Modet

-Tror du att jag hade köpt sådana jeans till dej,om de varit moderna i mitten/slutet av -90-talet?
Jag ställde frågan till Karin, dottern vår, då jag skjutsade henne och lilla Ava till tåget förra veckan.
Karin trodde att jag skulle ha gjort det, att hon skulle fått jeans med hål på lår och knän, om det hade varit modegrejen då hon var i mellanstadie/högstadieåldern.
 Det kan vara så att Karin känner sin mor väldigt väl. Den omodiga modern har ju aldrig/sällan vågat/kommit sig för att säga nej till någonting.  En oförmåga, som jag är allt annat än stolt över....

Till mitt försvar så vill jag framhäva att tiderna har förändrats en smula på de tjugo år som gått, sedan  den tid som min hypotetiska fråga gällde.
Idag lever vi i en väldigt míljömedveten tid. Såväl unga som gamla, har det miljömässiga perspektivet som en del i olika beslut.  Val som exempelvis gäller inköp, matvanor, återvinning.
Vi hade inte kommit lika långt för tjugo år sedan.

Första gången en elev kom till skolan, min dåvarande sexa, iklädd nyköpta jeans med knähål, så kunde jag inte låta bli att skoja lite med tjejen: - Har ni det så dåligt ställt så att du måste gå med trasiga kläder, så kan jag väl bidra med ett par hela byxor till dej... Hahahaha... Kul, kul!

Sedan dess har det väl gått två tre år och numera har varannan unge hål på sina knän och lår, och även många vuxna.

Hur tänker man, undrar jag?
För det första, vad är det för snyggt att gå med trasiga jeans? Hur dumma är folk, som följer även helt sjuka modeinfluenser?
För det andra, hur kan man gå omkring i dessa byxor med stora hål, när det är tio grader kallt?
Och för det tredje; HUR I HELSIKE kan föräldrar bli så idiotiskt dumma att de, i en tid då man i mångt  och mycket tänker hållbar utveckling, köper kläder som redan är trasiga när de köps in???
Var finns föräldrarna som har MODET att säga NEJ till ett i grunden destruktivt mode?

Jodå, de finns, jag vet, men de är förskräckande få.

I veckan som gick fastnade ögonen på en fin collegetröja i en härligt grön färg, som en av skolans elever bar. Så kul att varma, användbara, långlivade collegetröjor är på väg tillbaka, tänkte jag. Tills jag fick syn på något; Tröjan var alldeles söndertrasad på ett par ställen.

MEN snälla, hur idiotiskt får modet bli?  Göra sönder en fin tröja, som skulle kunna hålla länge, och som skulle kunna återanvändas av någon annan, om den första ägaren tröttnade på den.

Jag kunde inte hålla tyst, där jag satt med några elever vid lunchbordet, utan tog upp hur helfel jag anser att trashanksmodet är. Ett par av barnen som satt vid mitt bord, berättade att de inte fick köpa trasiga kläder för sina föräldrar. Tack och lov, att det finns några föräldrar med vett och MOD,  bland den nuvarande skolbarns-föräldragenerationen.

Jag var hos frissan igår. Kom att prata om den trasiga tröjan. - En sådan har min dotter också, sa frissan.  Jag fortsatte att ondgöra mig om trasiga jeans. - Om du visste hur många jeans/byxor jag fått klippa hål på, genmälde hårfrisörskan. Det är väl bättre att barnen använder sina jeans, med hemmaklippta hål, än att de växer ifrån dem.

Jag var mållös.

Jag må vara en gammal förstockad kärring på sextiofyra år, en tant som inte har rätt att ha någon åsikt vad det gäller ungdomsmode, för att jag inte FÖRSTÅR.

Men ändå, det handlar om att visa respekt för de resurser som jorden ger. Det gör vi inte om vi tycker att det är OK att förstöra saker och tycka att det är coolt. Jag anklagar inga barn/ungdomar, för jag vet själv hur utlämnad man är,  att försöka vara så mycket som möjligt som alla andra,då man är ung.

MEN jag tycker att det är skit av vuxna människor att tycka att trashankmodet är OK, i första hand utifrån miljöaspekten. Fula modetrender, de har vi haft i mängder, så åsikten om att jag tycker att trasigheten är skitful, den kan jag behålla för mig själv.

Nä, det enda jag önskar det är att vuxna människor hade MODET att säga NEJ till MODET med trasiga kläder.

Surtant

För det första: Jag har ingen anledning av att vara surtant. Jag har det jättebra.  Jag mår bra, jag har en fin familj som har det bra, jag har t.o.m fått en litet barnbarn att glädja mig åt. Jag har ett jobb som jag verkligen tycker om, och som jag får jobba i under flera år ytterligare om jag vill, jag har pengar så jag klarar mig...... kanske är det lite skralt med vänner, men jag får skylla mig själv, jag har absolut inte vårdat mina vänskapsrelationer på ett bra sätt
Men någon anledning att vara surtant, det har jag inte... men idag känner jag mig som en sådan....

För det andra: Bilderna som är tagna med "vardagskameran" under veckan, de ska inte sättas i sammanhang med min surtantskänsla. Att få besök av en hel flock bergfinkar, där rester från vinterfåglarnas restaurang finns kvar, det är ju en ren glädjekälla. Samma gäller åsynen av den fina föltjejen och hennes mamma, Bellis bellis och Grus grus....

För det tredje: Jag tänker inte dela detta surtantsinlägg på FB. En delning som jag understundom ju gör, och som påverkar antalet besökande på bloggen. Odelade inlägg  har, enligt sidstatistiken, enbart ett par handfullar med besökare. Detta inlägg kommer inte att vara värt att hamna högt i den besöksstatistiken.

Då är ju den stora frågan; Varför är den tant, som borde kunna vara ganska så glad i sinnet, en riktig surkärring idag?

Surtanten tror att vädret påverkar väldigt mycket. Iskalla vindar, snötäckt mark då persiennen lyftes upp strax före åtta. Sol som försvann in i bulliga, retsamma moln.
Hade jag kunnat sitta på altanen och fått mitt gamla face lite mera brunfärgat, kunnat lyssna på tokiga vårystra fåglar, kunnat kännna solen värma en t-shirtsklädd rygg under det att jag tagit ett nappatag med kirskålen, kunnat läsa en engagerande bok i solstolen..... ja, då hade jag sannolikt känt mig ganska o-sur. Ganska tillfreds, alltså.

Idag är det inget lockande att gå ut.... får bli en kort sejour framåt eftermiddagen, bara för att man bör ta en promenad varje dag. Och man mår bättre efteråt....

 

Om man inte går ut med hundar förstås. För då mår man inte så bra av en långpromenad. Tror att gårdagens halvmilslånga (drygt) hundpromenad också påverkar surheten. När man är ombedd att ta hand om hundar ( egentligen C-E som är det) så vill man ju göra det bra för hundarna.  Ta dem på promenad, alltså.

Surtanten har en konstig kropp, den tål bra att går på relativt hård tantträning, men inte att gå ut med en hund.

Jag får skitont i ryggen av att hålla i en dragande hund, som inte alls egentligen ska var draghund. Är ju sned och konstig i skelettet, och här blir det helt enkelt för mycket snedbelastning.

En natts vila gör normalt gott för knasig rygg... men idag är det fortfarande ömt och svidande.

Egentligen borde jag skämmas, som inte har bättre smärttålighet, än att blir surtant för lite ryggont!

Idag är det Gölingsorps marknad. Vårmarknad. I vinterkyla.
Jag avskyr Gölingstoprs marknad. Speciellt när jag är surtant.
Var där senast för ( tror jag) fyra år sedan. På höstmarknaden.  Vet att jag köpte en massa hemgjorda salvor... som jag slängde för ett tag sedan. Oanvända.
Tycker att det är så mycket skit på marknaden i Gölingstorp.  Men uppenbarligen tycker andra inte så, för jag vet att marknaden drar massor av folk.
Har varit på Kiviks marknad en gång. Den gillade jag inte heller.

Något som är jätteknepigt, det är att jag gärna åker på julmarknader. Inom rimligt avstånd hemifrån, visserligen, men det avståndet är då betydligt längre än den mil som vi har till Gölingstorps marknadsplats. 

Beror förkärleken till julmarknader på att a) det är mer kvalitét på varorna  b) de till stor del är inomhus, så man slipper frysa c) att det säljs mycket mat på julmarkander, och (tyvärr) är jag ju rätt gla i mat  d) att jag gillar tiden före jul, ända till själva julen infaller, för den har jag lite svårt för 

( speciellt maten... julmat hör alltså inte till matglad  surtants glädjeämnen... det gör f.ö. ingen form av buffemat.... ) ??

Julmarknader är, som tur är, inte aktuella på länge.... även om vädret idag passar bättre för julmarknad än vårmarknad.

C-E har varit på marknaden. Han kom just hem till en sur fru.... stackarn.
Han hade inte köpt något, bara sålt lotter.
När han. alldeles för tidigt, enligt sin sura kärrig, valde pensionärslivet, så gick han med i en ideell förening. En förening som är världsomspännande, och som gör mycket nytta på många platser på jorden.
I den krets där C-E är medlem ( och sekreterare) så handlar det mer om Hjälmå-hjälp än om omvärldshjälp.
På marknaden i Gölingstorp, så har man ett återkommande kaklotteri. För pengarna så köper man marknadsgodis till de som bor på äldreboendet i Dalstorp. Absolut en vacker gest..... men jag blir så sur, när man förväntar sig att jag ska baka kakor till lotteriet.  Tio kakpaket, det tar den stund att baka... Jag ställer upp en gång per år, för jag har påsklov som har lite tid över för kakbak. Men inte två gånger per år.... och jag blir skitsur, då jag tjuvläser i sekreterarens protokoll och upptäcker att man planerar tårtbuffé för äldreboendets pensionärer i höst.
1. Jag bakar inte gärna tårtor... det är klabbigt och estetiken på slikt bakverk, utfört av mig, det har mycket övrigt att önska.
2. Det är inte jag som är medlem i föreningen. Jag betalade medlemsavgift ett tag, men när den nationella ledningen hade förskingrat en massa pengar, då avslutade jag mitt medlemsskap. Det är ju synd att Hjälmås pensionärstillfallande lotteri, i förlängningen får färre antal kakor bakade tack vare Bengt Westerberg....  Får väl skriva ett brev till föreningen och tala om att de bara kan räkna med mig en gång om året.... för det tycks som sekreteraren har svårt att framföra detta.... Kanske vill han inte att hans fru ska ses som en surtant....

Säkert en del av surtants-heten, det där med kakbaket... vilket tog en ledig förmiddag på lovet, och som borde vara historia nu.
Vad jag vill ha det är ett tack....men jag vet inte varifrån.
Tack för att du hjälpte till!
Ett tack är väldigt viktigt.. ett riktigt tack,.... som menas som tack... och inte framtvingat....

Ibland känner jag mig utnyttjad.

Faktum är att jag kan stå ut med det, speciellt som jag är en lite rastlös typ..... iallafall om inte solen skiner och jag kan slå mig ner i solstolen med en bok... för där försvinner rastlösheten...

Men jag vill ha ett tack!  Och gärna en lite blombukett, som tack. Det här med uppvaktning då jag fyller år, det kan jag absolut vara utan... men jag skulle önska mig en spontan tackbukett någon gång...

Vilka har jag glömt att tacka? Sannolikt många. Man tänker inte längre, än så långt den egna potatisnäsan räcker. Det är inte så långt!

Blev så förbaskad, då jag i går på lokalradion hörde om mannen från Syrien som inte fick köra taxi, för att finansiera sina studier.

Mannen är narkossköterska och jobbade som sådan i sitt hemland.
För det första: Syrien var, innan inbördeskriget, ett modernt land.... vad skulle hindra att den som jobbat inom sjukvården där, men en tids "gå-bredvid- lärotid" skulle kunna utföra sitt yrke i vårt land. I ett absolut bristyrke, dessutom.
Men då mannen skulle behöva läsa in sin sjukskötarbehörighet i vårt knasiga land, så har han tagit taxikörkort, till ett pris av 12000 kr. Genom att köra taxi på kvällar/nätter skulle hans studier finansieras.
För att få få köra taxi, måste kunna visa att man inte gjort något kriminellt under de senaste fem åren.
Mannen hade fått ett intyg, från sitt hemland, på detta.
Men... helt sjukt.... intyg från Syrien och Somalia, de gäller inte. Det är för lätt att få fram förfalskade intyg, enligt myndigheterna.

Jag blir så jäkla förbannad på våra fyrkantiga myndighetsprinciper. De allra, allra flesta av våra  nya invandrare är superbra människor, som bara vill komma in i vårt samhälle och börja jobba.Och så bär vi oss lika dumt åt mot dem, som den regim som de flytt från, gjort. Fast vi använder inte skjutvapen...  använder segregationsvapnet i stället!
Klart surhetsframkallande!

Läser historia med klassen, just nu.  Vi har massor av  minnesmärken från stenålder till medeltid inom ett par mils närhet. Tänkte göra en rundresa med eleverna för att visa och väcka intresse. När jag berättade detta, så säger någon av kollegorna "Får man verkligen gör så, köra med egen bil?"
Jag hatar dessa tankar om att om "tänk om skulle hända". Det går inte att skydda sig mot allt... och inte är det något problem när idrottsklubbar kör barnen i bil till olika matcher.

Ibland ska man inte säga något... bara göra... så slipper man blir sur.

Tror att man får göra värre saker för att bli avskedad, med tanke på hur lärartillgången är... speciellt för en landsortsskola vid vägs ände....

Ute blåser en frisk nordvästvind. Kylan känns nästan genom treglasfönster.  Tveksam till promenad idag. Man måste inte alltid. Tror att man måste lätta på kraven på sig själv ibland.

Katthår flyger över tangentbordet. Katterna fäller något kopiöst nu. De är katthår överallt. Speciellt vita.  Men man kan ju inte stänga ute vit katt för att den just nu delar med sig för mycket av sin päls.

Jag har delat av mig av min surhetskänsla. Hjälpte det att skriva av sig? Nja.... det hade hjälpt betydligt mer med solsken och 18 graders värme.

Man kan inte få allt... och klagade, det gjorde jag inte, för det har man ingen anledning till att göra när man har ett liv, som är så bra som mitt.

Men sur kan man känna sig ändå....

Strandsatt....

... gjorde jag under två dagar, denna sköna helg.

Till och med C-E tog med sig boken om Ove och solstolen till stranden.

Härliga sommar!

Inte supervarmt, utan bara behaglighetsfullt varmt.

Tycker att det är en riktig njutning att sitta/ ligga på stranden och läsa bok.

En bok blev färdigläst; Adler -Olsens "Journal 64". Har läst fler av hans böcker, och det är riktigt bra böcker tycker jag...ja, bra tycker kanske inte finfolket vad det gäller synen på god litteratur... men jag tycker det... och det duger för mig.

Adler-Olsens böcker handlar om Cold cases, avdelning Q. Han har sannolikt skrivit andra böcker också, men det är dessa spännande böcker med överraskande upplösning som jag läst.

Fortsatte sedan med Roslund & Hellströms "Två soldater". 

En otäck bok, som i grunden är en svidande samhällskritik. Barn blir mer och mer kriminella... "samhället" vill inte se, förrän det är för sent... och helst inte då heller.

Ibland är det skönt att ta lite paus i läsandet och bara lyssna på vågskalp... eller kolla på strandlivet.

Eller ta en promenad barfota längs vattenbrynet....

Under fredagen och lördagen, så var det mycket folk på stranden.

Det var inte många som vågade sig ut i den stora badbaljan.

Skulle gissa att det var en temperatur på ca 18 grader i vattnet.

Klart badbart, tycker jag. Men man stannar ju inte i så länge, utan det blir en fem-tio simtag och sedan upp på land igen.

När C-E fyllde 60 för två månader sedan, så fick han ett presentkort på Pio pio från sina jobbarkompisar.
Vi cyklade in till stan och förbrukade denna gåva i fredags kväll.
Eller rättare sagt, presentkortet  räckte precis till C-Es mat.... så mig fick han bjuda :)

Började med en förrätt, "Tapas a la Halland", bestående av lax, hjort, gris, ost och bröd från närområdet. Lite, men naggande gott var det....som en förrätt ska vara.

Fiskplankan var helt otroligt god. I mitten ligger fin spättafilé och räkor under god hollandaise Mums!
.

Mycket folk inne på stans caféer och restauranger, var det, denna fina kväll.
Som   boende på landsbygden, så känns det väldigt lyxigt att befinna sig tre-fyra kilometer från centrala stan, då man är i stugan.
Och man kan verkligen kosta på sig lyxen att äta vällagad restaurangmat, då man har sådan alldeles nästgårds.

 Skönt att ha fått ner en "riktig" cykel också, då blir cykelturerna ännu mer njutbara, än de var när man bara haft gamla herrcyklar att tillgå.
Halmstad är "lindarnas stad". Det finns lindalléer "överallt" i stadens utkanter.
Berusande att cykla under blommande lindar och insupa den söta doften.
Förstår att den lätt kan "överberusa" insekter, så att de dör av den....

 Cyklade åt andra hållet, ut mot Hagöns naturreservat, på lördagsmorgonen.
Jag var inte den ende cyklisten där heller.
Naturreservatet som sträcker sig från campingplatsen ner till Fylleåns mynning är en populär plats för dem som gillar karg hednatur.

En hel del ljung hade blivit förstört av den torra, soliga våren med sina bistra frostnätter, även här.
Men ljungen är seg och återhämtar sig snabbt, det ser man.
Det fanns andra fina marktäckande växter som stod i full blomning. Backtimjan t.ex.

Och så alla blommande nyponrosor, vita och röda. De doftar så gott!

Det får förhoppningsvis bli ytterligare några vändor till naturreservatet under blomningstid.

Idag, när vi vaknade, så hade solen gått bakom tjocka moln och det blåste en del.
Hade sedan tidigare bestämt att vi skulle återvända hem till katter och växthus idag.
På vägen hem tänkte vi ta dagens motion i samband med en cacherunda i Haverdal.
Här, i naturreservatet, skulle det finnas många gömmor.

 Mycket folk, många med fina husdjur, passerade i olika hastighet på alla olika stigar som gick genom reservatet.
En populär plats för många.

En extremt tråkig cachingrunda, hamnade vi på.
Naturen såg ungefär likadan ut överallt... i och för sig fin och intressant med sina förvridna martallar, en gång planterade för att hålla flygsanden på plats.
Här är en av de tre gömmor vi hittade på vår vandring.... vi gick bet på de flesta.

Inga hinter ( utom på en) ... ja, jag får väl skylla mig själv, jag skulle ju inte utsätta mig för sådana gömmor något mer.
Men jag blev väldigt besviken... geocaching ska vara en möjlighet, även för den med svagbegåvade geoögon.... och då SKA det finnas en livlina att ta till för den som vill... den som vill ha en större utmaning, kan ju låta bli att använda den.
Skitcaching!

Åkte vidare norrut, C-E hade bestämt sig för att ta vägen över Falkenberg hem.
Han gillar inte att åka bil mellan olika geocacher, men när han såg hur arg och besviken jag var, så körde han fram till denna vackra plats, i Haverdal.
Här hittades gömman lätt, den bestod av ett skrivblock, enbart.
Kändes riktigt befriande.... även om det inte är att rekommendera då det är regntid.

Strandvägen upp mot Falkenberg är fin.
Stannade till och åt strömming på restaurangen som delar byggnad med den populära laxbutiken.

Vägen mellan Falkenberg och Svenljunga är dryg, riktigt dryg.
I samhället, där den gula affären ligger, var det lång bilkö.

Trots allt, inte fel att se lite nya vyer genom bilrutan.

Stannade till i Tranemo, och handlade.
Träffade gamla kollegan E-K. Hon berättade att hon ska jobba på en svensk skola i Thailand från oktober till april.
Låter hur spännande som helst! Skulle gärna vilja tillbringa några av mina sista arbetsår på en utlandsskola!

Hemma väntade tre katter på verandan. En gräsmatta behövde också klippas.
Så det blev lite mer motion för gamla tanten... bra för henne, som motvikt för tiden då hon bara strandsatt.