Möten

Britt stod och väntade på sin man i ICAs förbutik. Jag kom ut med en halvfylld kundvagn, betingande ett värde av en tusenlapp. Pensionärsrabatt inkluderad. Fy tusan, vad allt blivit dyrt!!

Har inte träffat min goda barn och ungdomsvän, på mer än ett år. Julkort utväxlas. och så tänker man att man ska ses... men det har ju så svårt att bli av.

En trevlig pratstund blev det i alla fall. Och nu får jag se till att få tummen ur! Vi är fem "gamla tjejer" från Rångedala,  födda 53 -56, som hamnat i trakterna av Tranemo. Fem-sex mil "hemifrån. Visst har vi mycket att prata om...

Vännen Ingela dök också upp i förbutiken. En lite kortare pratstund.  Lika trevlig den. skillnaden är att vi båda "pokerdamer" ses rätt så ofta.

Jag hade ett "bokat" möte i Tranemo. Med de gamla kollegorna från tiden i Dalstorpsskolan. Normalt träffas vi bara ett par gånger om året, men nu har vi bestämt oss för att få till ett lunchmöte varje månad.Den här gången träffades vi på Fridas bistro, i bibliotekshuset. 

Hade lite tid på mej innan jag skulle träffa kollegevännerna. Tog en liten sväng ner mot sjön.

Måste medge att jag tycker att det är härligt med öppet vatten. Även om det vore normalt med is så här års.  Gräsänderna uppskattade nog den isfria sjön ännu mer.

De tycktes vara på väg ut och kolla upp om något hade hänt med den gamla ekan, som legat på grund i flera år. 

Kollege-vännen Carina undrade om någon var intresserade av att ta över hennes ( för flera år sedan) framlidne mans målargrejer. Nya grejer, olja och akryl. Och pannåer. Är absolut intresserad. Jag är inte bra på något, men vågar mej på allt... och det är så rogivande och avkopplande att måla.  Den här bilden skulle jag vilja avbilda. Men, det är förstås enklare att förstora ett foto och sätta i ram. 

Mycket vatten i sjön.  Även om det har runnit undan en hel del, sedan de  stora översvämningarna , för några veckor sedan.

Jag var inte ensam fotograf där nere vid sjön...

Var lite förundrad över skatan som hade möte med gräsänderna. Den verkade också ha lust att ge sig ut i vattnet, men tycktes bli avrådd. Efter några varv längst ute på udden, så vände den på sig och lämnade vattnet.

Det blev en mycket trevlig lunch. Gamla kollegor känner varann så väl, och har så mycket att prata om.

Valde pasta med ostsås och kyckling. Två av damerna valde den stekta fisken. Allt smakade utmärkt. Till kaffet fanns det blåbärspaj och vaniljsås. Pricken över iet, det är viktigt!

I måndags hade jag ett riktigt härligt möte. i det nybyggda hyreshuset alldeles bredvid sjön och restaurangen. Jag träffade min bloggvän sedan flera år, Barbro, som tillsammans med sin bloggande man Tony, flyttat in i huset vid årsskiftet. 

Bloggvänner "känner" också varann ganska så bra.  Man kan liksom fortsätta ett redan påbörjat samtal.

Så härligt att träffa en person som man verkligen kan prata om allt med. Och som dessutom kan hjälpa en att förstå sig själv. Ett mer givande samtal, det har jag sällan haft.

Såväl Barbro som Tony är riktiga mästerfotografer. På Instagram visade hon en bild på mej, där jag ser ut som jag känner mej. På de flesta bilder så är jag så ful... enligt mej själv. Tyvärr fick jag inte till någon bra bild på min bloggvän.... som nu också känns som en riktig vän.... Men en bild från och genom ett av vardagsrumsfönstren blev iaf ok. 

Två snoriga och hostiga killar möttes vi av på " mormorstisdagen" igår. Pigga, men förkylda. 

Tog en egen promenad medan killarna byggde de legomodeller, som var sista födeledagspresenterna för denna gång. ( K-P fick också ett små-lego, som han fixade bra, med lite stöd från morfar)

Lite vårkänsla gav solen som lyste över de tre hemmavarande hästarnas möte.  Med stängsel emellan.

Konrad är naturintresserad. Frågade om han ville gå med till grannstället, ett sommarställe, och kolla om vintergäcken kommit upp. Vi möttes av ett antal gula blomhuvuden. Ett härligt och efterlängtat möte.

I morgon ska vi möta upp killarna och mamman halvvägs till Värnamo. Morfar fska vabba, under det att jag jobbar några timmar och sedan åker på teater på kvällen. Vi ska ändå ha killarna fre- lö, och morfadern är omtänksam mot okända människor. Synd om pojkarnas pappa skulle behöva vabba...mamman gjorde det idag.... för då skulle ett antal ortopedpatienter få skjuta på sitt efterlängtade möte med doktorn, som äntligen kunde hjälpa dem att få rätsida på sitt problem....

Snällt av morfar, tycker jag.

En trevlig fredag!

 

Ibland missar man att ta foton, trots att man har väldigt trevligt och gärna vill spara minnen från en sådan dag. Man får ju inte heller fota inne i en simhall. Men genom fönstret från cafeet, funkade det ju....

"Pokerdamerna" kallar väninnan Ingela oss.  Fem herrar i sjuttioårsåldern träffas var tredje onsdag och spelar poängpoker. Fyra av deras fruar är pensionärer. Vi borde ju hitta på något också!  Och det har vi ju gjort med lite ojämna mellanrum, under det senaste året. 2023 års första "pokerdams-grej" , det blev ett besök i simhallen i Svenljunga. (Grannkommun med vår egen kommun, Tranemo. )

Vi damer försöker alltid hitta något sätt att röra på oss, innan vi fikar tillsammans. Långpromenader har det blivit tidigare, men igår blev det simning.  För egen del så har jag inte besökt en simhall på år och dag. Simmar gör jag ju gärna under sommaren, då det är "simbara" temperaturer i hav och sjöar. ( och det inte finns maneter  i havet)  MEN vilken positiv känsla det var , för hela stora kroppen, att  få simma i 25 metersbassängen, som syns på bilden. Nästan så att jag funderar på att återta den gamla träningen, att simma 1000 meter en gång i veckan. Vi har ju en helt ok simbassäng i Tranemo också. 

Lite träningsvärk har jag allt, i både knän ( !) och armar. Vet inte hur långt jag/vi simmade... men vi simmade iaf i 40-50 minuter. En stund i den varma, handikappanpassade bassängen, hann vi också med. Vilken avkopplande känsla att bara kunna ligga och flyta. Lite bastu... och så fika förstås, och så hade en trevlig förmiddag passerat.

På nyårsafton, är traditionen att vi är sex par som firar in det nya året tillsammans. Nyårsafton -21 och nyårsafton -22 kunde inte ett av paren vara med, p.g.a sjukdom. Varvid jag föreslog att vi kunde  ha "tant"/"tjej"-träff istället, så att vi alla fick träffa vår vän Janet igen. Igår eftermiddag blev träffen av. Det var en blandning av "pokerdamer" och "nyårsdamer" som träffades hos mej. Sammanlagt sju stycken.

Det tog nästan hela eftermiddagen att  fixa till två olika köttfärspajer samt en mandeltårta med citrongrädde. Men det var det värt. För det var mycket, mycket trevligt att ses ... och att prata om allt mellan himmel och jord. Det blir allt en hel del andra samtalsämnen när kvinnor träffas, än när det är "parträffar".

Barn och barnbarn, kom förstås upp. Liksom TV-serier och program. Prat om testamente och framtidsavtal... och om förmånen att bo på landet, där man faktiskt har en trygghet i varann, då man känner sina grannar väl.

Maken var på begravning igår, tillsammans med sina båda syskon, ända nere i Kalmar.  Det var en morbror till honom, 89 år gammal, som hade gått bort. Jag frågade hur många som varit på begravningen och blev mycket förvånad, då han svarade "Ett femtontal". Va? Två gamla arbetskamrater, var de enda utanför släkten, som kom och tog avsked. På landet, så är det betydligt mycket mer folk än så på en begravning, även om den avlidne är till åren kommen. Framförallt så kommer grannar, både yngre och äldre, för att ta avsked.   

Det är nog så att det är rätt stor skillnad på gemenskap och sammanhållning mellan stad och landsbygd. Kanske beroende på att vi som bor på rena rama landet, oftast har någon anknytning till den by som vi bor i.

 

Den vackra tulpanbuketten hade damerna med sig. I buketten fanns även detta kort instucket Det var först idag, då jag tittade lite närmare på det, som jag insåg att det var en akvarell, målad av byns egen konstnär, Susanne. F.ö. en av pokerdamerna.  Blev riktigt glad över den fina målningen. Ska skaffa en ram och sätta upp den på en väl synlig väggplats. 

Lite trött, tittade jag ut genom sovrumsfönstret idag på morgonen. Vi hade fått besök.

Och kolla.... där kom ytterligare en trädgårdsgäst. Rådjur nummer ett gick fram till rabatten som finns runt altanen, och undersökte om det fanns något ätbart under snön. Tror inte att det fanns så mycket kvar, Doftnejlikorna, favoritmaten, är redan avbetade....

Vintern kom, inte helt oväntat, tillbaka natten till igår,  

Solen sken en stund på förmiddagen idag, himlen var blå... men när jag kom iväg ut på promenad, så drog molnen in igen. Det var riktigt halt på byvägen. Tänkte att det skulle gå bra att gå i mitten av vägen, men även där var det is här och var. Så det fick bli en liten tur på skogsväg. 

Gick fram och tillbaka till skjutbanan ( lerduveskytte). Det fick räcka för idag. I morgon får det bli broddkängor på. 

Konstaterar återigen att vintern inte är min årstid. Funkar när det är barmark, men snö... nej, tack!

Guidning

Man kan göra mycket trevligt, så här i covid-tider.
Saker som är betydligt bättre, nyttigare och roligare än det man brukar göra.

Träffa vänner t.ex.
I stället för att träffas hemma hos någon, så kan man ge sig ut i den vackra naturen och dessutom  få en guidad tur i den miljö, där den ena av väninnorna växte upp. I detta fall i Brandsmo, i Tranemo kommun.

Ta med lite fika och avnjuta dem mitt i bästa naturen, vid den ständigt brusande ån.
Betydligt mera trivsamt att sitta där och fika än under parasollet på altanen här hemma, som vi först hade tänkt.

Njuta av de vackraste av blommor.

Bli bedårad av  vatten och grönska i bästa samklang
.

Se vattnet strömningar bland alla stenar som samlats på åns botten.

Höra om hur det var här vid det gamla industriområdet, då när det fanns både kvarn och sågverk här.

Fundera; Vad heter denna stora ormbunksväxt? Nä, vi visste inte, och inte vill google hjälpa mig heller.

En sådan tur att någon - kommun eller enskild - ordnat till en "vandringsrunda" i absolut närhet till  Janets barndomshem  och alla dess minnen.
En trakt som såg helt annorlunda ut för femtio år sedan, då när Janet var barn.
Då fanns här åkrar och betesmarker som idag är helt övervuxna av skog.

 
- Här badade vi aldrig, berättade Janet.  Vi hoppade inte ens på stenarna här. Vi hade så många andra stenar att hoppa på i ån, och vi hade en bra badplats en bit bort.

- Och där, där i dammen, där bodde Näcken. Det sa iallafall alltid morfar. så där vågade vi aldrig bada.

Den gamla kvarnstenen hade sin plats vid den fyrdelade tallen. En märklig plats, nästan en rituell plats.

- Det fanns många ormar här, fortsatte Janet.
Kanske för att det också alltid funnits mycket grodor.
Förresten ska ni veta, att jag är paniskt ormrädd.
Förresten, är det inte en orm därborta?
Jo, det var det. en söt liten snok. Vi andra två skulle aldrig sett den utan Janets ormvråksögon.

- Det var här din pappas släktingar bodde, berättade hon då vi passerade Brogården.
Jag lekte ofta med dina tredjedelskusiner, då jag var barn.

Flera olika slags rosor växte kring det halvt förfallna uthuset, innehållande vedbod och tvåsittsdass.

Jordkällaren var helt innesluten i grönska.

- Där är en huggorm, informerade Janet, med en smula spänning i stämman.
Inte heller den hade jag eller Ingela noterat, om inte ormvråksblicken hjälpt oss att se den.

Ja, det var en synnerligen trevlig eftermiddag, med vacker natur, mycket kultur och mängder av minnen som på olika sätt väcktes till liv hos oss alla tre.

Funderar på var jag ska träffa de gamla kollegor som jag gärna vill ha en utomhusträff med, inom den närmaste framtiden.. 

Ingen av oss är från trakten, så någon guidad tur kan det nog inte bli fråga om. Men naturen är så vacker, så att ett "medhavd fika- ställe" och en trevlig promenadrunda, det ska nog inte vara så svårt att hitta. 

Gunillaberg

Lite mer reklam...

Blev förresten jätteglad då jag fick ett mess från Joint Academy, där de ville dela mitt förra inlägg.
Häftigt att se att det där med att etikettera når fram till den man avser.

Idag blir det lite mer obetald reklam... reklam för Gunillaberg och reklam/förespråkande för att bibehålla gammal vänskap.  Vilket jag ju egentligen är dålig på. Glad att några står ut med mig, trots att jag sannolikt trampat dem hårt på tårna någon gång. Det är ju sådan jag är! Jag gör och säger/skriver fel saker... och så ramlar jag omkull i tid och otid, såväl rent fysiskt som på det mentala planet.
Igår var det dags igen, klumpiga tanten ramlade på och från broderns altantrappa och slog huvudet i hårt virke. Nu är det hårt virke i tantens huvud också, så skadan inskränkte sig  till ett litet sår i ögonvrån samt en ordentlig blåtira.
Tänker att det är så det är med mej; det blir blåtiror och sårskador både på kropp och i själ, för att jag är otroligt klumpig på alla vis.
Jag skäms så för min klumpighet och vad den ställer till...

Gunillaberg, var det , ja.
Gick runt ägorna tillsammans med femmorna ( som nu ska bli sexor), goda kollegan Ola och extra chaufför C-E i slutet av maj.
Tänkte att det nog inte var så mycket att ha, det som fanns i den vildvuxna trädgården och i det gamla gula trähuset, ett hus med anor från Sveriges stormaktstid.

Tyckte ändå att det kunde vara en bra plats för den årliga sommarträffen med goda vännen och gamla studiekollegan Christina. Hon nappade på förslaget, och idag var det dags att ses.

 Trädgården är, som sagt, helt vildvuxen. På sina ställen finns det lite blommor, men största delen av trädgårdsytan består av rödskimrande darrgräs.
Stora installationer fanns lite här och där, de var överraskande intressanta.
En stig förde oss nerför en brant backe ner till karpdammen. Där tycktes vita insekter... eller småfåglar... svärma över vattenytan.
Här fanns också ett lusthus,  inrett i naturstil..

Uppför branten igen, via trappsteg gjorda direkt i marken, till stenmonument som fanns långt innan konstnär Andersen köpte den gamla herrgården, som landshövding ( och även Nya Sverige- generalen) Printz lät  bygga i mitten av 1600-talet.

Mängder av liljor, och även pioner, var planterade mitt ute i hagmarken. Blir säkert fint om någon vecka...

... och lärkträden hade små fina nykläckta kottar.

Passionsblommor växte i två olika portaler...

 ... blomman för dagen kallas den också...

... och i gamla skändade päronträd fanns både "konstpäron"...

... och fåglar.

I dammen, anlagd för länge sedan, så var vattnet lite danskaktigt ( min tanke) smutsigt, men de ständigt prunkande blommorna som fanns där i var verkligen jättefina.

Höjdpunkten, för mig, det var orangeriet.

Mängder med växter från jordens alla hörn.

Trädgårdsmästaren... eller ja, han som skötte om växterna, berättade att man har jämn värme året runt, genom stora inbyggda element, som löpte från golv till tak.

Måste bli störmdyrt, tänkte jag, och förstod genast varför inträdet i konstnärsgården var ganska högt. 130 kr....Billigt för en, kan tyckas, men dyrt för en hel familj.

För trädgårdens del, så fanns ingen mästare.

Men mästerligt vacker var det ändå.

Hörde i radio, på den drygt halvtimmeslånga bilresan till Gunillaberg, att lärare är/kan vara exhibitionister.
Min enda bild från huvudbyggnaden, som idag inrymmer mängder med köpbar konst... och även inte köpbar sådan... är bilden på den gamla lärarinnan... i spegeln på toaletten.  Blåtiran är klart synlig på blundögat....

På terrassen till huvudbyggnaden växte de här vackra växterna. Jo, jag vet... jag är mycket mer intresserad av växter än av konst. Någon som vet vad växten heter?

Cafeét serverade god, men väldigt begränsad fika. Den  andra gamla lärarinnan, hon som har haft vett att gå i pension, och jag hade en god pratstund om livet, både under fikat och under vandringen runt de Andersenska ägorna.
Att ha kvar gamla vänner, det är verkligen av vikt, när man är äldre. Någon som man kan prata om både nytt och gammalt med, någon som minns och förstår.

Det blev en runda kring ägorna också.
Andersen lär ha importerat djur från Danmark, speciella raser, dessutom.
Vad den här varelsen ville säga genom sitt ständiga brölande, det förstod vi inte.
Kanske han också längtade efter en vän att prata med...

Getterna var inte ensamma,

.. inte heller de stora hästarna av nordisk ( ev också holländsk) ras.

- Kolla en sån massa larver, sa Christina.
Oj! Nässelfjärilslarver konstaterade vi, eftersom alla svartingar bara finns på nässlorna.

Vägrenarna var helt underbara...

Gunillaberg, absolut ett ställe värt ett besök. Absolut ett bra ställe för en god-vän-date.
Tack, Christina, för en trevlig eftermiddag.
Vi ses snart igen, nu när jag ska ha fredagar lediga, och tid för att göra mina alldeles egna utflykter...