Sån´t som sakta smyger sig....

Åldern t.ex.

Igår smög den sig över 61. Länge sedan man var femfemma nu. 

61. Smakar på det ojämna talet. Känner inte så mycket. Varken sötma eller sälta. Lite avslaget.

Man hinner inte riktigt med i ålderssmygandet. Känner fortfarande inom mig som om jag vore  20 år yngre och 20 kg lättare. Det gäller att smyga förbi spegeln, så att den inte får syn på en... för då blir man avslöjad.

Tänker på att 30- 40 årsåldern är den bästa tiden i människans liv. Man är inte riktigt ung längre, man blir tagen på allvar, samtidigt som man är tillräckligt ung för att fortfarande göra många livsval.

Tänker på att döttrarna är i den bästa åldern.... klart att jag måste vara gammal då.

Ålderssmygandet är iallafall rättvist. Alla blir lika mycket äldre för var dag som går.  Och visst får man vara glad för varje ny dag som man får smyga in i. Försöka ta till vara den, för man vet inte hur länge man får någon dag att smyga omkring i.

Solen smög fram idag. Den vågade sig inte högt, men den gjorde dagen betydligt ljusare och jag kunde till och med känna värmande strålar komma smygande då jag gick över skolgården vid lunchtid.
Skyndande mig hem efter skoldagens slut vid kvart i tre, för att kunna njuta lite mera av de livgivande strålarna.
Det var då som dimman sakta smög sig fram på längs marken, medan solen smög sig ner bakom horisonten.
Den lilla värmen som funnits var borta, men vackert, vacker var det där ute i den till några plusgrader uppvärmda luften.

Förkylningen smög ju  sig på mig förra helgen. Den passade på att ta sig en liten tur ner i luftrören ett tag. Det har inte varit läge för lite mer ansträngande träning på ett tag.

Promenad går bra, så jag tänkte mig en tur fram och tillbaka till Kroken. Fyra kilometer. Nu smög de gamla fötterna iväg med tanten dubbelt så långt, ut i skogen, över järnvägen och tillbaka upp till Kroken.

Under tiden smög sig skymningen och mörkret på. Fast klockan bara var fyra!

De där korta dagarna har heller inte aviserat sin ankomst ordentligt. De bara är där. En sådan där sak som sakta smyger sig på....

Tomtarna börja smyga fram ur vrårna då jag har musik med småklasserna. Tomtesånger är favoritsånger. Glada sånger är favoritsånger för barn. Får barnen sjunga med lust och glädje, så smyger sig ofta ett musik och sångintresse fram.
Tänker på berättelsen om när Gud drev ut människorna ur paradiset efter syndafallet. En enda ängel erbjöd sig att följa med människorna ut i den kalla världen. Musikens ängel. Visst är sång och musik till glädje, vid alla tillfällen.
Tycker den som just nu låter "så mycket bättres" spellista på Spotify gå dagligdags. Årets artist och musikutbud tycker jag har varit outstanding. SÅ mycket bra musik som får en renässans genom TV-programmet. Och som sakta smyger sig in i och fastnar i våra hjärnor igen.

Något som sakta smyger sig framåt, det är mognaden och förändringen hos mina elever. Plötsligt har alla mina "små" fyror blivit nästan lika "stora" skolelever som de "stora" femmorna. Känns lite som ett hallelujamoment då man ser förändringen hos  eleverna. Det är så roligt!
Jag har världens bästa jobb.... synd att inte fler ungdomar med "huvet på skaft"  inser att lärarjobbet är skitkul. Förhoppningsvis ska väl lönen bli lite bättre för alla inom jobbet, iallafall har politiken lovat det.
Men politiken, det är förstås ofta en företeelse som sakta smyger sig bort från de löften den avgett.

 Kom tillbaka till Karlas julhus då mörkret fallit helt.
Vem kom smygande ur mörkret, om inte husägaren i egen hög person? Fick en trevlig pratstund och en vilopaus i det mjuka mörkret.

Jag lär mig aldrig. Efter en hel dags skolarbete ska jag inte ge mig ut på en 8-9 km lång promenad. För jag vet ju vad som händer; när jag gått tre-fyra kilometer så kommer ryggvärken sakta smygande. Långpromenader ska företas på förmiddagar, efter nattvila. Då håller den (ibland) dumma ryggen bra.

Månen smög sig fram ur dimman och den ostadiga tanten + kameralinsen gjorde den dubbel. Ganska häftig bild!

Dags att sakta ta sig upp för trappan och vila den trötta ryggen. Lite strumpstickning. Högen av färdiga strumpor smyger sig sakta större  och större. En del ska få bli julklappar. Tanken vad jag ska göra med återstoden av högen får sakta smyga sig fram.

Juletiden börjar också smyga sig på. Det får den gärna göra, för efter jul går det mot vår....  det känns ganska bra att veta att det är mindre än en månad till smygandet går från mörker till ljus igen.

C-E cachecoachar

Ja, det var faktiskt C-E som kom med förslaget om att geocacha i helgen.
Han lade fram förslaget redan i fredags, och jag var väl inte jättesugen. Hade ju planerat städning av hus, läsning av barnböcker, skoljobb....
Men man kan ju ändra sig. Var ju ett tag sedan senast vi var ute. En runda var C-E ute efter. Var ?
I Jönköping kanske?

Hittade en liten runda nära flygplatsen. Rätt sida av stan för oss. Det visade sig att rundan var utlagd för bara en vecka sedan. Svårigheten på cacherna  låg mellan 2,0 och 3,5. Kanske någon skulle vara för svår för oss?
Även om det skulle kunna vara en del svåra gömmor, så kunde rundan vara värd ett besök... och frisk luft och lite motion skulle vi få. Plus några extragömmor längs vägen, nära rundan.
Som på denna fina favoritplats.
Cachebeskrivning:
Manicken som står där på bergshällen och ser ut som nån slags raket är i själva verket en fast positionerad GPS-mottagare som tillhör det nationella nätverket SWEPOS. Med långtidsmätningar kan man mäta på millimeternivå för att t.ex se jordskorpans rörelser och för byggarbeten.
Just denna station är en av Sveriges 36 klass A-stationer. Gemensamt för dessa är att de är fastgjora i berggrunden för maximal precision och att de är rustade för maximal tillförlitlighet. Det finns även klass B-stationer, som inte har samma krav.

Grunkplatsen hade en utmärkt utsikt över flygplatsen.
Tror att vi åkt från lilla Axamo flygplats en eller två gånger, för längesedan. Minst en gång iallafall, första gången vi var i London 1978.
Kommer ihåg att det var dåligt väder med dimma på hemvägen och att man hotade med att vi kunde få landa i Stockholm.
Precis när jag skulle "till" på toa, så tändes fasten seatbelts-lampan och man meddelade att man ändå skulle landa i Jkpg. Oj, vad bråttom jag fick! Det blev kissiga trosor på vägen hem till Tranemo, där vi bodde på den tiden.

En bra, men lite blöt, grusväg tog oss mot cache-runde-området.
Vägen gick delvis på en gammal banvall. Vi parkerade vid denna cachegömma, som låg alldeles intill Sandserydsrundan.
Cachebeskrivning:

Borås-Jönköpings Järnväg (BsJJ) bedrev persontrafik på Ulricehamnsbanan 1940-1960. Denna cache ingår som en del i en serie cachar längs banvallen. Nästan hela sträckan går det bra att cykla eller gå på vallen.

Sandserydsby hållplats. Cachen ligger i bangårdens västra del där vattentorn och brunn för ångloken fanns.

Hade inte en aning om att det gått en järnväg öster om Ulricehamn. För mig, som barndomsboende i Rångedala, så gick "vår" järnväg mellan Ulricehamn och Borås. 

Även den sträckan lades ner i början av 70-talet och är nu asfalterad cykelväg. 

Här var banvallen en stabil sandbank. Den skulle säkert också duga att cykla på.

Vår Sandserydrunda fick börja på #7, eftersom vi parkerat bilen på ett bra ställe för oss som kom västerifrån.

Gömmorna på den 2,5 km långa rundan var mycket varierade, och bara två var riktigt enkla. En burk satt högt, en annan var riktigt naturmaskerad. I denna rishög gällde det att leta fram rätt pinne.

Risk för att cachen blir till flis så småningom... ? 

Passerade det gamla stationshuset i Sandseryd. Det tycktes vara fritidsbostad... eller kanske åretruntboende. Vi hejade på en yngre kvinna som rörde sig på gården.

Cache # 1 skulle vara besvärlig att hitta, hade en trea i svårighet. Tänk, JAG hittade den. Snabbt.
Ibland har man tur!
#2 skulle vara lättare, men blev riktigt svår för oss.
Kollade i loggarna och där stod det att man skulle leta efter något som hörde hemma i naturen. Så vi letade efter pinnar, stenar, kottar, plastblad, mosstuvor. Och så var det något helt annat.
C-E hade plockat fram fikat, för vi tänkte ge upp. då jag tog en liten, liten förutsättningslös sväng... och där var den... och den var inget av ovanstående.

 #3 var en myst. Man skulle leta upp tre siffror på granarna i närheten, för att kunna öppna kodlåset till en holk. En ledtråd hittades ganska snabbt. Sedan började det "krylla" av geocachare - Mr Twilight och ( tror jag) Sandelvan. Utan att hitta en av ledtrådarna lyckades vi ändå med kloka hjärnor och flinka fingra få fram den lilla burken inne i holken.

Nio gömmor ( + en bonus, som vi struntade i) hade rundan. Vi lyckades med dem alla.... två av dem var tillsammansarbete med våra vänner i skogen.

Absolut en bra runda. Rekommenderas. 2,5 km att gå.... men det tog en bra stund ändå, för några av gömmorna tog tid att hitta. Vad jag gillade extra med rundan, det var att den var så varierad i gömmor och svårighet, trots att vi hela tiden rörde oss i den fina smålandsskogen.

Tre gömmor till försökte vi oss på. Två lyckades.
Vid den fina medeltidskyrkan fanns en enkel gömma.

 Försökte oss sedan på en av leylaquman ( eller vad de heter) gömma. Något med tryck/tryckluft. Blåste i ett rör, men det hjälpte inte. Nä.... den var inget för oss.

Åkte hemåt över djurkyrkogården och hittade en riktig favoritgömma. BÅDE vad det gäller lokalisering ( vilket jag ju tycker är viktigt) och gömsle.
Ja, den var riktigt bra.

Det var stämningsfyllt på kyrkogården för husdjur. Blommor och ljuslyktor fanns där, precis som på människokyrkogårdar.

Har aldrig sett någon liknande plats tidigare. Fint att de finns, djurkyrkogårdarna. För en del av oss i människosläktet, är djuren det viktigaste vi har.

Sen lunch blev det på restaurangen vid Jära, den som man passerat så ofta, men inte besökt. Helt ok lunch...både välsmakande och mättande.

Bra att  C-E cachecoachade ! Femton gömmor loggades ....roliga gömmor, sevärda platser. Kan det bli bättre?

Fredagsfunderat

Skulle lägga över några videos från privatkameran, använd i skolan, till skolbloggen.
Fann ett antal fina bilder i fotomaskinen.Bilder som några av eleverna fotade förra fredagen, då alla jobbade med sina egna sidor på webbstjärnan.
- Bra bilder, tänkte jag. Nu kan jag blogga!
Visst är jag knäpp som alltid vill ha färska bilder till bloggen.
Tog två foton idag med mobilen, då jag var ute på skymningspromenad.
Instagrambilder. För delar med mig av bilderna jag tar, det gör jag bara. Det är så man gör. Det gör så många nu. Både av bra och dåligt.
Bilder är kommunikationsspråket numera.
Gillar det, gör jag. Fast jag vill ha text också. Utan hashtags som delar allt i mer eller mindre begripliga fragment.

Tog en promenad lite bortanför Kroken i eftermiddag, och såg att Karla gjort adventsfint.
Om en vecka ser det ut på liknande sätt i och omkring de flesta hus i trakten. Mysigt!
Fast jag tycker att det är lite småbossigt att få upp hela härligheten, det medger jag. Ändå är vi minimalister vad det gäller utebelysning.
Arbetet är njutbart en hel månad. Sällan att ett hushållsarbete har en så lång hållbarhetstid.

På hallbänken ligger en röd pärm.
Den har hånlett mot mig varje gång jag kommit in genom dörren, ända sedan i tisdags.
Mattelyfts-läs-läxan tills på måndag.
Avskyr den läxan.
Träffarna varje vecka. Nja......

Var i ett sammanhang med flera mattelyftsledare i går. De talade sin varma över hur bra hela kursen är upplagd, hur intressant det är och hur nöjda deltagarna är.

Tänk att de inget förstår. Inte ville jag förstöra deras entusiasm. Sammanhanget var heller inte det rätta för att förpesta.

Har ju funderat en hel del kring mitt förstelärarskap. Är inte nöjd som det är.
Men så, helt plötsligt, så slog det mig att jag alltid varit förstelärare. Först att anamma nya forskningsrön, nya trender. Vilket inte alltid uppskattats av de som varit nöjda med det gamla invanda.
Inget förstelärarskap är speciellt uppskattat av den som inte är det själv, det är tydligt.

Kom på att jag är sistelärare också.
Tror att jag är den siste läraren i kommunen, som fortfarande jobbar på det gamla sättet. ( Hur det nu går ihop med mitt ständiga förstelärarskap.)
Jag jobbar fortfarande på klasslärar-sättet. Och jag tror på det. Har nästan alla lektioner i min fyr-femma. Har i och för sig gjort ett byte och bytt bort 60 minuter bild mot att ha 100 minuter musik i åk 1-3. Det gäller att utnyttja kompetenserna som vi har.
Ämneslärartänket i åk 1-6, liknade det man har på högstadiet, det har jag inget till övers för. Jag har erfarenhet, kompetens ocjh lärarleg i många ämnen. Självklart är det för mig att jag undervisar i dessa ämnen.  Att det kommer in en lärare i no, en i so och en sv... det blir bara hattigt och stressigt för eleverna.
Tycker jag... och grundar detta på empiri .

Njuter definitivt av att kunna jobba tematiskt ibland och känna att man blir klar med de områden man jobbar med i no eller so, utan att det blir för långdraget. Som gammal mellanstadielärare, sisteläraren, styr jag fortfarande min och elevernas vecka utifrån behov, och inte enbart från schema.

Alla har vi våra akilleshälar.Min heter bedömning. Kan bara inte se mig själv lägga ner en massa tid på det  som jag inte anser nyttjar så mycket till, Och nu pratar jag bedömning i betyg elelr i bedömningsmall på nätet. Den dagliga bedömningen anser jag ha helt annat värde. Ett utvecklande värde.

Och så pratar man om/hotar med betyg från åk fyra. Samtidigt som vår undervisning ska vila på vetenskaplig grund. Vilken jag förstås håller helt med om att den ska göra. Men att man ska ha betyg från tidiga år, det finns det ingen forskning som talar för.

Jag önskar så att skolan skulle avpolitiseras, och inte användas som kastsand i en sandlåda för maktgalna ovuxna, vilka den ofullkomliga demokratin pålagt ett ansvaruppdrag som de inte klarar att  uppfylla,

Tänker så, att varje människa, ung som gammal plaskar på sin egen  ankdam av varierande storlek. Över ytan, så ser man oberörd ut, men under ytan, så simmar man på som en galning, och vet inte åt vilken håll man ska styra.

Lite filosofiskt tänk på den tidiga fredagskvällen;
Alla gör så gott man kan,  förhoppningsvis tror man någorlunda på det man gör. Allas arbete är positivt för någon, men negativt för andra. Man gläder någon på sin väg genom livet, man sårar någon annan, utan att förstå att man gör det. Man blir glad av en del människor, andra blir man sårad av och besviken på ...och de vet heller inte att de gjort djupa sår i någon annans  själ.

På Grej of the day-kartan  finns numera fler trådar än de som visas här. Alla skriver så positivt om GREJEN på Facebook. Mina elever gillar också microlektionen.Men de är å andra sidan positiva till allt. Tror att det är med Grejen som med så mycket annat, den tilltalar en del elever väldigt mycket och andra i mindre grad. De där mindre -gradseleverna, dem pratar vi inte så mycket om, då vi ska framhäva oss som goda pedagoger. Jag tycker att de eleverna är spännande, och viktigast av alla att nå. Hoppas att jag inte är förste-lärare i det tänket.

Jordbruksjulmarknad

När jag var på ensam-geocachingrunda norr om Bolmen på lovet, så körde jag förbi skylten till Segerstad. Där skulle det också finnas en cache, men jag var rätt mätt på sådana just då och åkte inte fram till gården. 

Igår var jag/vi på den stora anläggningen, som vid plats för parkering luktade svinbajs. Nu var det enda bajsiga med gården. Hade läst på lite och informerat mig om att den forna herrgården  var ett naturbruksgymnasium samt härbärgerade ett vandrarhem på sommaren.

Dotter med make dök upp alldeles efter att vi anlänt, och sedan kunde vi lämna det illaluktande området.

Det var en häftig julmarknad, med försäljningsställen och lotterier såväl utomhus som inomhus och i olika delar av den stora skolans lokaler.

I idrotthallen var det stor matmarknad.Korv, bröd, sylt, senap, glögg, godis, glass....

Träffade på mångsysslaren/kulturarbetaren Alexandra Bunde och hennes man i ett av stånden, 

( Skogsateljen i Sjötofta) Paret sålde insektsholkar( inte riktigt läge just nu- jag köpte f.ö en sådan på kommunens företagsmässa i våras), honung, hemmagjord senap, sylt, marmelad. Det blev några burkar marmelad och sylt inhandlade. En ljuvligt god marmelad/gele av fläderbärssaft, äppeljuice och många olika kryddor, bl.a kanel och ingefära.

Bröd från Lidhult och glass från Nässjö blev också inhandlat. 

Samt  gös från Tiraholm och potatis från Segerstad.

Tycker verkligen om det här med småskalig, ekologisk produktion av livsmedel.

( Även om forskarna, enligt dagens nyhetsflöde, dissar det samma. men om allt handlar om tillväxt, så funkar det ju inte. Men jag förstår ju inte det där med tillväxt, för jag tror ju att om något växer alldeles för mycket, så exploderar det till slut... Fast jag kanske har fel....)

Julgrejer har vi så att det blir över, så det var jag inte ett dugg intresserad utav.
Däremot blev jag väldigt positivt överraskad, då jag i en av de stora salarna upptäckte att man sålde kläder från Countryline.
Tillsammans med vännen Christina så besökte jag deras butik i Gränna förra sommaren. Köpte kofta, jumper och klänning. Har använt samtliga plagg jättemycket och hade faktiskt på mig kofta och jumper även igår.
Följer Countryline på Facebook och har bl.a. sett en grå kofta som jag skulle vilja åka till Gränna för att inhandla.
Nu fanns den här på den naturnära marknaden.
Countrylines produkter är tillverkade av linne. Ingen skrynkellinne, utan välarbetad linne som håller sig fint och slätt. Många ljuvliga plagg som bara är hur mycket  "jag" som helst.

Den grå tröjan var jättesnygg på tanten... liksom den prickiga klänningen. -Är den inte lite kort? undrade jag. Ingen i min omgivning tyckte så. Naturligtvis kom den med hem till Stockremma.
Är det inte härligt att vara 61 och kunna hitta kläder som gör att man känner sig  ungdomlig och glad? Precis som om gladheten sitter i kläderna. Fast för klädnörden i mig, så påverkar det. Inte för att jag då jag känner mig riktigt låg, kan bli uppåt av en klädesplagg, jag skulle inte ens komma på tanken att försöka. Men när man är i normalt tillstånd vad det gäller seretoninhalt och omständigheter som påverkar livsglädjen, då blir den ännu mer förhöjd då jag hittar ett roligt  plagg, oftast blivande favoritplagg.

 
Countrylines kläder hör inte till billighetskläderna. Men ändå blir de det. Det händer lite då och då att klädnörden i mig ser/provar plagg som jag just då tycker är OK, men sedan inte använder.

Kommer ihåg att jag skulle köpa något passande till nyår förra året. Köpte två olika överdelar. Den ena gillar jag, och har använt några gånger. Men den är ganska svåranvänd, man går ju inte omkring med rosor och guld till skolan direkt.
Den andra har jag haft en gång. Tvingade mig till det, för att den skulle användas. En spetstunika. Hur kan man vara så dum så att man köper en tunika i spetsmönster. Det är väl så långt ifrån min klädstil som man kan komma. Kommer aldrig att använda den mer.... om jag inte ska på maskerad, För jag kände mig utklädd i den.
400 kronors köp, använt en gång ( eller två eller tre) är ju mycket, mycket dyrare än ett plagg som kostar två och en halv gånger så mycket och som man använder oräkneliga gånger under många år.

Men nu får det vara slutköpt vad det gäller kläder för denna säsongen.... ja, så får det absolut vara.

Julkrans från julmarknaden blev det också. Brukar köpa det på Apladalens julmarknad andra advent. I år blev det lite tidigare. Men tanke på att jag brukar låta kransen hänga på dörren tills i februari, så tyckte jag att det kändes helt ok att sätt upp den lika långt före jul som den brukar sitta uppe efteråt.

Förhoppningsvis kan det bli ett besök i Apladalen i år också. Den julmarknaden är också rolig.

Cachen vid Segerstad då? Nä, den blev inte hittad. Kändes inte så inspirerande att leta i mörker och framförallt inte i en förhatlig stenmur. Den ligger bra där den ligger.

Förkylningen finns också kvar, men mest med lite småsnorighet. Får avboka morgondagens spinnmixpass... och gympan på tisdag. Har inte missat en enda gång ( gånger två) av träning under hela hösten. Men att anstränga sig när man är förkyld, det känns lite onödigt för tanten. Ska ta en promenad i eftermiddag i stället.... och förhoppningsvis få till sådana, trots mörker under veckans övriga dagar. Bara att bestämma - 3-4 km promenad varje dag. Det är bra motion för förkyld tant. (Fick detta ordinerat från en sjuksköterska i gårdagens kommentarer här på bloggen. Tack för den kommentaren och det rådet Mia! )

Ha en bra arbetsvecka alla! Känenr jag mig själv, så blir det inte så mycket bloggat under vardagarna.

Skapande och skolan, stort sett.

Tidigare år så har det alltid funnits saker att skriva om här på bloggen.

Ett tag fick jag till något näsrtan varje dag, långt eller kort.

Numera så blir det mera sällan som tankarna framförs här.

Tant i övre medelåldern /undre ålderdomen har blivit trött??

Uttjatning av ämnen?

Hjärnstillestånd?

Stoffbrist?

Annat som tar tid ( = skolan) ?

Kan se på andra bloggare, att de inte skriver så ofta heller.Många betydligt mer sällan än jag.  Och så har jag en person på min blogglista som skriver dagligen och stundligen. Hennes inlägg orkar jag inte längre öppna. Så det jämnar liksom ut sig.

Veckan som gick var en bra vecka. ( som det nästan alltid brukar vara)

Veckan som gick bara rasslade till, och sen så var den slut. ( Också precis som det brukar)

Eleverna hade konstutställning för sina föräldrar och syskon i veckan.

De läste upp berättelserna som de skrivit till sina tittskåp.

Jättelyckat! Alla var glad och nöjda. 

Njuter ju av mina superhärliga elever.Deras föräldrar är också toppen. Klar koppling; bra och stöttande/ombryende föräldrar ger trygga, glada och "goa" barn.

Som den gamla enstöring jag är i det mesta, insåg jag att det hade varit gott att ha en kollega att dela kvällens efterarbete med.... fast det gick ganska snabbt och lätt för tant ensamvarg också.

Skapande skola genomförs via statliga pengar och ska vara ett samarbete mellan professionella kulturarbetare och skola. Man kan ju tycka vad man vill om användandet av pengarna, då den summa som vår lilla skola förfogar över är lika stor som 60-70% av vår årliga läromedelsbudget.

Tycker att veckan med Alexandra och vad den ledde till ( berättelseskrivning, tolkning av varandras konstverk - kommunikation- läsa berättelser/visa konsten  för alla elever i skolan utom sexorna samt för föräldrarna - självkänsleutvecklade) var väl värd pengarna. Och som sagt, de kunde inte användas till något annat.........

Ser lite fram emot nästa års samarbete med kulturen redan.Förra året hade vi Peter Gissy på besök och som inspiratör till deckarskrivande. Också en bra grej!

Apropå grej -Grej of the day, är det -tillsammans med flitigt användande av  små whiteboardtavlor i undervisningen- det bästa som hänt i skolans värld på länge. Big five och en läsande klass har också varit bra.... vore fel att inte nämna.

Gillar verkligen att få vara del av  skolutvecklingen - förhoppningsvis några år till.

Till vår vernissage/konstutställning hade  föräldrarna tagit med lite goda onyttigheter. ( Nyttigheter fanns det också... bl.a. riktigt goda tunnbrödsrullar.... ) En pappa bjöd på skumpa à la Pommac,för det ska man ju ha när det är vernissage.
Ja, det var kul och lyckat i all sin enkelhet.

Blev en promenad i dagsljus i går eftermiddag.
Modsrundan, med en extrasväng runt Flathult.
Där avslöjades vart vår vita-bruna katt går på dagarna.
Han satt på Gunnars stora fält och spanade i 360 graders omkrets.
Måste finnas goda sorkar där???

Njuter av att vädret är höstigt och ljummet. Ingen vinterjacka framhängd än....
Köpte  i och för sig en riktig fjällrävenvarm jacka i höstas..... men faktum är att jag tycker att det är ok att den hänger kvar i klädkammaren.  Föredrar den ljumma senhösten....

Framåt gårdagskvällen så kände jag hur förkylningsvirus ganska så hastigt ockuperade hals och näsa. Det är många som är angripna av slika små rackare nu. Så det blir ingen lördagsmotion.Skönt för den gamla tanten att sitta i favoritfåtöljen med skoldatorn i knät.

Förhoppningsvis så ska vi bege oss ut på lite roligheter ändå,  framåt eftermiddagen. En julmarknad i trakten av Reftele har Värnamodottern rekommenderat. Hon och maken hennes dyker upp där också. Trevligt med lite eftermiddagsfika tillsammans.

Luciaträningen är inledd. 22 superduktiga 5or och 6or. Kommer att bli så bra i år också.

Det var allt för idag.Nöjd med att få till en eller par inlägg per vecka.....

Brokig blandning

Tid att blogga två dagar i rad. Inte illa!
Fast visst handlar det till stor del om prioritering.
Ibland prioriterar jag öronlappsfåtöljen och strumpstickningen. Bara för att det är så god avkoppling.
Fast den största anledningen till att låta bli att blogga, det är att jag saknar bilder.
Inte riktigt fotoläge på vardagar. Nu har det blivit foto i dagarna två. Idag med lite sämre kamera än gårdagens.
Ska ta med en kamera under söndagspromenaden i morgon också, så att jag har lite i  fotoskafferiet om jag känner för att sätta mig bakom datorn och få till några rader under mörker-veckan.
För att blogga utan foton, nä, det finns inte på kartan för mig,
Sedan kan man undra om det är fotona jag vill visa och bevara och om texten bara är utfyllnad... eller om det är tvärtom.... eller både ock. Vill ju tro det sistnämnda.

Tänkte lägga in några rader i den privat-offentliga fotoskrivboken.

När jag skriver något av allmänintresse, då delar jag på FB. Det gör jag inte idag.

Gårdagens förstelärarfunderingar skickade jag faktiskt med länk till tillförordnad rektor. Tycker att skolledningen gott kan ta del av erfaren gammal lärarinnas tankar.

Vännen Inga hade f.ö. kommenterat att  hennes skola fick icke-förstelärana gå upp i tid för att försteläraren skulle få ledigt + 5000 kr. Varför river man inte upp denna idiotreform direkt? Finns det någon skolverksutvärdering på vad den hittills har genererat i ökad måluppfyllelse ( detta gräsliga ord)...? för det är ju faktiskt så att varje lärares uppdrag är just detta. Fast jag vill använda ett annat begrepp/en annan förklaring; att vi möter varje elev där den är och ger den förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt.

Lite brokig blandning av ihågkomster sedan dryga förra torsdagen och framåt.

Två glädjande saker, som värmer långt in i moderhjärtat:
Äldsta dottern har blivit fru och yngsta dottern har blivit fastighetsägare.
En har gift sig och fått dubbelefternamn, en har köpt alldeles egen lägenhet centralt i Malmö.

Roligt, roligt.
Vilket gör att tant-mamman, som haft en del bekymmerstankar, numera mår alldeles utmärkt i sinnet.

Fast den dumma tanten tänker då: Hur länge ska få må så här bra, vad ska hända här näst.
Dumma tant: Passa på att njut av en positiv känsla... och när det dumma kommer, så försök att komma ihåg att det allra mesta har löst sig så här långt i ditt liv.

I söndags åkte jag tillsammans med ett antal andra kommunanställda + vänner till Göteborgsoperan för att avnjuta "Kristina i Duvemåla". Det var verkligen fråga om att njuta. Inte bara av musiken- som i sig är skitbra- men jag njöt också storligen av det mästerliga sceneriet.
Kom just på att jag nog är väldigt mycket bildmänniska... jag som är så dålig på att rita.....

Göteborgsoperans uppsättning av utvandrarmusikalen var hämtat direkt från Helsingfors, med påföljd att det kändes lite konstigt att både Kristina och Ulrika från Västergöl pratade/sjöng på finlandssvenska i stället för smålänska. Men den nästan fyra timmar långa musikalen var alldeles, alldeles underbar..... Skulle med glädje se den en gång till nu med det samma.....

Tog bort det sista av sommar-höstblommande vissenhet i trädgården i dag. Det var inte mycket kvar.
Häftigt att se den vackra julrosen i full blom och med massvis av knoppar.
Hoppas på att det milda vädret fortsätter, så att knopparna kan slå ut.
Häftigt att ha en växt i full blom när höstmörkret börja tränga sig på rätt så ordentligt.

Bytte lite dukar i dag. Tänkte först bytt gardiner idag också, men så kom jag på att det är ju snart advent.
Gillar verkligen advent --- men är ingen julfreak. Det är bara för mycket, speciellt vad det gäller mat... och tomtar...
Advent är så lagom, då när man sätter fram adventsljusstakarna och byter till julgardiner och adventsdukar.
Rött passar bra i vårt gamla ( ja, lite smågamla då) trähus.

Plockade fram en av mina favoritdukar. Den broderade jag i nian. Broderade en massa då. Fick ändå bara tvåa i slöjd. Tycker att jag borde haft minst trea, kanske fyra. Men jag fäste väl inte trådarna på baksidan så bra.
Bitter så där 45 år efteråt?
Näää. Såväl gamla som nya betyg har en väldigt kort utgångsdatum. Har betygen någon annan betydelse än att söka med till högre utbildning?
Och nu ska idioten Björklund och hans ( delvis havererade) allianskollegor samarbeta med sverigedemokraterna. För att ge eleverna betyg från åk 4.
Till vilken nytta? Idioti!
Många av eleverna ( framförallt killar) har fortfarande inte riktigt fattat varför de går i skolan vid den åldern, och några av de ambitiösa skolmedvetna tjejerna kommer att få lida av betygstress ännu tidigare än vad de gör idag.
För att inte tala om alla lärare som ska sätta betyg på ännu fler elever. Är så erbarmligt glad att jag slipper det detta år, efter att ha haft sexor i två år.
Min tanke med lärarens arbete, det är att ha en så intressant undervisning att eleverna utvecklar förmågor och kunskaper utan att behöva ha en massa prov och utsättas för en bedömning  - som  aldrig blir riktigt objektiv....

Har haft möjlighet att jobba ihop med en konstnär via Skapande skola, under veckan som gått.
Det är utvecklande för oss alla. Arbetet med konstverken och de texter eleverna framställt,  har gett många intressanta diskussioner, där jag flera gånger kunnat länka tankarna mot andra berättelser, mot verkliga livet, mot värdegrunden.
Det är kvalitétsundervisning det. Men knappast bedömningsbart.



Träning två gånger i veckan. Mer hinner jag inte.
Den funktionella träningen, som hittills har varit så bra, hade fått ett nytt program. Det var lite för ryggjobbigt för tanten. Men det kan bli bättre nästa gång, då jag får levla ner mig vad det gäller vikter/ stång/hantlar
Träningen i sig var annars upplevlad ett par nivåer. Tyckte tant. Flera tanter var av samma åsikt.

Promenerade ca en km  ( två tur och retur)på vägen mellan Hestravägen och Ljungsarp idag. De gamla milstenarna visar på att det är en gammal kulturväg. Länge har man planerat att asfaltera denna väg. Nu ska det snart bli av, sägs det. Idioti, tycker tant igen. Jag brukar cykla en del på delar av vägen under sommaren. I bästa fall möter man/blir omkörd av någon enstaka bil.
Inte behöver man asfaltera en sådant lågtrafikerad väg.
Snälla vägverket, använd pengarna att sätta upp viltstaket på 27an mellan Tranemo och Gislaved i stället. Där handlar det om att rädda människor liv.... här handlar det om.... att inte skita ner bilen?????




Anledningen till promenaden var att Philip lat ut två nya cachegömmor längs vägen. En kille som går in för sin hobby är det.  Snacka om träsnideri inne i en av gömmorna.
Målet till tantens födelsedagsdag den 24 är därmed nått. 500 cacher. ( Hämtade cache nummer 1000 i samband med 60-årsmiddagen på Isaberg för ett år sedan snart).500, det är nog ganska lagom för mig, det målet. En kul hobby att utöva ibland, men det får inte kännas som ett påhäng att man måste ut och leta geocacher så snart man har en ledig dag.

Nu är det mattelyftsförberedelser som gäller.... eller hinner jag dem i morgon?
Ja, det gör jag nog.... eller också får jag dela upp de 40 sidorna på två gånger.

Anser fortfarande att Mattelyft är mer påhäng än lyft. Och det får jag ju tycka. Fast göra det som åläggs mig, det gör jag förstås. Den gamla lärarinnan skulle aldrig överväga något annat!

Förstelärarn funderar

"Förstelärarbloggen" har jag sett länkat till Facebook.
I mailsignaturer har jag träffat på N N-ander , förstelärare
Tidningsartiklar har rapporterat vad förstelärare X X-son uttryckt.
Det är lärare som är stolta över sin titel och bär den med  högt huvud och lyft blick.

Jag är också förstelärare.
Jag har väldigt svårt för att se folk i ögonen och erkänna det.
För jag skäms.
Jag anser inte att den förstelärarbeskrivning som jag har är värd 5000 kr extra per månad.

Så idiotiskt av mig att söka.
Fast samtidigt, jag kunde inte låta bli.
Mest för att jag ville se vart en bra utförd ansökningsuppgift kunde leda mig.
Trodde ju att den skulle leda ända fram. Jag är rätt påläst vad det gäller skolforskning och jag har testat en hel del. Till annat har jag en klar förhållning, en underbyggd åsikt.
Nu  var vi bara tre som hade gett sig på den lite utmanande ansökningsuppgiften i vårt område. Två förstelärare skulle anställas. En av mina två kollegor drog tillbaka sin ansökan. Då fanns två gamla lärarinnor kvar. Visst kan man se det så att man kan få det extra påslaget som bonus för lång och trogen tjänst.... men det känns inte så bra.

Försteläraren vill utföra något för den lön som utbetalas.
Försteläraren behöver tid för kunna utföra detta.
De först anställda förstelärarna fick en dag undervisningsfritt för att kunna utföra sitt uppdrag. De var utsedda till mattelyftare och är nu de som leder detta.

Tänkte när jag sökte att jag sannolikt inte skulle kunna få en hel undervisningsfri dag, men kanske en halv dag utan elever,  en eftermiddag. Tid för att samverka med andra 1:elärare samt att utföra uppdraget på bästa sätt.
Så blev det inte, inte en enda ledig timme hängde med försteläraranställning nummer två.
I min uppdragsbeskrivning  samrådde jag med dåvarande rektor om hur mycket tid jag skulle lägga ner på uppdraget. En timme per vecka enades vi om. Det skulle man orka utöver den tid som man lägger ner för att
rodda sin egen klass. ( Rodda var min förra rektors favorituttryck...det kom bara till mig då jag erinrade mig  denna goda kvinna)

Jo, jag tror att jag lagt ner den tiden - en timma per vecka- på mitt uppdrag, men jag känner mig inte nöjd.
Samarbete med kommunbiblioteket har jag påbörjat, inbjudan att delta i projektet har jag skickat ut, läsvaneenkät gjordes till de elever som ska vara med, sammanställning av dessa ligger nu till grund för inköp av böcker till kommunbibliotekets skolpool, inläsning  av böcker till en av klasserna har jag gjort , bokprat är utfört....

Nä, jag vill mer. Detta kunde jag som oavlönad lärarbibliotekarie också kunnat göra....

För de allra flesta förstelärare så krävs ett aktivt intresse för uppdraget, från kollegorna.
Nu finns det mycket avundsjuka, icke-vara-profet mm och det är också så att  kollegorna  inte kan åläggas mer jobb för att hjälpa till att uppfylla förstelärarens löneförmånliga uppdrag.

Till min glädje så kom flera av mina kollegor att nappa på bokprojektet. Det gäller bara att få tid att på något sätt hålla det samman.

Vad skulle jag så vilja göra i mitt uppdrag som förstelärre?
Jo, jag skulle vilja vara mentor för obehörig lärare i ämne där jag kanske har mest erfarenhet av alla lärarna i kommunen. En mentor som hade veckoliga möten, lektionsuppföljningar och lektionsplaneringar.

Jag skulle vilja jobba mycket med att dela med mig av alla intressanta och läroplansriktiga idéer som finns på olika facebooksgrupper. Jag skulle vilja kunna uppmana varje lärare att vara del av minst en grupp: So, no, bild, big 5, förändra Skolsverige, läsande klass....
Jag skulle vilja ruska om dem som FB-vägrar och visa dem på vilka skatter som finns på det, för dem "farliga", mediet.

Jag skulle vilja ha riktiga studiedagar där vi förstelärare ansvarade för innehållet, och där det kanske kunde vara workshops utifrån de olika uppdragen.
Jag skulle  vilja visa på de sociala mediernas förträfflighet, nu när alla elever så småningom ska utrustas med datorer.
Blogg, webbstjärnan ( vilket ju också är en blogg), var man hittar tillåtna bilder på nätet, hur man kan jobbar tillsammans via google eller vikis, det skulle jag gärna vilja visa. Och förstås få kollegor att förstå att det är så man måste jobba idag, för det är ju så att världen blir mer och mer digital. Därifrån kan vi inte backa.

Jag skulle vilja stå inför alla mina kollegor i kommunen och berätta om Grej of the day. Förhoppningsvis finns det någon mer än jag i vår kommun som startat upp detta sätt att uppfylla många delar av läroplanen på ca 20 minuter per dag, på ett sätt som gör eleverna nyfikna, allmänbildade, informationsmottagande, informationsdelande och metakognitiva.

Och sist, och allra mest, jag skulle vilja ha tid och få möjlighet att hitta material och stödformer för elever som inte riktigt har förmåga att hänga med i skolarbetet, men som verkligen vill och försöker.

Kunde jag få göra allt detta, ja, då skulle jag känna mig som en riktig förstelärare.

Bilderna tog jag  denna gråa novemberdag, på en sen eftermiddagspromenad.