Paellapunkt

Paella är gott.
En absolut favoriträtt.
Brukar tillaga rätten här hemma bland.
Då blir det "blandpaella", med både kyckling och skaldjur.
Samt det gamla vanliga, ris, grönsaker och saffran som en av huvudkryddorna.

Redan första kvällen i paellans förlovade land delade vi en panna, jag och C-E.
Trötta och hungriga gick vi in på första bästa ställe som skyltade med nationalrätten.
Vi valde mixed paella. Samma sort som min vanliga hemmagjorda. Trodde vi.
Snabbt kunde vi konstatera att den Stockremmalagade var godare än den kanariska.
Rätten innehöll nästan bara ris med odefinierbar kryddning, samt några enstaka räkor, några beniga köttbitar från en minikyckling och ett par musslor.

Skam den som ger sig.
Man behöver ju inte dra alla teneriffiska paellor över en kam, för att den första var si så där.

Efter den långa geocache-letarpromenaden på onsdagskvällen hittade C-E ett ställe som hade vita dukar och uppklädd personal.
Detta var en restaurang med klass och då borde väl maten  vara av samma  slag.

Vi beställde en panna för två. Tror att priset var knappa 20 euro per person.
Dessutom beställde vi ett glas vitt vin/ en liten öl i väntan på maten och en liten flaska inhemskt rödvin att dela på till pannan.

Öl och vin serverades och samtidigt sattes ett litet fat med två tabletter fram på bordet.
Vi frågade den jovialiske servitören vad detta var.
Han tog sig för sin runda mage och förklarade att detta var något vi skulle dricka efter maten, för att det digestiva systemet skulle hållas igång och att man skulle må bra på den efterkommande natten.

Vi tittade frågande på varann, C-E och jag.
Vad hade vi beställt egentligen?
Hur skulle vi må efter det att vi ätit av mat som behövde neutraliseras av speciella tabletter?
Och hur skulle tabletterna lösas upp?
I rödvinet ?
Nej, vi skulle väl behöva vatten......

Pannan kom in och servitören lade upp den läckra rätten på två tallrikar.
Denna paella var den ljuvligaste jag någonsin smakat.
Vi hade valt fish and seafood- paella denna gång.
Riset var smakrikt med många olika kryddor.
Grönsakerna var finhackade och bland grönsaker och ris fanns det flera sorters fisk i små, välsmakande bitar.
Och så grädden på moset då, de stora räkorna och musslorna.
Mums!
Samtidigt som vi fick in maten, hällde en annan servitör en vätska på de framställda tabletterna.
Tabletterna växte inte i omfång,  de växte på höjden.

Vi blev ännu mer konfunderade.
Vad var det för kemisk reaktion som ägde rum med tabletten.... och hur skulle vi öppna den för att få ur den mirakulösa vätskan ur den 4 -5 cm höga tingesten.

Under en stund av himmelsk njutning för smaklökarna, glömde vi bort det som skulle bli slutpunkten för vår måltid - det som skulle hjälpa oss till en natt utan magbesvär... (?)

Paellan på den fina restaurangen Barca, belägen alldeles vid atlantstanden, ja, det var bland det allra godaste jag någonsin ätit.
Pannan blev bottenskrapad.

Så var det avslutet då.
Tog försiktigt i den på höjden förstorade tabletten.

Insåg att vi var lurade !
I min hand hade jag en våtservett på rulle, välbehövligt efter allt pillande med räk och musselskal.

C-E berättade för servitören att han verkligen lyckats lura oss... och han fick sig ett gott skratt.
Det kunde vi gärna bjuda på efter den fulländade måltiden.

Sista kvällen blev det repris på paellan på restaurang Barca.
Även denna gång sattes det punkt för måltiden med den uppsvällda tabletten.
När man kollade lite mera noga på den torra produkten, så kunde man läsa NAPKIN på ovansidan.

Teneriffa Toppen!

När vår Herre skapade människorna, så såg han till att de fick leva i varma och behagliga länder.
Jag är helt övertygad att han aldrig skulle valt Norden som hemvist för sitt eget folk.
Han ville oss ju alla väl och skapade oss ett paradis.
Det paradiset skulle mycket väl kunna vara Teneriffa!

En gång under vår stenålder, då andra kulturer stod i sin blomning, så reste folk från söder upp till Norden under sommaren för att jaga och leva på de växter och bär som fanns.
När det blev höst, så begav de sig söderut igen.
Så tror jag att det är menat att de alltid skulle vara.
Norden på sommaren- sydliga breddgrader på vintern.... det är absolut det optimala livet.... åtminstone för mig!

En vecka i sol och värme var verkligen toppen.

Teneriffa är en ö att återvända till.
Lägsta temperatur ca 16 grader, högsta temperatur drygt 25 grader.
Ungefär samma temperatur året om.

Mycket bad och sol blev det under veckan, en hel del promenader och ett par utfärder.
Bodde på ett "vuxenhotell" med bara skandinaviska gäster, ganska så skönt att komma bort från barnens stoj och stim en vecka, trevligt att ha folk omkring sig som man lätt kunde kommunicera med.

Härligt att kunna simma fram och tillbaka i den ca 25 m långa poolen, utan att behöva väja för lekande barn....

Ja, hotellet var verkligen toppen!

Toppenträning för tung tant, det är definitivt vattengympa.
Varje dag kl 12- 12.30 fick man sig en genomkörare för hela den gamla kroppen.
Toppen!

Det finns ett antal stränder i Playa de las Americas/ Los Christianos.
På dagarna var där fullt av bad och soldyrkare.

På kvällarna kom konstnärerna och gjorde de vackraste konstverk i sanden.

Vi tog bara ett enda havsbad. Det var friskt och gott och ungefär så varmt som en tidig sommardag vid västkusten. Vattnet kändes väldigt rent, salthalten var betydligt lägre än i salt Medelhavet.

Hade bestämt oss för att försöka hitta några geocacher inom gångavstånd från hotellet.

 Sammanlagt sex cacher hittade vi.... missade ett par....

.

 Det är toppenkul att ha noterat "hittat" på N 28 grader, W 16 grader.

Gömmorna av svårighetsgrad 1 och 2 var klart att jämföra med våra egna här hemma.


En lång promenad tog vi för att hitta de gömmor som fanns längs stranden, söder om vårt hotell.

En halv dags utflykt gick till toppen av Teneriffa, den sedan länge döda vulkanen Teide.
Ibland kan Teide vara snötäckt, så var det inte nu.
Det vita som syns, det är inte snö utan en flera tusen år gamla vulkanrester.

 Vi tog linbanan upp till toppen, eller rättare sagt 200 meter från toppen.
På 3550 meters höjd är luften klar, tunn och klart blå. Solen skiner, för vi är ovan molnen.
Det märktes verkligen skillnad att gå i lite svår terräng på hög  höjd, jämfört med de vanliga promenaderna. Man blev snabbt andfådd.
Men visst var det en upplevelse att gå däruppe bland uråldriga vulkanrester.

Tusen meter längre ner fanns dessa vackra klippformationer, ca 170 000 år gamla.

Den andra utflykten var på en heldag och gick till norra delen av ön.
Temperaturen sjönk ca 5 grader på en sträcka av 7 mil.
Luften var fuktig och klimatet  var mera vårlikt än sommarlikt.
Äntligen fick jag se lite skolbarn.
Tycker att det är fint med skoluniform.

Det fanns massor av olika växter på ön, och framförallt på den norra delen, som var grön och frodig.
Så här ser grapefrukten ut när de växer på träden.

Lite kultur hörde också till den välplanerade dagsutflykten.
C-E blev uppbjuden till dans.
Vin och sangria serverades på flera ställen.
Det teneriffiska rödvinet är verkligen toppen!

Vi kom tillbaka till toppen än en gång under heldagsturen. Nu kom vi från norrifrån och såg Teide i ett lätt dis. Nedanför oss låg molnen täta.

 Det går inte att beskriva det karga, på många platser sterila vulkanlandskapet.
Kändes som man var på månen.
Tycker att det var fantastiskt vackert däruppe på toppen, njöt hela tiden av den himmelsblå färgen.

Ja, Tenneriffa är vackert.
Klimatet var som gjort för mig.... under det att det är vinter i Sverige.
Skulle gärna bosätta mig där under tiden från 15 oktober till 15 april.
Sommaren i Sverige, den vill jag inte missa, för den är toppen.

Om livet vill oss väl, ja, då kommer vi att återvända till den paradisiska ön nästa år igen.

Referat och reflektioner

Igår begravdes svärmor Ingrid.
Lokaltidningarna brukar referera från begravningsgudtjänsterna.
Jag tänkte göra det samma, på mitt sätt och utifrån mina reflektioner.

Vi kom nästan sist av alla till kyrkan, Karin, Johanna, Martin och jag. C-E hade åkt ner en stund tidigare.
Jag ansåg att vi var i god tid då vi kom till kyrkan en kvart före begravningsgudstjänstens början, speciellt, som jag sedan mina yngre år kommer ihåg att nära anhöriga "ska" komma sent.
Nu var det ingen skada skedd.
Vi möttes av vacker orgelmusik och en månghövdad församling, som kommit att dela Ingrid sista högtidsdag.
Ingrid hade fått en ljus och vacker kista.
För egen del är jag inte förtjust i enbart vita blomsterarrangemang i något sammanhang, men kistan skulle så småningom bli översållad av blommor i olika röda nyanser, och då blev allt riktigt vackert.

Begravningshögtiden inleddes med "Gammal fäbodspsalm".
Därefter sjöng Ingrid yngsta barnbarn, Caroline, "Ljuset" av Björn Afzelius.
Jag håller just på att ladda upp en film på You Tube. Hoppas att det funkar så att jag kan länka och alla kan se och höra det vackra.

Carro sjunger väldigt fint, mjukt och behagligt. Ja, det var absolut högtidsstundens höjdpunkt. Ingrid skulle ha varit stolt över sin dotterdotter.

"Blott en dag" är väl en vanligast förkommande begravningspsalmen.
Det blev inledningspsalmen.
Det är bra att man sjunger psalmer som församlingen känner till.
Alla kunde sjunga med, och det är härligt att sjunga i den stora unisona kyrkokören, tycker jag.

Prästen, Philip Widell, talade sedan utifrån ett ställe i Predikaren, det sista kapitlet, där man talar om livet från ungdom till ålderdom. ( Där jag, då jag nu kollar i texten, ser de berömda slutorden "Allt är fåfänglighet"- jag kan inte erinra mig att prästen läste dessa....men som förmedlare av Guds ord har man ju möjlighet att välja det som bäst passar)

Döden beskrivs som att "silvertråden går av"  och dessa ord använde Philip (farmor uttalade hans namn som det stavas), i sitt begravningstal. Han talade om Ingrids förmåga att använda trådar i sina många och välgjorda väv-alster och då hon för hand sydde sin folkdräkt, Kindsdräkten.
Han talade också om trådar som gick vidare till hennes barn och barnbarn... och när jag vidare funderat på detta, så ser jag hennes flinka fingrar hos flera av barnbarnen, hennes sociala sida hos många, hennes bestämdhet och energi hos flera och hennes utseende i några.

När Philip lagt upp de tre skovlarna med jord på kistan, så fortsatte han med ytterligare något bibelord.
Jag orkade inte lyssna på det, det räckte gott med det första talet och bibelläsningen, tyckte jag.

Församlingen sjöng sedan " Bred dina vida vingar". Vacker med lite svår, då tonspannet är stort. Det är svårt att få till de höga tonerna.

Prästen läste några böner, bl.a. Fader vår och sedan sjöng alla vackra fina psalmsången "Härlig är jorden".

Ingrid barn, Helena, Bengt och Claes-Erik, hade bestämt att avskedet skulle ske inne i kyrkan.
Det var bra.
Kistan blev fint smyckad och alla kunde lämna fram sin blomma/hälsning i lugn och ro, utan att frysa.

Blev lite fundersam över placeringen i kyrkan.
Den är verkligen formell och gammaldags.
Naturligtvis ska de närmaste sitta närmast kistan, inget tu tal om den saken, men här satt äldste sonen med familj längst fram ( alltså vår familj), nästa son satt på raden bakom och Helena ( lilltösen, som jag anser alltid varit närmast sin mamma) satt på tredje raden.
Alla på vänster sida.
Övriga släktingar satt på vänster sida och icke släktingar på höger.
En "fadäs" hade dock infunnit sig, då Ingrid ene bror och hans familj hamnat på icke-släktsidan. Uppfriskande tyckte jag.
Alla får ju ta avsked, det är väl inte så noga i vilken ordning!

Det var vacker orgelmusik, framförd av kantor Karl-Johan Gollnik, under hela avskedsceremonin.
När alla sagt "Adjö, hej då, kanske ses vi igen" till Ingrid, så sjöng K-J " Auld lang syne" , översatt till svenska med titel "Godnattvalsen"

 Begravningsfirmas representant, Marcus Fellert, bad församlingen sitta kvar, då bara den närmaste familjen skulle följa med till graven.
Detta var det jag gillade minst av allt.
Det var jättebra att man hade avskedet inne i kyrkan, men visst kunde alla som velat, och framförallt nära vänner och syskon kunnat gå med till själva jordfästningen, om de velat.

Nu fick Ingrid, i sin vackert smyckad kista, och med barnbarnens krans ovanför huvudet sin sista vila hos den man hon levde med i  53 år.

Minnesmåltiden var förlagd till Dalstorps församlingshem.
Det var ett bra val av lokal.
Församlingshemmet i Nittorp var för omodernt och såldes för ganska många år sedan.
När Holger begravdes så hade vi middagen i Idrottshallen i Nittorp.
En idrottshall är ingen trevlig lokal för en minnesmåltid.

 Ungdomarna, kusiner som mycket sällan träffas, bänkade sig vid ett bord.
Ingrids barn samt hennes syskon satt vid det andra bordet.
Maten smakade utomordentligt bra.
Det bjöds på kycklingfilé, potatisgratäng, sallad, varma grönsaker, bröd och ost.
Samt laxfilé till de båda icke-köttätarna.
" Det var så gott, så det smakade Moghult av det" hade en av gästerna sagt till Helena.
Jag berömde personalen för den goda maten och de berättade att de själva lagat till den, att Kinds begravningsbyrå har en egen "matlagaravdelning".

 Efter maten blev det lite mingel för oss som tycker om att prata med folk.
Ingrid hade fem syskon. Fyra av dem är i livet.
De är utspridda i södra Sverige: Margareta  bor i Kinna, Åke bor i Kalmar, Gerhard bor i Rimforsa i Östergötland och lillebror Bengt-Göran bor i Väröbacka.
Roligt för dem att ses också, det är inte så ofta det blir av numera.

Gerhards son, Torgny, var den mest långväga gästen. Han hade påbörjat sin resa från hemmet i Kålmården redan vid sextiden på morgonen, för att ta med sin pappa på hans systers begravning.
Det var roligt att träffa de trevliga kusiner som C-E har, och som man bara träffar vid väldigt speciella tillfällen, ja, nästan bara begravningar.

 Bynfolket represednterads av bl.a. Karla, Inger och Sten.
Ytterligare några, samt ett antal övriga bekanta till Ingrid, var med i kyrkan.
Tycker att det är synd att alla de som kunde,  inte följde till  minnesmåltiden.
Det är roligt att prata med alla, det är roligt att träffa dem mer än att säga hej i vapenhuset i kyrkan.
Vi människor träffas alldeles för sällan numera.

Efter tårta och kaffe var samlingen slut.
Passade på att samla kusinerna för en bild.
Kameran ville inte riktigt hänga med på många olika knäppningar, så många bilder blev suddiga.
Tar de klaraste bilderna och laddar upp här, trots att det finns bättre bilder rent avfotografiskt.

De båda mittersta tjejernas respektive, Martin och Alexander, var med på begravningen, och deras medverkan på fotot tycker jag gjorde att bilden fick en bättre balans... .)

Farmor Ingrid var pigg på det mesta, och såg det säkert inte som brist på respekt att vi efter begravningshögtiden åkte en sväng till Gällstad och Lager 157.

Det blev en hel del shoppat, till ganska osannolika priser.

Hemkomna till Stockremma igen fick förkylda Karin vila en stund, medan Martin - som är expert på att bli vän med både människor och djur- ägnade sig åt inackorderingen Tindra.

Helena, Caroline och Roger kom med överbliven tårta och sallad- sedan gårdagens femtioårskalas för Helena- och delade vår kvällsmåltid.
Kändes bra att fortsätt träffas på Ingrids begravningsdag.

Johanna berättade att man hade firat en måltid till farmors ära på torsdagskvällen, då Karin anlänt till Hjälshammar.
Man hade skålat och klirrat i glas och sagt "Nu säger vi Du", Johanna hade fördelat matrester trots att alla var mätta och man hade konstaterat att "Maten räckte precis". Precis som Ingrid brukade göra.

Det blev en fin begravningsdag och det är ju trots allt så, att människors bortgång, gör att människor kommer samman.

Förutfattat

När jag kom in genom dörren i eftermiddags ringde telefonen.
Det var SOTARN!
Blev så förvånad.
Det var en trevlig röst och ett trevligt tilltal som mötte mig där i luren.
Har alltid trott att sotarn var sur, arg och vresig.
Har aldrig pratat med någon sotaremurre i hela mitt femtionioåriga liv.... och då sitter barndomens fruktan för sotarn och den syn man alltid haft på honom kvar.
Så dumma föräldrar, skrämma barna för sotarn... det är det väl ingen som gör nu...?
Undrar vad föräldrar skrämmer sina barn med nu för tiden....
Eller skräms de inte alls?
Hoppas det är så.
Funderar på vad vi skrämde våra barn med. Kommer inte på nå´t... hoppas att det stämmer.
Vet, från säkra källor, att ett vanligt hot från dagens föräldrar är att beslagta mobiltelefonen.
En del genomför hotet, andra bullrar bara lite.
Heder åt dem som står för vad de "lovar".

Nationella prov-vecka nummer 1.
Svenska.
Min förutfattade mening var att det skulle vara svårt och ta tid att rätta proven.
Med bra rättningsmallar så gick det snabbt.
Känns ganska lyxigt att få förberedda lektioner och ordentliga rättningsmallar.
En sak är synd bara, och det är att proven ligger i sexan, istället för som tidigare i  femman.
När man fick proven på februari-mars i åk fem, ja, då hade man  ganska så lång tid på sig att åtgärda ev. brister hos eleverna. Nu är det betydligt sämre med tid, och framförallt vad det gäller engelska.
Det provet är inte förrän i slutet av april.
Eleverna hade en del förutfattade tankar om provet, men de kom på skam, och eleverna var ganska så nöjda efteråt genomförda premiärprov.

Glad och tacksam var jag för sex, ja bara fyra dagar sedan. För att jag mådde så bra av att träna.
Gammal tant har haft den förutfattade meningen att hon klarar träningen lika bra som dem som är femton- tjugo år yngre och lika många kilogram lättare.
Gammal tant tog långa promenader både fredag, lördag och söndag.
Efter söndagens åttakilometerspromenad var knät lite knäppt och lite svullet.
Hade lite känning av detta i höstas också.
Stelt och dant är det fortfarande, inte läge för träning denna vecka.
Tråkigt, när man kommit igång så bra.
Tur att det funnits lite snö att skotta i dagarna tre, så att det blivit lite träning den vägen.
Plus alla steg man tar i skolan varje dag...

Hoppas att det bättrar sig, det dumma knät, så vi kan ta ordentliga promenader i kanarisk vintervärme nästa vecka.

En skoldag kvar före lovet.
En morgondag som innefattar två nya nationella prov.
Tänker rätta dem innan jag går hem.
Svägerska Helena fyller 50 i morrn.
Förr tyckte man att 50 var gammalt.
Nu känns det ungt.
Helena har jag känt sedan hon var 10, hon är alltid ung för mig.

Begravning för farmor på fredag.
Någon förutfattad mening om hur den ska bli, det har jag inte.

Anledning: Artikel

I dagen BT ( Borås Tidning) fanns ett helt uppslag där man skrev om ungdomar från Dalstorp som "lyckats" av en eller annan anledning.
Det handlade om låtskrivare  Stefan Örn, han som vann Eurovision 2011 med Azerbadjans bidrag, det  handlade om Per Simonsson som bl.a. skrivit en julkalendermanus för ett par år sedan, det handlade om Emil och Sebbe i Melodifestivalaktuella "State of Drama" och det handlade om tvillingparet Frida och Marie, där Frida doktorerar på Konstfack och Marie just har kommit ut med en bok och samtidigt doktorerar i filosofisk pedagogik på Stockholms Universitet.

Alla dessa unga människor följde jag på mer eller mindre nära håll under mina fina år i Dalstoprskolan.
Med ett undantag var det elever som var "medelmåttiga" kunskapsmässigt eller hade "svårt för sig"
( Hoppas att jag inte gör något "sekretessfel" då jag avslöjar detta).

Vad jag vill säga är att man på mellanstadienivå inte kan spå något om elevernas framtida utveckling.
Hade dessa elever fått betyg i sexan, då hade det varit "lågt", ja, t.o.m under godkänd nivå.
Nu fick inte dessa elever betyg förrän i åttan, och slapp att allt för tidigt få veta att deras kunskapsnivå var för låg. Jag har ingen aning om hur betygen i åttan såg ut, men kanske hade de som var födda sent på året eller av annan anledning utvecklats lite långsammare än normalt, hunnit i fatt.
Deras kreativitet var iallafall inte kuvad, den hade inte behövt stå tillbaka för bedömningshysteri av teoretisk kunskap.
Jag blir så glad när jag läser om dessa unga människor som jobbat målmedvetet och energiskt och som lyckats att nå sina mål/delmål.

Återigen undrar jag över vad Björklund, o-ifrågasatt, håller på med.
Jag tror att han är med i ett par tävlingar.
Kunskapstävlingar.
Det gäller att placera sig först i Pearls eller Pisa eller vad nu de internationella mästerskapen i kunskap har för  namn.
Tänker så här: Om nu svenska elever ska träna mer och så mycket så att de hamnar på pallplats, så måste ju de som tränar dem, få tid till detta. Få tid och hanterbara grupper, där man kan se och diskutera allas framsteg och behov av extra träning.
Detta funkar ju inte om tränaren måste lägga den mesta av sin tid på att fylla i och formulera sig i olika bedömningsverktyg, i stället för att hjälpa till med träningen.
Speciellt som  detta skrivande är ett spel för gallerierna, det är ett fåtal av dem som ligger i träning som läser  eller förstår vad det som står där betyder.
I stället måste tränaren  få tid att prata med var och en individuellt och tillsammans jobba på det som som behöver tränas. Varvid träningsbehovet kan se väldigt olika ut från individ till individ.

Inte heller kan någon utomstående sponsor stå med pengapåsen och tala om hur mycket var och en ska få, vad det gäller träningstid och träningshjälp. Här är det ju tränare och chefstränare som ska sätta sig ner med sponsorn och tala om vad som behövs, om man nu vill ha bra resultat. Kanske sponsorn får gå ut och leta fler sponsorer, men det är ju inget som ska ligga tränare och adept till last. Vill man vinna, så kostar det!

För att återknyta till de kreativa dalstorpsungdomarna, så förstår jag inte varför det inte duger för Björklund och hans anhang att ligga bland de främsta i världsmästerskapen för de kreativa.
Sverige är känt för sin kreativitet. Är syftet med dagens skolgång att vi ska vinna kunskapstävlingarna ( vilket vi aldrig kommer att göra, vi ställer ( tack och lov) inte samma krav på våra elever som de flesta av de ekonomiskt snabbväxande länderna gör) så kommer vi att förlora kreativitetstävlingen. Det märker jag efter ett och ett halvt år med nya läroplanen... kreativiteten hinns inte med.... och till råga på allt så har t.ex bildlektionerna skurits ner till ett minimum.
Jag är ganska övertygad om att det är kreativitet som vinner i längden. Artikeln i dagens BT är ett tydligt bevis.

Lördagslunk

Hade lovat bror och svägerska att möta upp i Ulricehamn.
Tyckte att det kunde passa bra att samtidigt besöka monopol-butiken.
Semla hos Gunnars skulle också sitta fint.
Tänkte jag, då jag avtalade mötesplats med broder Roger.
Anki fyller 50 och tar med make, söner, svärdotter och bröder till Gran Canaria.
Katt kunde inte medfölja att fira, så vi hade lovat ta hand om kattfröken, syster till vår Fredrik och Fransson.
Bur med katt överlämnades .... och jag åkte hemåt med jamande liten katt. Var inte sugen på semla, helt enkelt.
Kände mig stolt och ståndaktig.

Tog sen eftermiddagspromenad under det att mörkret föll.
C-E bjöd på oxfile, stekta potatisar och wokad grönsaksblanding  när jag kom tillbaka.
Och rödvin.... eller rättare sagt... det hade jag ju själv köpt några timmar tidigare.
Så det kanske var jag som bjöd....
Katt vandrade omkring i huset och fräste åt de icke.manliga hankatterna. De följde henne nyfiket, men på behörigt avstånd.
Kattjejer kan vara vassa.
Efter avnjuten måltid var det TV-time. I väntan på "På spåret" tog vi med lite choklad till ovanvåningen. Några bitar, bara. De var snart slut.
Sötsuget var fortfarande uppslukande stort.
- Nu går jag ner och hämtar chokladkartongen som legat i matkällaren sedan före jul, sa jag till C-E.
Han motsatte sig inte idén.
Ett lager choklad försvann på en kvart!
Rödvin kan inte vara nyttigt, men tanke på vilka biverkningar det ger.
Men det är gott! Och det är choklad också!

Låg på mage och sträckte ut den svällande saken efter torsdagens spinn-mixpass.
Kände plötsligt att en våg av tacksamhet fyllde upp hela mig.
Tacksamhet över att vid 59+ fortfarande kunna hänga med i ett ganska så krävande träningspass.
Tacksam över att inte ha speciellt ont någonstans.
Tacksam över att må så förtvivlat väl efter genomfört pass.
Tacksam för att ha ett bra liv.
Konstig känsla, en magkänsla på blått liggunderlag.

Fick lite av samma känsla på dagens promenad.
En magkänsla, ett gott sug i magen av att vara tillfreds med tillvaron.
Tacksam att få uppleva den vackra dagen.
Det var allt lite vår i luften, även om det var kallare än vad det såg ut innifrån.

Tänkte på att det redan är februari, att det bara är en dryg vintermånad kvar, att  den riktigt mörka tiden är över för denna gång.
Var tacksam över den ( nästan) snöfria skogsvägen.
Var tacksam över ljuset.

Tänkte på att ( om livet går som vi hoppas) det är en fullspäckad vecka, den som kommer. En vecka med nationella prov, svägerska Helenas 50-årsuppvaktning, farmors begravning och sedan nästa söndag Take off för en vecka på Teneriffa.
När vardagen är tillbaka så är det den 18 februari och då är det snart vår och ännu  mer ljust.

Under veckan som gick var vi på teater.
Alla vi som jobbar i kommunens tjänst skulle se en teater om bemötande.
Jättebra gjort av kommunens outtröttliga kulturarbetarpar Mia och Stefan.
Men ändå ett stort ... och ....?
Inget nytt under solen.... men det kanske är bra att bli påmind....
Det spelar roll hur vi uttrycker oss.... tonfallet är viktigt...

Kommunalråd och kommunchef hade suttit med på alla fjorton föreställningarna ( !  ... har de inte en kommun- om än liten -  att sköta?)
Eftersom vår föreställning var den sista, så uppvaktades de tre skådespelarna med blommor.
Mia tackade så mycket och talade varmt om kommunalråd och kommunchef.....
- Jag blev så rörd vid ett tillfälle, sa hon, då du Crister  ( kommunalråd) stod och plockade upp galgar som ramlat ner då publiken tagit sina ytterkläder. Då förstod jag att du var en vanlig människa du också...
Varvid jag hajade till.
Jag har känt Crister och hans familj sen massor av år.
Klart att han är en vanlig människa!
Så dumt vi tänker... att vissa människor är upphöjda på något vis, bara får att de har vissa befattningar.
Nä, vi är bara människor vi alla, med bra och dåliga sidor.
En del har haft mer tur än andra, en del har varit smartare än andra, men alla har vi betytt mycket för någon och varit mindre omtyckt av någon annan.
Och alla har vi en begränsad livstid.

Ytterligare en av mina kollegor från Dalstorpskolan lämnade det jordiska i veckan som gick.
Hon har varit sjuk i flera år, så det var inget oväntat, men ändå tänker man efter lite extra då man får dessa definitiva besked.
Det är lite otäckt att leva, faktiskt... för man vet ingenting om framtiden.
Förr, när man var ung och odödlig, var det krig och kärnvapen som var det som skrämde.
Idag ligger det skrämmande på det mer personliga planet.....
Jobbade ihop med Inga nästan i 25 år i Dalstorpskolan.
Något år före det att jag flyttade från Dalstorp till Grimsåsskolan, flyttade hon till högstadiet i Tranemo.
Där jobbade hon fram till pensionen för 5-6 år sedan. Inga var en aktiv kvinna, det mest beundransvärda hon gjorde var att samla in pengar till en skola i Kenya och att sedan bygga upp denna under ett antal år.
Tyvärr kan jag inte gå på hennes begravning, den äger rum när vi är på Tenneriffa.

Lördagslunken forsätter så sakteliga.
Har några böcker som ska rättas.
Lite rygg/maggympa och lite hantlar, kanske.
I morrn ska jag ta fram sommarkläder och bestämma vad som ska med i resväskan söderöver.
Det finns en tredjedels flaska rödvin kvar....
... och en halv chokladkartong.
Lite lördagsgodis, alltså.