram emot att kunna hjälpa till att måla huset utvändigt när det blir vår. Och nu kommer det att bli så mycket utrymme i huset, så man med enkelhet kan övernatta.... om det nu blir så kul med måleriet, så man vill hålla på i flera dagar.

Som jag sagt tidigare, fantastiskt kul att ha tillgång till sitt barndomshem och sin barndoms stenar.

Vi var så hemma hos broderns familj och åt en god middag. När vi skulle åka sa jag någonting om att det kändes nostaligiskt, nu skulle vi sannolikt inte komma på några mer middagar eller fikastunder i deras lägenhet. Varvid jag kom att tänka på de båda sönerna. Hur känns det för dem att få lämna sitt barndomshem och sina rötter? Nog för att Backgården varit deras andra hem.... men ändå inte där de haft sin riktiga hemvist. "Lillsonen" medgav att han kände lite separationsåmgest.....

Funderade på hur jag skulle känna om jag skulle flytta från Stockremma. .... Och vid första tankegången, så känner jag att jag har mer längtan till den plats som var mitt hem under mina första tjugo år än vad jag skulle ha till den plats som jag bott på under trettio år. Märkligt!

Denna vårvinterdag var annorlunda vacker. Rimfrost på grenarna och på mina favoritträd, alarna. Det kunde jag genom kameralinsen konstatera på förmiddagspromenaden här hem omkring.

Rönnbär fanns fortfarande kvar på träden. Och nog stämde det gamla talesättet inför denna vinter: Blir det mycket rönnbär, så blir det en sträng vinter.

Tiondels ton tung tant tog tillfället till träskmarkstripp

Hon trivdes och njöt i fulla drag.

Under alla år har jag gillat att åka skidor. Tja, åka är väl att ta i... men att gå på skidor - det tycker jag är kul. Att sakta ta sig ner i blåröda slalombackar var också en njutning, då det begav sig. Synd att det är så långt till fjällen - jag, skulle gärna åka till Björnrike två-tre dar varje år. ...

Nu var det fråga om att åka på plan mark..... Varje år har jag försökt komma ut i skidspåren vid något tillfälle.

Förra årets skidtur har jag dokumenterat som en av de första inläggen på bloggen - jag åkte ( gick på skidor) på elljusspåret i Dalstorp, drattade baklänges på plan mark och orsakade ett mindre jordskalv. Själv slog jag i ändan ordentligt....

Kanske är det för att det gjorde ont sist - och satt i så länge när jag satt -som jag inte kommit ut på skidor i år. Käringskavankerna har ju gjort sitt till...

I dessa soliga vårvinterdagar har längtan ut i vinternaturen blivit riktigt stor. Tänkte åka till Komosse och åka i deras preparerade spår idag .... tills det slog mig ..... skaren är hård och mosse har jag på andra sidan grusvägen.

Det var klart värt ett försök att kolla om skaren bar ett hektokilo tant på smala skidor.

Det gjorde den.

Och jag fick en helt underbar naturupplevelse. Total tystnad, orörd gnistrande snö, slösande sol.... och jag kunde med skidornas hjälp, beträda träskmark som jag aldrig varit i närheten av, trots att jag bott i dess närhet i trettio år.

Intressant att se sin närmaste omgivning ur en annan synvinkel.

Läste på Bobos blogg om föreläsningen av Ola Skinnarmo. Om mål, motivation och möjligheter. Om att sluta gnälla över sån´t man inte kan påverka. Vädret kan jag inte påverka, men jag kan ta tillvara den möjlighet som denna härliga vårvinterdag ger. Min gamla kropp och alla dess sinnen är glad för den transpirerande och inspirerande naturupplevelsen.

Och tack Bodil, för att du fick in mitt tänk i lite mindre självdestruktiva banor.

Inspiration- idé - inflytande

Om jag finge önska vad mina elever i elva olika klasser ( från 76 - till nu) skulle minnas från sin tid med mej som lärare, så är det att de alltid fått vara delaktiga i de beslut som barn kan vara delaktiga i, samt att jag alltid lyssnat på deras idéer.

Elevinflytande är ju ett ord som fortfarande är rätt trendigt, efter att ha varit det under det senaste decenniet. Jag tycker att jag låtit elevinflytande fått vara en central del av mitt pedagogiska tänk under 34 år i världens viktigaste yrke. ( 34 år - det är inte klokt vilken lång tid -- eller inte .....)

Elevråd ska ju hållas varje månad på varje skola i riket. Detta ska föregås av ett klassråd, där olika förslag och tankar ska tas upp, och sedan skickas med elevrådsrepresentanten till det månatliga mötet. När barnen är mindre, så har de ganska många förslag - framförallt på olika saker som de vill ha eller som ska förändras. Nu finns det ju mycket som inte går att fixa till efter elevernas önskemål, men också en del som kommit upp gång efter annan, men aldrig hänt något med. Tak över cykelparkeringen, t.ex eller möjlighet att köpa macka på eftermiddagsrasten. Så när man går i sexan, så har man inte så mycket att ta upp på klassråden. Sen är då frågan om det beror på att de "gett upp", om de har blivit pubertetslikgiltiga eller om de är nöjda med skolan som den är.

På förra klassrådet kom i allafall en av de mer kreativa eleverna med idén om ett OS i skolan. Det togs med till elevrådet, men bollades sedan tillbaka till oss lärare.

Klart vi ska ha ett OS - fast av planeringstekniska skäl, så fick det bli en vecka efter de olympiska lekarna. Någon vecka före Paraolympics....

Vi beslöt oss för att inte ta alla barn från F-6 tillsammans, utan bara 4-6.

Valet av dag var ju helt perfekt.

Under dryga tre timmar tävlade sex nationer i åtta olika grenar på området kring Grimsås friluftsanläggning - kallad Korpstugan.

Man tävlade i minsta antal skär över isen ( vinnare ett skär), snabbast runt isbanan ( oj, vad ishockeykillarna åkte fort), skjuta puck i öppet mål, "curling" med puck, längst i pulkabacken ( det var - mot min övertygelse- de lättaste som kom längst), stående längdhopp, köra 800-meter skidor på tid så nära fem minuter som möjligt, trampa upp en stig i snön som mätte tio m och slutligen en stafett i snön.

Korv grillades - med hjälp av vår eminente vaktmästare - på de stora grillen vid korpstugan.

En så´n härlig dag det blev, så många glada barn vi hade med oss.

Segrade gjorde Spanien, tätt följda av Vatikanstaten. USA blev trea och Sverige, som så ofta, fyra. Norge blev femma och Canada hamnade på sista plats. Jag hejade förstås hela tiden på Vatikanstaten - så kul att de fick lyckas så bra i ett OS! :))

Kunde också konstatera att det är väldigt positivt att jobba i 4-6. Visst är det bra att ibland jobba F-6, men vi behöver inte göra det varje gång .... och knappast ens varannan. I min visionsskola, så jobbar vi varje vecka tillsammans 4-6 och kanske en gång i månaden i grupper från F-6.

En härlig vårvinter OS dag blev det. Tack Robban för idén!

Fult finger

Det där med ett uppsträckt långfinger, har nog få i min generation någon relation till.
Jag försöker ofta säga det till skolbarnen, att det är ju bara ett finger. En del pekar med pekfingret, en del med långfingret och andra med hela handen.
Bilden ovan kom i ett "vidarebefodramail"..... och plötsligt fick jag också en relation till fingret.
För, med risk för att vara tjatig, så är jag så urless på den årstid, som i ganska oförändrat skick ( ljuset undantaget) hållit i sig i mer än tre månader....

Fotofekj...

... eller kanske ändå inte. Funderade på det båda igår och idag, när jag lyckades hinna ut på promenad medan det ännu var ljust. Igår, när jag började promenaden vid halv fyra, så värmde solen. På dagens promenad, då jag vände hemåt vid halv sex, så var det riktigt kallt om ändan. Solen påverkar verkligen temperaturen. Vid skolans solvägg visade termometern 20 grader plus vid middagstid.

Vad jag funderat över på mina promenader, det är ljuset. Om man köper (eller köpte) julkort med naturmotiv, så ser de ju ut precis på samma sätt som naturen kring Stockremma ser ut i dessa norrlandsliknande vårvinterdagar. Så inte är de korten tagna vid juletid, men å andra sidan så finns det heller inget som säger att det så skulle vara. Det är bara min tolkning....

Och tolkningar ... de är ju ofta långt ifrån med verkligheten överensstämmande.... men ack, så sanna för den som gör tolkningen. Vilket i sej kan orsaka kommunikationsproblem människor emellan.

Visst är det vackert ute, synd bara attt det inte är en månad tidigare. Fast då skulle vi inte haft det ljus som vi har två och en halv vecka före vårdagsjämning. Den himmelsblå himlen kräver att solen har kommit en bit upp över horisonten.

När jag gick där på min änd-kalla promenad i eftermiddag, så kände jag viss oro över snön som ligger. Den låg där för en månad sedan, den låg där för två månader sedan, det var is och frost för tre månader sedan. Tänk om det är lika snövitt om ytterligare en månad. I början på april ska det det ju vara snödroppar, krokus och tussilago. När kommer dom i år .... till midsommar?

Den som lever får se.....

Novemberkaktusen tycker i allafall att det är vår, och har påbörjat sin andra blomning. Fritz var ute en halvtimme idag, han lämnade verandan och han lämnade gårdsplanens korta vägsystem. Det får väl vara vårtecken!

I går såg jag sammanlagt sju älgar. Precis bakom skolbyggnaden låg fyra älgar och vilade och idisslade. De försvann inte förrän något barn var ute och skrämde dem genom att skrika högt.

På eftermiddagen såg jag tre älgar gå och leta efter mat, alldeles bredvid byvägen. Trots att jag hade kameran med, så hann de försvinna in i skogen, innan jag ställt in skärpa på objektivet.

Fick i stället en bild av en präktig räv. Undrade förstås varför detta praktexemplar gått ett sån´t här öde till mötes.

Fick en förklaring av kollega med jägarexamen. Rävarna går hårt åt rådjursstammen denna snörika vinter. En rådjursstam som redan är ordentligt försvagad p.g.a. matbrist och för att det är besvärligt att ta sig fram i djup snö.

Det är tufft för många i vinter. Hoppas bara att flyttfåglarna inte kommer för tidigt, utan att de väntar tills snön är borta. Undrar om det är någon som rapporterar om väderförhållandena för dem, och talar om att de ska hålla sig kvar i varmare trakter ett tag till.

Olika omdömesord

Jag hatar denna vinter.
Nej, inte hatar - det är fel ord..... för mig är hat förknippat med en stark rädsla.... där det är rädslan och osäkerheten som ligger till grund för hatet. Nä, så är det inte.

Jag avskyr denna vinter.

Det är bättre, men inte riktigt bra. Avsky hör ihop med vämjelse, en känsla som kommer långt nerifrån magen.

Jag ogillar denna vinter.

Nej, det är för mesigt. Ett ogillande är kort och övergående och det är inte den negativa känslan för denna förskräckliga vinter.

Avsmak är absolut förknippat med sinneskänsla, aversion likaså.

Nä, så här får det bli:

JAG TYCKER KOLOSSALT ILLA OM DENNA LÅNGA, KALLA och SNÖIGA VINTER. Jag känner mig begränsad som människa, framförallt i mitt stora behov att njuta av kroppsrörelse och av natur. Jag känner mig synnerligen frustrerad och mer och mer nedstämd, ju mer snö som kommer. I helgen kändes det lite mera uppåt, då en fjärdedel av all snö (minst) förvandlades till vatten.

Idag blev det till att skotta igen. Det var tungt, tungt. Ryggen talade om att den fanns - så det var bara att stanna hemma från spinningen. Den framåtlutande ställningen på cykel,skulle bara bli för mycket för den gamla baksidan.

Oj, vad jag längtar till våren!

Lite nostalgiskt var det på seneftermiddagen, då jag hade det sista enskilda samtalet (s.k. utvecklingssamtal) i min sexa. Tycker att utvecklingssamtal låter så pretantiöst, jag har svårt att leva upp till kravet som ordet ställer på mig.

Fyra år har jag haft eleverna, de var små tredjeklassare när vi började jobba ihop. Idag så har flera av barnen blivit tonåringar. Vilken resa man fått vara med om, vilken utveckling man fått ta del av och vara del av.

En del (lärare) tycker att fyra år med en klass är för lång tid. Jag har aldrig förstått skälet till att de tycker så. Och jag håller absolut inte med. Fyra år i en klass ger mej möjlighet till sammanhang och helhet i min undervisning. Det ger eleverna trygghet och - även dem - sammanhang i sitt lärande.

Jag tror t.o.m. att - om det vore möjligt - barnen skulle vinna mycket på att ha med sin gamla lärare i något ämne, även på högstadiet.

I morrn ska jag träffa alla föräldrar (+barn). Skolresan ska bestämmas. Så visst finns det mycket tid kvar än ....

I morrn får vi tänka oss fram till sommartid, till grönt gräs, ljusgröna löv, vildblomsdoft och ljumma vindar.

Det får bli ett sätt att glömma den årstid vi lever i, den årstid som jag detta år, tycker så kolossalt illa om. Nästa år hoppas jag på en GRÖN vinter igen..