måndag 21 september 2020

Astrar

 

Aster. Min absoluta favorit, vad det gäller trädgårdsblommor.

Nu är det astertid.  En anledning till min fäbless för astrar, det är att de blommar när allt annat blommat över. Då står dom där tryggt i höstsvalka och höstskymning och producerar blomma efter blomma.

Den allra största anledningen till min asterförtjusnng, det är att det finns så många former och  så många nyanser av dem. 

Vita, lila, rosa, röda.... i många olika  nyanser.


Flera av blommorna har kommit från samma fröpåse.

Köpte tre olika fröpåsar i våras, drev upp dem... alldeles för tätt... i växthuset och planterade ut dem  på några olika plaster i trädgården i slutet av maj.

( Nu vet jag att jag ska överföra varje planta till pluggbrätten, så att varje liten en får ordentligt med livsrum. Ska inhandla ett antal brätten till våren)


Nästan alla utplanterade astrar har överlevt, såväl bortglömd vattning i torkväder, som katternas toalettbesök i den porösa planteringsjorden.

Juni gav bra start på tillväxten, men i kalla juli, så stannade den av. Så kom härliga augusti och plantorna växte som aldrig förr, och  började dessutom sätta antydan till blomknopp.



Och nu, när höstdagsjämningen står för dörren, då blommar de för fullt och visar upp nya vackra nyanser och kronbladsformer varje dag.

Riktigt bra snittblomor är de, de står sig inomhus mer än en vecka....

Tänkte på det, då jag gick bakom gräsklippsåbäket vid middagstid; att de där blommorna de är ju av samma art allihop.  Och så är dom så olika. Och alla är vackra på sitt sätt.

En bra tankeställare för mig, efter helgen negativa inlägg. Vi är människor är också olika, både i ålder, färg och form. Men alla bär vi med oss något värdefullt, något vackert- på in eller utsidan.

Har skrivit lite smånegativa, överpersonliga inlägg tidigare och frågar mig alltid samma  sak. Är det OK att vara negativ, att öppna sig på sociala medier? Jag vet att folk har olika åsikter om det, en del tycker att det är helt ok, andra tycker att det där negativa, personliga, det behåller man för sig själv.

Personligen så önskar jag mer personliga känslor och tankar på bloggarna. Inte för att man ska bli ömkad och få en massa tycka synd om kommentarer, utan helt enkelt för att det är så bra att skriva av sig när man är lite låg. Och dessutom gråta en skvätt. Det borde ju vara så för fler än jag, att både argburken och gråtburken är överfull och behöver tappas av på arghet respektive tårar.

Men till att det är synd om mig, eller att jag är ett offer, dit är det långt.

Apropå tycka synd om/offer så hörde jag en intervju i lokalradion ( Radio Sju) under det att jag stod i köket och bakade bullar i kväll.

En person inom palliativ hemsjukvård hade påträffats med inkontinensskydd som var fyllda av avföring, så gammal att det blivit sår av de frätande fekalierna. Samma person hade tjocka lager av plack på tänderna, hade inte fått hjälp att sköta tandhygienen. Hemtjänstpersonalen hade inte haft tid att byta "blöja"  eller hjälpa till med tandborstning. I intervjun ställdes den högst ansvariga för hemsjukvården till svars. Hennes kommentar var - Jag blir förstås ledsen när jag hör om detta, väldigt ledsen. 

Hon gjorde sig själv till ett offer.... Hur kan man tänka så?


Tack alla ni som ville kommentera och på ett eller annat sätt muntra upp den deppiga, trötta tanten i lördags. 

Kan berätta att tant mår bra, har haft massor av energi några dagar, att jag idag gått i en uppförsbacke med 60 meters höjdskillnad  ( åkte med maken grusvägen ner, då han skulle till centralorten för ett ärende) utan att direkt fundera på uppför och nerför. 

Men ändå; ibland behöver man skriva av sig, fälla några tårar av ren frustration..... och sedan så känns det mycket lättare att njuta av det vackra och positiva som livet ger. Som astrar i trädgård och i vaser. Och att det är mormorstisdag i morgon!

13 kommentarer:

  1. Astrar är perfekta med tanke på blomningstiden för nu är det inget som blommar här inser jag, förutom i krukorna på terrassen då.

    När det gäller bloggen så är det nog väldigt olika vad man vill skriva om och hur personlig man vill vara. Jag är övertygad om att vi alla någon gång är arga, besvikna och ledsna. I bland skriver jag om det men ibland inte. Det beror på vad det handlar om och om andra personer är berörda. Något rätt eller fel finns i alla fall inte utan det är upp till var och en tänker jag.

    Kram och god kväll!

    SvaraRadera
    Svar
    1. En del är väldigt bestämda om vad som är ok eller ej Men precis som alstrar, vi är olika i såväl färg som form som tanke. Kram!

      Radera
  2. underbar blomning, bra jobbat i uppförsbacke!

    SvaraRadera
  3. Vilken fantastisk blandning astrar du har planterat. De verkar trivas alldeles förträffligt hos dig. Du har så rätt - tänk så många olika sorter det finns, precis som karaktärer - de mänskliga alltså.

    Det här är din blogg, och det är du som bestämmer vad du vill skriva om/lägga ut. Gillar man din blogg och dess innehåll så läser man och kommenterar. Tycker man inte om det du skriver är det ju bra att gå vidare.

    Rent allmänt är det ju ofta så på bloggar och Instagram att man är så himla positiv, vågar inte kritisera och definitivt inte lägga upp något negativt. Kan bara prata för mig själv, men jag anser att min läsekrets är förvånansvärt rak fram och skriver/kommenterar ärligt. Det känns ofta (såklart inte alltid) genuint.

    Så fortsätt bara med det du vill ha sagt. Just bloggen är ju ofta som en ventil, en utmärkt sådan enligt mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, ventil var det. Och en spegling av verkligheten. Även om det finns ämnen som man undviker, av hänsyn till personer.

      Radera
  4. Astrar tillhör favoriterna här också, men efter att de alltid, ja precis varje år, under de fem första åren vi bodde här - undantagslöst knipsades av dovhjortarna, så har jag inte haft några! Så trist att bara se de huvudlösa blomstänglarna stå där!
    Ja, det är lite av balansgång det där med vad man vill dela med sig av i bloggen. Jag skriver nog mest om positiva saker - inbillar mig att ingen är intresserad av allt det där tråkiga. BP har rätt i det där med ventil, men jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Min ventil är skogen - där kan jag gråta högt av förtvivlan och skrika ut min frustration.
    Det positiva med bloggandet är ändå att man själv bestämmer vad man vill dela med sina läsare - och jag beundrar de som vågar vara mer personliga.
    Önskar dig en fin tisdag!
    Kram

    SvaraRadera
  5. I sin egen blogg bestämmer man själv vad man vill skriva tycker jag. Ibland behöver man skriva av sig och var gör man det bäst, om inte i bloggen.
    Ditt helginlägg måste jag ha missat. Bloggers inlägg syns dumt nog inte alltid i läslistan.
    Astrar är så fina! Och verkligen olika. Olika är bra!

    SvaraRadera
  6. Astrar verkar vara några blommor som t.o.m. hade överlevt hos mig, för jag är lite snål med vattnandet ibland...eller ganska ofta. Jag tycker man ska få skriva vad man vill i sin egen blogg. De som inte vill läsa kan ju bara klicka vidare. Ibland känns det skönt att få skriva av sig och sen mår man mycket bättre, tycker jag. Det är ju inte så att man ältar samma sak om och om igen, men det känns bra att få utlopp för sina tankar och känslor. Kram

    SvaraRadera
  7. Vi är överens om bloggförfarandet, absolut. Man behöver driva upp systrarna med lite ljus och värme på våren, sen klarar dom sig själva. Kram!

    SvaraRadera
  8. Tack för ett intressant inlägg.
    Tänker då och då på detta själv...men har inte kommit fram till någon slutsats, gällande mig själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, det är svårt med vad som är rätt och fel. Tycker nog att det är upp till var och en, både att läsa och att skriva.

      Radera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas