En ensam en

- Jag ser att du ofta är ensam på rasten.....
Fortsättningen hänger i luften. Egentligen vill jag ju fråga om eleven är utan kompisar .... vilket jag egentligen vet att den inte är...
Eleven tittar med fast blick på sin förälder och föräldern ler lite frågande tillbaka...
- Jag tycker om att vara för mig själv, svarar eleven, nu med en fast blick ritad mot mej.
- Så du får vara med om du vill, replikerar jag.
- Javisst, men jag vill oftast inte.

Inte sällan kommer denna ensamhetsfråga upp, då det är fråga om "utvecklingssamtal" i skolan.

Sällan är denna självvalda ensamhet något problem, vare sig för elev eller förälder.

Vi är olika. Egentligen tycker jag att olikheten är det mest fantastiska vi har i livet.
Ändå förväntas vi vara lika, konforma.
Lika vad det gäller kunskapsinhämtning, socialt tänk, åsikter.

Jag är också en ensam en. Nä, jag är inte så ensam, för jag får vara med om jag vill.
Men många gånger vill jag inte.
Jag tycker att det är gott att vara för mig själv.
Jag trivs med mig själv, då jag är ensam med mig själv.
Däremot trivs jag inte alltid med mig själv, då jag är tillsammans med andra. Jag pratar för mycket, säger saker jag inte borde säga, tycker olika...

Tycka olika är inte riktigt ok. Tycka i grupp, det är bra. Även om det är rena skittycket, kränkningstycket... ja, man kan ju alltid tycka om andra, när den inte är med. Att ta någon i "försvar" det kan vara att svika gruppen...

Jag tycker ofta som jag tycker, men inte som andra. Ser att andra tycker att det är fel tänk, medan jag ser det som olika synsätt, olika perspektiv.

Igår var jag på dansteater med en grupp elever. Ända till Borås fick vi åka, i buss betald av skattepengar.
Jag försökte få slippa åka, men det gick inte. Har varit på ett antal dansföreställningar tidigare, men inte fattat något av det. Eleverna har heller inte förstått, inte heller tryckt på gilla-knappen, och detta beror inte på att jag försökt påverka... för det vore fel. Men det kan ju vara så att de läser mitt kroppsspråk. ( Ett sådant ska man nog inte heller ha, men det har man ju, och jag är så dålig kroppsspråksförståsigpåare och kroppsspråksmedvetenhetare,  att jag redan kroppspratat innan jag visste om det...)

Gårdagens dansteater bestod i att tre personer 1) flyttade saker kors och tvärs över en scen, med en krävande röst på franska i bakgrunden 2. dansade lite ( helt ok ... för det var ju det vi var där för) 3. fortsatte att flytta saker kors och tvärs under det att den franska rösten blev allt mer kommenderande 4. Två av de dansande krälade runt på golvet under det att svag musik spelades, den tredje dansaren svepte in sig i ett plastskynke och krälade prasslande över golvet 5. Alla tog på sig konstiga masker, trattar och stora förstoringsglasögon, klädnypor på händer, ihoptejpade fötter. Man rörde sig på olika sätt på golvet.

-Snälla, ta mig aldrig mer till detta dårhus, lova det, sa en av mina elever efter föreställningen.
Tyvärr kunde jag inte lova.

Det fanns andra klasser och lärare på plats. De var nöjda med föreställningen. Eller så hade de bättre kroppspråkskontroll...

Den ensamma lärarens elever var i stort sett överens med sin lärare. Jag berättade aldrig vad jag tyckte... de frågade inte.... men kanske förstod de ändå.

Det blev även en seneftermiddagsfärd till Borås. I sällskap med tre trevliga tjejtanter. Jodå, jag kan vara social.... och föra mig riktigt bra..... eller kanske jag pratar för mycket.
Resmålet var Biostaden och föreställningen av Still Alice.
Filmen, baserad på en bok, handlar om en 50-årig professor i lingvistik, som får diagnosen Alzheimers.
Hennes make och två av de tre barnen finns vid hennes sida i början. När det blir riktigt illa och Alice går in i sitt ensamma mörker, så försvinner dessa och den "besvärliga"dottern är den som vårdar sin mamma och som gör det med stor kärlek. En ensam kvinna och en ensam dotter.... tillsammans, men ändå ensamma.
En fin, bra och tänkvärd film.
Ta tillvara livet länge du  lever i det, men gör det inte utifrån hur andra tycker att du ska vara, utan var dej själv.

Att vara mig själv betyder att jag trivs bra att vara en ensam en.... fast inte alltid förstås. Jag trivs i de små mötena,  de stora betackar jag mig. Jag står för vad jag tycker, även om jag inte tycker som andra.

En sak är jag helt övertygad om, jag är inte ensam att vara en (ibland) ensam en... vi är ganska många.

Fotona har jag inte tagit ensam. Det är några elever i klassen som använde min kamera, idag när alla tjejer i 4-6 jobbade med foto.  Så med gemensamma krafter och apparater, så blir det också gemensam egendom. ... Eller...