Favoriter

 

Fler och fler sticker de upp ur den kalla jorden på byns enda blåsippsplats, favoritblommorna.  Vid gårdagens koll, så fanns där mer än tio utslagna blommor. Om några veckor så är det alldeles blått i barndomens hagar. Då får det absolut bli en resa dit. 

Blåsippor, det har nog varit favoritblommor ända sedan jag var en liten tös. Den lilla knubbiga tösen fick förmaningar att akta sig för att trampa i "det bottenlösa kärret" och sedan fick hon gå hundratalet meter ner för den branta backen och kolla om sipporna slagit ut. De flesta vårar var hon alldeles för tidigt ute och det blev många turer ner och uppför backen innan hon, alldeles salig, kunde bära hem den första lilla blomman och sätta ner den i en äggkopp på köksbordet. 

Numera plockar jag inga blåsippor, de har alldeles för kort hållbarhet, då de kommer inomhus. Det är utomhusnjutning som gäller. 

Hörde favoritfågeln på dagens promenad. Koltrasten. Absolut favoritsångare. Tommy Körberg är favorit nummer två. Vilka pipor de har, koltrasten och Tommy.....

Det kom att pratas om favoritelever- eller snarare hackkycklingar- på personalrummet i torsdags. Vi var ett par stycken som hade erfarenhet av den typen av lärare.

Förskräckligt!

Tänker förstås på alla mina lärarår. Har jag också haft favoritelever- eller hackkycklingar?  Det är förstås svårt att svara på, man gör så mycket omedvetet. Jag vill påstå att jag aldrig har haft favoritelever, och gud förbjude, några hackkycklingar. Men jag har absolut haft favoritklasser - och tyvärr har jag haft några elever som jag haft svårt att tycka riktigt bra om. Man kan ju tro att det är "buskillar" som det handlar om, men det är det inte. Det handlar nästan bara om lite kaxiga tjejer. Antagligen har jag känt igen mig själv för mycket i deras sätt att vara. Man hoppas ju att man är så pass proffsig så att man inte visar vad man tycker, men kroppsspråket är det svårt att få tyst på....

Hämtade hem ett paket med pockets idag. En favoritbok för väldigt många, det är "Där kräftorna sjunger". Den var med i boklådan. Ska äntligen börja läsa den omskrivna boken. Det ska bli riktigt intressant och se om det blir en favoritbok även för mig.

Förstelärarn funderar

"Förstelärarbloggen" har jag sett länkat till Facebook.
I mailsignaturer har jag träffat på N N-ander , förstelärare
Tidningsartiklar har rapporterat vad förstelärare X X-son uttryckt.
Det är lärare som är stolta över sin titel och bär den med  högt huvud och lyft blick.

Jag är också förstelärare.
Jag har väldigt svårt för att se folk i ögonen och erkänna det.
För jag skäms.
Jag anser inte att den förstelärarbeskrivning som jag har är värd 5000 kr extra per månad.

Så idiotiskt av mig att söka.
Fast samtidigt, jag kunde inte låta bli.
Mest för att jag ville se vart en bra utförd ansökningsuppgift kunde leda mig.
Trodde ju att den skulle leda ända fram. Jag är rätt påläst vad det gäller skolforskning och jag har testat en hel del. Till annat har jag en klar förhållning, en underbyggd åsikt.
Nu  var vi bara tre som hade gett sig på den lite utmanande ansökningsuppgiften i vårt område. Två förstelärare skulle anställas. En av mina två kollegor drog tillbaka sin ansökan. Då fanns två gamla lärarinnor kvar. Visst kan man se det så att man kan få det extra påslaget som bonus för lång och trogen tjänst.... men det känns inte så bra.

Försteläraren vill utföra något för den lön som utbetalas.
Försteläraren behöver tid för kunna utföra detta.
De först anställda förstelärarna fick en dag undervisningsfritt för att kunna utföra sitt uppdrag. De var utsedda till mattelyftare och är nu de som leder detta.

Tänkte när jag sökte att jag sannolikt inte skulle kunna få en hel undervisningsfri dag, men kanske en halv dag utan elever,  en eftermiddag. Tid för att samverka med andra 1:elärare samt att utföra uppdraget på bästa sätt.
Så blev det inte, inte en enda ledig timme hängde med försteläraranställning nummer två.
I min uppdragsbeskrivning  samrådde jag med dåvarande rektor om hur mycket tid jag skulle lägga ner på uppdraget. En timme per vecka enades vi om. Det skulle man orka utöver den tid som man lägger ner för att
rodda sin egen klass. ( Rodda var min förra rektors favorituttryck...det kom bara till mig då jag erinrade mig  denna goda kvinna)

Jo, jag tror att jag lagt ner den tiden - en timma per vecka- på mitt uppdrag, men jag känner mig inte nöjd.
Samarbete med kommunbiblioteket har jag påbörjat, inbjudan att delta i projektet har jag skickat ut, läsvaneenkät gjordes till de elever som ska vara med, sammanställning av dessa ligger nu till grund för inköp av böcker till kommunbibliotekets skolpool, inläsning  av böcker till en av klasserna har jag gjort , bokprat är utfört....

Nä, jag vill mer. Detta kunde jag som oavlönad lärarbibliotekarie också kunnat göra....

För de allra flesta förstelärare så krävs ett aktivt intresse för uppdraget, från kollegorna.
Nu finns det mycket avundsjuka, icke-vara-profet mm och det är också så att  kollegorna  inte kan åläggas mer jobb för att hjälpa till att uppfylla förstelärarens löneförmånliga uppdrag.

Till min glädje så kom flera av mina kollegor att nappa på bokprojektet. Det gäller bara att få tid att på något sätt hålla det samman.

Vad skulle jag så vilja göra i mitt uppdrag som förstelärre?
Jo, jag skulle vilja vara mentor för obehörig lärare i ämne där jag kanske har mest erfarenhet av alla lärarna i kommunen. En mentor som hade veckoliga möten, lektionsuppföljningar och lektionsplaneringar.

Jag skulle vilja jobba mycket med att dela med mig av alla intressanta och läroplansriktiga idéer som finns på olika facebooksgrupper. Jag skulle vilja kunna uppmana varje lärare att vara del av minst en grupp: So, no, bild, big 5, förändra Skolsverige, läsande klass....
Jag skulle vilja ruska om dem som FB-vägrar och visa dem på vilka skatter som finns på det, för dem "farliga", mediet.

Jag skulle vilja ha riktiga studiedagar där vi förstelärare ansvarade för innehållet, och där det kanske kunde vara workshops utifrån de olika uppdragen.
Jag skulle  vilja visa på de sociala mediernas förträfflighet, nu när alla elever så småningom ska utrustas med datorer.
Blogg, webbstjärnan ( vilket ju också är en blogg), var man hittar tillåtna bilder på nätet, hur man kan jobbar tillsammans via google eller vikis, det skulle jag gärna vilja visa. Och förstås få kollegor att förstå att det är så man måste jobba idag, för det är ju så att världen blir mer och mer digital. Därifrån kan vi inte backa.

Jag skulle vilja stå inför alla mina kollegor i kommunen och berätta om Grej of the day. Förhoppningsvis finns det någon mer än jag i vår kommun som startat upp detta sätt att uppfylla många delar av läroplanen på ca 20 minuter per dag, på ett sätt som gör eleverna nyfikna, allmänbildade, informationsmottagande, informationsdelande och metakognitiva.

Och sist, och allra mest, jag skulle vilja ha tid och få möjlighet att hitta material och stödformer för elever som inte riktigt har förmåga att hänga med i skolarbetet, men som verkligen vill och försöker.

Kunde jag få göra allt detta, ja, då skulle jag känna mig som en riktig förstelärare.

Bilderna tog jag  denna gråa novemberdag, på en sen eftermiddagspromenad.

Recension och reflektion

Det är svårt med bilder nu. Har svårt att tänka mig att skriva blogg utan bild, men det är bara att inse att motiven blir färre och färre. Om man nu inte vill ta bilder på sovande natur förstås. Tycker inte att det är speciellt kul... men det kanske finns  mer än man anar om man kollar noga.

Dessutom är det svårt, det där med att få till skarpa bilder, nu när skymningen faller innan jag/vi hunnit ut på dagens promenad.
Så om jag skulle recensera dagens bilder, så är de alldeles för oskarpa, Bild nummer tre, tagen utan
för växthusfönstret, är lite häftig och den sista bilden är bra. Rosenbladen visar fina konturer.
De övriga bilderna?
Färgerna är fina.
Och så är det fantastiskt att gula blomman som vi hängde ut som liten planta i slutet av maj fortfarande växer.

Nu var det inte mina egna halvtaskiga bilder jag tänkt skriva om vad det gäller rubrik recension, utan om gårdagens evenemang, Claes Malmberg show i Borås.
Efter att ha ätit en god pizza på stans bästa pizzeria och kaffe med delikat minibrownie på nyöppnade kaffehuset, i samma hus som min barndoms EPA var, så vandrade vi längs Österlånggatan mot Folkan.
Den forna biosalongens foajé var knökafull redan en kvart innan föreställningsstart.
Föreställningen var helt utsåld och eftersom jag bokade sent så fick C-E och jag platser på olika rader. Han fick sitta längst fram, och det var bra, för då kunde han lätt ändra sittställning under den långa förställningen, nästan 2 timmar utan paus.

Jag tycker ju att Claes Malmberg är bland det roligaste som finns, och så kände jag det absolut under stora delar av förställningen. Men faktum är, att efter så där en och en halv timme, när ryggen började tala om att den inte gillade den mjuka fåtöljen, då blev jag riktigt irriterad på hans ordbajseri.
Det är roligt att höra hans invecklade utläggningar, med mängder av parenteser i pratet, en stund, men till slut blir det rätt tjatigt.
Claes Malmberg sjunger gärna, och gör det helt OK, men inte superbra.
Nu var det en hel del låtar av olika genrer som han framförde, ackompanjerad av en duktig pianist från Huskvarna. Tomas Darelid, tror jag han hette.
Claes Malmbergs lite nasala, stundtals lite gnälliga röst, passar bra till kupletter, till texter med lite underfundigheter och knorr, men har en hel del övrigt att önska då det handlar om att framföra skönsång.
De allra flesta låtar sjöng han direkt från notstället, med läsglasögon på, och tappade under dessa stunder publikkontakten helt.
Flera av sina monologer och några (bra) sånger hade han tagit med från föreställningen i Gunnebo, den som vi såg i mitten av juli.
Det gjorde inte så mycket, dessa sketcher och kupletter var så pass bra att man gott kunde höra dem igen.
Föreställningen som helhet?
Helt OK en mörk oktoberkväll. Stundtals fick man verkligen skratta ut, ibland fick man tänka till, och trots att jag inte gillade alla låtarna som sjöngs, så var pianokompet njutbart.
En paus på 15 minuter, bara för att sträcka lite på ben och rygg, det hade inte varit fel,

Rekommenderar jag föreställningen till andra? Svar : JA!

 Har ju haft min nya klass, en B-formsklass i ett par månader nu.
Känner att jag känner alla ganska bra redan.
Idag var det prov på Sverige, ett kartprov.
Under tiden som vi jobbat med den uppskattade Storylinen, så har jag haft en karta uppe, och vi har nästan dagligen repeterat ca 30 olika platser, sjöar, hav, öar....
Dessutom har eleverna haft möjlighet att på egen hand välja att jobba med betydligt mer avancerade kartor, på skoltid och hemma.
Visst kunde jag i stort förutsäga resultatet på provet, men blir samtidigt så fundersam över hur det kan vara en sådan enorm skillnad på kartkunskapen mellan elev och elev.
Vad beror det på?
Om jag hade varit halvgammal idag, istället för gammal, så hade jag velat ägna mig åt pedagogisk forskning: Vad är det som gör att skolresultaten skiljer sig så från elev till elev i samma grupp/klass? Jag skulle också vilja försöka hitta ett svar på frågan: Kan alla elever lära sig allt?

Hattie anser ju att läraren är det/den viktigaste för elevernas kunskapsutveckling, tätt följd av formativ bedömning. Jag är lite tveksam, efter att ha jobbat snart 40 år i skolans värld. I nästan alla grupper är det stor skillnad mellan topp och botten, trots att jag undervisat dem alla. Formativ bedömning, det jag skriver efter uppgifter/prov som rättas, det läses med stort intresse av de som redan är "duktiga" medan de svagare barnen inte alls/ bara lite bryr sig om vad jag skrivit.

Jag tror att nyckel till framgång absolut beror på läraren, men att framgångsfaktorer också kan vara:

• Genetiska arvet
• Hemmiljön
• Föräldrarnas kunskaper
• Föräldrar engagemang
• Föräldrars syn på skolan
• Elevens inneboende driv
• Någorlunda homogen klass ( det blir för svårt för dem som inte förstår, när många är på hela tiden, förstår och vill veta mer)
• Elevens mognad
• Elevers påverkan på varann
• Elevens koncentrationsförmåga och välmående
• Möjlighet för elev att få enskild hjälp att få saker förklarade....

Skulle var så intressant att få svaren.... synd att jag är född så där 15 -20 år för tidigt... och blev för gammal innan forskningen blev en del av den pedagogiska utvecklingen.

Riggat och klart är det iallafall för "Grej of the day". Inspirationsböcker inköpta från adlibris och världkarteplanscher från Tjeckien. De senare levererades idag med UPS-bud. Vilken service!

Uppstart för "Grej of the day" ska det förhoppningsvis bli på måndag efter lovet. Spännande att se hur dessa allmänbildande mikrolektioner kommer att upplevas av mina fina elver.

En etta

Kom att diskutera det här med förstelärare med kollegorna i dag.

Vi var rörande överens, vi fem kollegor i ålder 40 - till 60 +.

Förstelärare lär inte förbättra kvalitéten i undervisningen! Det kan snarare bli tvärtom!

Varför då då?

Ganska naturligt, faktiskt ....Vem ska avgöra och hur ska det avgöras vem som är en bättre lärare än någon annan, vem som är etta på skolan eller i kommunen?

Är det kanske inte den som pratar mest och bäst för sig som får den extra lönen och statusen?

Gör inte de allra, allra flesta lärare ett bra jobb?

Man är dessutom bra på olika saker.

Skulle direkt kunna ge alla på vår skola en förstelärartjänst utifrån ämnen och funktioner: IT, engelska, administration, idrott, teknik....

Men inte kan alla få den stora löneökningen som ettan ska ha... Vem ska avgöra?

Ingen blir profet på sin egen skola, knappast ens i en liten kommun. 

Man tittar i stället snett på varann och är inte alls beredd att vara underställd någon som inte gör jobbet ett dugg bättre än en annan.

Har man blivit utsedd att vara underställd en etta, så har man fått kvitto på att man inte gör ett tillräckligt bra jobb, och då är väldigt lätt att strunta i det lilla extra och förvandlas till en medioker pedagog, som inte längre gör sitt bästa.

Vi var rörande överens om detta på vår lilla skola.

- Du som kan skriva, kan väl skriva något, sa någon till mej.

- Tjänar inget till, detta är redan bestämt... vi kan inte påverka... eller kan vi fortfarande?

- Lärarförbundet gillar ju detta, sa någon.Det gör mig besviken.

Vi höll med, både vi som lämnat det fackliga och de som fortfarande är med.

Tänkte senare, att hade jag inte redan lämnat förbundet så hade denna fråga fått mig att göra det....

Satsningar på karriärtjänster!

Det betyder att välsmort munläder och eller rövslickeri kan vara vägen till karriären.

För som sagt, vem kan avgöra vem som är etta... när så många av oss lärare är etta... och det i olika saker.

Vem är etta, den som skriver bäst pedagogiska planeringar eller den som får eleverna att tro på sig själva och att växa som människor?

Vem är etta, den som som "är på tårna" och hela tiden prövar nytt eller den som låter elevernas kreativitet komma i centrum?

Vem är etta, den vars elever lyckas bäst på de nationella proven eller den vars elever  får  möta lagom utmaningar och inte fokuserar på proven ?

Det ena utesluter inte det andra, men vi är bra på olika saker ....vad är det som ska göra en lärare till en etta?

Läraryrkets status behöver höjas!
Det gör man inte genom att inrätta tjänster som ingen vet hur de ska utformas eller vilka kriterier som ska gälla för tillsättning.
Läraryrkets status höjs om alla lärarlöner höjs, så att de står i relation till antal utbildningsår och till det ansvar som man som lärare och ledare för unga människor har.
Mentorskap fanns för tiotalet år sedan. Nyutbildade lärare fick en erfaren kollega som sin mentor. Detta var riktigt bra, många nya lärare fick hjälp och trygghet på detta sätt.
Mentorskapet, med något förhöjd lön och någon undervisningstidsnedsättning, den skulle vi med glädje välkomna åter.
Men att någon av oss skulle utses till en etta, det betackar vi oss.... för det är faktiskt så att de allra flesta i vårt yrke är en etta på något! Till och med en femetta!

Sikta, sparka, Svenljungastigar, spinningstil, skolan

Sommaren fortsätter i samma positiva anda.

det är en riktig sommar i år.

Lite molnigt ibland, lite blåsigt, men ljummet och gott .. och ingen nederbörd, trots att vi egentligen skulle behöva ha lite sådan.

Gårdagen var en rolig dag.
Hela kvarvarande släkten här i trakten åkte med till Hofsnäs och åt lunch.
Var ju där med Hampus och Karin för några veckor sedan, och upptäckte hur fantastiskt god mat de har.
Samt prisvärd!

Grillspett eller hamburgare passade för en del..

... fisksoppan smakade också utmärkt.

Det gjorde inget alls att vi fick vänta en stund på maten, det är så trevligt att bara sitta ner och prata en stund med nära och kära.

 Inte riktigt läge att sitta utomhus i mulet och blåsigt väder, men vi hann ändå njuta lite av den vackra naturen .. och den ljuvliga linddoften... under det att vi gick från herrgård till hantverkshus och till bilen.

Fotbollsgolf i Vegby, det var nästa begivenhet.
Förbättrade resultatet med närmare tjugo poäng, sedan jag var är med Karin och Hampus.
Fotbollsgolf är ett kul alternativ till minigolf.
Ett sätt att ha kul tillsammans.

 Kerstins och Arnes son var den lysande stjärnan även i detta spel, trots att han inte har någon direkt fotbollsbakgrund.
Hans sambo- för dagen på kryckor efter ett missöde i samband med geocaching - tog silverplasen.
Vi andra kom där bakom.

Dagen fortsatte sedan med besök på Lager 157 ( hittade inget alls att köpa... känner inget köpsug heller just nu...) och sedan lite grillmat och kortspel här hemma, tillsammans med Johanna och Martin.

Berättade lite försiktigt för C-E i morse, att det finns en fin cachingrunda i Svenljunga, vid Mogaområdet.
Och tänk, då föreslog han att vi skulle ta med tisdagens förmiddagsfika och åka dit.
Det var verkligen en fin runda. ganska så kuperad på fina stigar och med fina gömmor.

Har kommit med i en intressant grupp på FB "Geocachare i Sjuhärad".
Startade en diskussion i gruppen om behovet av hinter, då man geocachar.
Många tyckte som jag, att hinter ska det vara, några tyckte inte så.
I början av Mogarundan fanns det bra hinter - rot, under sten, hög stubbe - men när vi kommit halvvägs, då försvann den hjälpande livlinan.
Inga ledtrådar alls.
Mina fötter blev iskalla.
Med bra koordinater ... och  ganska synliga burkar, så fixade vi ändå hittandet av samtliga 8 + 1 gömma som fanns i Mogaområdet.
Grodan var ju jättehäftig...

 ... för att inte tala om den här häftiga skogsfiguren.

En rolig, omväxlande och delvis pulshöjande runda var det.

Den sydsvenska naturen är fortfarande fin.

Nio burkar hade vi hittat i närheten av Mogaområdet och jag tyckte att vi kunde försöka hitta tiotalet jämt.
För min del så är det alldeles lagom att hitta 10-12 gömmor.Sen är jag nöjd för dagen.
Gillar hembygdsparker och kyrkoruiner.
I Svenljunga finns det en hembygdspark.
C-E tyckte det var ok att ta en sväng upp på berget för ett besök.
Gick lite fel först och sprang omkring i trädgården till ett äldre privathus.
Dess byggnader kunde mycket väl hört till den fina parken.
Därefter blev det hemfärd genom ett vackert sommarlandskap.

Kände för lite mer motion denna fina dag.
Satte mig på cykeln och körde ett "backpass" i rena spinningstilen.
Backar ner och backar upp, det måste det ju till för att det ska gå ihop sig.
Inser att vi bor i en fin bygd då jag njöt av utsikter vid Amnabo, Spolabo och vid Fiås.
Backen upp till Fiås, från Spolabohållet, den är riktigt lång och seg.
Kändes som ett riktigt bra spinningpass... fast med ljuvlig sommardoft och fina vyer.

Stannade till i skolan och kollade hur alla krukväxter som fått stanna i biblioteket över sommaren mår.
De mådde utmärkt, speciellt som jag äntligen planterade om dem ( samt växterna här hemma) i slutet av förra veckan.
Kollade in i klassrummet mitt. Det står klart att ta emot min fina sexa ...
men än får det vänta på liv och rörelse.
För än har vi sommar kvar ... och denna härliga sommar är verkligen värd att ta tillvara.

Gps gillad

 Bättre sent än aldrig... och antagligen verkligen BÄTTRE att det fick bero ett tag. Nu har vi kollat den ekonomiska statusen i vår lilla skola, och det visar sig att vi varit sparsamma och har pengar kvar av årets budget till att köpa in tre stycken gpser.
Första grejen är ju att jag måste lära mig använda en sådan... men det ska nog funka. Sen räcker det att man gör några småprojekt, som kan utföras av alla skolans elever, före jul.  Lite matte.... något om mossa/lav/barrträd/annan växt  ... beroende på om vi får behålla den härliga, milda senhösten eller ej.

Vi håller på med väder i 4-6an nu, och just nu är bra väder för barnen - iallafall många av dem - snö och kyla. Hade jag nog också tyckt om jag varit i bästa utföråkaråldern och haft södra Sveriges bästa skidbacke på en dryg halvmils avstånd. Isaberg, alltså.
Men nu har jag svårt att tänka mig som utförsåkare, iallafall på annat ställe än i blå-gröna backar i fjällen - så jag är SÅ nöjd med det väder vi har.
Skulle absolut kunna tänka mig sådant väder ända tills i mars....

Men nu var det gps detta skulle handla om... Jo, det var bra att det tog sin tid innan vi kom till (nästan) årsbokslut och såg att det fanns pengar över. Nu kan användadet av apparaterna bli mer genomtänkt vad det gäller geocache-utläggningar .... har funderat fram att jag ska jobba med orten vi bor i i ytterligare ett webbstjärneprojekt... och avsluta det med att lägga ut ett antal cachegömmor på de ställen som barnen verkligen vill visa från gårdagens, nutidens och kanske t.o.m framtidsvisionens Grimsås.

Idag testade jag brevlådecaching utan koordinater med en av mina klasser. De fick en berättelse där rektorn hade blivit bestulen på glass/tårtkassan och där man fick följa hans ( och min) jakt på de försvunna pengarna enligt en tydlig vägbeskrivning. Hade lagt ut tre olika lådor, en bit ifrån varann.
Det var inte så lätt att verkligen LÄSA vad det stod. Några började leta i alla buskar som fanns. Men till slut föll allt på plats och man hittade burkarna, som fortfarande innehöll ett antal leksaks/skolpengar. Fler klasser ska få pröva på det samma och sedan ska man få göra egna gömmor och beskriva vägarna dit. Det gäller att vara tydlig!
Härlig uteaktivitet i SOLSKEN blev det i dag iallafall. Och en övning direkt hämtad från läroplanens centrala innehåll.
En grej som jag inte kommit på, om jag inte själv gjort samma sak för en vecka sen i fina Falkenberg.

Bilden längst upp är f.ö. en av mina njutbilder från den härliga dagen med mina bloggande och geocachande och webbstjärnande vänner.

Arbetsanfang

Passande nog, så blev första arbetsdagen efter sommarledigheten, en kylig dag och höstlik dag. Nejdå, det är inte höst än, det är bara sensommar ... än kommer många härliga dagar... men... ja, det är bara att inse .... högsommaren är över för detta år.

Blandade känslor att börja skolan. I stort sett positiva, det enda negativa är att jag är rädd att arbetsbelastningen kommer att bli så stor, att vi inte kommer att mäkta med det. Helt enkelt för att resurserna minskat och minskat år efter år, och nu finns det inte längre någon marginal.

Ska man dessutom starta upp med en ny läroplan och allt vad det innebär - ja, det känns lite övermäktigt. Men man får göra så gott man kan, och eleverna måste få gå före allt pappersarbete.
Tänkte på det, att för en del kan det vara förenat med negativa känslor och rädsla att återvända till arbetet. Kollegor som fryser ut varann, ledare som ignorerar och skuldbelägger sina arbetstagare. Kanske omedvetet. Men det kan medföra oerhört negativa konsekvenser för den som blir drabbad. Kanske har man inte ens någon att prata med, som förstår en, därför att arbetsledaren är så sofistikerad i sitt utfrysande att det inte syns. Då är det inte kul med arbetsanfang.

Vi är ju också arbetsledare, vi lärare. Naturligtvis gör vi fel mot eleverna också. Omedvetet. Man behandlar elever på olika sätt. Det behöver inte alls vara fel, tvärtom. Det enda som är viktigt är att alla blir bemötta på ett positivt och och för individen utvecklande och respektfullt sätt - det gäller för lärare-elev, elev-elev, kollega-kollega och chef- lärare.

Det ljusnade vid horisonten, denna lite kylslagna sensommardag, molnen skingrades och himlen lyste blå. Så hoppas jag att vi alla ska känna i mötet med varann. Och förhoppningsvis kan vi under läsårets gång skörda frukterna av arbetet i det positiva mötet.

Detta är vad jag önskar denna dag då läsårets arbete tog sitt anfang.

Tordagstänk

På självaste skärtorsdagen tänker jag så här:

Mängder av erfarna lärare, skolledare som vågar ha ett eget tyckande, forskare - och även föräldrar och elever vänder sig starkt mot den väg som skolan slagit in på.
Trots detta styr en man, utan skolerfarenhet och med många gånger ounderbyggda uttalanden,
skolan i Sverige.
Är det detta som kallas demokrati, det som står inskrivet i vår läroplan, som något som ska genomsyra vår verksamhet...?

Begapade brinnande brasa

Det skulle knappast vara någon brasa om den inte var brinnande. Möjligen en blivande brasa. Sådana som man samlade ihop ris och brännbart avfall till när man var barn, och som man sedan eldade på påskaftonskvällen. Finns det några påskbrasor idag? Det tycks som de blivit ersatta av snabbsprakande eld i stället, fyrverkerier alltså. Tycker nog att det var riktigt klokt att bränna påskbrasa med det som man röjt upp efter vintern. Kommer ihåg att vi brukade ha vår brasa långt ute på en plöjd åker, då kunde man elda nästan i vilket väder som helst. Min brasa tände jag på det våta fjolårsgräset, bakom grönsakslandet. Två säckar julklappspapper blev lågornas rov, ett antal större kartonger samt förra årets helutslitna gympaskor. Av de sisnämnda blev det svart rök och illalukt, tacka för det så välanvända som de var :) ..men visst fick jag lite dåligt samvete för att jag eldade något som var miljöovänligt... Men då var det för sent.... det är ju ofta så med samvetet.... Stod länge och begapade lågorna - ( ja, det är rätt uttryck) - jag tycker att eldslågor är bland det vackraste som finns. De har så mycket energi i sig ( av naturliga skäl) och skiftar utseende från en sekund till en annan. Tänkte på uttrycket "att brinna för något". Det är ju så många som "brinner" för än det ena, än det andra. Ett sånt där klichéuttyck .... Det kräver verkligen sin man om man ska brinna för något, tänkte jag, oj, vad enregi det tar - och ger. Funderade på om jag "brinner" för något. Kom fram till att jag kanske brinner för mitt jobb ... men på ett lite felbrinnande sätt ... jag vill att barnen ska bli sedda och bekräftade för vad de är, och det betyder att jag inte ställer upp på negativ bedömning. Jag brinner nog för att barnen ska trivas i skolan och att de ska få möta kunskaper och färdigheter på så många olika sätt som möjligt. Men att de aldrig någonsin ska känna att de inte duger.... Så tänkte jag då jag begapade den brinnande brasan... Bilden har Jakob målat på konstdagen.... inspiration fick han från e-twinningvännerna i Nikkala i Finland. Skulle vara kul att åka dit och jobbskugga i den lyckade finska skolan en vecka.... det ska jag söka bidrag för till hösten .... från internationella programkontoret i Stockholm. Vilken bra idé jag fick där, utifrån det att jag begapade en brinnande julklappspapperbrasa.

Torsdagstänkt

Fransson

Vaknade och var förkyld. Fast bara vanligt förkyld, och det var en klar förbättring sedan igår, då jag kände mig "illavulen" i hela kroppen.

- Ingen gympa i kväll, tänkte jag. Undrar om jag klarar tandläkarbesöket.

Klockan fem över åtta satt jag i tandläkarstolen. Detta efter att i väntrummet ha åhört en dialog mellan vårt kommunalråd och en egenföretagare, där man ventilerade de rådande goda tiderna

för kommunens företag. När kommunalrådet sedan vände sig till mig, och frågade hur det stod till i skolans värld, så tyckte jag att goda företagartiderna också skulle få komma skolan till del.

Vi hann inte fortsätta vår pratstund så länge, för det var dags att äntra var sin undersökningsstol inne på Tden moderna tandkliniken.

Helgbesökare Bella

Jag "tappade" en jättefyllning från en gammal rotfylld tand i helgen. Bara en lite tandstump fanns kvar. Denna lilla tandstump fotograferades med en minidigitalkamera, direkt kopplad till datorn. Häftigt!

Tanden blev som ny på ca tjugo minuter. Plastfyllning och erfaren tandläkare fixade detta, under det att min namne till tandläkare och hennes assistent diskuterade knäckebrödsbak över min stumma kropp. Funderade på om jag skulle testa att baka knäckebröd någon gång - och tänkte också på att det är ganska otrevligt att bli "pratad över huvudet på".

Tjugo minuters behandling visade sig kosta åttio kronor per minut. Tänk om man hade den taxan för sitt arbete. Då skulle man kunna betala mycket skatt och förhoppningsvis kunna hjälpa till att subventionera den dyra tandvården.....tänkte jag.

Fredrik

Min kollega hade lovat ta hand om klassen tills jag kom tillbaka. Till min glädje så hade hon satt igång en skrivuppgift (stafettskrivning) som varade passet ut. Så fruktansvärt roligt att få vara två lärare i klassrummet samtidigt, hinna hjälpa alla och komplettera varann i tankar och olika sysslor. Så skulle jag vilja ha det lite då och då. På den gamla goda tiden så gavs den möjligheten, och enligt morgonens samtalsavlyssnande, så skulle den ekonomiska verkligheten kunna påverka skolans resurser till det bättre igen..... Eller var det bara önsketänk?

Fritz

Skoldagen försvann snabbt, precis som den brukar. Satte mig vid datorn för att kolla nyheter i världen, på blog, mail och FB. I Australien hade man slagit på stora väderkatastrof-trumman och det blev inte så farligt. I Egypten låg man lite lågt de första dagarna, nu tycks det vara stor dramatik där. Hoppas att inte uteblivna turistintäkter ger för stor effekt. Hoppas att inte den sköra freden mellan länder rubbas. Vad är bäst, en diktator eller en fundamentalistisk islamsk sta? - Kanske kommer det något riktigt bra upp ur kaoset, ingen vet ännu, man kan bara spekulera, och spekulationer blir nästan alltid negativa.

Mailade till Amanda och beställde ytterligare ett par armband, jag gillar verkligen att ha lite glitter kring handleden. Fick svar direkt! Vilka färger önskades? Pastell eller starka färger?Pastell? Huvaligen för sådana färger! Nej, starka färger ska det va... gärna blått och grönt! Ska bli spännande att se resultatet!

Divan Bella

Framåt fyratiden insåg jag att det var dags att åka hem, för att kolla hur husets innandöme såg ut. Fyra katter, varav tre ungkatter kan ställa till ett rejält kaos ibland. Nu visade det sig att allt var lugnt, sannolikt hade det varit mycket kattsovande under dagen. Fransson och Fredrik fick gå ut, Bella ( på besök till söndag) stängde jag in i köket. Fritz var inte intresserad av frisk luft.

Tömde toalettlådan och lät den stå ute medan jag sopade av lite. Fredrik kom inrusande och tittade villrådigt efter lådan. Jag fick skynda mig att bli sopklar och Fredrik fick knipa någon minut. Fransson kom inrusande då den lille grannpojken och hans mamma gick förbi. Barnröster är han inte van vid. Ännu mer förskrämd blev han när den lille pojken kom in för att titta på alla katter, källaren blev en bra tillflyktsort.

Bella är divan som vräker sig på köksbordet. Något sådant skulle vi aldrig tillåta våra egna katter. Men är man på besök så......

Fick SMS från Bellas husse och matte, de hade kommit fram till Sälen. Lång resa, men härligt med lite skidåkning i breda nerförsbackar.

Fick också ett meddelande från en kollega. Hon var ledsen och besviken. Varvid jag tänkte att först måste man se till människan, och därefter till alla fyrkantigheter som skriva och oskrivna regelverk förespråkar.

Tänk om man kunde öppna den där friskolan ... med min ledsna kollega ( som oftast är en riktigt glad tjej) och så mina bloggvänner.....

Så tänkte jag denna torsdag... som fortfarande har ett antal timmar kvar. Hörde på radion i morse att någon morgonpratare tyckte att torsdagen var veckans goaste dag. Så kan jag känna i kväll, denna torsdag då en ganska så lindrig förkylning hindrade mej att hasta i väg till torsdagsgympa.

I morrn är det fredag, en mysig skoldag ... och sen är det helg.... IGEN! Vart tar tiden vägen?

Lågskoläge - Lite lurad

Det var nog nästan två månader sedan jag använde lågskor senast. Men i morse så tyckte jag att det var läge att plocka fram dylika igen. Snön har sjunkit ihop ordentligt, och på de platser som man normalt promenerar fram på, så är det barmark - blandat med is. Men mest barmark! Vilkt har resulterat i att eleverna har plockat fram åde hopprep och landhockeyklubbor. Full fart på den nästan snöfria/isfria skolgården. Ljuvligt - ger rena rama vårkänslor.....

Mina absolut bästa, helt enormt sköna lågskor är köpta på Clarks i London. De finns sannolikt även i svenska affärer. Skobutiker med lite kvalitétstänk, marknadsför ju detta ärke även i Sverige. Man kan också skicka efter direkt från företaget, har ingen aning om vad frakten kostar. När jag letade upp favoritskon på nätet, så skickade jag den både till FB och Blogger, så länken finns i inlägget nedan. ( Jag tycker att det är så fantastiskt att webben är så sammanlänkad, jag fascineras hela tiden, och MÅSTE pröva.)

Jag är ganska säker på att mina favoritskor + ett par andra helt underbara Clarksskor botade en riktigt ond hälsporre, som jag drogs med för ett år sedan + - fyra, fem månader. Skorna är så välbyggda, så även hundra kilo tant svävar i dem. Läste några kommentarer på Clarkssidan
och kunde tll min förnöjelse se att fler hade blivit botade från hälont med denna fantastiska sko.Såg den i flera olika färger när vi besökte Clarksaffärerna på Oxford Street i höstas ... och jag skulle kunna tänka mig att ha en av varje färg. Världens härligaste skor!

Tog på promenadskorna - vanliga walkingshoes -när jag kom hem, och tog en promenad fram och tillbaka till stallet. Mitt i vägen var det grusväg, så det man kunde gå med ganska så rask fart. Det gick att att ut stegen i låga, lätta gå-skor. Jätteskönt väder, sol och vårljust. Dagen har blivit ganska mycket längre nu, en timme och tre minuter längre än för en månad sedan. Fyrtiofem minuter av förändringen har skett på eftermiddagen.
Kände mig lite, lite sur på alla tiggarbrev som jag plockade ur postlådan innan jag gick iväg, och som nu låg på köksbordet. Tänkte att jag borde slänga breven från Unicef, Diakonia och Frälsningsarmén direkt i soporna- oöppnade. Så osmart att skicka "tiggarbrev" samma dag .... då är det läge för att det inte blir något bidrag alls.

Öppnade ändå breven när jag kom hem ... och det var inte ett enda "tiggarbrev"... bara tackbrev. Kände mig lätt lurad och samtidigt lite glad över att man uppmärksammat gåvorna från förra året.

Två veckor av terminen är redan avklarade. Tycker att vi hunnit extremt mycket på dessa veckor. Känner att vi tillsammans arbetat fram flera e-twinningidéer som nu blir skolans angelägenhet och inte bara en grej för min klass. Så kul att se engagemanget både vad det gäller fotoprojekt och musikprojekt från många av skolans elever.

Så även om vi inte vinner någon europeisk tävling, så har vi vunnit något mycket större med årets olika projekt - hela skolan är med.

Har hunnit med både Jesu liv och kartkunskap i so i tre-fyran. Vi jobbar ju väldigt mycket efter hur man "normalt" jobbar i fyran - treorna har hela tiden gått tillsammans med de ett år äldre eleverna. I Skolverkets skrift om framgångsfaktorerna för skolan, så kan man läsa att en faktor för framgång är att utmana eleverna, att ställa höga krav på dem, att låta dem ligga längst ut i Vygotskijs cirkel för lärande. Treorna visar verkligen att detta stämmer. Det är så roligt att få följa deras utveckling.....

Utvecklingssamtalen har kommit en bit på väg och det är klart utvecklande även för läraren. Tycker att det är bra som det har blivit, att samtalen ligger i början på varje termin, då det finns stort utrymme att jobba med det som ska utvecklas.

Fort går veckorna, men det gör inget..... det kan inte snart nog bli vår.....för även om det var lågskoläge idag, så kände jag mig lätt lurad av sol och ljus. Tog ingen mössa på ..... och det känns i örsnibbarna ännu. Så än så är det en bit till vår och mössa och halsduk ska man fortsätta att ha på!