Tacksam

Jo, jag känner mig ganska så tacksam, där jag sitter framför datorn, efter en otroligt fin vårdag.

Visst kunde jag gå LÅNG-promenad, på byväg och skogsvägar, en runda på över åtta kilometer, utan att ryggen krånglade det minsta.
Jag hade sagt till C-E att ha koll på telefonen, det kunde ju hända att jag ramlade på någon isfläck.

Över de isiga partierna gick jag mycket försiktigt, kände efter för varje steg och satte i stavarna stenhårt.
Sakta och säkert tog jag mig över riskabla partier, betydligt snabbare gick det på snö och isfria vägar. Vilket det mestadels var.
Hemma hjälpte jag till med att dra ris från svärsonens björk-avverkning, den som snabbt och säkert, skedde på självaste påskafton.
Tog bilen ( funderade på cykel) men bilen behövde tankas, till skolan och plockade fram material till morgondagen.

Tyckte att jag kunde tvätta bilen, när den ändå var ute.
Vatten och såpa i spannen, med raska steg ut mot bilen......

Det var då det hände.....det som jag så noga säkerställde inte skulle hända under den långa promenaden....

Fötterna bara gled iväg, i de dåligt sulade tofflorna, på den geggiga gräsmattan, där bara ytan hunnit bli fri från det frusna.

Spannen flög iväg åt ett håll och jag åt det andra. Kände att det hände något med foten.... något som gled isär därinne. 

Sannolikt gled det lika snabbt tillbaka, under det att ledbanden sträcktes ut och började blöda.

Det gjorde skitont! Men jag kunde stödja på foten! C-E lindade den stukade/vrickade/ ledbandsuttänja foten och det gjorde fortfarande riktigt ont. Några timmar och två värktabletter senare är jag YTTERLIGT TACKSAM för att det som inte skulle hända, men ändå hände, slutade så bra. Det blir inga 10000 steg på ett tag (  men jag har ju lyckats göra 15000 + idag), det blir ingen spinmix i morgon. Men annars blir det bara att ta det lite långsammare framåt, och kanske sitta ner i klassrummet en del. 

Så snabbt det händer, när det händer.... och som sagt, jag är så tacksam för att det inte blev något brott på foten/benet. Även TACKSAM för ett par härliga lata timmar i solstolen, en härlig vårkänsla på altanen, med både fjärilar och ( tror jag) solitärbin som jobbade hårt i de snabbt blomstrande krokusarna och långt utslagna snödropparna.

Våren

Egentligen hade jag tänkt skriva ett helt annat inlägg... men det känner jag inte för idag. Denna fina vårdag, så måste man bara vara positiv!
Våren har äntligen kommit. Idag har den första tussilagon  visat sina lite avvaktande kronblad. Ungefär som om den undrar: Är det ok att titta fram nu? Jag håller på att förgås av längtan efter vår och ljummet väder. Gärna också lite sol.
Precis som vi alla gått och längtat efter, under flera veckor!

Kom plötsligt på att det är skola och jobb på måndag igen. En ledig vecka går snabbt. Speciellt när man fyller den med roliga saker.
En stor del av förmiddagen gick åt till att planera kommande verksamhet, och sedan var det dags för en vårpromenad. Några snösparvar stötte jag på, nästan framme vid vårt hus. Fina fåglar, som ofta fanns vid mitt barndoms fågelbord, men som jag sällan sett här i Stockremma.
Kompaktkameran fick visa vad den går för, och jag blev imponerad. Den tar väldigt täta bilder, man kan ta fram ganska skarpa detaljer från stor bild.

I originalbilderna fick jag verkligen leta efter den lilla fågeln.

Såg även de första sädesärlorna på promenaden. Om några dagar är det läge att gå till Karlas hage och kolla efter de efterlängtade blåsipporna.  Härligt, härligt med vår!

Har annars bestämt mig för en vilodag idag. Den nyuppladdade aktivitetsklockan får vila. De tiotusen stegen är inte tänkta att ta idag.
Det har blivit mycket gående de senaste dagarna . Dryga milen varje dag. Det har känts i ryggen.  Jag känner att den mår bra av en mera normal dag, med en halvtimmes promenad och mycket vila i övrigt. Det har gjort nytta direkt. I morgon kommer aktivitetsarmbandet på igen, det får bli långpromenad. Femton grader plus är utlovade. Blir absolut tillfälle att plocka fram en fleecetröja! Och läge att testa skogsvägarna!

Veckan gick snabbt, med besök hos denna lite förkylda söta, goa tjej och hennes föräldrar.

Trots att det bara är ett par veckor sedan som vi sågs senast, så har Ava vuxit och utvecklats en hel
del under den tiden. Hon har blivit en tjej som är dryga halvåret gammal, och som numera äter riktig mat och som sitter stadigt och bläddrar i böcker på egen hand. Helt underbart att se utvecklingen hos de små !

En av favoritplatserna i Malmö besöktes. Möllevångstorget. Helt otroligt fina blommor,frukt och grönsaker, till nästan inget pris alls.  Fyra fulla kassar med diverse gott och nyttigt... drygt 150 kr!

Lite affärsbesök kunde jag bara inte låta bli, där i storstan. En klänning från Gudrun S. fick komma med hem till Stockremma.  Nä, jag kan inte riktigt låta bli att handla kläder, fast jag inte behöver dem egentligen....Men jag tycker det är KUL med roliga kläder!
Uteserveringarna var öppna. Vi besökte flera stycken, bara för att vi kunde. Ett glas öl på en, en pizza på en annan.. lite cider på en tredje.....
Besök på stadsteatern stod också på programmet. "Vinnaren tar allt" hette föreställningen. Det var en revy/kabaretinspirerad pjäs, som handlade om att demokrati är ett styrelseskick som vi måste värna om och ta ansvar för. Nina Persson och Kristin Ampero samt en rad andra artister, både svenska och engelskspråkiga, fanns med i föreställningen. Samt en bra orkester. Ja, det var en sevärd teater!

 
Från Malmö åkte vi direkt till Ulås, där vi skulle vara barnvakt åt denne ständigt glade charmör, under det att föräldrarna var ute på lite egna äventyr.
Tänk att en unge kan bli så superrolig som denne 14-månaderskillen. Och vilken utveckling som bara händer där omkring året! Såväl med kroppskontroll, förståelse som språk!

En kul vecka, som gick fort, blev det! En vecka, när våren kom! 

Och jag som tänkt skriva ett lite negativt inlägg. 

Det har jag ju ingen anledning till!

Absolut tvärtom!

Kalorier, kläder, kändisar

Aktivitetsklockan/armbandet ger verkligen svar på tal.  Den talar lugnt och sakligt om att det är mycket lättare att ta in kalorier än att göra av med dem. Att röra på sig, det är jättebra, men det är absolut ingen garanti för viktnedgång. Om det datoriserade armbandet anger rätt data, så är det bättre att ge sig ut på promenad än att gå på ett gympapass. Fast det räcker inte med en  halvtimmes snabb gång, man behöver allt vara igång minst dubbelt så länge.
Man får sätta olika mål i appen som tillhör armbandet. 10000 steg om dagen, det funkar oftast. Men man får lägga lite manke till, för att få ihop det. Målet 8 km, det betyder lite mer än 11000 steg. 2500 kalorier, det lyckas jag för det mesta uppnå.  För att lyckas med det, så räcker inte alltid de 10 000 stegen, iallafall inte om man är soffpotatis resten av dagen.

Igår, när jag under delar av dagen, umgicks med en här energifyllde lille killen, då visade det sig att dygnets kaloriförbrukning stannat på 2996.  Tänk, att det ska vara så svårt att komma över 3000-gränsen!  Skulle jag sitta i fåtöljen hela dagen, så skulle resultat bli omkring 1700 kalorier.  Skillnaden mellan att inte göra  något och se till att få de 10 000 stegen, det behöver inte vara mer än 700- 800 kalorier.

Idag har jag gett mig sjutton på att  komma upp till 3000 åtgjorda k.  Valde bort kvällsgympan, gick på långpromenad ( ca 8,5 km) + gjorde lite styrketräning här hemma.  När det är fyra timmar kvar på dygnet, så har jag 180 k kvar till målet. Så det ska funka! Intressant att  snabb promenad är bättre vad det gäller kaloriförbrukning än vad medelhård gympa är.

Vad jag satt i mig vad det gäller kalorier, det har jag inte noterat. Borde förstås göra, men ids inte. Idag tycker jag att jag ätit bra. Ja, utom en helt underbart god bondkaka, som jag åt på Glasets hus, då vi fikade där på förmiddagen.....

Nä, det där med kalorier är inte lätt. Jag inser att det är viktigare att äta lite än att röra sig mycket.   Om man ska gå ner i vikt, alltså. Synd att det inte är tvärtom, för den som gillar att röra sig mycket... och att äta lite av varje, av det som är gott.

Kommunanställda har haft gräddfil till Viktväktarna under de senaste åren. Vilket betyder att man från kommunens sida får halva avgiften betald. Ett tillfälle man borde utnyttja, kan tyckas. Men det passar inte mig alls. För det första så vill jag inte bli så där pinnsmal som de som är med där blir, Jag är en storvuxen person och står för d et. Men tio kg bort, det skulle vara ok. Tror att viktväktarna bara skulle fnysa åt ett sådant mål. Sen är det inte många som blir "snygga" efter att gått ner en massa i vikt. Magerheten gör att olika, ej så smickrande,  kroppsegenheter ofta träder fram. Dessutom så är många av de som bantat tillbaka i gamla matvanor och tidigare vikt, efter några år. Kanske börjar man om med bantning igen, och det där med jojo-bantning, det tror jag inte alls på. Tror att det är rent skadligt...

Jaja, var och en gör som den vill. Huvudsaken är att man mår väl. Det gör jag genom att ta långa promenader, gå på favoritträningen spinmix, en eller två gånger i veckan... och äta en kaka till förmiddagskaffet.

Över till rubriksämnet kläder:

Ska åka till storstan i morrn. Till Malmö. Det är väldigt lockande att gå in i de olika affärerna, som för storlek XL, och prova kläder. Det blir alltid mer än provat, det brukar bli något som kommer med hem också. När jag öppnade garderoben idag, för att kolla på de kläder som inte är vintervintriga utan  mer åt vårhållet, så försökte jag intala mig att jag inte behöver några med kläder just nu. Sannolikt inte på hela sommaren, jag har så det räcker, och jag har massor av kläder som jag verkligen gillar. Det är klart jag ska använda dem tills de är utslitna ( ja, ännu längre enligt gällande mode : ) ) -heltokigt att köpa på sig ännu mer. Hoppas att jag kan hålla min föresats, när skyltfönstren i Malmö lockar med vårkläder. 

Slutligen till det riktigt sorgliga, kändisarna, som en efter annan lämnar det jordiska. För ett par veckor sedan läste jag om glaskonstnären Ulrica Hydman Vallien, om att hon var i full gång med planer inför kommande produktioner, nu när hon skulle fylla 80 år... och ha stor fest. Veckan efter, så kom meddelande om att hon avlidit. Idag kom samma besked, vad det gäller Lill-babs.Även hon hade planerat för ett 80-årskalas, som fick ställas in då hon blev sjuk. Jerry Williams blev bara 75.
80  år känns inte gammalt idag. Kanske beroende på att många är ungdomligt klädda, är i gång och försöker leva ett gott liv, så länge som de bara orkar. När livet då tar slut, så har man levt sitt liv på allra bästa sätt. Förhoppningsvis.
Det känns lite i hjärtat, då man hör att ens barndoms kändisar, de som funnits med hela livet, inte längre finns.
Det är väl det som är livet.

Modet

-Tror du att jag hade köpt sådana jeans till dej,om de varit moderna i mitten/slutet av -90-talet?
Jag ställde frågan till Karin, dottern vår, då jag skjutsade henne och lilla Ava till tåget förra veckan.
Karin trodde att jag skulle ha gjort det, att hon skulle fått jeans med hål på lår och knän, om det hade varit modegrejen då hon var i mellanstadie/högstadieåldern.
 Det kan vara så att Karin känner sin mor väldigt väl. Den omodiga modern har ju aldrig/sällan vågat/kommit sig för att säga nej till någonting.  En oförmåga, som jag är allt annat än stolt över....

Till mitt försvar så vill jag framhäva att tiderna har förändrats en smula på de tjugo år som gått, sedan  den tid som min hypotetiska fråga gällde.
Idag lever vi i en väldigt míljömedveten tid. Såväl unga som gamla, har det miljömässiga perspektivet som en del i olika beslut.  Val som exempelvis gäller inköp, matvanor, återvinning.
Vi hade inte kommit lika långt för tjugo år sedan.

Första gången en elev kom till skolan, min dåvarande sexa, iklädd nyköpta jeans med knähål, så kunde jag inte låta bli att skoja lite med tjejen: - Har ni det så dåligt ställt så att du måste gå med trasiga kläder, så kan jag väl bidra med ett par hela byxor till dej... Hahahaha... Kul, kul!

Sedan dess har det väl gått två tre år och numera har varannan unge hål på sina knän och lår, och även många vuxna.

Hur tänker man, undrar jag?
För det första, vad är det för snyggt att gå med trasiga jeans? Hur dumma är folk, som följer även helt sjuka modeinfluenser?
För det andra, hur kan man gå omkring i dessa byxor med stora hål, när det är tio grader kallt?
Och för det tredje; HUR I HELSIKE kan föräldrar bli så idiotiskt dumma att de, i en tid då man i mångt  och mycket tänker hållbar utveckling, köper kläder som redan är trasiga när de köps in???
Var finns föräldrarna som har MODET att säga NEJ till ett i grunden destruktivt mode?

Jodå, de finns, jag vet, men de är förskräckande få.

I veckan som gick fastnade ögonen på en fin collegetröja i en härligt grön färg, som en av skolans elever bar. Så kul att varma, användbara, långlivade collegetröjor är på väg tillbaka, tänkte jag. Tills jag fick syn på något; Tröjan var alldeles söndertrasad på ett par ställen.

MEN snälla, hur idiotiskt får modet bli?  Göra sönder en fin tröja, som skulle kunna hålla länge, och som skulle kunna återanvändas av någon annan, om den första ägaren tröttnade på den.

Jag kunde inte hålla tyst, där jag satt med några elever vid lunchbordet, utan tog upp hur helfel jag anser att trashanksmodet är. Ett par av barnen som satt vid mitt bord, berättade att de inte fick köpa trasiga kläder för sina föräldrar. Tack och lov, att det finns några föräldrar med vett och MOD,  bland den nuvarande skolbarns-föräldragenerationen.

Jag var hos frissan igår. Kom att prata om den trasiga tröjan. - En sådan har min dotter också, sa frissan.  Jag fortsatte att ondgöra mig om trasiga jeans. - Om du visste hur många jeans/byxor jag fått klippa hål på, genmälde hårfrisörskan. Det är väl bättre att barnen använder sina jeans, med hemmaklippta hål, än att de växer ifrån dem.

Jag var mållös.

Jag må vara en gammal förstockad kärring på sextiofyra år, en tant som inte har rätt att ha någon åsikt vad det gäller ungdomsmode, för att jag inte FÖRSTÅR.

Men ändå, det handlar om att visa respekt för de resurser som jorden ger. Det gör vi inte om vi tycker att det är OK att förstöra saker och tycka att det är coolt. Jag anklagar inga barn/ungdomar, för jag vet själv hur utlämnad man är,  att försöka vara så mycket som möjligt som alla andra,då man är ung.

MEN jag tycker att det är skit av vuxna människor att tycka att trashankmodet är OK, i första hand utifrån miljöaspekten. Fula modetrender, de har vi haft i mängder, så åsikten om att jag tycker att trasigheten är skitful, den kan jag behålla för mig själv.

Nä, det enda jag önskar det är att vuxna människor hade MODET att säga NEJ till MODET med trasiga kläder.

Oprioriterat

Visst är det så. Bloggandet har fått mindre och mindre prioritet. Det finns så mycket annat som upptar livet, än att sitta vid datorn och skriva en massa trams..

Eller... nä, trams är det väl inte... men mycket av det jag skriver, det är absolut inte av intresse för andra... utom då jag skriver sådant som man kanske inte skulle skriva här.... för det är nog lite kul att läsa. Eller?

Nåja,  jag bloggar för att det för egen del, är kul att se vad man gjort och tyckt under tid.

Vad andra tycker om vad jag skriver, det struntar jag ärligt talat i. 

Internätet har ju möjligheter som passar de flesta....

Idag blev det förmiddagsfika med våffla på glasets hus.

Jag gillar våfflor, men vet att det är onödigt att "vräka" i sig flera stycken, och det gör man om man gräddar våfflor hemma. Bättre då att köpa sig en riktigt god frasvåffla, och njuta av de onyttiga kalorierna. 

Glasets hus levererar, det gör det alltid.

Ja, utom en gång då, när vi skulle äta lunch där och den ugnsbakade laxen inte alls var av den kvalitét som jag önskade. 

Men annars har allt varit bra. Och man har rätt att misslyckas någon gång ibland.

Besökte Glasets hus i fredags kväll, som senast.

Quiz-kväll. Svägerska och svåger vill ha oss med i sitt lag.  De båda är superallmämnildade, jag och C-E kan väl bidra med något.

Det har blivit ett antal vinster under årens lopp. Det har blivit mängder av andra och tredjeplatser. Förr fick man pris som tvåa och trea, numera är det vinnaren som tar allt. Ett pris som jag f.ö. inte är så intresserad av, ett lagpris bestående av en på stället handblåst vas.

Ganska bra att man inte strävar efter att vinna. Målet är att bli bland de tre främsta. Det brukar vi lyckas med. Så även i fredags. Vi klarade inte frågan som gällde de båda grundarna av Spotify. Nu vet vi att de båda grabbarna heter Ek respektive Lorentsson i efternamn.

Det är väl Grejen som är grejen, vad det gäller Quizet. Att få bevis på att man är någorlunda allmänbildad, i allafall i ett team på fyra, att träffa lite folk, att titta på ännu mer folk, att äta god mat, att dricka ett glas vin.....

I tisdags födelsedagsfikade jag med Karin, Ava och Maja på Glasets hus.  

Trettiosex år fyller de båda vännerna i år. Majas föräldrar är några år äldre än jag, och är båda synnerligen aktiva pensionärer efter att ha jobbat som lärare under hela sitt yrkesliv.

Maja funderade över hur konstigt det känns att hennes föräldrar, som inte tycks vara ett dugg gamla, är på väg att bli det.

Jag kom på att jag känner på samma sätt.... jag känner mig som 50 men är 15 år äldre...och om 15 år, så fyller jag 80..... om jag nu får ynnesten att vara med så länge. Knepigt det där med ålder och hur man känner sig. Ogammal känner jag mig!

Reagerade över hur gamla många såg ut, när jag tittade mig omkring i lokalen, på quiz-kvällen.  De flesta "gamla" är  i min ålder.

Bilden ovan är tagen i Majas mysiga hus, förra söndagen. Jag körde Karin och  Ava dit och tog sedan en långpromenad, medan de två vännerna kunde umgås en stund. För egen del, så hann jag också med att sitta en stund i avspänd samvaro med mina båda kära nära och mysiga Maja.

Karin och Ava gjorde oss den äran under början av veckan.

De kom med tåg från Malmö till Värnamo, och tillbringade ett par dagar där, innan vi hämtade dem till Stockremma i lördags. En klar lycklighetskänsla att träffa de båda två små barnbarnen samtidigt en stund. Jag är så glad att ha fått de där båda, att få uppleva de bådas utveckling, att få komma nära två små barn som delvis bär på mina egna gener. Fånigt, det där senaste, men sant. För visst är det så att man letar efter likheter.... något litet kan man nog hitta, iallafall med en smula fantasi......Och nog är det så att det som syns så här långt, så är det mer utseendegenetik från pappan vad det gäller Konrad och mera mammalikt vad det gäller Ava.

Ava och Karin stannade hos oss tills på onsdag.
Väldigt roligt att få lära känna den lilla mysiga, söta tjejen lite bättre. Det känns som om hon funnits mycket längre, än det dryga halvår som gått sedan hon föddes. En glad, matfrisk och bestämd tjej är det allt.

Jag tog ledigt i onsdags eftermiddag och körde Karin och Ava till stationen i Alvesta, bara för att jag ville. Det gav mig, förutom en möjlighet att umgås med Karin en extra stund, ett tillfälle att stanna till i Ulås och få ha Konrad alldeles för mig själv några timmar.

Han känns så "stor"  och pojkig nu, när han springer runt i en fart som mormodern knappast orkar med. ( Hon skrev ganska nyss att hon känner sig ogammal....kanske inte stämmer riktigt)
En som är nästan fjorton månader, förstår massor, det är tydligt. Och kan även uttrycka en del önskningar. Mormors mobiltelefon vill han inte lämna ifrån sig...nä,nä, nä...

Vad mera har hänt under två veckors bloggfrånvaro?

Studiedag. IKT. Höll i två workshops. Till den ena hade den som avskyr mig som pesten anmält sig. Kändes i rummet. Hu! Sådan skillnad det blir, mot att mötas av en allt igenom positiv grupp-vilket jag gjorde under den andra workshopen.

Fick bara några dagar senare höra att det är sådana som bytt kommun för att komma undan den negativa känsla som människan i fråga sprider till sådana som hon ogillar. Jag kände mig stärkt av att inte vara det enda "avsky-objektet".

Var på en annan lärarsammankomst och hörde hur man jobbar på andra ställen. Några lärare berättade med stolthet att de sätter upp lektionens gång, med bilder på whiteboarden. Tillbakablick, genomgång, pararbete, enskilt arbete, sammanfattning... och dessutom varje del tidsbestämd. Med den klocka som "ringer"/ tickar ner.
Jag kan inte släppa tankarna på det jag fick höra. Så fruktansvärt att göra våra elever så fyrkantiga.
Flexibilitet och flow är två av mina favoritord.  Det finns ju ingen möjlighet till varken det ena eller andra om man styr lektionerna utifrån denna inrutade struktur.  Vi vill ju ha självständiga och öppensinnade elever som tar egna initiativ. Inte en chans om man jobbar på det sättet. Förödande för många elever, anser jag.
Men... det var så positivt från de andra åhörarna på mötet... och då jag invände lite försiktigt, så fick jag en flod av "ovett "tillbaka, från en av de båda föredragande.
Nä, ifrågasätta ska man inte. Bara klia rygg!

Jaja, jag ska börja trappa ner från lärarjobbet i höst. Gå ner till 80 %. Förbereda mig på att jag måste lämna yrkeslivet. Att sluta tvärt, det skulle inte funka.

Man vet ju inget om framtiden, MEN om jag skulle få vara frisk och vara med under ytterligare ett antal år, så tänkte jag allt bli volontär i Glasets hus. Jag trivs  väldigt bra där!

Aktivitetsarmbandet är nästan nöjd för dagen. De tiotusen stegen är tillryggalagda, de åtta kilometrarna likaså. Tog en kort promenad på banvallen i Limmared med C-E... ville visa honom "krigskyrkogården"  som jag upptäckte då jag gick där med Ava i barnvagnen i tisdags.
Det finns en geocache där. Ska försöka ta oss dit när det blir vår och någorlunda torrt i markerna, för att se vad det egentligen är. Någonting med järnvägen.... eller glasbruket?

Blev sedan långpromenad i solsken, nästan till järnvägen som år genom vår skog.

Glasets hus är en favorit. Blomsteraffären på stationen i Hestra en annan. Köpte en bukett olikfärgade nejlikor förra lördagen. Gillar verkligen nejlikor, de står vackra länge.

Skulle vilja ha en kruka med påskliljor på trappan ute, men det är knappast lönt. Nattkölden ska ju komma tillbaka. Tänkte på det, under dagens promenad bortom Kroken, att under de senaste åren så har det varit blåsippor i Karlas hage så här års. Längtar så efter riktig vår, även om denna dagens solsken och smältvatten ger en god  känsla. Men jag vill att snön ska bort, och det gör den inte så länge det är kalla nätter.

Huset är påskstädat, de få påskprydnaderna framställda. Skönt att vänta med påsklov till efter påsk, tycker jag.  Något att se fram emot, eftersom både Malmöbesök ( med teater) och Ulåsbesök finns med i planerna.

Två veckor är redovisade.

Fast det här måste också med.... tantlärarn blev intervjuad i lokalradion.

Hon tycker inte på något sätt att det är okul att få uppmärksamhet. Tvärtom! Tror att de är så med de flesta av oss. Även om det anses ofint att så tycka.

Det gäller att prioritera utevistelse, denna vackra dag, året kortaste dygn. Får bli en runda runt Flathult också. 

Apelsinen

Det låg en skrumpen apelsin i svalen,  En gammal apelsin  hade blivit kvarglömd, till förmån för alla de nyare, vackrare och fräschare.

- Dags att slänga den nu, tänkte jag. Den har legat där tillräckligt länge och ser inte ett dugg aptitlig ut. Det finns fem sex apelsiner som ser mycket godare ut.

Jag tog den gamla, i skalet torra,skrovliga, ojämna frukten i handen och öppnade skåpet till komposthinken.
Precis när apelsinen var på väg att lämna handen, färdig att sluta sin långa resa, från apelsinträdet vid medelhavet,  i vår komposthink,hejdade jag mig. Jag kunde ju kosta på mig att skära itu frukten och kolla hur den såg ut inuti.  Sagt och gjort!

Innanför det skrynkliga skalet fanns en helt perfekt frukt. Kraftigt orangefärgat fruktkött, fyllt med smakrik saft, en saft som innehöll både syra och sötma.
Jag drack färskpressad apelsinjuice till frukost. En och en halv dl juice blev det. En nyttig dryck,till smaken fulländad,  där jag njöt av varje droppe.

Jag drog parallellen till oss människor.  När vi blir gamla, grå, skrynkliga och oattraktiva, då förpassas vi till livets kompostplats.  En plats där man, tillsammans med andra skrynkliga människor förväntas fördriva den sista tiden, innan man återgår till kretsloppet. En plats där man inte är efterfrågad av de yngre, av dem som styr i samhälls-och arbetsliv.

Jag tror/vet att alla vi gamlingar har massor av kunskap och erfarenhet inom oss. Kunskaper och erfarenheter som borde efterfrågas och tas tillvara på ett helt annat sätt än vad som görs idag.

Naturligtvis ska man äta av de nyinköpta apelsinerna också. Oftast smakar de väldigt gott de också.
Naturligtvis vet och kan unga människor mycket också de, många av dem driver mängder av god utveckling.
Men det finns en del torra, helt smaklösa apelsiner, trots att de ser fina ut i skalet.
Ytan är bedräglig ibland.Innehållet är det som, i de allra flesta fall, är det viktiga.

Oförstått

Det är mycket som man inte riktigt förstår. Mer och mer blir det, ju flera dagar och år som man lägger bakom sej.

Vitsen med massor av snö, då vi trodde att vintern var över, och att våren väntade bakom februarislutet ... ja, den förstår jag inte alls.
Det är inget som vi kan påverka heller, någon av oss.... men att tycka hjärtligt illa om allt det vita, det har man all rätt att få göra.

Lite glädjande var det dock att hitta en plogad skogsväg att ge sig ut på, när det var dags för den dagliga promenaden.  Promenaden kunde på det sättet bli en runda på dryga sex kilometer, härligt att kunna gå runda i stället för att gå fram och tillbaka...

De där dagligen pockande tiotusen stegen, det är jag lite oförstående till,  hur olika de ter sig. Under en skoldag, så blir det upp emot femtusen steg... och de resterande lika många stegen, dem fixar man på en bra halvtimme på byvägen.
Men att få till tiotusen steg från schratch, det tar lång tid och sju och en halv kilometer ungefär.

Så idag var det bara att passera det egna hemmet efter genomförd runda och gå en dryg kilometer till, innan både jag och aktivitetsbandet var nöjda.

Tänkte på det, under det att jag gick förbi platsen på bild nummer två; Här cyklade jag flera gånger i somras och fick helt otroligt vackra bilder på mängder av blommande lupiner. Känns lite svårt att förstå att det ska komma en cykelnjutningstid och en blomsternjutningstid, inom kortare tid än vad som passerat sedan jul.

För att gå över till ett betydligt allvarligare ämne, så är det ett år sedan den förskräckliga bussolyckan i Härjedalen ägde rum .En fruktansvärd händelse, där (tror jag) fyra unga människor omkom.

Den stackars olycklige chauffören har varit misstänkt för vållande till annans död i ett år nu. Undrar hur han mår? Inte så bra, kan jag tro. Det jag inte för mitt liv kan förstå, det är hur man kan lägga ansvaret på en ensam chaufför! Bussbolaget har definitivt ett ansvar som inte såg till att man hade två chaufförer för en nattlig resa. Skolans reseansvariga bär också ett stort ansvar, då man påbörjade en lång resa klockan tio på kvällen. Hade man åkt på eftermiddagen, så hade man kommit fram före midnatt....
Nej, jag kan inte fatta varför den stackars chauffören ska bära hundhuvudet när det är andra som gjort fel! Kan någon förklara!

En annan sak som jag inte förstår, det är det där med rättegångar och domar vad det gäller grova förbrytare. I fallet med mannen som körde ihjäl människor på Drottninggatan i Stockholm i våras - eller Madsen med ubåten i Danmark... Jag begriper inte för mitt liv varför man ska kosta på dessa människor långdragna, svindyra rättegångar med FÖRSVAR. I min värld så behövs bara en sittning där man dömer dessa människor till livslånga straff.... och då inte i bekvämlighet, utan i sämsta möjliga miljö.
Men så får man väl inte tänka i ett civiliserat samhälle....

Börjar bli lite imponerad av den där Trumpen i Washington. Att få till ett möte med Nordkorea, det var inte väntat. Hur bar man sig åt? Och det där med tullar.... ja, han är ju affärsman så han bör väl förstå hur man bör tänka.

Nä, det där med världspolitik - eller politik överhuvudtaget- det är inte helt enkelt att förstå.
Inte heller vad som är rätt eller fel ... i andras ögon sett....

Får väl känna mig nöjd här i min lilla värld, där min stora fråga inför morgondagen är var jag ska gå för att få till mina tiotusen steg. Och undringen.... vart tog mina trogna kommenterare av bloggen vägen...