Pedagogisk paradox?

 "Har dig att tacka för mycket, inte minst att du förankrade ett självförtroende och uppmuntrade mig att inte alltid ta den enkla vägen. Det ska du ha ett STORT tack för Anna-Lena."

Fick dessa (otroligt glädjegivande) ord via messenger i slutet av veckan. De kom från en gammal elev, som jobbat som morgonpratare i SR under sommaren. Hon gjorde ett program om skolan under veckan, och skulle då ringa upp mig, men kom tyvärr inte fram, eftersom jag befann mig i hennes barndomsby, och där är Teliatäckningen densamma som noll.

Bildningschefen höll ett alldeles utmärkt välkomsttal, då alla kommunens pedagoger, från F-klass till gymnasiet, hade gemensam samling i tisdags.
- Ni har stor betydelse för era elever, goda relationer är viktiga. Bland det viktigaste enligt Hatties recept  för framgångsfaktorer, framhöll han.

 Kom att tänka på en mamma till en svag elev, som tackade mig för att jag stöttat och trott på hennes son, trots alla besvärligheter.
Efter genomgången grundskola, så sökte han in på en praktisk gymnasielinje, och har nu ett viktigt, välavlönat och "säkert" jobb.

Göran Svanelid; välkänd pedagogisk drivkraft och föreläsare, anser att varje lärare ska ha en programförklaring, något som är det mest angelägna för just den pedagogen.

Min programförklaring har alltid haft som första punkt: Ge varje elev ett gott självförtroende.
Det kan man göra genom att se eleven som den är, och lägga undervisningen på lagom utmanande nivå. Förr i tiden, på den gamla goda, så kunde vi ge varje elev ännu mer möjlighet att tro på sig själv, helt enkelt genom att jobba med teaterföreställningar, soarer, utställningar. Tyvärr har vi inte så mycket tid till sådant arbete idag.... Eller om det är orken som tryter på oss alla---

Så kommer då paradoxen. Samtidigt som vi ska utveckla kunskaper som passar varje elev, så ska de bedömas. Från åk 4 så indikerar de hysteriska bedömningarna på om man duger, duger bra, duger riktigt bra.... eller inte alls.
För mig är detta heltokigt. En elev som trots att den  gör sitt allra bästa och får respons på  att utvecklingen gått spikrakt  uppåt, men som ändå inte ens uppnår godkäntbetyget E, den eleven kan knappast få sitt självförtroende stärkt.

Jag har ett jobb som jag verkligen gillar, ett jobb som ger mig möjlighet att ge mina elever en meningsfull, omväxlande och rolig skolgång.

.

Det finns en sak som jag verkligen avskyr.... och det är att bedöma mina elever, att sortera dem utefter var de är i sin mognadsprocess, var de befinner sig i sin sociala status, utifrån deras förmåga att uttrycka sig- allt det som påverkar hur "bra" man kan återge det som jag försöker dela ut  rent kunskapsmässigt och efter läroplan.

Samarbetsförmåga, förmåga att lyssna, förmåga att se helheter, empati, ambitionsnivå.... sån´t som spelar roll i verkliga livet.... det ska inte tas med i den bedömningen som vi ska göra....där är det bara kunskaper/förmågor kopplade till kunskap som gäller,,,,,  och att man sänker någon ung människa och dess tro på sig själv, det spelar mindre roll

Veckan som gick? Något flitigt bloggande brukar det inte bli när skolan är i gång... och det samtidigt är uteväder..

Följande har stått på agendendan:

Skolstart för lärare...
Nya kollegor... ingen är oersättlig, även om man tror det när någon som man tycker är en superbra pedagog säger upp sig sista skoldagen....

Finväder gjorde att det blev såväl cykelturer - med och utan elhjälp- och blåbärsplockning.
Naturen är så underbart vacker denna höst... nu är det riktigt njutningsfullt överallt och framförallt i skogarna, med de utbredda ljungmattor och lingonröda tuvor.

Återbesök på SÄS. Ögat friskförklarat, fanns inga elaka bakterier kvar.... Lite ögondroppar ska dock tillföras ytterligare en vecka.

Halmstad lockade redan på tidig fredagseftermiddag. Funkade att ta några timmars ledighet från planeringsarbetet i skolan.

Kanske var sommaravslut i den gamla stugan på Östra stranden, kanske blir det en eller ett par helger till som besöks med en övernattning. Bad blev det flera gånger om, denna fina, varma med blåsiga helg. De strandnära brännmaneterna slapp jag, som tur var, närkontakt med.

På tisdag kommer våra elever. Det ser jag fram emot.

Anledning: Artikel

I dagen BT ( Borås Tidning) fanns ett helt uppslag där man skrev om ungdomar från Dalstorp som "lyckats" av en eller annan anledning.
Det handlade om låtskrivare  Stefan Örn, han som vann Eurovision 2011 med Azerbadjans bidrag, det  handlade om Per Simonsson som bl.a. skrivit en julkalendermanus för ett par år sedan, det handlade om Emil och Sebbe i Melodifestivalaktuella "State of Drama" och det handlade om tvillingparet Frida och Marie, där Frida doktorerar på Konstfack och Marie just har kommit ut med en bok och samtidigt doktorerar i filosofisk pedagogik på Stockholms Universitet.

Alla dessa unga människor följde jag på mer eller mindre nära håll under mina fina år i Dalstoprskolan.
Med ett undantag var det elever som var "medelmåttiga" kunskapsmässigt eller hade "svårt för sig"
( Hoppas att jag inte gör något "sekretessfel" då jag avslöjar detta).

Vad jag vill säga är att man på mellanstadienivå inte kan spå något om elevernas framtida utveckling.
Hade dessa elever fått betyg i sexan, då hade det varit "lågt", ja, t.o.m under godkänd nivå.
Nu fick inte dessa elever betyg förrän i åttan, och slapp att allt för tidigt få veta att deras kunskapsnivå var för låg. Jag har ingen aning om hur betygen i åttan såg ut, men kanske hade de som var födda sent på året eller av annan anledning utvecklats lite långsammare än normalt, hunnit i fatt.
Deras kreativitet var iallafall inte kuvad, den hade inte behövt stå tillbaka för bedömningshysteri av teoretisk kunskap.
Jag blir så glad när jag läser om dessa unga människor som jobbat målmedvetet och energiskt och som lyckats att nå sina mål/delmål.

Återigen undrar jag över vad Björklund, o-ifrågasatt, håller på med.
Jag tror att han är med i ett par tävlingar.
Kunskapstävlingar.
Det gäller att placera sig först i Pearls eller Pisa eller vad nu de internationella mästerskapen i kunskap har för  namn.
Tänker så här: Om nu svenska elever ska träna mer och så mycket så att de hamnar på pallplats, så måste ju de som tränar dem, få tid till detta. Få tid och hanterbara grupper, där man kan se och diskutera allas framsteg och behov av extra träning.
Detta funkar ju inte om tränaren måste lägga den mesta av sin tid på att fylla i och formulera sig i olika bedömningsverktyg, i stället för att hjälpa till med träningen.
Speciellt som  detta skrivande är ett spel för gallerierna, det är ett fåtal av dem som ligger i träning som läser  eller förstår vad det som står där betyder.
I stället måste tränaren  få tid att prata med var och en individuellt och tillsammans jobba på det som som behöver tränas. Varvid träningsbehovet kan se väldigt olika ut från individ till individ.

Inte heller kan någon utomstående sponsor stå med pengapåsen och tala om hur mycket var och en ska få, vad det gäller träningstid och träningshjälp. Här är det ju tränare och chefstränare som ska sätta sig ner med sponsorn och tala om vad som behövs, om man nu vill ha bra resultat. Kanske sponsorn får gå ut och leta fler sponsorer, men det är ju inget som ska ligga tränare och adept till last. Vill man vinna, så kostar det!

För att återknyta till de kreativa dalstorpsungdomarna, så förstår jag inte varför det inte duger för Björklund och hans anhang att ligga bland de främsta i världsmästerskapen för de kreativa.
Sverige är känt för sin kreativitet. Är syftet med dagens skolgång att vi ska vinna kunskapstävlingarna ( vilket vi aldrig kommer att göra, vi ställer ( tack och lov) inte samma krav på våra elever som de flesta av de ekonomiskt snabbväxande länderna gör) så kommer vi att förlora kreativitetstävlingen. Det märker jag efter ett och ett halvt år med nya läroplanen... kreativiteten hinns inte med.... och till råga på allt så har t.ex bildlektionerna skurits ner till ett minimum.
Jag är ganska övertygad om att det är kreativitet som vinner i längden. Artikeln i dagens BT är ett tydligt bevis.

Lite ledigt

Lite ledigt blev det på "höstlovet". Beroende på att jag har inarbetad kompetensutvecklingstid sedan flera år tillbaka, och genom att jobba extra länge i måndags, så kan jag idag ta ut lite av den för länge sedan inarbetade tiden.

Önskar att vi hade fyrtiotimmarsvecka.... då skulle aldrig det kunna bli så här dumt... jag måste jobba extra - på tid jag aldrig kan ta ut för den ingår i min arbetstid på 45 timmar i veckan - för att kunna ta ut den tid som jag lagt ner på fortbildning efter arbetstidsförlagd tid, för flera år sedan.

Läraravtalet är helt vansinnigt dumt... vi kan aldrig säga att vi jobbar för mycket ... för vi har inget egentligt tak... och trots att vi jobbar hela dagarna utan rast, helt enkelt för att det inte går att få ut rast, så måste vi formellt sätta in en halvtimmes rast....

Det allra värsta är lönerna. Hörde igår att städerskan har 1000 kr lägre lön än läraren som utbildat sig i fyra år och jobbat ungefär lika länge. Som ni förstår, så är det inte städerskans lön jag vill år.

Tycker att lärarfacken är riktigt dåliga. Vilket gör att jag inte är med i något fackförbund. I årets löneavtal skulle man förstås satt ner foten och  tagit ut lärare i strejk, inta bara bockat och tackat för att man fått till en högre procentuell löneökning än andra yrkesgrupper detta året. 

Visst kostar det att betala lärare dyrt, men långsiktigt kostar det nog ännu mer då unga, duktiga pedagoger lämnar yrket ... och de studenter som skulle bli bra ledare för nästa generations barn, de väljer andra, mer lockande och lönande jobb.

Sjuksköterske-eleverna ( är det bara i Borås) har sagt att om de inte får 24000 kr i ingångslön, så flyttar de till Norge. 

Bra initiativ! 

Lärare till Norge? Vet inte om det funkar... men det beror säkert på vad man undervisar i. 

Jag är iallafall för gammal...

 C-E köpte nytt fågelbord i samband med att han köpte höstens första säck med fågelmat.
Matgästerna har hittat till det nygamla födostället ... katterna har fått ett ställe att kontrollera. För flygande fåglar är kattdjuren ofarliga.

 Bestämde mig för att ta en lång promenad i det ganska ljumma höstvädret.
Tog "Gunnars väg", svängde höger mot Remmabo kom ut på landsvägen och svängde sedan i från den, in på den fina skogsvägen mot Stockremma och sedan hem. Tror att det blir en runda på 9 km.... var ute i ungefär två timmar, så det kan säkert stämma.

 Kunde förstås satt på Runkeeper och mäta sträckan, men jag blir lätt stressad av appen. Idag vill jag gå långt och raskt, inte bli stressad av att ha så bra medelhastighet som möjligt. Sådant är jag nog för gammal för....
Hade både hälsoväst och stavar och njöt verkligen av att kunna gå så långt utan att ha det minsta ont i ryggen. För ett år sedan, och mindre än det så gjorde det ont, bara jag gick en liten bit och jag hade svårt att kontrollera högerbenet. Konstigt att det kan bli så bra utan läkarinblandning ... fast jag hade ju förstås hjälp av sjukgymnast att komma igång med träning....

 Funderade förstås... som så ofta ... på skolan.... och på hur den har blivit sedan nya läraoplanen infördes.

Jättekul att arbeta efter nya läroplanstänket och dess förmågor... ett helt annat tänk än tidigare... MEN riktigt pestigt med att sätta betyg.

Träffade en person i början på veckan och kan efter det mötet berätta följande historia:

Två små flickor började skolan. De var födda sent på året, på samma dag och av samma mamma.
Skolan blev riktigt jobbig för de små flickorna. De hängde inte alls med de elever som var större och var födda tidigare på året. Under åren som gick så blev skillnaden mellan dem och de andra eleverna allt större. Det var problem med läsning, med matte, med engelska... ja med allt. Inte ens gympa var riktigt enkelt... musik var absolut ingen höjdare, bildlektionerna var de bästa... där var det ingen större skillnad på tvillinglickorna och de andra i klassen.
Läraren bekymrade sig över hur det skulle gå med barnen, mamman grät på "kvartssamtalen".
Idag är de små flickorna doktorander på två olika instutitioner på Stockholms universitet.

De här flickorna visste att de var "sämre" än sina kamrater. De slapp se det som betyg på papper, för även om lärarn som de hade, gärna vill se så mycket positivt hos varje elev så att den inte vill sätta underkända betyg, så hade det varit omöjligt i detta fallet.

Elever utvecklas inte efter samma mall, det går i trappsteg och en del tar dessa trappsteg senare än andra.
Elever som av någon anledning utvecklas långsammare, ska inte behöva straffas med ett F i betyget!

Det handlar f.ö. inte bara om utveckling... sociala problem ... och det kan vara en så vanlig sak som föräldrars skilsmässa, sätter ofta stopp för möjlighet till att fungera bra i skolan.... De ska heller inte straffas med Fy-betyg.... och det ska heller inte den som sliter och ändå inte riktigt kommer ända fram... ännu.

Vem vill arbetsgivarna ha, den som är outtröttlig eller den som bara gör vad den behöver?
Vem vill arbetsgivarana ha, den som tar egna initiativ eller den som bara gör det som den blir tillsagd att göra?
Vem vill arbetsgivarna ha, den som bryr sig om anbdra eller den som bara bryr sig om sig själv?

Alla vet vid det är laget vad jag tycker om betyg, men det är risk att ni får höra det fler gånger.

Och ska det vara betyg, då ska även det entreprenörella och det sociala betygsättas. Men det gör man väl inte i andra länder och då finns inte den grenen med i betygspoängstävlingen länder emellan. För det måste väl vara därför vi har infört betyg... att ha att tävla med andra med.
Vad betyget egentligen står för, det är ytterligare en fråga.... står det för de förmågor/kunskaper eleven besitter över tid eller bara den förmåga/ kunskap eleven besatt vid redovisningen av aktuellt ämne/tema.?Där skiljer det sig, framförallt vad det gäller de "duktiga" eleverna. Jag har testat... det var inget kul resultat!

Hade fått ett mail från vår nye bildningschef, ett utskick till alla lärare, där man redogjorde för tanken om den nya skolorganisationen. Vilka skolor som ska läggas ner, helt eller delvis. Vår skola i Grimsås, den blir kvar som F-6-skola. Det känns bra ... och alldeles självklart dessutom.

Lite ljus kvar ... tar nog en kort promenad också, och kollar hur plankan som sargade benet i lördags är sågad. Så här års känns det som om man vill utnyttja ljuset!

Summasummarum

 Som om jag inte sagt det tidigare; Oj, vad snabbt en vecka går.

En del uttrycker det " Det är bara måndag och fredag".... men jag tycker att det knappast är så mycket.

Ska försöka summera veckan i den offentliga dagboken:
Måndag: Inget särskilt händer, skoldag och spinning/styrka på kvällen.
Och sista avsnittet av "Torka aldrig tårar utan handskar".
Jonas Gardell är så stark och naken i sina olika verk, och jag tycker nog att denna filmserie tar priset som det bästa han gjort. Så fruktansvärt för dessa levnadsglada unga män att drabbas av en sjukdom, som folk förnekade att den fanns.... och att homosexualitet var en helt omöjligt att acceptera.....  och Jehovas vittnenas avklippta band med sin son... Den tredelade serien kommer sannolikt att visas i repris.... och man kan se den flera gånger.....

 I tisdags blev det äntligen av att besöka de gamla damerna på "servicehuset" i Dalstorp.
Farmor har levt med sin demens i dryga decenniet och man kan inte låta bli att fascineras hur länge kroppen orkar, bara den i övrigt är frisk och matas med bra näring.

Vi tog med henne till  Svea, svägerskan hennes. Svea var ganska pigg, och även där förundras man hur en gammal människa kan var dålig, piggna till, vara dålig, piggna till... hur många gånger som helst.

 Fick idén att lägga ut ytterligare två geocacher, då vi ändå var i Dalstorp. En placerade jag vid nya Dalshov,  och den andra i den gamla slalombacken, nedanför bronsåldersröset "Högarör". Det är verkligen ett häftigt ställe, och då tyckte jag att jag kunde förära cachen till två damer som fyller år på sin namnsdag, Ingadagen, den 25 okt.
Det är min geocachingvän, bloggvän, kollega samt min gamla, numera pensionerade lärarkollega.

Det blev ingen"fin" gömma, fick ta ett ställe där c:geo funkade att ge tillförlitliga koordinater, det gör den inte inne  i skogen. Så här i efterhand, så hade jag ju velat "ge" Inga något finare ..... men man tager vad man haver, speciellt som det mesta jag gör är ganska så snabbt påkommet.... ingen lång planering här inte....

Cachen skulle publiceras klockan nio i går, på Ingas födelsedag. Vilket den gjorde. Ungefär samtidigt publicerades cachen vid fotbollsplanen.
Några timmar senare fick jag meddelande att min geocachingvän Mia hade varit den som först hittat den enkla gömman vid Dalshov. Väntade bara på att jag skulle få meddelande om att hon hittat "Ingas födelsedagscache" också, men det  kom aldrig något sådant mail.
Senare på kvällen skrev Mia, via ett meddelande på FB, att hon sparade cachen så att Inga skulle hinna först. Vilken godhjärtad människa! Så hade jag aldrig tänkt....kanske för att jag inte ser det som viktigt att vara först.... eller/och så är det så att jag inte har social kompetens vad det gäller geocching (heller).

Jättegullligt av de Mia! Ska bli spännande att se om flera tänker så!

Onsdagar är långa dagar i skolan, men jag hann ändå med en promenad i den fina hösten, under det att skymningen sakta sänkte sig ner.

Igår- torsdag- var jag och Johanna i den gula affären. Vi brukar - en-två gånger per år -sammanstråla i Smålandsstenar, och sedan åka tillsammans till köpcentret. Vi åkte genom ett vackert höstlandskap, mycket gula blad kvar på träden, solen sken och gjorde allt till guld.
Guld har den täljt i massor, den som utvecklat "gulaaffärenkonceptet". Det var mycket bilar på parkeringen, men inte så trångt inne i affären.
Man hade byggt ut en hel del sedan senaste besöket, i våras. Oj, vad det finns mycket att handla.... och oj, vad mycket man plockar på sig. Fast jag tyckte nog inte att jag köpte något onödigt... schampo, balsam, rengöringsmedel, plastpåsar... det går åt, och nu har vi så det räcker ett tag. Köpte knappast några kläder alls, vi ska ju snart åka till London.... och där finns det så mycket kul att köpa i klädväg...

 Mötte en första för(bitter)smak av vintern på väg hem.Temperaturen höll sig alldeles omkring noll, så jag körde sakta ( kärringaktigt ... ?) på vägen hem. Vägbanan var blöt, men man kunde inte veta när det blev halt... för om det skulle frysa till på den blöta vägbanan, ja, då skulle det bli blixtrande halt.... I Smålandsstenar låg det ett tunt lager snö.... så även här hemma.

Frosten, vinden och nederbörden under kvällen och natten hade gjort den fina hösten till riktig tråkig gråhöst... de flesta färgerna försvann med den första frosten....

 Gick hem tidigt idag, bara en timme efter det att eleverna lämnat skolan för en veckas ledighet. Väskan var full med hemarbete för min del, tre olika arbeten som ska bedömas.... och jag HATAR att bedöma efter beygsskala A,C,E... för jag vet inte vad som är utmärkande för A resp. C. Att se att eleven har kommit till E-nivå, det tror jag att jag klarar ... och jag kan definitivt se att de kommit längre. Men om någon ska ha A, det klarar jag inte att avgöra...

Tog kameran med och gick framåt "byn". En stor förändring har skett, då man, efter att ha avverkat ett ganska stort område, kan se ända till Sannelund, från vår byväg. Det är tydligt att man ibland varken kan se skog eller annat, för att det står träd i vägen....

 Hade på stora objektivet, och fotade Sara och Felix på långt håll. En del säger att sådant här inte är tillåtet... medan det finns  de som uppmärksammas i kuturnyheterna på TV, för att man tagit bilder på människor i naturen. Det är inte lätt att veta vad som är OK, vad det gäller publicering.

Mina elever i sexan har kommit igång med sina bloggar i Webbstjärnan. Den grupp som håller på med nyhetsbloggen ( deras eget förslag) skickade mail till flera tidningar för att kolla om man kunde få tillåtelse att använda deras bilder.
En representant för den mest lokala tidningen ringde upp rektorn och var förgrymmad för att vi börjat utan att be om tillåtelse innan... och ville inte ge någon tillåtelse att publicera de tidningsfotografägda bilderna.

Nu  hade hon en idé till arbetssätt som var mycket bättre än den ursprungliga tanken, en idé att man kunde länka till olika nyheter och sedan kommentera dem på Webbstjärnebloggen.

Några tankar kom till mig med anledning av detta samtal:

• Varför ska de vara så noga med bildrättigheter... när bilderna väl finns i cyberrymden så är de ju ute...
• Pratar man inte alls om detta med rättigheter till bilder på högstadiet? Eleverna började sin blogg, med hjälp av en ung "bloggveterna" som går på högstadiet. ( Visst har jag ansvar... men hon påstod att det var OK att använda bilder om man angav källan. Jag blev villrådig.... )
• Vi har försökt använda Creative Commosmaterial, MEN där finns ju inte mycket... det är extremt svårsök och svårhittat. Mer hjälp med tillåtna bilder för skolan är ett behov och ett önskemål.

Hösten är geocachingtid, det är tydligt. Fick för några dagar sedan ett meddelande om att en erfaren burkletare misslyckats med att hitta de båda gömmor som finns inom 700 meters avstånd från vårt hus. Kollade om de fanns kvar... och det gjorde de. Men hinten "bakom den lilla rönnen" kan säkert vara svår att förstå, då den lilla rönnen i trädet, tappat alla sina karakteristiska blad.

Helgen lär gå fort den också, om allt går enligt planerna: Teater i Göteborg i morgon - Påklädaren -
( Wollter/von Brömssen på Stadsteatern) och mat på gourmetrestaurangen "Kometen" och sedan en kul födelsedagsfest  för Inga på Naturum, Store Mosse , på söndag.

Nästa vecka är eleverna lediga. Efter det att vi bestämt luciaprogrammet ( ja, det är dax nu) sista lektionen, så sprang de ut och ropade LOV!!!! på rena, rama studentviset.
Ja,de är värda lite ledigt, de har jobbat hårt, "min" toppenklass.

Förra året hade vi lärare en hel lovvecka, kommer ihåg hur GOTT det var. I år har vi två dagars lov....  det känns lite snålt. Hade varit bättre att jobba lite längre i sommar i stället....
Studiedagar är ändå lite annorlunda och mer vilsamma än "vanliga" veckor... man slipper tänka innan man är på plats... och man behöver inte vara på topp hela dagarna.
Så summasummarum... det kanske blir en rätt bra vecka ändå!

Bedömning - bedrövligt, besvärligt

Idag var det dags igen.
Slutredovisning i no, fysik, tema ljud.
Har försökt att använda förmågetänket (The big five) i planering och undervisning och tycker att det fungerat bra.
Gjorde så ett prov efter samma koncept, en slutredovisning ( jag vill gärna kalla det så)  som gick från centralt innehåll  mot olika kunskapskrav. Förmågetänket kom med förstås, eftersom de är de som återkommer gång efter annan i kunskapskraven.

Hade delat upp slutredovisningen i två delar,varav en var att planera och genomföra en undersökning ( ett litet experiment) redogöra för detta, samt komma med förslag på förbättringar.
Den andra delen bestod av några frågor rörande 1: förmågan att ta till sig information 2: förmågan att analysera och dra slutsatser 3: förmågan att förstå och använda begrepp samt 4: något om kring den metakognitiva förmågan ( den sistnämnda är ganska svårt att få till på ett bra sätt.... här skulle jag behöva råd och diskussionspartners).

Allt var gott och väl, eleverna hade utvecklat ett antal förmågor, det var tydligt.... det var mycket skriva och rita idag, i det som jag kallar "kunskapsboken".

Barnen slutade skolan vid halv tre, och där satt jag med nitton gröna skrivböcker i A4-format.
Nu var det dags för mig att bedöma.
Bedrövligt, tycker jag! Skitsvårt!

Försökte dela upp slutredovisningen i delar:
Experimentet
Informationsanvändadet
Begreppen
Analysfrågor

Insåg snabbt att alla elever, utifrån det som står i kunskspkskraven, nått E-nivå.

Men sedan... vad är skillnaden på E och C-nivå? Och vad krävs för A-nivå?
Visst fanns det de som utmärkte sig ordentligt och visade på en högre nivå än vad E-nivån föreskriver.
Men var går gränsen?

Jag tycker att denna befallda bedömning är helt sjuk, vad det gäller elever i femman-sexan.
Både jag och eleverna tycker att det är bra att det finns kunskapskrav - förstås- krav dit vi kan ta oss på olika vägar, genom att gå på olika stigar genom de fem förmågehuvudstråken....

Bedömning,  Ej uppnått kravnivå - Uppnått kravnivå och Gott och väl uppnått kravnivå, det skulle vara perfekta bedömningsverktyg.

De skulle vara lätt för såväl mig som för eleverna att förstå.
Bedömningarna skulle heller inte ligga till grund för några betyg, eller också skulle betygen också bestå av dessa tre steg.  Så skulle jag vilja ha det.... men nu är det inte så.....

Satt i skolan tills den var utkyld och skymningen började komma.... och jag kände mig helt slut på energi. Kände mig inte nöjd  när jag gick därifrån och alla böckerna hade fått lite bedömningsbokstäver och lite utvecklande tankar...

Vet ju inte heller om jag ska skriva  bokstäver som bedömning för de olika förmågorna.... har aldrig diskuterat detta med någon. Kan inte komma på vad jag ska skriva i stället, för att att bara skriva en text känns för lite, eleverna vill veta såväl hur de lyckats som hur de ska gå vidare.

Tycker att skoljobbet är skitkul, trots att jag jobbat som mellanstadielärare i trettiosju år. Känner att den nya läroplanen utmanar och utvecklar både mig och elever. Framförallt med hjälp av Fb-gruppen "The big five" samt olika artiklar kring förmågetänket.

Men bedöma, det kan jag inte göra så att det känns bra. Dessutom anser jag att  bedömningen inte får ta för mycket tid och energi... för tiden och energin, den ska jag lägga på att göra en bra planering och att undervisa.
Jag behöver bedömningsstöd!

Marsmest

Idag har det varit mars -mest. Det sa dom iallafall i radion, när jag körde hem från frissan vid fyratiden. Då visade termometern på +18 grader. På vägen till frissan, en dryg timme tidigare, så visade den 20 grader.
Man påstod att det varit 20,8 grader som mest någonstans i Västra Götaland idag. Det är rekord, det förra rekordet var från 1903, då det var 20 grader jämt i mars. Sen kan man ju undra hur tillförlitliga de mätningarna var...

 Varmt har det varit idag, man kan inte föreställa sig att det är mars. Känns jättekonstigt att man går på blompromenad i kortärmat den 27 mars. Man får nästan nypa sig i armen.

 "Måste" ju bara gå ut med kamera och vårinkänningstentakler, när jag kom hem.
Det blommar för fullt. I år får vi hoppa över den fina lilla sången " Solen värmer snötäckt jord och snart ska vintern dö... lilla tussilago sticker upp när det blir tö" Fast å andra sidan, fyr-femmor tycker att den låten är alldeles för barnslig... och jag tycker att den är SÅ fin.
Musik är ett ganska så svårt ämne, man ska ha en reportorar som passar alla och så ska alla få tillfälle att använda olika slags instrument. Svårt när man har många elever ... önskar så att kunde få ha en klass i taget ... tio fyror och elva femmor. Vad mycket man skulle kunna göra då.....

 "Vi är blommor" ska vi ju sjunga i Schoolovision. Eleverna kan den nu, vi väntar bara på att filmare och ljudtekniker ska anmäla att de kommer. Men jag kan kanske få till en tid i morrn, då jag träffar alla på Kulturskolans årliga vårshow. Det är ingen ko på isen, men det skulle vara bra att få till inspelningen ganska snabbt efter påsk.

Tycker lite synd om alla små blommor som så vackert och så soltörstande öppnat sina kronblad på vid gavel. Även om de kan sluta dem igen och skydda sina fröanlag, så blir nog de färggranna kronbladen lite köldsvedda när det slår om och blir nordanvind igen.

Hoppas på lite nederbörd, det är så torrt i markerna. En av mina elever blev hjälte i söndags, då han upptäckte en gräsbrand, försökte släcka den, men misslyckades och i stället sprang hem och larmade brandkår. Han visade stolt upp den brandmanna-nalle som han fick i belöning för sitt rådiga ingripande. 

Tog en bild i skolan och ska lägga in den på häntkoll.se  i morrn. Där kan man också läsa elevens redogörelse för den dramatiska händelsen.

 Även vid vårt grannställe ( det är ett par kilometer dit - men det är vad som kan kallas som grannar på landet) så var det en liten gräsbrand igår. Den gården har också fastighetsbeteckningen Stockremma och igår eftermiddag så ringde man från tidningen till C-E och frågade var det brann nå´nstans. C-E fick eld i baken och skyndade sig hemåt för att kolla, men det var ingen eld vid vårt Stockremma, ej heller vid Stockremma med den stora stenmuren... utan vi det tredje Stockremma. Men där blev det inte så mycket dramatik, elden var släckt innan brandkåren var på plats..... och innan C-E hunnit dit.

 Det är inte bara synd om alla växter som först blir framstressade av värmen och solen och sedan sannolikt köldstressade av den nordan som snart ska ta över vårens väder. Tänker på alla stackars lärare som ska genomföra massor av nationella prov med sin elever. Vet inte om de överdriver, för vid tidigare nationella prov, så tycker jag att det har varit enkelt att rätta, men så ska det tydligen inte vara nu.
Sönderstressade lärare är inte bra, varken för sig själva elever för eleverna.
Vi måste värna om oss själva och våra elever så  vi måste inse att vi får ta det där med prov med ro, det blir väl väl även om inte allt är välrättat. Vi vet ju vilka barn som har god förståelse för de olika ämnena. De elevernas arbete kanske inte behöver kollas så ingående. Det kanske räcker att lägga  ner det stora arbetet på de elever som man vet har lite svårt för ämnet och försöka analysera vad de behöver hjälp med. Det är väl ändå så man ska använda de sönderstressande proven - som jag kallar för diagnoser..

 Även eleverna blir stressade. Förra året hade jag elever som grät för vissa moment, jag har hört elever som har varit oroliga flera månader innan proven. För att inte tala om föräldrar. Och jag ställer mig återigen frågan .... Vad håller vi på med i skolan? Det är en hel del som varken är stödjande eller utvecklande.... Bara knäckande.

För egen del så har jag inga nationella prov detta år. Men ändå så håller jag på att stressa mig sönder och samman ibland. Dels för att det är en stor klass där skillnaden mellan de minst utvecklade fyrorna och de mest utvecklade femmorna är enormt stor. Det är ju så när man har B-form. Man ska ju räcka till för alla, och det är stressigt.
Sen vill jag ju ge mina elever så mycket egna utmaningar/ansvar som möjligt, så på tisdagar har vi projektarbete. Ett arbete gör vi tillsammans med Skottland. Det är en stor grupp som jobbar med det. Några killar jobbar med Webbstjärnan och nyheter. En grupp har hand om bokbloggen, även den är med i Webbstjärnan. Amandas och Alvas djurblogg är gjord i svenska blogg, men är också ett bidrag till webbstjärnan. Ytterligare några tjejer jobbar med vårt e-twinningprojekt med våra nordiska grannar.Så det blir ett flängande i sextio minuter, även över till andra byggnaden, eftersom vi måste använda datorer i många olika skrymslen och rum.
Men faktiskt, det blir ganska bra resultat.....man får betänka att det handlar om elever som är 10-12 år gamla! Tycker att barn kan väldigt mycket mer om det mesta än vad tidigare elever kunnat. Sannolikt genom alla olika medier som de har tillgång till.... och livet lär bli enklare för oss alla, den dagen som eleverna har var sin dator ( eller delar en på två).

Resultatet av eftermiddagens blomkoll har härmed redovisats. Är absolut marsmest under de marsar jag upplevt.

För framtida flukt

 Det bästa med att skriva blogg, förutom att man får ur sig sina tankar och frustrationer, är att man kan kolla tillbaka under de dryga tre år som bloggandet varit  vardag och se vad man gjort, tänkt  - samt hur vädret varit.
Ha, det kan inte de ensidiga ämnesbloggarna... de som är så förtvivlat tråkiga och bara skriver om sitt begränsade inrutade ämne....
Så fick jag till det också :)

Idag, nde 23 mars har det varit 18 grader varmt på eftermiddagen, strålande sol och vindstilla.
Vårjacka och vårskor på till skolan, och hemma igen ombyte till kortärmat och vadlångt.
Helt underbart vårväder alltså.

 Kände att jag bara "måste" göra nå´t i trädgården. Finns ju inte mycket man kan göra än, men fann att det skulle bli bra mycket snyggare i rabatterna om jag rensade bort gamla blad, stjälkar, löv och annat förvissnat. Två skottkärror fulla blev det, trots att jag klippte ner det värsta i höstas.
Orkade mycket, men inte riktigt allt.. har en rabatt sparad tills i morgon.
Återigen förvånas jag över att man har mer uthållighet och ork vid 58 än vid 38.... Iallafall är det så med mig, både vad det gäller städning och trädgårdsarbete....

Fransson ( katten alltså) fick syn på de nya kattmynteskotten och förlustade sig bland dem en lång stund, tills han ramlade platt och låg stilla en lång stund, i sitt drogrus....

Lite upp och nervända världen i mina ögon, även denna dag. Läste på FB, Overview lärare, om att man på någon skola ville filma gympalektionerna för att kunna bedöma. Detsamma har jag hört en musiklärare prata om. Snälla:
1. Använd tiden till att planera lustfyllda, lagom utmanande och utvecklande lektioner istället.
2. Underkänn aldrig någon i något estetiskt ämne/ övningsämne om eleven i fråga gör så gott man kan. Alla övningsämnen ska vara vägen till/ ge möjlighet att hitta sig själv och hur man kan använda ämnet till egen utveckling, glädje, välbefinnande, kreativitet.

Ha en härlig vårhelg alla, njut av vädret .... det lär väl komma "bakslag" ...men det tar vi då!
För egen del ska jag gå och kolla hur långt blåsipporna kommit i Karlas hage!

Berörande bedömning

- Har du inte fått mycket mer att göra nu, när du ska bedöma allt vi gör? undrade eleven.
Jag kunde inte förneka detta. Tackade dessutom för omtanken.

- Jag är så dålig, jag är sämst på allt, sa en annan elev under det att den brast ut i gråt. 

Vi tröstade, både jag och kamraterna och räknade upp alla saker som eleven var bra på - ,och detta helt sanningsenligt.

- Jag är så trött på prov och bedömningar, hulkade eleven, det tar all min energi. Det är inte roligt att leva längre........

-Idag ska en av klasserna ha matteprov, sa jag vid skollunchbordet.
- Ska vi ha det också? undrade eleven ur den andra klassen.
- Jo, så småningom, svarade jag.
- Du gör mig nervös, Anna-Lena, sa eleven.
- Men det är väl inte så farligt, försökte jag övertyga. Jag ska ju bara kolla om ni kan det vi jobbat med i matten.
- Men du ska bedöma också, och det är så otäckt. Tänk om jag får rött. Då blir mamma och pappa ledsna på mej.

 - Jag tycker att betyg är jättebra, påstod ytterligare en elev. Då får man veta hur man ligger till.
- Det tror jag du vet utan betyg, svarade jag den duktiga lärjungen,

Bedömning berör, bedömning förstör..... även om en viss mått av bedömning kanske kan behövas.
I de mest grundläggande ämnena, de ämnen som man måste ha för att helt enkelt klara sig bra i en framtid som vi inte vet så mycket om. Men läsa det behöver man kunna, man behöver också kunna uttrycka sig, man behöver kunna använda matematiken som finns överallt i vardagen och man behöver kunna uttrycka sig hjälpligt på engelska, och gärna ytterligare på något främmande språk. Dessutom behöver man kunna en del om hållbar utveckling.

Resten av ämnen ska följa ett centralt innehåll, syftet med dem ska vara att väcka intresse för naturvetenskap, samhällsfrågor och skapande ämnen. Ett intresse som är  mycket lättare att väcka om man inte samtidigt behöver bedöma det intresse som man väckt... Alla dessa ämnen ska ta stor plats ... och vara lustfyllda, lockande, intresseväckande, till del också intressestyrda.

Bedömning behöver vi egentligen bara ha i de grundläggande ämnena, upp till den gräns att man har utvecklat efterfrågade förmågor. För att komma dit kan man behöva mycket hjälp och stöd. Och det ska man få. Därefter kan även dessa ämnen ges egentakts/intresse-utveckling.

Jag anser att såväl likriktningen som bedömningen i dagens skola är skadlig för en del elever. Inte för dem som vi normalt ser som ambitiösa barn, som skolan passar för. Utan  för dem som har lite senare utveckling, dem som har specialintressen och för de mest kreativa eleverna.

Tänker ofta på hur man jobbar mycket med en del elever, berömmer dem för små framsteg och får lysande ögon och sen vill eleven gärna jobba vidare och  gör ytterligare små framsteg. Kampen är hård, men ögonen fortsätter att lysa för de får lyskraft av den positiva responsen. När betyget sen kommer så räckte ändå inte den outtröttliga kampen, det blir F. Ögonen slocknar.
Hur kan vi göra så mot våra BARN?
I skollagen står det att vi ska ge de barn som har en långsammare utvecklingstakt, så mycket hjälp och stöd att de lyckas i skolan. Ett F i betyg är varken till hjälp eller stöd. Det ska inte finnas några betyg alls, för dessa barn.

Släppte bedömningstänket idag - matteprovet var en diagnos på två kapitel i  matteboken. Till min glädje så visade den att vi alla kunde gå vidare med nya matteutmaningar. Sådana prov behövs ju. Jag bedömer bara utifrån det vi jobbat med och om alla förstått.

Efter morgonens tystläsning ( nej, den kan jag inte heller bedöma - fast jag kan förstås se om barnen förstått vad de läser när de skriver om sina böcker på bokklokt.se.) så fick fyrorna "dra lott" om var sin femma. Tillsammans fick de sedan, utifrån en rubrik utklippt från en dagstidning,  göra en "mediaframställning" passande till rubriken. Man kunde göra sin redovisning som ett TV-program, ett radioprogram eller ett tidningsreportage.

- Kom och titta om det är tillräckligt bra, det vi gör! Det var flera elever som ville bli bedömda före framträdandet.
-Idag är det ingen bedömning, svarde jag- Idag är allt rätt, bara man har något att visa.
Naturligtvis blev det ett antal (åtta) helt olika redovisningar. Alla var värda den applåd som eleverna så frikostigt alltid ger varann.
Efter alla framträdandena frågade jag eleverna vad de just sysslat med/ utvecklat för förmåga. Hade t.o.m läroplanen framme för att läsa innantill vad det stod om den synnerligen viktiga förmågan, som är ett måste för att utveckling ska ske. Kreativitet!

Får tacka teknikspanare och kloka elever som fått mig på banan igen. Det är kreativiteten som är nummer ett.  Det gäller att utveckla den hos alla. Utan att för den skull skada någons självkänsla genom att bedöma på ett icke utvecklande sätt.

Formativ bedömning är bra, superbra... den ska vi ha, i positiv anda .... i alla ämnen. Men den summativa, den kan vi klara oss utan.... åtminstone vi som jobbar med barn i mellanstadieåldern. Sannolikt även senare... jag tror att alla vet vad de kan, och det är ok att inte kunna allt om man inte blir negativt bedömd utifrån detta. För det är ju så att alla är bra på mycket, även om det kanske inte står upp mot alla hundratals kunskapskriterier som står i gällande skolbibel.

För fruset

Nog känns det alldeles för fruset när man sticker ut näsan i minus tjugo graders morgontimme. Tänker att man nog får stanna inne hela dagen. Men så kommer solen och det ser så inbjudande eller rättare sagt utbjudande ut, att man bara måste ge sig ut.

Igår blev det Modsrundan, idag tog jag den sydliga rundan - Stockremma-Kroken-Moghult - i stället.

 

 Klädd som Michelingubbe,  även inifrån innehavande samma form som en sådan, så blev det riktigt svettigt efter rask promenad på byväg, skogsväg och skogsstig. Så gott att kunna gå överallt, alldeles lagom mycket snö. Riktigt sköna promenader har det blivit både igår och idag. Och till min stora glädje, så fick jag idag inte alls ont i ryggen av att gå fyr-fem km. Längesedan jag upplevde det senast! Kanske är det den  idoga ryggträningen som börjar ge resultat!

 Har lagt in terminsomdöme nummer två i vår bedömningsdatabas på förmiddagen. Eleverna hade ju redovisning på tiden kring Gustav Vasa igår. Kul att se hur bra alla hade lyckats. Viktigt att få välja själv hur man  vill jobba. Utifrån elevernas egna förslag så fanns det fem valmöjligheter; svara på frågor, söka fakta på egen hand, göra affischer, göra Power point presentation eller göra intervjuer.

 Eget val, med ( från min sida) starkt styrt innehåll.
I vår databas ska vi markera rött, gult eller grönt. Rött-  då har man  inte alls förväntade kunskaper utifrån det område man behandlar, gult - då är man på god väg att inhämta kunskaper för betyg E i åk 6, grönt - då  har man utifrån det behandlade området inhämtat förväntade kunskaper i åk 6.
Det blev inget rött alls. Alla hade tagit till sig en hel del.... även om det inte tycks så, när de sitter bredvid någon vid den dator. Men det var väl så Vygotskij resonerade: Först behöver man jobba med någon för att komma vidare och inhämta kunskaper på egen hand.
Jag är så nöjd med mig själv, som lägger in bedömningarna allteftersom ett område är klart, istället för att göra allt i maj - då mycket av det man upplever under lektionstid är glömt - och bara provresultaten finns kvar. För de säger ju inte allt!

 Fast jag tycker nog att det där med att bedöma är svårt. Jag bedömer utifrån vad jag tycker stämmer med att eleverna ska ha "grundläggande kunskaper" " dra enkla slutsatser" " resonera på ett i huvudsak funderande sätt".  Pratade med en högstadielärare i veckan. De är  vana vid att sätta betyg. Men det var efter det gamla systemet. Personen ifråga kände sig osäker och ifrågasättande inför det nya. Så jag är nog inte ensam....

 De gäller att göra så gott man kan. Har haft mer än hälften av alla utvecklingssamtal. Har pratat bedömning och betyg med en  hel del av föräldrarna. De har också största förståelse för att det kan bli lite tokigt med bedömandet i början. Speciellt där vi har svårt att förstå vad som avses, både vi som jobbar inom skolans verksamhet och ska förstå och föräldrar som bör förstå för att förstå vad som menas med det vi har försökt förstå för att göra en bra bedömning...
Och, nej, jag har ännu inte helt okejat Lgr 11, jag tycker att de här kunskapskriterierna är alldeles för många för att det ska visa ett riktig helhetsbedömning.

Ipads redan från ettan, det visade man ett inslag om i Aktuellt i veckan. Men stor efterföljande diskussion. Där även herr Björklund tyckte. Han gillade inte. Sveriges skol-IT-elit, däremot, de jublade.
Jag ställer mig mitt emellan. Är helt övertygad om att det behövs MYCKET fler datorer/surfplattor i skolan än vad det behövs idag. Från ettan ( förskoleklass) upp till fyran -femman, så tycker jag att det alltid skulle finnas hälften så många datorer, som det finns elever i klassen. En till två.  Egna konton, inte egna datorer. Dels tror jag att det är väldigt viktigt att jobba tillsammans, för att utveckla kunskaper och förmågor och så tror jag också att det är bra att kunna använda penna och papper. För hur det än är, så är det lite bökigt att alltid använda datorn eller att få till de med de små bokstavstangenterna på smartphonen. Och även om utvecklingen hela tiden gör att vi lever i en ny digital verklighet från en dag till en annan, så är denna verklighet väldigt sårbar - och då måste vi också kunna känna oss bekväma med papper och penna.

 När jag, allt annat än förfrusen, kom ut ur skogen och ut i solen, så hade de fina domherrarna en flyguppvisning för mig. Under det att de  försiktigt utstötte sin svaga solgillarsång.
Sen satte de sig alla på behörigt avstånd, men tillräkligt nära för att jag skulle få till en gruppbild med min kompakta superkamera Nikon CoolPix.

En kamera som funkar i väta och i minusgrader.
Medan termometern sjunker så sakta därute i senskymningen, så önskar jag att de slipper bli för frusna under natten. Stannfåglar klarar ordentlig kyla, speciellt om de får mat under de ljusa timmarna.
Däremot är det alldeles för fruset för att delta i den korvgrillning som initiativrika bybor ordnar till (nästan) fullmånens ära.

C-Es farbror var mästare på att spå väder. "När nymånens skära ligger på rygg, då blir det kallt och torrt", sa han alltid. Så var det för två veckor sedan, det var en riktigt  slapp och slö nymåne, den låg nästan helt ner .... och så blev det - för de flesta  lite för fruset väder. Om två månader är det dags att leta vårblommor. Hoppas att man hinner en moss-skidtur innan dess.