66

Anledningen till att jag inte bloggat på länge: 66. Kunde bara inte förstöra de sammanhängande siffrorna, 99, 88, 77.... måste ju bli 66 efter det.
Inlägg per år alltså. Klart nedåtgående trend. Annat än startåret 2009, då jag med start vecka 7, fick ihop 282 inlägg. Måste nästan varit ett påhäng att blogga då. Eller också var det så kul att  man verkligen ville skriva nästan varje dag.
Var inte så långa inlägg i början, något som det blivit under senare år.  Ibland lite för långt.
Vi är en del som har svårt att lägga band på oss då vi kommit igång.

Kom att tänka på en uppgift som mina elever hade i slutet av höstterminen. De skulle skriva om ett intresse som de har, en skrivuppgift som skulle innehålla både fakta om själva företeelsen och en redogörelse för hur var och en idkade sitt intresse och varför man hade fastnat för just det intresset.
En väldigt bra uppgift. Inspirerad av en förälder under ett utvecklingssamtal, utvecklad av en lärare med 43 år i yrket.  Är ju konstigt att man ska vara som bäst som pedagog, då det är dags för nedtrappning i yrkeslivet. ( Kanske är jag ensam om att ha den uppfattningen om mig själv...  : ))
Men det är ju så det ska vara, känns så bra när man använder idéer från såväl föräldrar som elever.

I allafall, så fick eleverna fem minuter per person till den muntliga uppgiften. De fick tid att träna på sin redovisning i skolan. Några satt med sina mobiltelefoner ( ajaj, ojoj, om några hade sett de fick använda dessa i skolan.... klart man får i min klass....) och tog tiden fem minuter då det valde ut stoff till sin framställning.
Det fanns kaniner, hundar, slalomutrustning, crossutrustning, fiskeutrustning med i klassrummet  då det var dags för redovisning. Några höll sig till de fem-sex  minuterna, medan några pratade på tjugo-tjugofem minuter, helt oberörda av sina kamraters intressefrånfälle.
Vid den kommande utvärderingen konstaterade vederbörande redovisare att de tyckte att de gjort ett bra jobb och ett bra framförande, men att det kanske blivit LITE för långt.
Vilket jag också ofta konstaterar då jag korrekturläser det jag skrivit.

Tio år sedan jag började blogga alltså. I februari. En tokig femfemma, som inte visste ett dugg om vett och etikett i bloggosfären, gick på några nitar.... men reste sig och kom igen. Under åren har jag nog nyktrat till en smula, men visst händer det väl fortfarande att tanten, som nu går in i levnadsår 66, blamerar sig ibland. Utan att ha en aning  om att .... fy, så får man inte  göra. Ta bort en kommentar t.ex. Ajabaja. Eller skriva om  något som någon annan inte vill läsa om sig själv... trots att det är en berättigad skrivning...  Jaja, skit samma, man tänker olika!

I sammanhang bloggande, så känns tio år som en väldigt lång tid. Det var för tio -nio- åtta år sedan,  som jag blev i ropet som "e-twinnare" och fick åka ut i Europa, för att jag jobbat med intressanta internationella projekt. På en liten ort utanför Amsterdam träffade jag Marie från Gotland. Hon berättade om sin blogg och då tänkte jag "Varför inte?" Och så blev det som det blev. Bloggade med flera av mina klasser.... tror att en del ligger kvar än, trots GDPR.....
Bloggande ger nya vänner, nya bekantskaper. Marie kommenterade jag som senast idag på Instagram, några andra har jag önskat Gott Nytt År... men den bästa vännen jag fick, Inga, är borta sedan snart ett och ett halvt år.

Den som lever får se hur det går med bloggandet framgent. Ska jag hålla fast vid det där "fåniga" sambandet med antal inlägg, ska det bli 55, 44, 33... eller känner jag för att vända uppåt igen.... 77, skulle ju också funka. Eller 66. ??? Eller strunta i hur många det blir!

Hänt sen sist?
Julen förstås!  Så roligt att vara med barn och barnbarn, men fortfarande lite jobbigt att efter slutförd hösttermin göra klart för julens ankomst.
Nu är den över, och tomten får räkna med att bli förpassad till pannrummet någon av de närmaste dagarna.

Lite geocaching har det blivit. En ordentlig promenad mellan Hestra och Gnosjö i söndags, en enda gömma i närområdet idag. Det är roligt att geocacha, framförallt är det ett bra sätt att komma ut och röra på sig, men det är inte så kul att åka långt för att komma till rundorna. Miljömässigt kan man också fundera över långa bilresor för burkletande.

Traditionellt nyårsfirande med det "vanliga" gänget. Trevligt att träffas, kul att alla fortfarande hänger med, även om det tillkommit en del krämpor hos några. Och alla har vi blivit äldre. Undrar hur länge vi haft vår nyårstradition? Iallafall sedan förra seklet.Är glad så länge den får fortsätta.
Det är så tråkigt när vänner bli sjuka och dåliga. Tänker speciellt på en kvinna i vår by, som har drabbats av sjukdom .... igen. Livet är så orättvist.

Vardagen går vidare, trots utebliven snö och kyla, trots att vi inte har någon fungerande regering. Några dagars ledighet till innan den nya terminen börjar. Den sista med klass för min del. Sen är det ( om livet vill mig väl) bara nedtrappningsåret kvar. Är man inne i levnadsår 66, så är det så det ska vara.

Ett antal barnbarnsbilder får avsluta årets första  inlägg! De är det bästa som en tant på 65 kan önska sig att få ha. Tack mina döttrar för världens finaste och roligaste ungar!

Det lilla

Skymningen har sänkt sig och jag kan känna mig nöjd med vad jag hunnit med under den korta dagen. Tiotusenstegsgränsen är fixad med råge, bror och svägerska har varit på besök till lunch, lite tomtar och andra julgrejer har ställts på plats och den senaste veckans foton i lilla kameran är kollade och fixade.
Det lilla, vad det gäller julsaker är framplockat. Nästan bara tomtar med affektionsvärde har fått komma fram. Det räcker, så gott. Att det ligger många tråktomtar kvar i tomteförrådet, ja, det spelar ju ingen roll. Det är det lilla som gör det lite lagom juligt.

Det där med gran är bortvalt, för andra året i rad. Lite tråkigt, men det finns någon som tror att den inte tål gran, och då får tall vara ett bra alternativ. Plastgran, nä, det vill jag inte ha. Äkta vara och sådant som har ett känslomässigt värde, det är så jag vill ha det.

Tänker ofta på hur lite det ska behövs för att man ska känna sig glad, att man ska känna sig uppmuntrad, att man ska känna sig sedd.

Fick en klapp på axeln av en kille som jag inte har haft så mycket kontakt med på många år. " Hej Anna-Lena! " Så glad jag blev över ett glatt hej!

Så glad jag kände mig efter festen som jag skrev om i förra inlägget. Alla var glada, positiva och sociala, även den som jag varit så "rädd" för. Lite vänliga ord, ett vänligt bemötande, det är allt som behövs, för att man ska känna sig glad.

"Du gör ett bra jobb med X" sa en i elevvården. "Va", sa jag " vad menar du?". "Du pratar med X så att  X känner sig sedd och bekräftad".

Men snälla... är inte det så vi ska göra med alla våra elever?

Och som vi vuxna också ska göra i våra möten med varann.  Ett litet leende, en klapp på axeln, några vänliga ord.. det betyder så mycket. Jag tror inte att jag är ensam att känna så...

Lucia är över för den här gången. Som vanligt, så har jag helt otroligt bra elever, så att det blir riktigt bra framträdanden.
Det är så roligt att får höra att åhörarna gillar det de ser.. och framförallt det de hör.
En fin blombukett fick jag efter framträdandena på det stora företaget.
Visst blir man glad, när man får positiv respons.

Pepparkaksbak fick den här lille killen vara med om för första gången, i veckan. Synd att vi glömde ta med lilla kaveln. Men visst fixade han till några grisar och hästar, innan han tröttnade på kavel och mått och ägnade en halvtimme minst, åt att bereda en klutt deg på sitt eget sätt. Det är ofta det lilla som kan bli de bra "leksakerna"

Åka fram och tillbaka till Malmö över dagen ? Det gör man så gärna för att träffa den här lilla glädjespridaren.
Man behöver inte träffas så länge, det är den lilla mysiga stunden tillsammans som är så viktig.

Många gånger tänker vi att det ska vara så stort, så märkvärdigt. I min värld så är det det lilla positiva, det lilla glädjegörande, det lilla bekräftande, som är det absolut värdefulla.

Vecka 48

Vecka 48, då är det mörkt i vår del av världen.
Skrev i  "Veckans fråga" till eleverna och undrade hur man skulle kunna muntra upp sig under denna trista mörka  tid.
"Hoppa i en lövhög" var ett förslag.

Nu tycks alla lövhögar vara på väg att förvandlas till jord, de är hala, mjuka och blöta. Det där härliga prasslet och rasslet som hörs då man hoppar... eller går... i torrt löv, det hörs inte lägre.

Så riktigt så enkelt är det inte att bli upprymd genom hoppande i lövhög, är det inte. Men förslaget var klart upprymmande.

Kylan kom och kylan gick i vecka 48.
De frostbitande temperaturerna lämnade efter sig en grusväg täckt av glansis.
Trots insats av grusbil, så var blev gårdagens eftermiddagspromenad - MED broddkängor på -  en spänd historia.
Den slutade dock lyckligt, även för C-E som inte tog det säkra före det absolut mer osäkra, och nöjde sig med vanlig kängor.

Skolvecka 48 har kommit och gått. I ett rasande tempo.
Nationella pratproven är genomförda. Hu, vilken massa extra tid det tar! Det är dock väldigt intressant att ta del av elevernas förmågor i de olika ämnena.

Elevarbetena med de egna intressena, har blivit över all förväntan bra.
Ibland/Ofta känns det som man är som bäst i sin lärargärning, nu när bäst före datumet i den gärningen är passerad.

Luciaövningarna går framåt.
Jodå, det blir jättebra i år också, trots att solisterna inte är av riktigt samma höga klass som under närmast föregående åren.
Men man kan sjunga duett... och då blir det bra. Stämsången fungerar ovanligt bra! Vi är många som är "gjorda" för körsång, de som klarar av att framföra ett solo, de är få.

Julmarknad på Torpa har stått på programmet idag.
Massor av folk, lite lagom handlat.
De mesta blev handlat på Hofsnäs, i deras hemslöjdsstuga och i deras "matbod".

Dagens promenad, då kameran fick en chans att se dagens ljus, det blev "mellanrundan" Vid Hofsnäs, Åh, vad jag gillar denna plats. Hoppas att nästa promenad i det vackra området, kan förläggas till blåsippetid.

Känner mig lite ( ganska så) orolig inför kvällens begivenhet, vilken startar om en och en halv timme. Ett stort kalas i C-Es barndomshus, alldeles för mycket folk för att jag ska känna mig bekväm, även om den stora obekvämheten är att människan som avskyr mig över allt annat, också kommer att befinna sig där. Jag förstår inte hur man kan hata någon ( mig) i femton år......Så ond är jag inte, så illa har jag inte burit mig åt.... och just nu förstår jag ingenting, det har ju funnits gånger då vi kunnat prata något.... men senaste gången så funkade inte det.... och jag fattar ingenting. Borde förstås inte bry mig, men tycker att det är väldigt läskigt att befinna mig i samma hus som hon.
'
Nu glömmer vi det jobbiga, och avslutar med höjdpunkten i vecka 48, årets höjdpunkt, absolut:

Karl-Petter  Friberg kom till världen i måndags morse.  Han har redan en plats i mitt hjärta.  Mormodern är så glad och tacksam för den fine pojken, precis som hon är för sina andra båda små.
Sammanfattningsvis: Trots mörker och hala vägar.... så var vecka 48 2018 en av de bästa veckorna i denna tantens 65 åriga liv.

Pensionär

Det var alldeles tyst i öronen när jag vaknade.
Det envisa pipandet var BORTA! Underbart, det har varit lite jobbigt av och till under senaste veckorna.
Öset från högtalarna, från Sven Ingvars väldiga konsert igår, hade sannolikt boostat hörselcellerna, därinne i örats båggångar.
Tinnitus är en biverkning till blodtrycksmedicin. Högt blodtryck kan orsaka betydligt större skada än vad tinnitus gör... det är vanligt och ofarligt... men störande, speciellt i tystnaden.

 ¨
Slog i vanlig ordning på mobilen, ganska så snart efter att jag vaknat. Upptäckte att jag redan fått grattishälsningar, trots att timmen var så arla att solen inte ens orkat upp. Men ok, den är seg så här års, ännu mer morgontrött än vad jag är.
Meddelandeikonen visade på flera meddelanden. Grattismeddelanden!
Skäms för det där jag skrivit om att jag inte har vänner.... jag har massor... vänner och goda bekanta.
Glädjegörande!

Under torsdag och fredag har blommor lämnats in. Från Helena, den goda svägerskan, från gamla vännen sedan många år tillbaka, Karla... och så en stor bukett + praliner från Karins familj. Tack, tack, tack! Man blir glad av blommor!

Ava var vaken och sa via mobilens Whatsapp - faktiskt - grattis till sin mormor. Bra gjort, vid knappa femton månaders ålder.
CE hade överträffat sig själv och beställt resa till Stockholm med biljett till "Såsom i himmelen". Avresa sker första mars. Blir att ta en ledig fredag. Det är jag värd. En sådan bra present!

Mer födelsedagshälsningar via mobil och internet strömmade in. TACK, TACK, TACK!

Förmiddagspromenad i ganska så skönt nollgradigt väder, fem kilometer, Sannelund- Älmås- Moghult.
Var inne och sa hej till Roger och kollade hur det gått på gårdagens quiz. Naturligtvis hade vi vunnit om laget varit komplett. Nu var det bara han i "Gretas vänner" som var på plats på Glasets hus, och han ingick i ett annat lag.
Vi säger grattis till våra vänner "Bergmans" som tog hem segern i går.

Efter ett kort besök på prisbelönta ICA i Dalstorp, var det dags för lunch på Limmared Värdshus.
Snitzel "Medium" var så mättande så att jag inte orkade någon efterrätt, vilket jag bespetsat mig på denna födelsedagsdag.

Väl hemma så... ja, jag läste några kapitel i boken som alla förstelärare ska ha läst tills på torsdag. Känns som det är lite sent påtänkt med utveckling av professionen... men det är klart, ett och ett halvt år tänker pensionären vara kvar i skolans värld, förutsatt att hon mår lika fysiskt bra som hon gör nu.

Tog fram nya stickgarnet ... ett av alla som jag beställt hem... och började sticka på lillebrors julklappströja.
Kom igen nu, lillebror! Mormor väntar på att få träffa dej! Ska vi säga att du bestämmer dej för att komma i morgon....?

CE bjöd på räkmacka till kvällsmat. Jag firar dagen med lite vin. CE håller sig "nykter" utifall det blir "utryckning" i natt.


Femfemman har blivit pensionär. Bara att konstatera. Samtidigt är jag tacksam. Jag har flera vänner som aldrig fick uppleva sin pensionsdag.
Första pensionen, en del av en tjänstepension, utbetalades igår. Känns konstigt... bara FÅ 3000 kr, utan att ha gjort något. Vilket jag naturligtvis gjort... men ändå...

Spinmixen kostar halva priset till våren. Jag är ju pensionär! Trots en god inkomst.
Biobiljetterna blir billigare.
Jag kan åka gratis buss i hela Västra Götaland. Om jag har tid....

En ny värld öppnar sig efter 65! Jag håller fast vid den gamla ett tag till.... fast det där med pensionärsrabatter, det vore jag ju dum att inte utnyttja.

TACK ALLA SOM HAR SAGT GRATTIS PÅ OLIKA SÄTT IDAG! Jag blir så glad av er omtanke!

November

- Vilken är din bästa månad? har jag frågat mina elever ibland.
När eleverna går i fyran, femman så svarar de nästan alltid med den månaden som de är födda i.
Tror f.ö. aldrig jag ställt frågan till "stora" sexor, så deras svar vet jag ju inte.

- Vilken är din favoritmånad, Anna-Lena? Är det din födelsedagsmånad november?
-Nej, nej, nej, svarar jag. Jag tycker nog om alla månader på något sätt, utom just november.
November är bara mörk, tröttande och tråkig. Alla andra månader har något, t.o.m december och januari.... December har advent och lucia, i januari har det "vänt" och i februari kan man skönja ljuset igen. Resterande månader har mycket positivt i sig, det är ljust och växtligheten kommer tillbaka, ljus och växtlighet når sin höjdpunkt och övergår så småningom i vackra höstfärger.

November är nog ingens favoritmånad.
Nu har iallafall halva månaden passerat.
Mörkret regerar över de korta dagarna... och de förskrämda växterna, som råkat gå i blom vid alldeles fel årstid, undrar vart de kommit.
Är det glädjande att se blommande växter i november? Nja.... jag får mest en vemodskänsla. Det är så långt till den riktiga blomstertiden.
Eller inte så länge kanske, i bästa fall "bara" fyra månader till snödroppar och tussilago.
För fyra månader sedan var det torr och varm sommar.... är det så länge sedan, egentligen`?

Tiden går snabbt, kanske ännu fortare när kvällarna är så långa.
Försöker komma ut och röra på mig en stund varje dag trots mörkret.
Funkar bra, även om det inte direkt är några lustfyllda promenader, de där mörkerpromenaderna. Men de gör gott, en tant som blir 65 om en vecka, behöver både frisk luft och motion.

Vart har tiden tagit vägen? tänker jag ibland. Inte fattar jag att jag blivit så gammal.
Så mycket jag varit med om, tänker jag andra gånger. Detta trots att livet varken innehållit äventyr eller karriär. Bara rullat på, och jag är väldigt tacksam för så mycket i livet.

Samtidigt känner jag ett stort misslyckande. Jag blev en som saknar vänner. Jag har inte lyckas hålla kvar dem som jag såg som vänner. Det finns människor som tycker riktigt illa om mig, människor som jag kunde stått nära. Det är en sorg.
Har försökt, och lyckats, hålla tankarna på dem som avskyr mig borta, under lång tid.
Men så aktualiserades de i veckan som gick.... och kom tillbaka.

Ska jag verkligen behöva välja bort att gå på bjudning, bara för att den tydliga avskyn från en enda person förstör för mig.

Och som sagt, det sitter i efteråt... trots att jag bara vill skaka bort det, så klistrar det sig fast som ett segt tuggummi i själen.

De mörka novemberdagarna har innehållit mycket positivitet.
Var hos tandhygienisten, visade sig att jag fått  en 65-årspresent på 600 kr från staten, så att det blev rekordbilligt.
Inget att åtgärda mer än tandsten.
Men ack, den glädje som varar... i går fastnade en bit av en gammal amalgamlagning i tuggummit.
Så det blir att ringa till Tandvärkstan på måndag, och räkna med att punga ut presentpengarna ... gånger... tre?
Nåja, det drabbar ingen fattig....

Passade på att gå in på Tranehälsan, i samband med tandläkarbesöket i kommunens centralort.
Listade mig där i våras, efter att jag hört mycket positivt om den nyöppnade privata vårdcentralen. Egentligen är jag emot privatiseringar, men Närhälsan är ingen positiv upplevelse, framförallt beroende på att det är svårt att förstå många av de utländska hyrläkarna.
F.ö. så är jag mer emot hyrläkarsystem än privata vårdcentraler....

Iallafall så behöver jag påfyllning på blodtrycksmedicinreceptet efter nyår. Tänkte bara prata med dem om hur an tänker, när man skriver ut nytt recept. Ska jag ha dygnsmätning innan ?

Jag blev synnerligen vänlig mottagen och fick träffa ansvarig sköterska på stört.
Hon ville ha blodprover inför utskrivningen av nytt recept. Efter att hon knackat på dörren till lab, så sattes jag direkt i en stol och fick lämna två rör blod. Att få till en läkartid som passar både mig och läkaren var inte riktigt lätt, så det fick bli direkt efter jul och nyår. På lovet.

Wow, vilken service! Vilket mottagande! Kände mig riktigt nöjd med vårdvalet.

Har haft en lärarstudent i min klass i två veckor. Det är väldigt roligt att få jobba ihop med en person som kommer att bli en utmärkt lärare.  Man känner att man har nytta av sin erfarenhet, man har råd att ge.
Min VFU-student fick besök från högskolan. En mattelektion skulle avkollas.
Oj,oj , oj, sa och tänkte jag efter diskussionen som vi hade med mannen från högskolan, efter lektionen.
Oj,oj,oj vad högskolans högutbildade lärare ligger långt från den verklighet som råder i skolans värld.

Som så mycket vad det gäller skolan, så  gäller det att ta sig igenom den. Sen blir det bra för de flesta, iallafall för dem med ambitioner.

Tisdagar med Konrad, det är veckans höjdpunkt. Härligt att kunna vara ute så mycket under den ljumma dagen. Härligt att fortfarande kunna använda sommarens leksaker.

Känner ibland en väldig längtan att träffa Ava oftare. Hoppas att vi får till det någon gång före jul. Tur att digitala medier finns, så att man kan följa henne med facetime, och videor och bilder på både whatsup och på Instagram.

Naturligtvis är jag spänd på Konrads lillebror också. Han som kan avisera sin ankomst när som helst. Om inte han väntar för länge, så  får han, liksom sin mormor,födelsedag i november.
Undrar om han också kommer att svara "November" på frågan: - Vilken är din favoritmånad?

Gräne gruva

Det finns bra geocachingrundor, det finns de som är bättre än så....och så finns det några enstaka rundor som är helt lysande.
På höstlovets sista dag, så besökte vi en av de mest förstklassiga rundor, som vi någonsin träffat på.
Gräne gruva, mellan Holsljunga och Överlida.

Gruvan var i drift mellan 1899 och 1932. Man bröt företrädesvis fältspat och kvarts. Fältspat användes till porslinstillverkning och kvartsen användes bl.a. i tyska splitterbomber under första världskriget 

Det bröts ytterligare ett antal mineraler, varav en heter euxenit och är låghaltigt radioaktiv. Denna mineral pulveriserades och användes i radiumdukar, vilka påstods kunna bota smärta.

Brytningen skedde med hjälp av dynamit. Kvinnor och barn hackade rent malmen, som sedan kördes i skottkärror till en tågvagn. Vagnarna kördes via ett stickspår till järnvägen mellan Svenljunga och Falkenberg, och den mesta malmen skeppades sedan till hamnar i Tyskland.

Hu, vilket slit!
Vilket liv! Och ändå ligger det mindre än 100 år bort!
Väldigt svårt att förstå, tycker jag!
Samtidigt så skulle jag så gärna bara vilja se några minuter av den tiden. Inte deltaga... nej, nej... men som åskådare. Det borde ju finnas bilder/filmer från 20-30tal!

I området kring gruvan går en vandringsled. En grusad väg, som är så pass bred så att man med försiktighet skulle kunna köra med en liten bil
Men det är backigt, och vägen går i serpentiner i de brantaste partierna.
Så det är klart att man ska gå. Eller cykla... om man vågar..... för mig skulle det vara för brant både uppför och nerför, för att jag skulle känna mig bekväm med det.
Men en ovanligt fin vadnringsled, det är det. Inga rötter att snubbla på, inga rullande stenar....utan en riktig grusväg.
1800 meter lång är leden, som Holsljunga hembygdförening har anlagt.

Efter en stunds vandring i uppförslut, så är man ovanför gruvan.

På högsta punkten finns också utsikt över sjön Hallången.

Där fanns också ett fräscht fikabord, vilket passade oss precis just då.

Lite kallt blåste det om ryggen på mig som bara hade fleecetröja. Själva vandringen framkallade lite värme i sig, så om man undantar fikastunden, så var jag absolut rätt klädd i det lite råa höstvädret.

Nerför bar det via en väg som slingrade sig fram och tillbaka utför branten.
Vid Hallångens strand väntade ytterligare två fikabord, med absolut bästa sjöläge.

Längs rundan finns sju geocacher utplacerade. ( Ytterligare en finns i direkt anslutning till rundan)
Det var enkla gömmor, petrör, som alla lätt skulle kunna hittas även med några centimeters snötäcke.
Geocachingrundan längs vandringsleden vid Gräne gruva, den är gjord för att man ska få en anledning att besöka denna pärla och sakta vandra i det vackra landskapet, inte för att leta kluriga gömmor.

Sista delen av gångturen gick längs den gamla järnvägen.

Nedanför gruvschaktet ligger fortfarande sten och grus från olika mineraler kvar. Det ser ut precis som om det hade lagts där under senaste veckan....

Gräne gruva, det är en plats som jag verkligen rekommenderar alla att besöka, geocachare eller ej. 

För egen del, så hoppas jag verkligen att vi kommer att hitta hit igen, gärna under vår eller sommar.