Fågelperspektiv

 

Knut heter jag! Är bofink, som ni väl alla ser.

Inte? Då är det dags att lära sig känna igen mig, Jag och alla mina släktingar är faktiskt den näst vanligaste fågelarten i Sverige, under sommarhalvåret.  Det är bara lövsångarna, som är vanligare. 

Lövsångarna, de är kloka de.  De kommer inte till detta opålitliga väderland, förrän det har blivit vår på riktigt.

Jag försöker tala om det för mina släktingar: Vi väntar lite. Ni vet ju hur det kan vara i Sverige.  Kallt och snöigt, långt fram i april. Varför kan vi inte vänta att flyga norrut tills i maj....?

-Då kanske det inte finns någon plats kvar för oss att häcka, säger någon orolig flygsugen individ. 

- Precis, håller några andra med.  Våra gamla revir kanske är upptagna av någon annan  art.  Vi får allt se till att vara först på plats. Och förresten, det lär har avverkats en massa skog under vintern. Tänk om våra träd är nedhuggna, nu när vi inte är på plats och sätter stopp för avverkningen. Då måste vi till råga på allt hitta nya träd att bygga bo i. 

Därför blir det så här. År efter år. Vi får sitta i snön och huttra. Det hjälper inte att vi burrar upp oss så mycket vi kan, det är kallt ändå. Vi är inte gjorda för snö, vi bofinkar.

Och så de där otäcka djuren, de som är våra värsta fiender. Vad gör dom när snön vräker ner och allt är kallt och blött. Jo, då ligger de där vasstassade pälsdjuren inne på kuddar och madrasser och sover, äter och sköter sin hygien.  De behöver inte ens gå ut för att gå på toaletten.. Hur kan snälla människor vilja ah sådana hemska rovdjur inne i sina hus?

Igår fångade den här dumma katten en av mina kusiner. Lekte med honom och slängde sedan honom i en pöl med vatten. ( Igår både regnade och snöade det, skitväder då också) Den dumma tanten som bor i huset vågade inte gå ut och hjälpa honom, trots att hon såg vad som hände. Hon ropade på sin man. Han är snäll han. Han är den som ser till att det finns frön att äta. Han sopar bort den otrevliga snön, så att vi kan komma åt maten.  Igår så hjälpte han min kusin. Han tog in honom i huset, lade honom i en kartong vid elementet, och efter en stund så hade Kurt torkat och blivit tillräckligt varm. Då släppte den snälle mannen ut honom igen. Kurt flög genast upp till oss andra och berättade vad som hänt. Vi är alla så tacksamma mot den snälle mannen.

Den snälle mannen ser till att det finns mat. Men jag förstår inte varför vi bofinkar ska behöva dela de frön som finns med andra fåglar. Gulsparvar ... de bor ju här året om... de kan ju äta så de blir mätta varenda dag. Och hålla sig undan då vi bofinkar kommer. En del av oss har ju flugit hundratals mil.

Det är klart att vi behöver maten mycket mer än vad fåglarna som bor här året om, behöver. 

Jag försöker göra mitt bästa, för att visa att jag inte tycker att de ska vara vid vårt matbord. Jag burrar upp mig, böjer på nacken, ser arg ut och rusar mot dem. En del blir rädda och flyger sin väg. Det gillar jag. Koltrastarna, dem ger jag mig inte på. Men de är snälla. De är ju så stora, så att de skulle kunna köra iväg oss bofinkar, men det  gör de inte. De makar ofta på sig och låter oss få den bästa maten.

Talgoxar, dom gillar jag inte. De tar alltid den bästa maten. Och många av dem bor i hus med sina ungar. Bortskämda typer, sådana som även den snälle mannen i huset daltar med. Sätter upp holkar till dem. Eller ser till att det finns gamla döda trädstammar med hål i, som de bara kan flytta in i. Vi bofinkar, vi får minsann bygga våra egna bon från grunden!

Fast förra året såg jag något kul, Ett talgoxpar hade flyttat in i en fin holk alldeles utanför den snälle mannens och den dumma kvinnans hus. Det hade blivit fint väder och allt var klart för att honan skulle lägga sina ägg. Men då kom ett flugsnapparpar farandes. Det var deras holk man flyttat in i. Då fick talgoxarna ge sig i väg. Det var kul att se på när flugsnapparna tvingade iväg dem! Vart talgoxarna tog vägen, det vet jag inte, men jag tycker att det var rätt åt dem. Bortskämda och daltade med, som de är!

Nu har det slutat snöa. Så här kan inte jag sitta och babbla. Måste  se till att få lite mer i magen innan det blir kväll. Hoppas att det är sol i morgon. För när solen går upp, så kan jag bara inte stå emot. Hur eländigt livet än ter sig, så måste jag bara sjunga.  Jag vet att den dumma kvinnan i huset tycker att jag sjunger så fint. Men det är inte för henne jag sjunger. Det är för den snälle mannen. Och så vill jag ju gärna imponera på bofinkstjejer, så klart!