Vinter

Japp! Vinter!
Man hoppas ju hela tiden att man ska slippa den årstiden, att det ska vara höst ända tills det blir vår.... men det är klart, det är väl inte så klimatsmart att tänka så.
Klimatsmart i bemärkelsen att det inte vore så smart om vi hade övergått till ett sådant klimat.
Nu är det vinter, och då är det bra att det är vinter.

Avskyr den här årstiden.
Eller kanske inte helt.
Avskyr en hel del med den här årstiden, så är det nog. Avskyr snöhinder, halka, avskyr frågan "vilka kängor är minst tant-halk-farliga just för detta underlaget?"
Medan jag tjusas av vackerheten med allt det vita, snötäckta, över lugnet och tystnaden i naturen.

Så det är lite dubbelt. Men mest ogilla.

Förkylning har härskat i vinterlandet.
Virus tycks inte avsky vintern, tvärtom.
Nu behöver man inte slå på för stora växlar för en virusinvasion av slemhinnor, det är övergående- och återkommande - precis som vintern.

Aktivitetsklockan har hängt med ett år nu. Den må vara lite falsk ibland kanske, noterar kanske inte varje steg.... och ibland något extra. Men den är en riktig slavdrivare, den ser till att de där tiotusen stegen blir gjorda,åtminstone de flesta dagar.
Otroligt nog kan det bli bortåt 5000 steg på en skoldag. Då är hälften gjort och det räcker med tre kilometers gående. Det är en lagom "hämta luft" promenad.
Börjar man från schratch, som man gör på helger, ja, då får man trava på en bra bit för att den lilla övervakande armbandsdatorn ska bli nöjd.
Men det känns bra, jag tror på det där med att det är bra att röra sig.

Skulle gärna vilja ta en tur i ett skidspår, men vill inte vara där, då det är en massa andra skidåkare ute. Tanten tar plats i spåren, och ramlar sannolikt då och då.

Så, även om jag ogillar vintern, så skulle det vara bra om snö och skidspår finns kvar när det blir sportlov, vecka 7. Då tror jag att jag kan ge mig ut, utan att behöva dela spår med dem som tränar till Vasaloppet.

Igår besökte vi barndomsbyn, bjöds på lunch hos bror och svägerska. En promenad, utan stavar, men med broddskor blev det till efterrätt. ( Innan kaffet och hallonpajen)
Väldigt roligt att promenera förbi alla gamla hus och gårdar, ända ner till Varnumsvägen. I en några hus bor de gamle kvar, de som var min mammas vänner, om än lite yngre än hon. Idag är de alla en bra bit över åttio år.
På några ställen har den yngre generationen Finnekumlabor ( Finnekumla by i Rångedala) stannat kvar, men i de allra flesta hus, där bor det för mig helt nya personer.
Tidens gång förstås.  Vill inte riktigt tänka på hur det blir i vår by inom 15 -25 år......

Rångedala, med fina Finnekumla byn, ligger nära Borås och mindre än en timme med bil till Göteborg. Det är attraktiva hus och gårdar. Vem vill bo på landet i vår "obygd"?

Kändes bra att gå en halvmil utan stavar. Man blir lite bortskämd och okoncentrerad i kroppen när man använder stavar så mycket som jag gör. Samtidigt hjälper de till att hålla ryggen i ett bra läge, och är förstås ett extra stöd i vinterväglag.
Igår, då jag gjorde sällskap med tio år yngre svägerskan, ville jag också känna mig "ung" och stavfri, Gick bra ända tills vi var hundra meter "hemifrån". Broddkängorna släppte taget i alla modd, och tant föll pladask. Gick bra ... men jag tror att ryggen fick sig en liten onödig sträckning,..... skit, jag som hade blivit bra i ryggen men hjälp av kiropraktor Dennis.

Mitt största vinterhat, det består i förrädiska väglaget!

Vinter var det i Ulås också, då vi var på mormor/morfar-uppdrag i tisdags.
Lämpligt nog passade den här icke allt för vinterälskande pojken på att fylla två år.
Tiden går fort --- och sakta. Jag kan fortfarande känna de snabba tunga hjärtslagen som for igenom kroppen, när vi satt i Ulås, som väktare av gårdens djur, och väntade på besked om att allt gått bra.
Jag kommer ihåg det efterlängtade plinget i telefonen, som kom precis då jag lyckats somna i gästsängen, en stund efter det att lördag övergått till söndag.
Det känns inte länge sedan som han kom till världen,  men det känns också som om Konrad funnits längre än två år.

Den här killens ankomst hann jag inte oroa mig på för på samma sätt. Han var ute innan vi visste någonting, vi som varit beredda på att vara både barnvakt till Konrad och djurskötare.
Dryga två månader, så har även Karl-Petter blivit en klart social person.

Härligt med de små.

På tisdag är det dags för mormor/morfarsdag igen.... och på fredag ska vi åka och träffa Ava.

Vintern är helt ok, trots att jag ogillar den mest. Ljuset är på väg tillbaka, och tillvaron är fylld av planerade roligheter.

Ulricehamn

Hann i tid till polishuset i dag. Med tio minuter till godo.

Hade oförskämdheter på tungan, angående öppettider som knappast passar det arbetande folket. Speciellt om man inte bor eller jobbar i the city of U-hamn

Lyckades hålla tyst. Damen i passutlämningen kunde näppeligen rå för att öppettiderna är helt åt fanders. 10-15. Måndag - torsdag.

Kände mig väldigt nöjd med mig själv, att jag lyckades hålla spydigheterna inom mej. 

Kanske man blivit vuxen när man fyllt 65?

Bestämde mig för att ta en promenad i den vackra staden.
Det drog lite kallt om öronen, så det var bara att leta upp mössan ur skolväskan och sätta på dem.
Förkylning och kalla vindar är ingen bra kombination.
Avskyr annars mössa, men inser att den gör nytta ibland.
Förstå däremot inte att ungdomar kan sitta med mössa på inomhus.
Förstår heller inte dem ( inte ungdomar) som anser att sättet att uppföra sig beror på mössa på eller ej, och förbjuder huvudbonad under lektionstid.
När jag var barn, så hade tanter på hatten både ute och inne. De var ordentliga och snälla tanter !

Gick utmed en frusen Åsunden. Inte är fruset vatten i närheten av flytande dito, vad det gäller vackerhet.

Vände upp mor stadskärnan,  gick en bit upp i backarna, såg till att promenaden åtminstone skulle ta mer än en halvtimme.

På gågatan lockade Kapp Ahl med 25 % rabatt på barnkläder. Det är superkul att köpa kläder till de små. Speciellt  bra passade det att köpa present till två som fyller två. Två år respektive två månader,

Vägg i vägg med Kapp Ahl fanns ännu fler lockelser.
Gunnars konditori.
Semletid.
Det smakade väldigt gott.
Under det att jag satt i konditoriet, fingrande på mobilen, ätande av semlan, passerade kändisar/gamla musikelever förbi. Enbart den som jag inte haft som musikelev hälsade. Trevligt! Han som var den meste kändisen, och syns i TV ibland. Kanske han kände på sig att jag haft hans fru som elev i tre år.

Lite nostalgikänsla att se att två gamla musikelever, att upptäcka att de inte ens var så unga längre.... hur gammal är då inte den gamla lärarinnan?
Överårig!

Tog en sväng längs den lilla gågatan. Konstaterade återigen att Modegaragets kläder inte alls är min stil. På Lindex fanns heller inget av intresse. Fick dock en skymt av en tant med ful mössa i en spegel. Där åkte den mössan av, förkylning till trots. Hu, en sådan ful tant!

Två poliser fotpatrullerade längs gågatan. En ovanlig syn. Tänkte att de var utsända att mota bort allt bus som lockats till U-hamn inför världscupstävlingarna i morgon.

På torget var det ett  jädrans liv. Dock ej av bus.
Repetitioner inför kvällens uppträdande i samband med ovan nämnda evenemang.
Lät säkert bra, men inte behövde man ha den öronbedövande volymen.

Vände tillbaka till bilen, parkerad på stora marknadsplatsen en bit från centrum.
Gick förbi poliserna, vilka samtalade med en medborgare. De var på väg till "Bolaget", hörde jag dem säga.
Nä, inte för att köpa ut, utan att kolla buset.
Då även jag gick förbi Systemet på min väg, så kunde jag bara konstatera, även där skulle de bli arbetslösa.

Bekräftelse

Funderar varför det blir så långt mellan inläggen.
Kan det bero på brist på fotomotiv? För mig har ju bloggen vuxit fram, genom att jag gillar att gå ut med kameran. ( Dagens foton är f.ö. sannolikt de första någonsin som inte genomgått något filter. Husets dator är knäpp och vill inte ta upp bilder från kameran. Skoldatorn, vilken jag nu använder, ger mig inte tillåtelse att ladda upp något fotobehandlingsprogram utan att fråga de som har den slutgiltiga akten över vilka program vi får använda. )
Så visst har det halvtråkiga vinterlandskapets fotomöjligheter påverkan på bloggandet....
Kan det beror på brist på tid? Nja, tid har jag, kan jag ta mig iallafall. Vad man gör med tiden, det är en prioriteringsfråga.
Beror det på bristen av bekräftelse på det jag publicerar? Jag tror att det har en ganska så stor omedveten inverkan. Nej, jag är inte ute efter någon snyftgrej, tycka synd om grej, det handlar enbart om analys.
Men visst var det betydligt roligare på den tiden då man visste att man nästan alltid fått någon reaktion på det man skrivit. Trots att jag tyvärr inte fattade att jag förväntades replikera ytterligare en gång.

Nu är ni inte många som läser detta, men jag ställer ändå frågan. Hur är det med ditt behov av bekräftelse vad det gäller sociala medier?
Jag lägger ju ut en hel del foton på Instagram, och kopplar dessa till Facebook. Det är jag inte ensam om. Och visst är det kul att kolla vad som försiggår i den sociala sfären, genom att scrolla igenom inläggen.
När jag lagt upp ett nytt inlägg/foto, så dröjer det inte så länge innan jag nyfiket kollar  - Är det någon som reagerat? är det någon som gillat? är det någon som t.o.m kommenterat? Mer eller mindre medvetet, så söker jag bekräftelse på det jag lagt ut till offentlig beskådan.
För ungdomar är bekräftelse i sociala medier jätteviktig.  Lärarinnan, som nått pensionsåldern, känner under stundom likadant. Speciellt med gillandet.... :)
Det där med kommentarer kan jag tycka lite si och så om. Även vuxna människor kommenterar varann - Fina du! - Fina familjen! - Så söt......precis som ungdomarna. Lite tokigt!

Men som sagt, Bekräftelse, det söker vi nog alla. Eller?

Som vuxen kan jag känna mig lite besviken av att inte fått positiv respons. Men jag kan ta det. Tänker mest på de unga, de som inte är så populära, och som inte alls får den respons som de hoppas på, och skulle förtjäna.
Snacka om att bli utsatt, sannolikt få men för livet.

I min ungdom fanns inga sociala medier, men vetskapen om att grannens sugga var döpt till Anna-Lena, den har jag burit med mig och och den insikten har sänkt min självkänsla många gånger.
Hur är det inte då för dem som får uppleva sådana kränkande uttalanden på nätet, gång efter annan?

Hur mycket bekräftar vi varann i verkliga livet?
Talar vi om för varann att vi utfört bra saker, att vi gjorde så gott det förväntades av oss, att vi har på oss snygga kläder, att senaste frisyren är klädsam?
Jag lägger min hand på mitt hjärta och frågar mig detta. Jo, jag försöker, men kunde bli mycket bättre på det. Samtidigt som det måste ligga sanning i det man säger. Att hymla, det är ju inte en verklig bekräftelse.
Det är svårt, men  jag tror mig veta och förstå att positivt bemötande för mycket inte skadar ett dugg. Obefogad kritik är synnerligen skadligt.Det sägs att det behövs fem positiva uttalanden för att väga upp ett negativt, i mottagarens ögon/öron, obefogat påstående.
I vissa fall kan det behövas mer än så. Vissa saker sitter som spjuthugg i hjärtat för alltid. Om man inte får ett ärligt förlåt. Ett ärligt förlåt kan läka ett sargat hjärta på stört.

Enligt mitt sätt att se. Någon som håller med - eller inte håller med?

Betyg är en bekräftelse i svart på vitt.
Har man bra betyg, så vill man gärna ha ännu bättre, bli bekräftad i ännu högre grad. Det finns många ungdomar, framförallt tjejer, som under hela sin tonårstid ser bekräftelse i form av högsta betygen, som sitt mål. Inte underligt att den psykiska ohälsan breder ut sig, när man ställer i det närmaste orimliga krav på sig själv.
Jobbar man så gott man kan, gör sitt bästa, och ändå bara får låga betyg, så är det lätt att ge upp. Man får inte den bekräftelse som man borde få, utifrån de förutsättningar man har. Man får sin bekräftelse utifrån en mall, där alla i grunden anses vara konforma.
Inte konstigt att det finns många unga, som i brist på den positiva bekräftelse som de borde få, söker sig till sammanhang där man blir bekräftad för att vara jävlig, för att vara kriminell.

Dagens promenad, dryga 10 000 steg, mer än 8 km bekräftar att tanten fortfarande är ganska så alert för sin ålder.
Den positiva bekräftelsen från eleverna i skolan, den håller mig kvar i skolans värld, åldern till trots. Bekräftelserna har fått mig att anse att det faktiskt blev en god pedagog av mig, en lärare som ser till elevernas välmående mer än till att de ska nå alla de förbannade "målen" i läroplanen. Även om det inte alltid lyckats. Samtidigt är det så att elever som är trygga och tror på sig själva, når långt. Jag blir otroligt glad då jag ser mins forna elever i media, i olika sammanhang då de lyckats, och framförallt lyckats genom att stå för sina åsikter. En bekräftelse på att deras skolgång varit bra.
Att de kilon, som av gemene man anses vara för många, håller sig kvar på tanten, tolkar jag som en bekräftelse på att jag är ganska så frisk.
Att det är ljust till halv fem på eftermiddagen, det är en bekräftelse på att vi är på  väg mot våren.
Vilket väl måste vara en positiv bekräftelse för de flesta.

Torsdagsnöjd

Det är märkligt att man ska vara så "rädd" för att ta ett blodtryck!
Natten var lite orolig, om man säger. Tur att man inte vaknar så många gånger andra nätter.
Nu är det inte alls ovanligt att ha hypertonihypokondri. Jag har lidit av det sedan den tid då jag genomgick graviditeterna. Sannolikt präglad av min mor, som led av samma åkomma. Hela sitt liv.

Det var en god känsla att komma in i Tranehälsans väntrum.
Varmt, ombonat. Träffade genast på en gammal kollega. Hon var högstadielärare, senare gymnasielärare. Idag känner vi inte alls våra kollegor på de stadierna. På den gamla tiden, då hade vi en hel del samröre med varann.  Det var gynnsamt för våra elever, då på den tiden, så vi jobbade mycket mera vertikalt genom skolåren, än vad som görs nu.

Det blev en trevlig pratstund om ditt och datt, och mest skola, innan våra respektive läkare kallade in oss till sin rum.

Läkaren, det var en kvinna i min egen ålder. En kvinna med stor läkarerfarenhet. SÅ tryggt, det kändes. Hon kunde prata det språk som jag pratade dessutom, såväl rent språkmässigt som i sin roll som läkare.
Till min stora glädje så konstaterade hon att jag var frisk för min ålder.
Blodtrycksmätningen överstökades snabbt. Helt ok. Bara att få förnyelse på de tabletter jag har.
Dessutom ville hon att jag skulle börja med kolesterolsänkande medicin. Värdet var i och för sig inom de normala, men eftersom de bara låg några tiondelar under gränsen, så skulle det vara av värde att i förebyggande syfte, sänka värdet redan nu.

Hon hänvisade till flertalet forskningsrapporter, som visade på att medellivslängden förhöjts ganska ordentligt under den tid som den nya generationens kolesterolsänkande läkemedel funnits. De hjärtinfarkter som ändå uppkommer tenderar att bli mildare och ha betydligt större chans till överlevnad.
Jag kände mig väldigt glad i sinnet, när jag lämnade Tranehälsan. Hämtade medicin på apoteket och såg sedan till att ta en drygt 3000 steg lång promenad i byn, i ren glädjeyra.

Torsdagens  mål nummer två, det var Ulricehamn.
Polisen.
Passet  gick ut i och med årsskiftet. Lika bra att se till att få det förnyat direkt.

Tänk att det ska vara så svårt att köra rätt, när man ska till polisens högkvarter i lilla Ulricehamn. Körde runt kvarteret tre gånger, innan jag träffade rätt på infarten.

Att komma in i polisens fort, visade sig heller inte så lätt.  Var god slå in bokningsnummer eller telefonnummer. Bokningsnummer, var hade jag det? Inte utskrivet iallafall. Men bokat tid, det hade jag. Hade t.o.m fått påminnelse igår ju.

Knappade in telefonnumret som bokningspåminnelsen skickats till, numret till min mobil. Men det numret var ingen giltig kod till passage in i den skyddade byggnaden.

Var i ett synnerligt behov av nödvändighetsrum. Ett sådant fanns tillgängligt utan kod. Tänkte att jag skulle slå flugor i en drill, genom att leta upp bokningsnumret under det att jag utförde nödvändighetsåtgärden. Lyckades bara med det som pockade på kroppsligt.

Efter utfört ärende så öppnade jag dörren och tänkte försöka med telefonnumret en gång till. Eller boka ny tid....och spara bokningsnumret.

Döm om min förvåning då jag stod öga mot öga ( nästan iallafall) med fotomaskinen till passfotona... och helt öga mot öga med den person som handhade  apparaten.

HON HADE MITT BOKNINGSNUMMER!
Med van fingertoppskänsla slog hon in alla siffror, och sedan fick jag ta foto, lämna fingeravtryck och skriva under. 350 kr. Inget riktigt opris tycker jag.

Ett värre opris bjöd den pengastinna banken på då vi för några år sedan lät bankpersonal skriva en fullmakt. 1250 kr för att fylla i ett formulär. Det är opris!

Letade mig ut från polishögkvarteret utan vare sig kod eller felkörning.
Parkerade på stora marknadsplatsen.
Fortfarande påverkad av goda endorfiner, så blev det dryga 5000 steg längs Åsundens strand. Därav alla bilder, varav några blev så fina att jag kände att jag genast ville ha in dem i den privata, men ofta delade, fotodagboken.

Ulricehamn är vackert! Skulle absolut kunna tänka mig att bo där när/om jag blir äldre....

Kom på att man brukar ha bra lunchbuffé på Ming House.
Och tänk, man hade t.o.m pensionärsrabatt. 80 kr ( jämfört med 90 för de unga).
Så nu har jag använt pensionärsrabatt för första gången!
Maten smakade lika bra för det. Kanske ännu bättre.
Sushi, kycklinggryta, vårrullar, sallad, efterrätt, kaffe,vatten.... snacka om valuta för pengarna.

Borås och SÄS var sista anhalten på torsdagsresan.

Ville gärna hälsa på väninnan, som återigen drabbats av en blodsjukdom.

Lite kul att köra den del av riksväg 40, som jag numera sällan åker. Den mellan avfarten till Rångedala och Borås.
Körde över Rångedalabron i innerfil och kunde skymta min barndoms kyrka, mina föräldrars "vilorum" ...och skolan som jag gick mina sex första år i.

En stunds nostalgi....

Tänk att det ska finnas så många parkeringsappar. Easypark brukar funka på de flesta ställen, men inte vid SÄS. SMS-park hette appen som man fick ladda ner för att kunna bestämma hur länge man vill stanna, utifrån mobilen.
På lördag ska vi åka till Göteborg. Den stadens parkeringsapp finns redan på plats.

Min väninna var vid väldigt gott mod. Det är inte första cytostatikabehandlingen som hon kommer att gå igenom, och hon vet att hon kommer att kunna vara hemma i sitt hus under stora delen av behandlingstiden.  Så hon vet att det blir en jobbig vinter, men kan se vårljuset därefter, då hon kommer tillbaka till det normala livet igen.

Det var en trevlig pratstund på torsdagseftermiddagen, och det var inte utan att jag skämdes lite över oron för mina ålders- och välfärdsrelaterade åkommor.

Det blev en bra dag, tycker jag. Kände mig glad över mitt läkarbesök, över väninnans goda humör, över den goda maten och över de fina promenaderna.

Naturligtvis såg jag till att passera de magiska 10000 stegen innan jag satte mig i bilen för hemfärd.

Aktivitetsarmbandet kan ses som ett fånig motsvarighet till fotboja, ett tvång som måste utföras. Men jag tror att det är bra att ha de där dagliga målen, att de ger bättre förutsättningar till ett bra liv på äldre dagar, precis som Losertan och Atorvastastin gör.

66

Anledningen till att jag inte bloggat på länge: 66. Kunde bara inte förstöra de sammanhängande siffrorna, 99, 88, 77.... måste ju bli 66 efter det.
Inlägg per år alltså. Klart nedåtgående trend. Annat än startåret 2009, då jag med start vecka 7, fick ihop 282 inlägg. Måste nästan varit ett påhäng att blogga då. Eller också var det så kul att  man verkligen ville skriva nästan varje dag.
Var inte så långa inlägg i början, något som det blivit under senare år.  Ibland lite för långt.
Vi är en del som har svårt att lägga band på oss då vi kommit igång.

Kom att tänka på en uppgift som mina elever hade i slutet av höstterminen. De skulle skriva om ett intresse som de har, en skrivuppgift som skulle innehålla både fakta om själva företeelsen och en redogörelse för hur var och en idkade sitt intresse och varför man hade fastnat för just det intresset.
En väldigt bra uppgift. Inspirerad av en förälder under ett utvecklingssamtal, utvecklad av en lärare med 43 år i yrket.  Är ju konstigt att man ska vara som bäst som pedagog, då det är dags för nedtrappning i yrkeslivet. ( Kanske är jag ensam om att ha den uppfattningen om mig själv...  : ))
Men det är ju så det ska vara, känns så bra när man använder idéer från såväl föräldrar som elever.

I allafall, så fick eleverna fem minuter per person till den muntliga uppgiften. De fick tid att träna på sin redovisning i skolan. Några satt med sina mobiltelefoner ( ajaj, ojoj, om några hade sett de fick använda dessa i skolan.... klart man får i min klass....) och tog tiden fem minuter då det valde ut stoff till sin framställning.
Det fanns kaniner, hundar, slalomutrustning, crossutrustning, fiskeutrustning med i klassrummet  då det var dags för redovisning. Några höll sig till de fem-sex  minuterna, medan några pratade på tjugo-tjugofem minuter, helt oberörda av sina kamraters intressefrånfälle.
Vid den kommande utvärderingen konstaterade vederbörande redovisare att de tyckte att de gjort ett bra jobb och ett bra framförande, men att det kanske blivit LITE för långt.
Vilket jag också ofta konstaterar då jag korrekturläser det jag skrivit.

Tio år sedan jag började blogga alltså. I februari. En tokig femfemma, som inte visste ett dugg om vett och etikett i bloggosfären, gick på några nitar.... men reste sig och kom igen. Under åren har jag nog nyktrat till en smula, men visst händer det väl fortfarande att tanten, som nu går in i levnadsår 66, blamerar sig ibland. Utan att ha en aning  om att .... fy, så får man inte  göra. Ta bort en kommentar t.ex. Ajabaja. Eller skriva om  något som någon annan inte vill läsa om sig själv... trots att det är en berättigad skrivning...  Jaja, skit samma, man tänker olika!

I sammanhang bloggande, så känns tio år som en väldigt lång tid. Det var för tio -nio- åtta år sedan,  som jag blev i ropet som "e-twinnare" och fick åka ut i Europa, för att jag jobbat med intressanta internationella projekt. På en liten ort utanför Amsterdam träffade jag Marie från Gotland. Hon berättade om sin blogg och då tänkte jag "Varför inte?" Och så blev det som det blev. Bloggade med flera av mina klasser.... tror att en del ligger kvar än, trots GDPR.....
Bloggande ger nya vänner, nya bekantskaper. Marie kommenterade jag som senast idag på Instagram, några andra har jag önskat Gott Nytt År... men den bästa vännen jag fick, Inga, är borta sedan snart ett och ett halvt år.

Den som lever får se hur det går med bloggandet framgent. Ska jag hålla fast vid det där "fåniga" sambandet med antal inlägg, ska det bli 55, 44, 33... eller känner jag för att vända uppåt igen.... 77, skulle ju också funka. Eller 66. ??? Eller strunta i hur många det blir!

Hänt sen sist?
Julen förstås!  Så roligt att vara med barn och barnbarn, men fortfarande lite jobbigt att efter slutförd hösttermin göra klart för julens ankomst.
Nu är den över, och tomten får räkna med att bli förpassad till pannrummet någon av de närmaste dagarna.

Lite geocaching har det blivit. En ordentlig promenad mellan Hestra och Gnosjö i söndags, en enda gömma i närområdet idag. Det är roligt att geocacha, framförallt är det ett bra sätt att komma ut och röra på sig, men det är inte så kul att åka långt för att komma till rundorna. Miljömässigt kan man också fundera över långa bilresor för burkletande.

Traditionellt nyårsfirande med det "vanliga" gänget. Trevligt att träffas, kul att alla fortfarande hänger med, även om det tillkommit en del krämpor hos några. Och alla har vi blivit äldre. Undrar hur länge vi haft vår nyårstradition? Iallafall sedan förra seklet.Är glad så länge den får fortsätta.
Det är så tråkigt när vänner bli sjuka och dåliga. Tänker speciellt på en kvinna i vår by, som har drabbats av sjukdom .... igen. Livet är så orättvist.

Vardagen går vidare, trots utebliven snö och kyla, trots att vi inte har någon fungerande regering. Några dagars ledighet till innan den nya terminen börjar. Den sista med klass för min del. Sen är det ( om livet vill mig väl) bara nedtrappningsåret kvar. Är man inne i levnadsår 66, så är det så det ska vara.

Ett antal barnbarnsbilder får avsluta årets första  inlägg! De är det bästa som en tant på 65 kan önska sig att få ha. Tack mina döttrar för världens finaste och roligaste ungar!

Det lilla

Skymningen har sänkt sig och jag kan känna mig nöjd med vad jag hunnit med under den korta dagen. Tiotusenstegsgränsen är fixad med råge, bror och svägerska har varit på besök till lunch, lite tomtar och andra julgrejer har ställts på plats och den senaste veckans foton i lilla kameran är kollade och fixade.
Det lilla, vad det gäller julsaker är framplockat. Nästan bara tomtar med affektionsvärde har fått komma fram. Det räcker, så gott. Att det ligger många tråktomtar kvar i tomteförrådet, ja, det spelar ju ingen roll. Det är det lilla som gör det lite lagom juligt.

Det där med gran är bortvalt, för andra året i rad. Lite tråkigt, men det finns någon som tror att den inte tål gran, och då får tall vara ett bra alternativ. Plastgran, nä, det vill jag inte ha. Äkta vara och sådant som har ett känslomässigt värde, det är så jag vill ha det.

Tänker ofta på hur lite det ska behövs för att man ska känna sig glad, att man ska känna sig uppmuntrad, att man ska känna sig sedd.

Fick en klapp på axeln av en kille som jag inte har haft så mycket kontakt med på många år. " Hej Anna-Lena! " Så glad jag blev över ett glatt hej!

Så glad jag kände mig efter festen som jag skrev om i förra inlägget. Alla var glada, positiva och sociala, även den som jag varit så "rädd" för. Lite vänliga ord, ett vänligt bemötande, det är allt som behövs, för att man ska känna sig glad.

"Du gör ett bra jobb med X" sa en i elevvården. "Va", sa jag " vad menar du?". "Du pratar med X så att  X känner sig sedd och bekräftad".

Men snälla... är inte det så vi ska göra med alla våra elever?

Och som vi vuxna också ska göra i våra möten med varann.  Ett litet leende, en klapp på axeln, några vänliga ord.. det betyder så mycket. Jag tror inte att jag är ensam att känna så...

Lucia är över för den här gången. Som vanligt, så har jag helt otroligt bra elever, så att det blir riktigt bra framträdanden.
Det är så roligt att får höra att åhörarna gillar det de ser.. och framförallt det de hör.
En fin blombukett fick jag efter framträdandena på det stora företaget.
Visst blir man glad, när man får positiv respons.

Pepparkaksbak fick den här lille killen vara med om för första gången, i veckan. Synd att vi glömde ta med lilla kaveln. Men visst fixade han till några grisar och hästar, innan han tröttnade på kavel och mått och ägnade en halvtimme minst, åt att bereda en klutt deg på sitt eget sätt. Det är ofta det lilla som kan bli de bra "leksakerna"

Åka fram och tillbaka till Malmö över dagen ? Det gör man så gärna för att träffa den här lilla glädjespridaren.
Man behöver inte träffas så länge, det är den lilla mysiga stunden tillsammans som är så viktig.

Många gånger tänker vi att det ska vara så stort, så märkvärdigt. I min värld så är det det lilla positiva, det lilla glädjegörande, det lilla bekräftande, som är det absolut värdefulla.

Vecka 48

Vecka 48, då är det mörkt i vår del av världen.
Skrev i  "Veckans fråga" till eleverna och undrade hur man skulle kunna muntra upp sig under denna trista mörka  tid.
"Hoppa i en lövhög" var ett förslag.

Nu tycks alla lövhögar vara på väg att förvandlas till jord, de är hala, mjuka och blöta. Det där härliga prasslet och rasslet som hörs då man hoppar... eller går... i torrt löv, det hörs inte lägre.

Så riktigt så enkelt är det inte att bli upprymd genom hoppande i lövhög, är det inte. Men förslaget var klart upprymmande.

Kylan kom och kylan gick i vecka 48.
De frostbitande temperaturerna lämnade efter sig en grusväg täckt av glansis.
Trots insats av grusbil, så var blev gårdagens eftermiddagspromenad - MED broddkängor på -  en spänd historia.
Den slutade dock lyckligt, även för C-E som inte tog det säkra före det absolut mer osäkra, och nöjde sig med vanlig kängor.

Skolvecka 48 har kommit och gått. I ett rasande tempo.
Nationella pratproven är genomförda. Hu, vilken massa extra tid det tar! Det är dock väldigt intressant att ta del av elevernas förmågor i de olika ämnena.

Elevarbetena med de egna intressena, har blivit över all förväntan bra.
Ibland/Ofta känns det som man är som bäst i sin lärargärning, nu när bäst före datumet i den gärningen är passerad.

Luciaövningarna går framåt.
Jodå, det blir jättebra i år också, trots att solisterna inte är av riktigt samma höga klass som under närmast föregående åren.
Men man kan sjunga duett... och då blir det bra. Stämsången fungerar ovanligt bra! Vi är många som är "gjorda" för körsång, de som klarar av att framföra ett solo, de är få.

Julmarknad på Torpa har stått på programmet idag.
Massor av folk, lite lagom handlat.
De mesta blev handlat på Hofsnäs, i deras hemslöjdsstuga och i deras "matbod".

Dagens promenad, då kameran fick en chans att se dagens ljus, det blev "mellanrundan" Vid Hofsnäs, Åh, vad jag gillar denna plats. Hoppas att nästa promenad i det vackra området, kan förläggas till blåsippetid.

Känner mig lite ( ganska så) orolig inför kvällens begivenhet, vilken startar om en och en halv timme. Ett stort kalas i C-Es barndomshus, alldeles för mycket folk för att jag ska känna mig bekväm, även om den stora obekvämheten är att människan som avskyr mig över allt annat, också kommer att befinna sig där. Jag förstår inte hur man kan hata någon ( mig) i femton år......Så ond är jag inte, så illa har jag inte burit mig åt.... och just nu förstår jag ingenting, det har ju funnits gånger då vi kunnat prata något.... men senaste gången så funkade inte det.... och jag fattar ingenting. Borde förstås inte bry mig, men tycker att det är väldigt läskigt att befinna mig i samma hus som hon.
'
Nu glömmer vi det jobbiga, och avslutar med höjdpunkten i vecka 48, årets höjdpunkt, absolut:

Karl-Petter  Friberg kom till världen i måndags morse.  Han har redan en plats i mitt hjärta.  Mormodern är så glad och tacksam för den fine pojken, precis som hon är för sina andra båda små.
Sammanfattningsvis: Trots mörker och hala vägar.... så var vecka 48 2018 en av de bästa veckorna i denna tantens 65 åriga liv.