Saknar Svea

När hösten stod som vackrast, lämnade Svea det jordiska.
Hennes hjärta slutade slå idag på morgonen.
Det känns konstigt och det känns tomt att veta att man aldrig mer får träffa Svea.
Hon var den sista av sin generation i både min och C-Es släkt.
Nu är det vi som är äldst.
Hon var den enda från nittonhundratjugotalet som fanns kvar i vår by, den enda som mindes hur det var förr och som kunde berätta om en tid, som t.o.m vi femtiotalister tycker låter ganska osannolik.
Svea blev 93 år gammal.

Julafton 2012

 Letar i mobiltelefonen och hittar flera bilder på Svea, tagna under det senaste året.
På julaftonen 2012   var hon glad och pigg och gladdes verkligen över besök.
Under det gångna året har hon blivit allt tröttare och inte orkat glädjas lika mycket.
Kollar på bilddatum och ser att det är 5-6 veckor sedan jag besökte henne den sista gången. Då var hon trött och det märktes att hon fick anstränga sig för att orka prata någon längre stund.
Klar i huvudet, det var hon fortfarande.

Mars 2013

 Svea var trettiotre år äldre än jag och en bit över femtio, då jag lärde känna henne.
Hon blev en god vän, en vän som det var roligt att besöka.
Att hon och Hilding skulle vara "gudföräldrar" till vårt första barn, det var ganska självklart - och detta trots att de inte var så unga.

Tänker på de första minnen jag har av Svea och ser framför mig en bondmora med huckle kring håret, en rask kvinna som tog stor del av arbetet på gården .
Hon levde på sin  barndomsgård till hon var 85-86 år gammal. Då fick hon en fin lägenhet på Hjälmå. Tack vare att hon var så pass pigg och så klar i huvudet, så fick hon fem-sex riktigt fina år på äldreboendet. Hon kunde vara delaktig i den terapiverksamhet som fanns och hon fick många goda vänner.
Vänner som gick bort före henne, och som hon saknade.
Sista gången vi sågs, så berättade hon att den bästa vännen som också hette Svea, nu var borta. Hon tyckte att  kändes tungt att se den ena efter den andra försvinna.

Tänker tillbaka och ser framför mig bilder av Svea som ordnar storslaget julkalas mellan jul och nyår.
Ser henne bära in i ägg från hönshuset.
Ser henne sitta och ta igen sig i hammocken under fruktträden.
Ser henne skynda och svara i den ofta ringande telefonen. Min mamma och hon talades ofta vid, de blev väldigt goda vänner och träffades ofta.
Ser henne åka med Hilding i den gröna lilla bilen. Hon tyckte om att åka på utflykt.

När Hilding var borta, så blev det många bussresor, som dagsutflykter. En gång fick jag åka med Svea och "farmor" Ingrid. Det var på en "ullresa" med demonstration av ullvaror och sedan en resa på Göta Kanal.
Kommer ihåg Sveas goda kakor och sockerringar. Många gånger bjöds jag på fika vid köksbordet i det nybyggda röda huset.
Minns våra resor för att hälsa på systern i Jönköping. Lillasyster Ingrid, som var dålig i många år, innan hon gick bort för ( tror jag) två år sedan. Svea var mycket mån om henne och hade alltid med sig godsaker att bjuda sin syster på.

Svea var äldst av de tre syskonen. Hon var den som fick överleva såväl lillasyster som lillebror ( svärfar Holger.)

Minns Svea som med stöd av rollator gärna gick omkring bland anhörigas gravar på Nittorps kyrkogård.
Hon var så tacksam när hon bjöds på en bilutflykt av något slag.

Under det senaste året har jag inte vågat ta med henne i bilen. Hon har varit bunden till rullstolen och jag har inte vågat lyfta i hennes bräckliga kropp.

Midsommartid

                                     

Svea var en kvinna som tog hand om andra människor.
Det gjorde hon i hela sitt liv och det gjorde hon utan att någonsin ha en anställning.
Hon tog hand om farbror Artur därhemma på gården, hon tog hand om många sommarbarn, såväl från Sverige och Finland som från Tyskland.
Hennes tyska sommarbarn och sommarbarnbarn har även blivit våra vänner.
Hoppas att de kommer tillbaka till Moghult även nu när Svea inte finns längre.
Det senaste besöket av dessa hennes sommarbarn, som nästan blev som hennes egna barn, det gjordes i samband med hennes födelsedag i juni.

Vid Dalstorpssjön, sista veckan i augusti

Den sista bilden jag tog på Svea, den togs i slutet av augusti.
Sommaren fanns ännu kvar, men det kändes att hösten var på väg.
Det märkets också att Svea var på väg från det jordiska.

Jag tror att Svea var nöjd med sitt långa liv.

Vi är många som kommer att sakna henne, samtidigt som vi ( utan att ta till floskler) kan säga att hon är en person som vi minns med glädje.

Vänner, Vandring

Vänner

"Det är mera viktigt vilka arbetskamrater man har, än vilken gubbe man är gift med."

Så uttryckte sig en av mina gamla kollegor, för ganska många år sedan.

Det ligger något i detta definitivt.

Igår var det dags att träffa de gamla vännerna från Dalstorpsskolan.

Myntaren av uttrycket ovan var på väg att bege sig på semesterresa och två av våra vänner har under året  lämnat det jordiska, så nu var vi decimerade från åtta gamla vänner till fem..

Vi som är kvar, vi får vara rädda om varann.

Det är bara så roligt att träffa dem som man tillbringade många av sina bästa lärarår tillsammans med.

Solgerd bor i Påarp, vi andra bor kvar i närområdet.
Skolledig eller pensionär, alla hade vi tid att ta oss ner till vår stuga i Halmstad måndagen efter midsommar.
Anna-Lena och Berith stod för kaffedoppet.
Numera äter man ju kakor så sällan.Det är gott när sådana bjuds.

Efter fika så tog vi en promenad, på stranden och genom stugområden.
Vädret var helt ok, även om morgonsolen tackade för sig och tog en powernap bakom molnen vid middagstid. Nå´t bad blev det alltså inte denna dag heller.

Jag förevisade hur geocaching funkar.
Berith visste redan, hennes bror har varit lite tokig i att leta gömmor var de än har begett sig, berättade hon.
Nu var det Berith som hittade den pyttelilla burken i bänken.

Fem gamla vänner hade en trevlig dag tillsammans.
Oj, vad tiden går snabbt när man har kul.
Vips, så var klockan fem och Solgerd tyckte att vi kunde ta lite kvällsfika hos henne, innan vi andra begav oss hemåt igen.

Vi packade in oss i bilken och åkte till Påarp, alldeles vid havet.
Vallmon hade spritt sig från fälten, in i Solgerd rabatter.

Klätterhortensian hade börjat sin klättring på spaljén, som skulle bli vägg till grannens tomt, i det tre år gamla radhusområdet.
Växtzon 1, jo, ja tackar jag.
Kunde man önska sig en sådan, så skulle jag så göra.
Men den kommer inte av sig själv, man får flytta sig själv för att få en sådan.
Önskar att man skulle våga ta ett sådant steg, när (om) man blir pensionär....

Solgerd är konstnär.
Hon målar i många olika tekniker.
Här har hon använt akvarellfärg och gladpack.
Skulle kunna funka med elever också, speciellt med elever som inte är så finmotoriskt duktiga.
Ska testa om skolans akvarellfärger håller måttet för att få till en snygg bild.

En superdag med vännerna, 8-23! Det var en rolig dag. Hoppas vi kan göra en sådan här utflykt till sommartradition.


Vandring

Hade tid för knäröntgen i Ulricehamn idag.
Tre plåtar tog man.
Tror inte man ser något onormalt på vanlig röntgen...
... och man kan ju tycka att en tung tant som ger sig ut på sex-sju kilometers vandring på - delvis - steniga och rotfyllda skogsstigar - hon kan inte ha så ont....
och det har hon inte numera ...
Men nu hade jag fått en genomlysningstid. Lika bra att ha tagit ett litet steg in i vårdvandringen, utifall det onda i knät kommer tillbaka med full kraft igen.

Det hade kommit ut ett gäng nya geocacher i Ulricehamn, uppe på höjden, vid det fina friluftsområdet Lassalyckan.
Har aldrig varit här förr, men det visade sig att kring Lassalyckanområdet, så finns "allt".
Motionsspår/skidspår, fotbollsplan, ishall, simhall, golfbana, boulebanor....

Några som kallar sig pajsarna, hade lagt ut tiotalet gömmor längs en stig som kallas "Blå stigen".
Kommunen står bakom den välmarkerade stigen, som anses vara en strövstig.
Bra benämning, dels är det en stig som går genom så många olika naturområden, så att man inte kan rusa fram utan måste ta det ganska så lugnt, för att ta in så mycket som möjligt och dels så är det alldeles för mycket stenar, rötter och gegga utmed vissa delar av stigen för att man ska kunna springa /jogga tryggt och inte riskera att snubbla... Pratar av egen erfarenhet sedan den tiden det begav sig med joggande.

 Jo, det var i sanning en kontemplativ upplevelse denna sommarvandring.
Det var så fint så att bara positiva tankar kunde formas i hjärnan.
Det var geocaching av högsta kvalitét.

 Cacherna var varierade, det fanns minicacher och det fanns större lådor. Det fanns traditionella gömmor och det fanns tillverkade gömmor. Alla gömmorna låg nära stigen, man behövde bara gå 15 -20 meter i från den som mest.

 Tydliga blå markeringar visade vägen.... och ibland dolde det sig något annat däri också.

 Lämnande stigen för att leta upp en gömma utan hint, i "Mulleskogen".
Jag ska ju bara inte försöka mig på ickehintade gömmor, så jag misslyckades förstås.
Träffade på två unga killar, i tjugoårsåldern. Den ena höll på med geocaching lite av och till, men hade missat att det kommit en massa nya gömmor.  Kul att träffa trevliga människor på vandringen.

Stundtals var det andlöst vackert i skogen.

Här, vid groddammen, fanns ingen hint heller ... MEN jag lyckades ändå hitta gömman. Yes!

 Favoritgömman var huggen i sten.

 Eller trä i träd....

Det fanns två färdigställda rastplatser.
Men utsikt över en blommande äng och med en grangömma bakom mig, tog jag lunchpaus med medhavda mackor och kaffe.

Sista gömman var vid golfbanan.
Mitt enda misslyckade vad det gäller att hitta cache, utmed den tio eller elva cacher långa banan.
På denna rundan var det absolut inte kvantitét som gällde, här var det geocaching av klass ettvärde.
Tackade pajsarna för en superrunda, då jag fyllde i de funna gömmorna på datorn.
Sådana här rundor skulle jag kunna tänka mig att gå, iallafall varannan dag.
Precis som de som gillar golf kan spela det ofta.
Egentligen gör vi ju samma sak, geocachare och golfspelare.... vi tar våra vandringar genom den vackra naturen. Bärande på en gps eller på en bag med klubbor.
Finns det någon geocachare som läser detta, kom gärna med förslag på 3 -8 km långa geocachingpromenader  i Västra Götaland, Småland, Halland eller Skåne. Man kan absolut åka tio mil enkel resa för att få göra en sådan vandring som pajsarna fixat för mig på Lassalyckan i Ulricehamn.

Hälsade på Svea en liten stund, när jag ändå körde förbi.
Tog med den gamla vännen på en liten rullstolsvandring i närområdet.
Skönt att komma ut, tyckte hon.

En nostalgisk vandring bland kattkonstverk, hade man som utställning på Hjälmå.
Också en tidsvandring bland ett djur som kan betecknas som en vän.

Långt lov

 Så var man där.
Helt plötsligt... fast det är klart, man har ju vetat länge.... det kom ju inte som någon överraskning.
Den långa ledigheten står för dörren, och det är bara att öppna den på vid gavel och gå
ut i den svenska sommaren...
Tur att det är sommarens lov som är det långa lovet, för även om vädret inte alltid är på topp i Sverige, så anser jag att den finaste sommaren som finns, den finns just i vårt land.
Det är väl risk att jag har tröttnat på lovet när det har gått ett antal veckor... men det är väl i så fall bra... då är det lätt att börja jobba igen.

Årets lov är ovanligt långt.

Har inte haft så här långt lov på massor av år.

Två hela månader!

12 juni till 12 augusti!

Eleverna har ännu mer snudd på rekordlångt lov. 76 dagar. 5 juni till 20 aug.

Tror att många av dem kommer att vara riktigt skolsugna, när de varit lediga så länge.

Det är ju bra.

Men just nu är det bara att försöka varva ner och att njuta av den svenska sommaren.

Känner att jag har ett lite för inplanerat schema under de första veckorna, för att det ska kunna bli så mycket spontanitet i tillvaron....

Optiker i morgon, frissa på tisdag, knäröntgen på onsdag( det är f.ö. nästan bra i  knät, tror att skolstressen satte sig där - våren har varit helt hysterisk), tandläkare veckan efter midsommar....

Plus några roliga saker -

.... ta med de gamla kollegorna till Halmstadstugan ...

... låna Johannas cykel och ta en cykelrunda i trakten av Värnamo...

... båt på Åsunden, med Helena och Roger,

... Karin och Hampus kommer på besök..

... midsommar i Halmstad med Johanna och Martin...

... Halmstad till helgen - med en del egentid....

OM allt går som planerat, så är det nästan fullt i kalendern... men det är mycket roligt att se fram emot under resten av denna månad....

Nåja, lite spontangrejer kan man ju göra under dagarna som är uppbokade hos de olika yrkesmännen.

Det tar ju inte så lång stund hos t.ex. optiker och på röntgen.... är det bra väder kanske man kan kombinera detta med att leta lite LÄTTA geocacher, där det dessutom utlovas att man får se något av värde... en natur eller kulturplats som man annars inte skulle ha fått uppleva.

Idag var vi på Hjälmå med en bukett blommor till Svea.
Hon fyllde 93 igår.
Johannes, hennes sommarbarn från Tyskland och hans fru Barbara besökte också Svea i eftermiddag.
För sextio år sedan kom sjuårige Johannes till Moghult för första gången.
Om hans relation till Svea och till Moghult kan man läsa i morgondagens STT.http://www.stthuset.com/

Johannes berättade idag att han aldrig träffat sin far. Johannes blev till då pappan var hemma i Polen under en permission från sin armé. Detta var nära krigsslutet. Pappan tillfångatogs av ryssarna och fördes till fånglåger i Sibirien. Han avled där 1954. Det har man fått reda på genom ett organ knutet till Röda Korset.
Nio år levde pappan alltså i fångenskap, utan att veta om att han hade en son, ett sladdbarn, nästan femton år yngre än de äldre syskonen.
Mamman flydde sedan från Polen med sina tre barn. De hamnade på en plats utanför Hamburg, en plats där Johannes och hans bror fortfarande bor kvar.
Ett absolut berörande livsöde....

Skolan är städad från topp till knä. Vi gick över alla utrymmen utom källaren innan vi gick hem idag.
Roligt, men lite tröttsamt att städa.Får anstår här hemma ett tag,ända tills jag inte står ut längre... för det är då det är riktigt roligt att städa.
Ska försöka börja lång- lovet med att göra ingenting.... och faktum är, det är bland den svåraste sysselsättning jag vet.

Nästan nöjd

 Då har  det varit ganska så bra. När man nästan är nöjd....
Hör  till dem som ofta ska gnälla på något, tyvärr.
Undrar hur man blev sådan?
Miljöpåverkan? Genitik? Vet inte...
Lite tråkigt är det iallafall.
Försöker hålla igen, tänker "Nu ska jag inte säga något"... men ändå kommer det... kan inte hejda.
Eller är det personlighetsklyvning....men bara delvis... jag vet vad den andra/ de andra personligheterna håller på med.... men kan inte lägga band på dem.
Eller är det helt enkelt så att jag kommer ifrån Rångedala....

I går åkte vi till Halmstad.
Det var tvunget. Gräset var decimeterhögt, efter att varit oefterhållet i tre veckor.
Det är väl nackdelen med att ha stuga, tvungenheten.....
... men jag tycker att det är en positiv tvungenhet, känner mig glad och tillfreds när jag går omkring i den gamla stugan - och omkring den.
Till och med det dumma knäet var på ett strålande humör och brydde sig inte om att göra ett dugg ont och bucklan där bak var mindre än vanligt...
Konstigt!
Är det så att skolstressen satt sig i knät????
Hemmavid har knäet gått tillbaka till mera normalt sätt att vara... förklara det den som kan.
I morrn ska At-doktor Mattias ringa upp mig.
Ringde ner till det mest närliggande landstingsfinansierade hälsocentret och tyckte att kan man med rådande läkekonst ( på mer avancerad klinik, förvisso) både byta hjärtan, lungor och händer, så kunde det väl vara ok om man röntgar knät och kollar vad det är för fel... och kanske ger mig chans att få det hela tillrättat.
Kvinnan på andra sidan  telefonförbindelsen trodde att remiss till knäkoll kunde ordnas genom ett telefonsamtal med remissändare....

Hade baddräkten med och hade god lust att att använda den i gårdagens ångbastuliknande väderlek.
Nu blev det inte så, för när vi kollade badvattnet så försvann badlusten.
Inte beroende på temperaturen i vattnet utan på det svarta illaluktande algmoset som samlats i vattenbrynet.
Tog en cykeltur i stället.
Tänkte leta upp två geocacher, en bara 700 meter från vår gamla stuga, den andra ute vid oceanhamnen.
Den första gick vi bet på... och nu ska jag gnälla... vad är det för tråkig danne som inte kan skriva in en hint för den som en sådan behöver....?
Apa!
Ute vid hamnen så fann vi det vi sökte... och efter ett fynd var jag nöjd.
Tycker att jag hittat lagom nivå för det här med geocaching... en eller två åt gången...
Ser man det så, är geocaching en bra grej att ta till när man behöver något att sysselsätta sig med.....

Hade glömt kameran ( har demensen börjat?) då vi anträdde cykelturen.
Fick bli en 200 meters fotomara på  hemmagatan istället.
Det luktade så gott av syrener i full blom...
... och oväder som närmade sig.
Vid halv fyratiden öste regnet ner.
Bra för bilen, som stod på parkeringen. Den fick en gratistvätt - utifrån mänsklig energiförbrukning sett.

 Kollade på Elfsborg som vann med ett mål över Häcken.
Gick till Timmerstugan och åt god  onyttighet i form av pizza.
Fortsatte det onyttiga i kiosken vid minigolfbanan, en kula champangetryffelglass. Den var GOD!
Spelade en runda på Japans gamla minigolfbana. C-E klarade rundan på 48 slag ... för mig blev det 57.... OK för gammal tant. Fick inte en enda tia denna gång.... men bara en spik... på sista enkla banan.....
Strandpromenad och ett glas vin på altanen, en sådan bra dag det blev...

I morse var det mulet och kallt när vi vaknade.
Nybakade frallor till frukost, det hör Halmstadsboendet till.
Det är C-E som cyklar de femhundra metrarna till sommarbutiken.
Tog en liten cykeltur genom Hagöns camping och bort till naturreservatet före förmiddagsfika.

 Precis som överallt här hemma, så hade vintern ställt till en massa skador på växterna.
Det som är allra värsta drabbat, det är den vackra ljungen.
Den är alldeles rödbrun nästan överallt.
Här på ljungheden, hade man luntat stora områden, sannolikt för att få igång återväxten snabbare.
Såg tråkigt ut.
Undrar hur många år det tar innan de vackra ljungmarkerna har återhämtat sig?
Och undrar vad det var som hände... de många frostnätterna i april, var det de som förstörde både ljung, enar, blåbärsris och många andra växter?

Gråsparvar och pilfinkar gjorde oss sällskap när det var dags för kaffe och bulle på altanen.

Hemresan anträddes kort därefter.
C-E behövde jobba några timmar i eftermiddag.
Här hemma var det varmt och kvavt, sex grader varmare än i Halmstad.
Tog en snabb promenad till the Hook, plockade en bukett liljekonvaljer till köksbordet  och åkte sedan upp till Svea och gjorde henne sällskap en stund.
Tog ut henne i rullstolen och gick rundan runt Hjälmå, den som jag ofta tog med "farmor" Ingrid så länge hon kunde njuta av sommar och värme. Nostalgi.
Passade på att besöka Everta- ICA-affären- i Dalstorp.
Fick en lång pratstund med en gammal elev, en mamma till en annan elev och med en av Dasltorpsskolans före detta lokalvårdare och hennes man.
Så roligt att träffa alla människorna.
Också nostalgi.
I Dalstorp gjorde jag mina bästa år..... och gav mycket av mig själv.
Jag fick mycket tillbaka... och får så fortfarande.
Konstaterar att en del av mitt hjärta blev kvar i det fina och positiva samhället, som fick 25 år av mitt liv...

Blev en bra helg....
Nästan nöjd... var egentligen bara den där hintfadäsen som missnöjde.

Skräp, stavar, Svenljungaspis, Svea

 Till min glädje upptäckte jag att det fanns ett antal "ouppladdade" bilder kvar i kameran, sedan gårdagens seneftermiddagspromenad. Hör till dagens höjdpunkter att ladda upp bilderna i datorn, och se hur dagens bildskörd blivit.
Så trots att denna regndag inte uppmuntrat till användande av kamera, så hade jag ändå flera oupptäckta bilder! Jippie!
Såg att jag ville ha med några i min offentliga dagbok, så då blir det väl att skriva lite om denna grådag också...

 Slog upp ögonen vid åttatiden. Yr. no hade utlovat heldagsmulet och regn, men till min förvåning så var det klart solljus därute. När Boråstidningen ( som ju är tunn -tunn sommartid) var färdigläst, så hade de norska väderprofeternas spådom slagit in.

 Vad gör man när det regnar ute? Ja, läsa kan man ju alltid göra. Har nästan läst klart en bok som heter "Fjäril i koppel" och är skriven av Zinat Pirzadehs. "Fjäril i koppel" är Zinat Pirzadehs debutroman. En roman inspirerad av författarensliv och uppväxt i Iran i en tid av förändring.

Zinat Pirzadeh är persisk-svensk komiker, skådespelare och föreläsare. Hon är den första kvinnliga komikern någonsin som vuxit upp i Iran. Bakom sig har hon krig, revolution och utvisningshot under tre år, och mycket har hänt sedan hon slutligen fick uppehållstillstånd i Sverige.

En väldigt bra och lärorik bok, som visar på hur livet förändrades för de iranska invånarna ( oh framförallt kvinnorna) då ayatollorna tog över makten.

För några dagar sedan läste jag "Inkräktaren" av Håkan Östlundh. Det är en deckare, och en av de sämsta sådana som jag läst på mången god dag. Dels tyckte jag att mycket brast i personbeskrivningarna, sådant som borde varit med redan tidigt i berättelsen och dels kom mördaren i  med först slutet av boken. Tycker att man ska kunna lista ut  vem som är den onda, åtminstone från "halvtid" i boken.
Blev väldigt förvånad när jag hörde en intervju med författaren i dagens P4-program. Han framhöll vikten av en bra personporträtt och vikten av samhällskritik i böckerna han skrivit. Var inte nöjd med något av detta den bok som jag läste.

 C-E föreslog att vi skulle köra lite skräp till återvinningscentralen i Tranemo. Bra idé. Fyra tjock-tv, tre datorer med tillbehör, en kamera, ett antal mobiltelefoner, en video, ett par modem.... oj, vad mycket skräp vi samlat i källaren.
Nu har vi bara den allra första datorn, en Mac med 2 MB arbetsminne, inköpt 1992 kvar. Den känns som en gammal god vän,den allra första vännen in i dataåldern. Den vill jag/ vi ha kvar.
Sparade också en stor halvkilotung mobiltelefon från samma tid. När man skulle använda den här hemma, så fick vi åka en och en halv kilometer bort, upp till högsta punkten i byn, för att kunna få till någon kontakt med omvärlden.
Någon bra mobiltäckning har vi fortfarande inte, men numera räcker det att gå ut på verandan för att det ska funka.

Körde ytterligare ett lass till återvinningscentralen, skrot och brännbart.
Körde sedan vidare till Svenljunga. Där har de en riktigt bra affär som säljer det mesta vad det gäller el-grejer som behövs i ett hus. Wiggos heter firman, har handlat mycket där. Prisvärt och superbra service. Rekommenderas.
Behövde byta ut bänkspisen i Halmstadshuset. Den gamla är säkerligen över tjugo år gammal och har blivit lite långsam både vad det gäller ugn och plattor.
Passade på att köpa en liten microvågsugn och en ny dammsugare dit också. Dammsugaren som finns nu är trettiosex år gammal, den köpte jag och C-E när vi flyttade ihop i Tranemo 1976. Nästan lite sorgset att kassera den gamle trotjänaren, men det är synnerligen välbehövligt med en effektivare städhjälp i det lilla huset på Östra Stranden.

Behövde nya "gåskor". Sådana brukar jag köpa i den kombinerade sport, tv/radio, trädgårds och bensinaffären i Hestra.  Också en superbra affär med bra service och låga priser.
Det fick bli en sväng dryga milen i östlig riktning också. Förutom ett par nya skor, så köpte jag (äntligen) ett par gå-stavar. Prövade stavgång för många år sedan ( tio kanske) men döttrar och make skrattade högljutt åt mig, så jag slutade att använda de gamla slalomstavarna för promenadändamål.
Tio år senare trotsade jag dem som hånat mig, och införskaffade "riktiga" gåstavar.... dock ej med studs, för sådana hade man inte i Hestraaffären.
Tog en promenad på seneftermiddagen, då regnet nästan upphört. Jo, det blev säkert en tjugoprocentig ökning av gånghastigheten..... C-E fick kämpa lite för att hänga med. .... Så det var en bra investering.... antagligen har jag träningsvärk innanför gäddhänget i morrn.

En timme hos Svea, 92,på äldreboendet i Dalstorp, hann vi också med.  Hon var, som alltid tacksam för att vi kom, det blir lite långsamt att bara sitta ensam i sin lägenhet, tycker hon. "Nästan som ett fängelse"....
Hon konstaterade att nu var alla hennes "läskamrater" ( konfirmationskamrater) borta, det var bara hon kvar av dem som var födda 1920 i Nittorp.
Nej,det där med att bli gammal, det skrämmer mig lite.Samtidigt som det skrämmer mig att inte bli gammal... En pigg "ung" pensionsålder kan säkert vara roligt... men när kroppskrafterna sviktar och man behöver hjälp att klara sig... usch....

Så där ja, det fanns något att skriva idag också... en ganska så vanlig dag i regnig semestertid..... Jag längtar efter riktig sommar.... en sådan där man inte kan vara i trädgården, utan vill sitta vid sjön och läsa en bok och svalka sig med ett dopp då och då.
Den sommaren verkar långt borta.... men böcker kan man läsa ändå... och det är väldigt skönt att röra på sig när luftfuktigheten är hög.

Nittioett, nytt nöje, nyfött

Började dagen med att uppvakta Svea, 91, med lite hemplockade blommor och en ask choklad. Fantastiskt att få ha någon kvar i livet, av dem som föddes på tidigt 1900 -tal. Svea är C-Es faster, men eftersom allt hans också är mitt ( är det inte så med äktenskapet?) så är jag så glad att få ha henne. Ska ta med henne på utflykter i sommar, hoppas jag. En resa med bil på några mil, det är en glädjegrej för henne. Lätt att sprida lite glädje när det inte behövs mer. Grattis Svea! Hoppas att vi får ha dej i många år än!

Funderade på om jag skulle åka ner till skolan och städa det sista från mitt klassrum, men det kändes inte som något lördagsnöje. Fann mig istället ha "signat in" på geocache.com utan att veta riktigt hur det gick till. Hade via FB och Marie Johanssons grupp "geocaching i skolan" fått förslag på en app att ladda ner i mibilen. Hittade den också som förslag på bästa gratisapp på geocache-sidan. c:geo

Under tiden som appen laddades ner, så upptäckte jag att det fanns två geocachar i anslutning till naturreservatet, 3-4 km bort. Beslöt mig för att ta en promenad dit för att söka skatt.

Satte igång appen och fann att man bara behövde söka på näraliggande cachar, Moghults naturreservat P, kom upp och när jag klickade på den så började avståndet dit räknas ner.

Helt otroligt! Min första cache var lätt att finna, appen missbedömde avständet med ca 3 m. Helt OTROLIGT!

Fortsatte 394 m in i naturreservatet, där jag fått veta att nästa cache skulle vara gömd i en hålighet i ett träd. Fem meters felvisning var det denna gång, men vad gjorde det, med den ledtråd som fanns, så var det ingen match att hitta den lilla lådan.

Förstår mycket väl att detta med att leta cacher kan bli en "sjuka" för folk. Har kollat fler näraliggande cacher och beslutat mig för att vänta med de tre cacherna som finns i Nittorp, tills dess att mina geocachande bloggvänner kommer på besök i början på juli.

Men jag kan åka till Hestra och Tranemo och leta ... och det kommer jag sannolikt att göra .... för detta var en ett nytt och nyttigt nöje. Lite motion, förhoppningsvis, plus att man får se "nya" lite speciella platser.

Dagens promenad blev ca 8 km. Lagom väder att utföra nyttig rörelse i.

När jag passerade halvblodstallet så kom Karla och talade om att ett nytt föl var fött. Det är inte hennes eget föl, utan en häst som går där på sommarbete som nedkom med ett stort stoföl klockan halv elva på förmiddagen.

Har under senare veckors promenader konstaterat att hästmamma Concubine varit sprickfärdig i sin dräktighet. Vilket kunde förstå när man såg det nyfödda fölet, som såg ut som ett två-tre veckor gammalt sådant, trots att det bara var sex timmar sedan det såg ljuset i Kroken. Jättefin!

Utanför stallet stod Tindras storasyster- helsyster Magina - och kollade, och längtade nog lite efter ett föl hon också.... Vet inte hur många hon haft, men det känns som ett tiotal. Vid tjugo års ålder, så är det fortfarande inte för sent att få föl ... bara att det är lite sent påtänkt denna sommar. Föl ska ju helst födas på försommaren. Men nästa år så kanske .....

Härlig promenad, trevliga möten på vägen.... ja, det var annat än att röja böcker i skolan. Det hinner jag göra på den arbetstid som är kvar innan det är dags för semester ... och förhoppningsvis tid för mer skattjakt!