Kylig känsla

Jag tyckte inte om honom.
Kanske berodde det på att han nonchalant kom släntrande ut genom hotelldörren, några minuter efter avtalad tid.
Utan en ursäkt. Utan ett tack för att jag gjort mig omaket att åka och hämta honom.
"Här kommer jag, den berömde författaren, rulla ut röda mattan!"

Två mil i bil kan kännas långt. Tur att man har ett litet hum om hur man kallpratar.
Det blev kyligt prat om hans tidigare besök i kommunen, om tågförbindelser, om hans böcker, om snötäcket längs vägen, om den förestående skidtävlingen i U-hamn. Det var jag som förde samtalet, han var inte ett dugg nyfiken.

Nä, jag gillade inte den mannen.
När det blev tyst, i backen ner till Grimsås, så lät jag det vara tyst. Kändes rätt gott.

Det var min klass som han skulle besöka. Med stöd av statligt kulturarbetarstöd.
Det var sig själv han skulle berätta om. Sitt författarskap.

Vi hade  inte läst någon bok av honom, bara några få kapitel ur en hastigt beställd bok.  De flesta eleverna var inte så förtjusta i det lästa... men det sa de förstås inte. Inte jag heller.

Han kändes lite gubbsjuk. Raljerade med könsord, avföringsuttryck.
Pojkarna skrattade lite artigt.... inte alls det där gapskrattet som kan komma, när de själva orerar med de spännande orden.
Gubbar på 60 +, de är inte ett dugg roliga när de uttrycker sig lite plumpt. Mest lite äckliga, skrämmande.

En timme skulle ägnas åt workshop. Åt att skriva.
Det var enkla meningar som skulle skrivas. Någon dikt.
Det var dåligt med ställtid, det var snabba ryck och korta meningar. Men man behövde fundera lite.

Man skulle skriva dikt - elva ord. En färg var starten på dikten.

Grön
Mörkt grön
Jag vill aldrig
bli en löjlig författare.
Aldrig!

- Är det mig du kritiserar, är det mig du förlöjligar, skrek han, när eleven  läste upp den lilla dikt som han fått ett ok av mig att skriva.

Tårar kom i ögonen på eleven, jag fick ont i magen. Shit, hos oss får man tycka vad man vill! Jag ville ju inte utsätta eleven för arghet.

Nej, jag tyckte inte om honom!

Tiden var ute, han skulle lämna oss, Han dröjde kvar i dörröppningen efter det att jag sagt tack. Hade han förväntat sig en applåd? Hade han förväntat sig eskort? Hade han trott att någon skulle hålla honom sällskap tills dess att han blev hämtad av personal från den skola, som han skulle besöka under eftermiddagen?

Jag gick igenom vad som förväntades av eleverna under den kommande lektionen.

Två tankar har förföljt mig, så här dagen efter.

" Jag avskyr att bli gammal", sa han. "Det ni ser är inte jag, det är bara mitt skal. Inne i mig är jag fortfarande en pojke".

Vi hade trots allt något gemensamt, jag och den oomtyckte. Åldersnoja.  Känslan att vilja låta ungdomligheten råda inombords, den kyliga känslan inför den lite obekanta spegelbilden. Vetskapen om att bäst- före-datum är passerad. Vetskapen om att det är betydligt mindre tid kvar, än den tid som var.

Det andra, det var en av skrivuppgifterna.

Jag skulle vilja vara en örn/en sparv, därför att....

I min tankevärld finns det bara ett svar på den frågan. Jag skulle vilja vara en örn, därför att jag är stark, har kontroll, har översikt, klarar så mycket på egen hand....

Gissa om jag blev förvånad då mer än hälften av min lilla klass skrev att de ville vara sparvar, de ville vara med i gemenskapen där i busken, ha kompisar, hjälpas åt....

Funderar mycket över denna tydliga örn-wanna- be- känsla idag. Vad är det för kylig känsla för våra medmänniskor som vi har, vi som vill bli örnar?  Inte så konstigt om vi känner oss utanför ibland.... vi har ju själva gjort ett ( mycket omedvetet) val....

Jag tyckte inte om honom..... kanske var det för kylslagna känslan han lämnade kvar  inom mej...

Fakta, fantasi, författarförmåga

... ja, det är vad som behövs för att kunna ge ut ungdomsbok efter ungdomsbok. Åtminstone om man får tro Åsa Storck. Hon gästade oss idag och berättade för alla skolans ( och rektorsområdets barn) om sina böcker och sitt författarskap.

Hon har, trots att hon ännu bara är 45 år ung, skrivit böcker i närmare 20 år. Hon berättade att hon redan som 26-åring bestämde sig för att förverkliga sin författardröm. Det har varit upp och ner, men nu är hon en så etablerad författare att hon skulle kunna leva på sitt skrivande om hon ville. Men hon väljer att arbeta deltid, som bibliotekarie. Närmare 40 böcker har hon skrivit, och under sitt timlånga framträdande i klassen, berättade hon att en verklig händelse - historisk eller egenupplevd, ligger till grund för varje bok. Utifrån denna grund broderar hon sedan med fantasi och så växer boken fram.... http://www.barnensbibliotek.se/Forfattare/Forfattarlista/asa_storck/tabid/309/Default.aspx

Jag blir så avundsjuk på alla som vågar och dessutom klarar att genomföra saker. Ja, jag har skrivit en bok också - om min mors liv och demens. Två förlag sa nej- sen stoppade jag undan manuset. Jag började på en barnbok, men gav upp när skrivandet inte flöt på längre.

- Du ger upp för lätt, kanske ni säger. Ja, så kanske det är..... Eller också så har jag inte så mycket talang som jag tror att jag har. En gång i tiden, slutet 80-tal, gick jag skolledarkurs på kvällstid, var säker på att rektor av något slag, det skulle jag vara när jag var 55.... Men icke, inte ens det lyckades jag med.... eller vågade .... eller trodde på mig själv....

Jaja, nu får det vara bra med självömkan!



Som en följd av Åsas besök fick jag ta gympan i fem-sexan idag. Det är inte min grej med gympa... Det är en för livlig omgivning, för att passa mig, och detta trots att jag trivs bäst med en levande, talande, lagom ljudlig klassrumsnivå. .... Kanske måste jag ta någon gympalektion nästa termin ... stackars elever ..... jag är ingen bra gymplärare- och jag har, som gammal mellanstadielärare, heller ingen utbildning för detta. Jag valde musik redan från början, och det byter jag så gärna mot gympa.....



Den ende kvarvarande bonden i vår by, har kört ut gödsel idag. En del tycker att den doften är doften av vår. För min del tycker jag bara att det luktar skit!