Tisdagsledigt. Svikare????

 Det känns väldigt  ovanligt att vara ledig en tisdag. Brukar bara vara så när det är lov.  Och det är det ju inte ännu på ett par veckor.

I Värnamo kommun har man studiedag idag. Eller som det så vackert heter, KU-dag- Kompetensutvecklingsdag. Mindre kompetensutveckling på dagens KU- dagar än det var förr i tiden, då det kallades studiedagar. Slipper ju ifrån alla dessa dagar numera, men vet att den allra mesta tiden av Ku-dagarna, används till planering och andra administrativa uppgifter. Förr i tiden kunde man  få riktigt bra föreläsningar, och t.o.m åka på kurser och konferenser som varade ett par dagar.

Mormor och morfar behövdes inte denna lediga dag. Dottern tog ut en semesterdag och så har man passat på att köra tillbaka sin inhyrda ponny, Hugo, till dess ägare. Där ska hästen få tillbaka sin "ordinarie tjänst", som ridläger-häst. Istället kommer det en ny, egen häst, till dotterns stall på lördag. Killarna tycker att det är kul att rida, framför allt att hoppa, så man satsar på två egna ponnies.

Så vad gör man på en ledig tisdag?

Började på gymmet. Tog sedan med C-E på en vandring på Jälmåleden. Bara fyra kilometer. Det är en jättebra led. Den är 35 km lång, men tack vare alla broar som finns över Jälmån, så kan man göra vandringar av olika längd.

En hel del vattenspeglar förstås. Men också en hel vandring på skogsstigar. 

Vi utgick från Dalstorp och gick över bron vid Sörkvarna för att vända tillbaka på andra sidan ån.

Idag var det gott vandringsväder. Lätt att gå. Mer fukt i luften. Men tyvärr inget regn.

Anledningen till att vi gick en runda med utgångspunkt från Dalstorp, det var detta.

Stekt fläsk och raggmunk på Kabyssen.  Favoritmat. Sån´t som man inte gör hemma. Av någon anledning är stekt fläsk tisdagsmat på många lunchrestauranger. Har inte testat Kabyssens raggmunk och kvalitet på det stekta fläsket tidigare. Det fick högsta betyg!

Fick energi av promenad och energirik mat. Två sorters bröd, samt en rabarberpaj att ta med till kollegorna i morgon, bakades snabbt.

Så var det det där med svikare. 

PRO är ute på sin vårresa idag. En resa som går till Motala, därefter på Göta kanal till Borensberg, lunch på ett hotell där och som avslutning ett besök på ett museum. Någon typ av nostalgimuseum. Kornettgården.

När resan bestämdes, så hade jag inte klart för mig att jag var entledigad från "mormorstisdag" just denna tisdag. Men innan anmälningstiden var ute, så var jag helt klar med att jag/vi egentligen kunde följa med. Men jag vill inte. Tycker att det är alldeles för långt att åka buss. Närmare 20 mil, enkel rea. Därutöver en båttur på tre timmar. Samt ett museum som jag är måttligt intresserad av. Visst är det kul att se gamla saker man känner igen, men det finns sådana museer på närmare håll. De är faktiskt rätt vanliga. Så jag har inte talat om för någon att jag är ledig, och kunde åkt med. Vet att alla i styrelsen, utom en, är med. Känner mig lite som svikare... samt lite för "kräsen" på resmål. Reseansvarig gör ju så gott hon kan, och ska ha eloge för sitt jobb. 

Dags att gå ut och kolla hur det ser ut i växthuset. det växer bra, men kanske behöver plantorna lite vatten. 

Avundsjuk på vännerna som bor så här vackert vid vattnet, utmed Jälmån.

Jälmåleden

 

Vandringens dag inföll i lördags. Passade inte oss så bra, eftersom det blev mer åka bil än vandring denna dag.  Vandringens dag infaller ganska ofta för min del, eller iallafall långpromenadens dag.... vari skillnaden nu ligger. Långpromenad, det är för mig en halvmil och uppåt. Även där kan man ju ha olika uppfattning om vad som är långt eller ej.

Första måndagen sedan terminen började, som jag inte haft något uppbokat. Känns, ärligt talat, lite tomt. Men får man fylla tomrummet med något. Föreslog maken att vi kunde gå runt Dalstorpssjön, och sedan äta lunch på den lilla restaurangen mitt i Dalstorp.

Vandringsleden runt Dalstorpssjön är den del av den 35 km långa Jälmåleden.  Den vackraste delen av en i helhet vacker led. Välskött och relativt lättgången. Det enda abert, det är att det finns en del stenar och rötter att snubbla på.  Vilket jag ser till att skydda mig ifrån, genom att använda stavar då jag går på de ojämna ställena.

Området kring Dalstorpssjön, det har ett stort utrymme i mitt hjärta. Tjugofem år av mitt lärarliv, de bästa åren mellan 25 och 50, det gav jag till Dalstorpsskolan. Jag fick mycket igen från skola och samhälle. Det var roliga och händelserika år, och det var tider då man använde naturen som lärområde och som rekreationsplats året runt.

Jälmåleden var alldeles ny, då när jag lämnade Dalstorp 2003.  Men gick runt sjön, det gjorde vi under alla år, fast på lite större vägar, än på de stigar som Jälmåleden slingrar sig fram på.

Numera så finns det inte så mycket plats för uteliv och naturnjutande- eller överhuvudtaget sådana där roliga saker som vi gjorde förr, i skolans värld.

Snö och is, det är det också dåligt med. Under förra århundradet, så var det mycket skidåkning i fina spår med start nära skolan, och det var många vintrar då man kunde utnyttja isen på sjön. Ibland fick man skotta upp ett mindre område,  andra år var det spegelblank is över hela sjön. 

Jälmåleden går fram och tillbaka, men på olika sidor av ån och dess sjöar. 

Det finns närmare tio broar längs vägen, som gör det lätt att få till en "lagom" lång vandring, och samtidigt få till en runda.

Ska man gå kortaste vägen runt Dalstorpssjön, så är det denna hängbro som gäller. 

Förr, då på förra århundradet, så fanns det bara en vajer att hålla sig i, och de tvärliggande brädorna var trasiga på sina ställen. 

Inte undra på att en del skolelever var rädda för att gå över....

"Min" gamla gå- runt -sjön -väg, den går inte alls så vattennära som vad Jälmåleden gör. 

Jälmåleden går längs ån, en bra bit på båda sidor,

Det ständigt strömmande vattnet påverkar absolut hur man känner vad det gäller kissnödighet....

 

Tur att det inte är så många som är ute och vandrar en måndag i september.... speciellt när skogen är vackert gles, så det är svårt att kunna göra det nödvändiga i  något gömsle.

Vi mötte ett gäng vandrare , tre damer och tre herrar i "ung pensionärsålder". tidigt under vandringen. De kom inte från trakten, men var mycket nöjda med sitt val av vandringsled.

Tyckte att dessa gamla övergivna stockar var så vackra. Kondens på linsen.... ja, det förstör ju en del....

Det är otroligt vackert i skog och mark. Synd att man inte stannar upp oftare och bara insuper allt...

 

Tvärs över sjön ligger skola - och kyrka. Hit åkte vi på skridskor, tvärs över sjön. Aj,aj i otränade fötter.... och oj,oj vad rädd jag var, då min kollega tog med sig hela 32-eleversklassen och mej och drog ut över hela sjön.

Jag hade konsulterat vaktmästaren - var det verkligen säkert? Jajamänsan, sa han. 30 cm tjock is, och bilar som kör på sjön. Då håller isen till dej också! Och det gjorde den.

Det var tider det!  Är tveksam om det någonsin mer kommer att ligga så tjock is över sjön....

 

Sju kilometer är det runt sjön. En lagom vandring, tycker jag. Det är inte många meter som stigen/vägen inte går alldeles längs vattnet, eller att man tydligt kan se sjön eller ån.

Skolan ligger längs leden. Den ser inte alls ut som när jag jobbade där. En del av byggnaden fick ha kvar sina väggar och golv, när skolan byggdes om och byggdes ut för några år sedan.  Den del som syns tydligast på bilden, den delen har jag många goda minnen ifrån.

Tillbaka till utgångsplatsen vid Göstas brygga. 

En fin vandring, som jag hoppas kunna göra många gånger igen.

Och så en riktigt god lunch, till det fashionabla pensionärspriset 79 kr. Sallad, dricka, två olika huvudrätter,  soppa, kaffe och kaka med vaniljsås till.  

Förr var detta en kiosk. Riktigt roligt att det blev en sådan bra och populär restaurang av byggnaden, nu när kiosker är lika ovanliga som snörika, kalla vintrar.

Lördagslunk...

...och nostagitrip.

Idag var det vandringar som gällde i Sjuhäradsbygden, Det fanns ett tiotal rundor att välja på, enligt den annons som informerat om dagens speciella tillfällen till vandring eller cykling.

En runda gick runt Dalstorpssjön, och med tanke på att vi brukar gå en runda kring den varje år, men inte fått till det i år, så var det läge att hänga på.

Start på torget och sedan ut på Jälmålden via Ejnars udde, var det som gällde.

Ejnars udde gjordes till ett parkliknande område någon gång i  slutet på 80-talet/början av 90 talet.

Nostalgi: Skolbarn som står på lastbilsflak och sjunger vårsånger på valborgsmässoafton, allt inövat av denna tanten - som inte var tant då - och som jobbade på skolan, i klassrum med utsikt över  udden.

Fågelbostaden är sannolikt uppsatt under uddens första tid. Tror inte att det finns något numera levande  flygfä som vill ha denna rivningskåk till sommarbostad och hem till sina ungar.
Men vem vet, det kanske är bostadsbrist vad det gäller fåglar också... och då kan det mesta duga,

Vid gravfältet var det stopp. En kunnig viking berättade om det stora gravfält, som vi var i färd att passera.
Gravfältet stäcker sig flera hundra meter utmed sjön och är från yngre järnålder.
Man tog tidigt till sig den kristna läran,det vet man,  eftersom det har legat en kyrka mitt i det långsträckta fältet.
Tyvärr är många gravar förstörda, då man byggt hus -och skola- inom området.

Nostalgi: Vi läste vikingatiden i skolan och gjorde en Storyline utifrån detta. Några få elever fick tillhöra jarlens ätt, många fick bli slavar.
Under det att alla "skålade" i hemgjord äppeldricka( som min kollega gjort), så "offrades" en av slavarna på en av gravarna, då det var blot. Förhoppningsvis har den stackars tjejen kommit över denna traumastiska upplevelse, som tilldrog sig för mer än femton är sedan. Själva offrandet, låg absolut på den gräns som både jag och kollega/vän Kristina, ofta befann oss på.

Den gamla skolan, den är inte gammal längre, utan till två tredjedelar  helt ny. Längan till vänster, där jag oftast höll till, den är densamma som förr i tiden, men med helt renoverade klassrum.

Nostalgi: Denna skola "fick"  25 år av mitt liv. De bästa åren, mellan 25 och 50. Jag ångrar inte ett dugg att jag valde att byta skola när tillfälle gavs, men önskar att jag kunde göra mina sista år i  Dalstorp,  efter det att jag lämnat min nuvarande sexa i Grimsås. Ingen omöjlighet, eftersom  de båda skolorna tillhör samma rektorsområde.

Vandrade  vidare genom gravområdet. Fundrade på om min geocache finns kvar eller ej. Inte är det så att jag har alltför bra koll på mina "ägodelar".

Passerade rastplatsen vid sjön. Få rastplatser är väl så vackert belägna.

Nostalgi: Sista gången som jag besökte Svea, så tog jag med  henne hit i rullstolen. Det var en klar och krispig dag i mitten av augusti 2013. Svea var mycket tröttare än någon gång tidigare, och hade svårt att hålla igång ett samtal. Hon fick anstränga sig hela tiden. Sex veckor senare avled hon.  Hon är den av den gamla generationen som jag saknar mest. Sannolikt för att hon var den som levde längst och var alldeles klar i knoppen, trots att hon blev 93 år gammal.

Mot Sjölundsudde gick så vandringen, via blåfärgade ledvisare.
På platsen där det gamla torpet funnits, fanns en station, där glada fjällvandrare från Limmared gav tips för vandring längs norrländska vandringsleder.
En av mina FB-vänner, tlillika en mina härligaste elevers mamma, som vi hade sällskap med under den första delen av vandringen, skulle ge sig till fjälls redan i veckan. som kommer Hon fick med sig en tvål, bestående av tunna tvålskivor, där det var tänkt att man skulle använda en skiva i taget då man tvagade sig på sin vandring.

Efter Sjölunds udde, så gick vandringsleden in i ett område som jag inte  passerat, sedan Arnes spång blev klar.

Tidigare var här ett ganska svårforcerat område, med höga och täta växter, som hängde ut över den smala stigen.
Det största problemet var att det var så blött, det var nästan omöjligt att ta sig över våtmarken torrskodd.
Nu var båda olägenheterna lösta, sedan ett antal år tillbaka.

En låg hängbro tog oss alla över det lite otillgängliga området.

Nostalgi: För tio-tjugo år sedan så hade vi sommarsöndagspromenader tillsammans med våra grannar i Moghultsbyn och närliggande byar. Oftas gick vi en runda på en halv mil- en mil på hemmaplan men några gåner varje år, vidgade vi våra vyer och tog bilen en bit på vägen. En gång gick  vi runt Dalstorpssjön via Jälmåleden. Det var på den snåriga och blöta stigens tid.

Nostalgi: Varje vår gick alla skolbarnen en runda medaktiviteter och tipsfrågor kring sjön. ( Det gör de ännu) På min tid, så använde man de nästan trafikfria grusvägarna och de breda skogsstigarna. Undrar om man fortfarande går samma väg, eller om man använder vandringsleden?

Den vackra björkkullen tillhör Borrarp. Gården ligger på andra sidan kullen. Där gör man numera gårdsglass, riktigt god sådan.
Vid Borrarp har det funnits en medeltida borg/fästning. Just nu gör man utgrävningar i området och har tydligen hittat en del intressanta föremål.

Efter att ha passerat Kvarntorpet ( blev suddigt på bilden jag tog) så gick vandringen längs Jälmån.
Helt otroligt, vilken massa sten det finns i denna vattenled, som fyller på vattnet i Dalstorpssjön och sedan går vidare ända ner till Tranemo och så småningom ut i Ätran.

En mysig vattennära sträcka, där man fick gå på led, och där det mesta av ljudet kom från det framforsande vattnet.

Är det Näcken som kommer upp ur ån?
Nä, det är Ulf som hämtat vatten till hunden.

 Vi var framme vid hängbron och här var det fikapaus.
Kollade om min geocache var på plats, och det var den.
Struntade i att ha någon föreläsning om det här med att leta burkar.... idag fick jag träna på att hålla tyst.

Nostalgi: När skolbarnen går sin runda runt sjön, så går de över hängbron. Innan denna trygga bro fanns, så så fanns här en bro med tvärliggande bräder och med en stålvajer att hålla sig i. Många barn var livrädda att gå över, även så en viss lärarinna...

Wiernerbröd och kaffe bjöd samhällsföreningen på. Inte fy skam. Jag har ett tudelat  föthållande till wiernerbröd, gillar vaniljkrämen men inte det feta brödet.

Nostagi: Wienerbröd var festfika då jag var barn.

Gösta  berättade om det järnbruk som låg på denna plats i s utet av 1800-talet.
Man anrikade järn till såväl plogfabriken nedströms som spikfabriken uppströms.
Några år in på nittonhundratalet lades all verksamhet ner. Det var svårt att transportera i väg det som producerats. Man hade hoppats på att få järnväg genom Dalstorp, men så blev det aldrig.
Kust till kust banan drogs genom Grimsås, och är anledningen till att Grimsås finns som samhälle.

Nostalgi: Hit kom "mattanterna" och serverade korv med bröd under gå-runt-sjön-dagen.

Nostalgi: Gamla vänner, arbetskamrater, revykamrater. Alltid lika kul att träffa.

Gösta berätatde också att Jälmån använts som flottningsled. Svårt att förstå, med tanke på grunt vatten och massor av stenar.
Det finns en damm med dammluckor en bit uppströms. På så sätt kunde man få till lite mer vatten ibland. Undrar om denna stock är över hundra år???? Konstigt att den finns kvar mitt i ån...

De allra flesta i vårt sällskap tog vägen över hängbron, tillbaka till  samhället via vandringsleden på andra sidan bron.
C-E och jag beslöt oss för att gå ytterligare en kilometer uppströms, till den gamla spiksmedjan.

Förstår att man inte ville ta den gemensamma vandringen längre, eftersom stigen blev smal, stenig, rotfylld och ojämn. Fin och häftig att gå med hjälp av stavar dock. Spångar fanns på plats över alla de små bäckar som gick ner till ån.

Spiksmedjan, det var inte bara ett hus, utan bestod av flera större byggander.
En gamla tiders storindustri, nu gömd ( och ganska glömd) inne i skogen.

Nostalgi: Kan det ha varit fem år sedan, som de nyblivna geocacharna -Inga, Bodil och jag- besökte denna plats och fann en låda med blått lock. ( Inga fann den... vem annars?)

Vandringsleden  sträcker sig ytterligare 500 meter uppströms, men här tyckte vi att det var lagom att gå "hemåt" igen ... fast på andra sidan ån.

Nästan möjligt att ta sig över Jälmån är det på flera platser, men kliver man fel och fastnar i strömfåran, så är det inget att rekommendera.

Tillbaka vid hängbron, fast på andra sidan, så såg vi att det fortfarande fanns några som lyssnade till det Gösta hade att berätta.
Nu skulle vi inte över bron, men skulle vi gått över, så hade vi inte kunnat göra det samtidigt, C-E och jag.

Nostalgi: Det fanns en tid, 30 år bort... och nästan lika många kilo.... då vi kunnat.

Jag/vi har gått "runt sjön"  många gånger. Då har vi gått på de vägar som eleverna brukar ta.
Denna del av vandringleden var helt ny för mig/oss, vi har helt enkelt inte lagt märke till den, utan gått på den breda(re) vägen.

Genom fin gammelskog kom vi  tillbaka till sjön igen. Där på andra sidan sjön ligger kyrkan och skolans gamla badplats och skridskoåkningsplats.

Nostalgi: Vid några få tillfällen så låg det tjock  snöfri is över sjön. Vår vaktmästare ( som fanns med på bild tidigare) kollade istjocklek och sa att det var ok att åka över hela sjön. Vilket vi gjorde, jag, kollegan och eleverna. Jag var livrädd, det lät om isen när vi passerade, isen sjöng för oss.  Ända hit, till Boarpa land, tog sig den förskräckta lärarinnan med ömmande fötter i väl inåkta vita skridskor. Medförsedda skodon, som funnits med ända sedan barndomens skridskoåkning, på spolad fotbollsplan i Rångedala.

Förbi välkända ängsområden, genom delar av den samhällsbebyggelse som kom till på 1980-1990- talet, kom vi så fram till Daltorps fina badplats.
Den anlades när jag jobbade i Dalstorpsskolan, men jag har aldrig badat här - när det var varmt och fint väder i slutet/början av läsåret, så badade vi  nedanför gravfälten.

Nostalgi: När Johanna sommarjobbade ett antal somrar som fritidsledare i Dalsorp, så berättade hon om fina dagar som hon och de skolbarn som blev hennes sommarbarn, ibland tillbringade på badplatsen.

Ja, det var en härlig promenad på 9-10 kilometer. Bra träning inför vad som ska komma nästnästa vecka. De vandringar  som förhoppningsvis ska företas i Dolomiterna är mellan 7 och 11 kilometer. Lite mer höjdskillnad får vi räkna med förstås, men det är bara en vandring som flaggar för riktigt ordentliga stigningar.
Energi föder energi, sägs det. Var jättepigg då vi kom hem. Tvättade/ rengjorde två bilar, samt tog en cykeltur på skogsvägar för att leta kantareller till kvällsmat. Dåligt med gula läckerheter, var det på de vanliga ställena. Hittade några svampar, men fick ta till en liten påse frusen svamp för att kunna  göra stuvning så det räckte till 4-5 mackor.

Gott lär man sova efter en hel dag utomhus. En härlig dag blev det, en dag som jag är glad och tacksam att få uppleva.

Och förstås, leden vi gick idag, måste ju bli en geocachingrunda. Om livet vill oss väl, så lägger vi ut 20 burkar när det blir vår. Och först att gå den, den hoppas jag att den geocachingvän som var med vid spiksmedjan och hittade en burk med blått lock där,  för halvdecenniet sedan, kan bli!