Skolavslutning

Skolavslutning 40 + som lärare. Samt 12 som elev. På lärarhögskolan fanns det bara en slutavslutning, en examensdag.  Bara att konstatera; Oj, så många skolavslutningar jag varit på!

De allra flesta i kyrkan. På högstadiet, på gymnasiet samt i mina första tjänster, så var det avslutning i en aula. En gång har jag varit med om skolgårdsavslutning. Det var ingen höjdare.
Det där med kyrkan som samlingsplats eller ej, den debatten har inte varit så högljudd i år.
Kanske man insett att det där med kyrkosamling inte är så farligt, det är inget som insjuknat av det ännu. Det handlar om att hitta en ändamålsenlig lokal, en lokal som rymmer många människor. För nog ska föräldrar och även far/morföräldrar få vara med på en skolavslutning. För minnenas skull om inte annat.
Prästens närvaro är heller inte farlig. Inte ens smittsam. "Vår" präst fick säga några ord. Han framhävde var och ens unika värde. Jag log lite inombords och tänkte att nog har jag  ett mindre värde än många andra. Så känner jag... Vet att jag inte är ensam om den känslan.... Vad skulle jag ta upp detta för, i detta annars positiva inlägg. Jo, för balansens skull...kanske...


Eleverna sjöng om sitt värde.
Det är så viktigt att vi bygger upp våra barns självkänsla. De är de bästa, de är framtiden.

I skolan blev det både smörgåstårta och tårta. Kände att jag måste fixa en jordgubbstårta, det hör en skolavslutning till. Smörgåstårta... nja, inget som jag ropar hurra till.

När all personal tagit en bit av tårtan, kom ett pappersflygplan infarande i matsalen. "Spara lite av tåttan til ås". Det var några fritidsbarn som meddelade sitt intresse att bli vid eventuell överbliven tårta. Så fick det bli! Underbara ungar! Tur att jag har mina barnbarn när skollivet så sakteliga trappas ner... Ungar är absolut bäst! Synd bara att så många av dem förvandlas till betydligt sämre vuxna!

Aktivitetsklockan måste ju ha sitt, nu när den vrickade foten börjat återhämta sig ordentligt. Det blev en stavpromenadtur till linneastället.  Det fanns inte många  blommor i år, men jag hittade ett ställe med ganska många väldoftande små klockor som flockades kring en gammal stubbe,.
Att få se linneablomman, det är lycka för mig.

I morgon ska vi ut på något "ovanligt". En geocachingrunda. Äntligen. Har loggat tre cacher detta år. Lite handlar det om ointresse, mycket handlar det om en lång vinter, en stukad fot och en supervarm försommar. Bojips cacher ska få besök. Skogsrundan, någonstans i skaraborgs hjärtetrakt. Ska bli riktigt kul!

Barnen har haft sin skolavslutning. Vi lärare får vänta ännu några dagar.

Lilla Linnea

Har träffat på två Linneor idag. Stora Linnea, klädd i trasiga jeans, mötte mej med ett glatt hej och ett stort leende på väg till sitt arbetspass. Ett leende och en glad hälsning från henne värmer långt in i hjärteroten.

Lilla Linnea fanns i mångfald, denna välsignade blomstringssommar. Hon är liten och späd, och jättesvår att få på bild, för hon är för liten för kameran att hitta autofokus på. Men jag lyckades med manuella inställningar, till slut. Lilla Linneas hälsning var en söt, men behaglig doft av bittermandel. Den sällsynta doftupplevelsen känns också långt in i själen.

Har aldrig sett så många linneor som i år. Tyvärr kom vi ett par dagar för sent, många av de små klockorna hade börjat torka ihop. En fantastisk liten blomma, Linneus favorit, en liten skönhet långt in i storskogen.

Stora Linneas trasiga jeans kan man ha synpunkter på. Var på väg att fråga varför hon hade stora hål på byxorna ( men det blev lite svårt, jag pratade samtidigt i telefonen) - och tur var det väl också, för vem är jag att döma efter klädsel och sätt att vara. F.ö. måste det vara jätteskönt med lite lufthål i rådande värme. ... :)

Nä, vi ska nog inte döma hunden efter håren. Själv har jag ju haft en "hotfullt" svartklädd, svarthårig, piercad dotter med likadan pojkvän och övriga kompisar. Världens snällaste ungdomar var dom, fast att de såg så "hemska" ut. Idag är de "vuxna" och har hittat en egen stil, behöver inte tillhöra en grupp och visa det genom att klä sig, sminka sig, pierca sig på ett visst sätt. Som tur är, så hittar de flesta sig själva någon gång, vad det gäller klädstil. Tills kan man gott få se ut som man vill.... Precis som vi tjocka tanter får ta på oss tvådelade baddräkter på stranden, utan att det ska behöva störa någon annan.

Jag tror faktiskt inte så många har ont av oss heller, alla har nog med att tänka på hur hon ( sällan han) ser ut i sina badkläder. Och på att hålla in magen ordentligt på väg ner och upp ur badet. Men som sagt, få lägger säkert märke till det också .... liksom få har förmånen att beskåda lilla Linnea.

Chosefri celibritet

Vi tog en förmiddagspromenad, C och jag, för att undersöka om gammelskogens chosefria celibritet, linnean, stod i blom. När jag flyttade ner till de djupa skogarna från hagar, öppna fält och lövskog, visade C med stolthet den naturligt anspråklösa lilla klockan, som var blomsterkungens egen favorit. Han visade på en plats där den blommade, och under trettio år av skogspromenader har jag funnit den gracila, bittermandeldoftande blomman på ytterligare några platser.

Under de senaste åren så har det blivit allt svårare att hitta linneorna. De är försvunna från de flesta av de gamla växtplatserna, detta trots att den gamla skogen står oförändrad. Idag hittade vi ( C) en enda blomma. Kanske det funnits fler, som redan var överblommade - linnean har ju en kort blomningstid. Jag försökte fota, men det blev inte så bra..... och allra helst skulle jag velat förmedla den milda bittermandeldoften, som den enda blomman omgav sig med.

I år verkar det vara väddår. Dikesrenarna är alldeles blålila av åkervädd. Blåklockor, gulmåra och johannesört blommar också rikligt. Riktigt nationalistiska dikesrenar....

Träffade K på promenaden. Vi pratade om hennes hästar. Hon hade problem med att hästarna inte ville äta tillräckligt mycket. Inte för att de matvägrade, utan för att hon hade så mycket bete, så att de inte hann äta av allt. Vilket gjorde henne "kriminell" - om EUs kontrollanter kom på att hennes marker inte var avbetade, så skulle hon få böta. Varvid jag undrar vad det är för värld vi hamnat i.....!!!!

Passerade kalhygget . För fyra, fem år sedan plockade vi hinkvis med blåbär här. Idag har kruståtel tagit över. Läste en gång att kruståtel är en av de växter som med all sannolikhet skulle överleva den totala katastrofen. Kom att tänka på en studiedag som vi hade i början på 80-talet. En medelålders man, Bengt nå´nting, talade om för en tämligen ung lärarförsamling att forskare 1975 kommit fram till att det var 25% chans att jorden skulle "överleva" milleniumskiftet. Snacka om att skapa ångest! Min ångest satt kvar i många år, och jag skrev bl.a. ett förtvivlat brev till Stockholmskonferensen ( -83, 84?), där jag bad stormakterna att nedrusta. Jag skickade också brevet till flera stora tidningar. Blev publicerad och fick ett antal personliga brev som tröst och uppmuntran. Det var fantastiskt vad folk engagerade sig....

Idag har jag ingen katastrofångest - och katastrof är inte inne idag.... Å andra sidan så tycks folk numera vara mest engagerade i oviktigheter --- som Jackos död....... Riktigt oetiskt med alla sörjande "fans" tycker jag.

Många unga bryr sig om miljön. Det är positivt - det gäller bara att få de stora elefanterna att inse att levnadsvillkor har ett värde, ojämförligt med dollar!

Nedrustningen startade och det kalla kriget tycktes ta slut, efter mitt brev till de mäktigas församling. Om nå´n läste det maskinskrivna brevet, det har jag inte en aning om, men ibland kan jag tänka..."Det var JAG som räddade jorden från kärnvapenkatastrof" Snacka om hybris!

Läste ut Camilla Läckbergs "Sjöjungfrun" vid Gussjön i eftermiddag. En spännande berättelse - och ett överraskande slut. Läs den! C premiärbadade idag - jag lät också det svalkande vattnet ta mig i sin mjuka famn. I morrn lär vi få ett mer normalt sommarväder - jag tror att det är risk att man fryser då, efter en så här lång värmeperiod.