Astrar

 

Aster. Min absoluta favorit, vad det gäller trädgårdsblommor.

Nu är det astertid.  En anledning till min fäbless för astrar, det är att de blommar när allt annat blommat över. Då står dom där tryggt i höstsvalka och höstskymning och producerar blomma efter blomma.

Den allra största anledningen till min asterförtjusnng, det är att det finns så många former och  så många nyanser av dem. 

Vita, lila, rosa, röda.... i många olika  nyanser.

Flera av blommorna har kommit från samma fröpåse.

Köpte tre olika fröpåsar i våras, drev upp dem... alldeles för tätt... i växthuset och planterade ut dem  på några olika plaster i trädgården i slutet av maj.

( Nu vet jag att jag ska överföra varje planta till pluggbrätten, så att varje liten en får ordentligt med livsrum. Ska inhandla ett antal brätten till våren)

Nästan alla utplanterade astrar har överlevt, såväl bortglömd vattning i torkväder, som katternas toalettbesök i den porösa planteringsjorden.

Juni gav bra start på tillväxten, men i kalla juli, så stannade den av. Så kom härliga augusti och plantorna växte som aldrig förr, och  började dessutom sätta antydan till blomknopp.

Och nu, när höstdagsjämningen står för dörren, då blommar de för fullt och visar upp nya vackra nyanser och kronbladsformer varje dag.

Riktigt bra snittblomor är de, de står sig inomhus mer än en vecka....

Tänkte på det, då jag gick bakom gräsklippsåbäket vid middagstid; att de där blommorna de är ju av samma art allihop.  Och så är dom så olika. Och alla är vackra på sitt sätt.

En bra tankeställare för mig, efter helgen negativa inlägg. Vi är människor är också olika, både i ålder, färg och form. Men alla bär vi med oss något värdefullt, något vackert- på in eller utsidan.

Har skrivit lite smånegativa, överpersonliga inlägg tidigare och frågar mig alltid samma  sak. Är det OK att vara negativ, att öppna sig på sociala medier? Jag vet att folk har olika åsikter om det, en del tycker att det är helt ok, andra tycker att det där negativa, personliga, det behåller man för sig själv.

Personligen så önskar jag mer personliga känslor och tankar på bloggarna. Inte för att man ska bli ömkad och få en massa tycka synd om kommentarer, utan helt enkelt för att det är så bra att skriva av sig när man är lite låg. Och dessutom gråta en skvätt. Det borde ju vara så för fler än jag, att både argburken och gråtburken är överfull och behöver tappas av på arghet respektive tårar.

Men till att det är synd om mig, eller att jag är ett offer, dit är det långt.

Apropå tycka synd om/offer så hörde jag en intervju i lokalradion ( Radio Sju) under det att jag stod i köket och bakade bullar i kväll.

En person inom palliativ hemsjukvård hade påträffats med inkontinensskydd som var fyllda av avföring, så gammal att det blivit sår av de frätande fekalierna. Samma person hade tjocka lager av plack på tänderna, hade inte fått hjälp att sköta tandhygienen. Hemtjänstpersonalen hade inte haft tid att byta "blöja"  eller hjälpa till med tandborstning. I intervjun ställdes den högst ansvariga för hemsjukvården till svars. Hennes kommentar var - Jag blir förstås ledsen när jag hör om detta, väldigt ledsen. 

Hon gjorde sig själv till ett offer.... Hur kan man tänka så?

Tack alla ni som ville kommentera och på ett eller annat sätt muntra upp den deppiga, trötta tanten i lördags. 

Kan berätta att tant mår bra, har haft massor av energi några dagar, att jag idag gått i en uppförsbacke med 60 meters höjdskillnad  ( åkte med maken grusvägen ner, då han skulle till centralorten för ett ärende) utan att direkt fundera på uppför och nerför. 

Men ändå; ibland behöver man skriva av sig, fälla några tårar av ren frustration..... och sedan så känns det mycket lättare att njuta av det vackra och positiva som livet ger. Som astrar i trädgård och i vaser. Och att det är mormorstisdag i morgon!

Positivitetsprov

Har funderat några dagar på om det är lönt för mig att blogga över huvud taget.

Som väl alla märkt, så har det mesta som skrivits under de senaste månaderna haft en bitter underton.

Och så är det, inom mej finns det en bitterhet som skulle kunna försura en hel sjö, om den släpptes ut.

Men till vilken nytta är det, att älta besvikelsen över att tanten fått möta en annan verklighet än den hon hoppats på, att det livet inte blivit som hon hade önskat. 

 Det finns saker som är som de är, och som man bara får acceptera.
Så nu tänkte jag jobba på att bli lite mera positiv i skrivandet....  eller också lägga av helt.
Får väl gå över till en ren fotoblogg annars, för att fota, det är ju bara så roligt!
Detta fotot har jag faktiskt inte tagit, utan en av mina begåvade elever. Brukar ha en personligt ägd kamera i väskan, den som vi har köpte till skolan för några år sedan. den är inte så bra.

Väldigt många barn och ungdomar är intresserade av foto och de är duktiga fotografer.
Kul, tycker jag, som tycker att den bästa ögonvilan och den bästa ögonnjutningen, det är att försjunka i ett intressant/vackert/spännande foto.

De sista veckorna har blivit långa arbetsveckor.
Har haft de flesta "utvecklingssamtalen" nu, haft många trevliga samtal med elever och deras föräldrar, och har vid varje tillfälle fått höra att eleven trivs bra i klassen och att alla tycker att klasskamraterna är "snälla" och att det är en lugn klass.
Sådant är ju bara SÅ kul att höra!

Sen finns det väl en sak i mötet med elev och föräldrar som jag inte är så begeistrad i, och det är att få till den där individuella utvecklingsplanen som ingår i vårt uppdrag att vi ska upprätta. Det blir minst sagt krystade saker ibland, och frågan är om planerna är till någon större nytta.

Jobbar man på efter bästa förmåga,vilket de allra flesta av mina elever gör, så tycker jag att det är bra nog. 

Att mörkret har vunnit över ljuset, det förstod jag i morse.
Har insett att det är dags för strumpbyxor igen ( kjoltant som jag är) och hämtade fram ett par svarta sådana, som skulle passa till dagens övriga outfit.
När jag kom ut i dagsljuset så var det inte alls svarta benbeklädnader jag iklätt mig i, utan blåa. Funkade trots allt ganska bra, man blir bara så snopen när man inte ser ut som man tänkt sig....

Morgonljuset är inte snällt mot färger av liknande våglängder.  Kommer med största sannolikhet inte vara sista gången  som jag har färger som inte stämmer överens, nu när frånvaron av ljus luras så förskräckligt.

Tog en promenad i det fina höstvädret på seneftermiddagen. Solen sken och det var ljummet i luften.
Att det finns hopp om en ny vår, det visade den nyutsprungna insektslockande maskrosen.
Hoppas på många fina höstdagar inom de närmaste veckorna.

Positivitetsprovet,,,, ja, det är godkänt... men inte mer. Förhoppningsvis blir det bättre nästa gång.

Positivt var det dock att för första gången använda den dator, som är min lärardator, och som vi fick idag. Windows 8 är operativsystemet, lite annorlunda än de gamla OS som man är van vid. Liten och lätt är datorn, av modell hp. I morrn får den åka med till skolan... förstås!

Finalfint

Blev lite plantering i eftermiddag.
Finalplanteringen för i år.
Lite knäppt att sätta ut blommor för flera hundra kronor, när det snart är frostsäsong och blomlivsslut.
Fint blir det iallafall.... kanske man gör det för att visa att hoppet är det sista man ger upp.
För så är det väl....

Veckan gick, som alltid annars under jobbveckor, otroligt fort.
Det är hela tiden "något" .....
Mattelyft tar tid..... har inte bestämt ännu om det är givande eller inte. Stressigt är det iallafall, att ta sig mellan skolor på drygt en och en halv mils avstånd mellan skolslut och kursstart.
Tror inte de som bestämmer förstår hur stressande detta är, och att det förstör mycket av det som kunde vara bra med ett mattelyft. Hade varit helt Ok om gruppen träffats varann vecka... men varje... det är bara för mycket.

Träningen satte igång i veckan som gick.
Var på spinmix i Grimsås i måndags och på funktionell träning i Dalstorp i tisdags. Båda funkade jättebra.
Verkligen något att lägga i tacksamhetspåsen, detta att vara 60 + och klara av att träna ordentligt.
Sen kunde man ju önska att man skulle klara av att springa en mil också... men det gör jag inte längre.
Men träningen i grupp, den njuter jag av.
Hade tänkt pröva en intensivträning igår också, men det var för fint väder och så var gräsmattan i behov av klippning. Det är träning, det också. Får testa HIT en annan gång.....

Igår blev jag officiellt antagen som förstalärare i kommunen. Tillsammans med tolv nya i grundskola och gymnasium. Dessutom finns det fem "gamla" - från förra året- som håller i mattelyftet.
Intressant att höra alla presentationer gällande var och ens uppdrag.
För min del, så ska jag jobba språk och kunskapsutvecklande  med viss inriktning på IKT.
Ska fortsätta med "En läsande klass"materialet, vara behjälplig för andra i detta arbete, försöka få igång ett samarbete med kommunbiblioteket gällande barns, och framförallt pojkars, läsande, försöka få med hela områdets elever i vår bokblogg samt jobba med pedagogiskt drama i kassen.
Någon nedsättning i tjänst blir det inte för oss "nya", så tidsramen är lagd till en timmes arbete i veckan. Hoppas att något faller bra ut, och att man lyssnar på den som nu fått fullmakt och 5000 extra i lön, för att vara profet på hemmaplan.

Egentligen så gillar jag inte alls förstelärartänket. Alla borde ha del av den statliga satsningen. Ingen är förmer än någon annan.
I nästa tänk, så tänker jag att en del av oss tar mycket större del av skolforskning än vad andra gör. Och tar till oss den, tar med den in i klassrummet.... Tar till oss det nya, fortare än andra.
Det har väl varit mitt dilemma, jag vill testa "allt" och mina kollegor hänger inte med i mitt race. Profeten får bara vara sig egen nydanare.
Så jag känner faktiskt att jag är värd den fina titeln... och jag hoppas verkligen att Nina på kommunbiblioteket och jag kan hitta ett koncept för att få fler killar att gilla att läsa böcker, inte bara i skolan, utan även på fritiden.

C-E var på återbesök hos stomisköterskan igår.
Allt är i sin ordning.
På måndag väntar läkarbesöket. Jag, för min del, tror att det blir fortsatt behandling med cellgifter. Tänker att här har man en 61åring, som kan leva länge och bra  ännu. Visst tar man det säkra före det osäkra och ger alla ev. förflugna elaka celler en dust, då man vet att de är få, och knappast lär gå segrande ur den kampen???
Känns tufft just nu, men är en framtidssäkerhet....

Men som sagt, på måndag vet vi....

Blev både gråtande och glad, när en av mina kollegor i området frågade hur jag mår i allt detta.
Det är ju inte så många som tänker så... och framförallt inte de som inte har erfarenhet av liknade livstillstånd.
Svaret är att i skolan mår jag ganska bra, ibland mår jag skitbra där....  för jag verkligen mår bra av mitt roliga arbete, även om det är jobbigt så att man blir dödstrött under stundom. Men det är så roligt och givande....
Annars händer det då och då att jag inte mår så bra, att det mesta känns tungt, orättvis och meningslöst... och det är många olika faktorer som påverkar detta........
Träning är bra mot ledsenhet.....

Lyssnar på sångerna som är med i dokumentären om Björn Afzelius. Funderar återigen vad det är som gör att man fastnar så för en del artisters melodier, texter och sound. Har alltid varit betagen av Afzelius musik, allra först i Hoola Bandoola Band... men även som soloartist. Under hans sista år blev låtarna dock lite väl smöriga...  Gillar Mikael Wiehe också..... han har gjort väldigt mycket bra låtar.
Queen, 10cc, David Bowie är de engelskspråkiga "husgudarna".....och nu, och Sverige, är jag helt betagen av Lahles låtar och sätt att uttrycka sin musik.

I morgon ska C-E till VC i U-hamn, för att lägga om ett sår som inte är riktigt färdigläkt. Sen ska vi gå cachingrunda i Viared, köpa ett par riktiga stomibyxor i B-s och äta lunch där. Hoppas att få en lugn dag på söndag. Tanten behöver det också..... trots att hon mår bäst när det är full fart och hon slipper tänka på varför livet blev som det blev....

Ha en bra helg alla!