Skolresa

Idag har den gamla lärarinnan fått åka på skolresa. Så roligt det var!
Och så mycket jag lärde mig.
Till Bottnaryd styrdes tre bilar. Där tog klassens föreståndare emot oss, på trappan till sitt mysiga hus.
I uterummet fick vi en kort-kort historisk tillbakablick om det samhälle som vi snart skulle lära  oss mer om.
En promenad på sju åtta km skulle det bli... på båda sidor högtrafikerade riksväg 40.
Hur skulle vi göra för att komma över vägen?
Jo, vi skulle gå under den.

På raska fötter tog vi oss snabbt till Gunillaberg.
Bottnaryds vagga.
Denna herrgård byggdes av den av Axel Oxenstierna adlade Johan Printz.
En del av Brahe-land fick frälsemannen Printz till sin lott.
Printz var militär och deltog i trettioåriga kriget. Han blev utsänd att vara guvernör över Nya Sverige,  den enda koloni som Sverige lagt under sig.
Kolonin låg längs en del av Delawarefloden, inte så långt från nuvarande New York.
Johan Printz var guvernör i den svenska kolonin under elva av de sjutton år, som Sverige var en kolonialmakt.
Efter hemkomst till Sverige, så blev han Jönköping läns första landshövding, och hade sitt säte just här på Gunillaberg.
Anledningen till varför herrgården heter Gunillaberg? Jo, så hette hans mamma....

Idag ägs Gunillaberg av en dansk konstnär. Mot att betala 130 kr i inträde, så får vem som helst komma och njuta av historiens vingslag.

Idag gick vi längs grusvägen, utmed Gunillabergs öppna marker, och kunde glädja oss att se boskapsdjur av olika raser.

Vår guide, klassens föreståndare,  berättade att många av de djuren hade hämtas från Danmark.

Både barn och vuxna uppskattade verkligen promenaden genom djurens hagar.

Många djur tycktes ganska intresserade av den brokiga skaran av människor också.
Turistsäsongen har inte kommit igång än, och vägarna förbi Gunillaberg, de hör inte till de vanliga allfarvägarna.

På lite tröttare fötter gick vandringen vidare mot Klerebo.
Älgån hade byggts ut till en damm, och vattnet forsade vildsint under det att vi passerade bron.

Gråmulet väder ger de bästa bilderna. Vattenspeglar förstärker upplevelsen av vackerhet.

Lite energi behövde fyllas på, både hos barn och vuxna.
Det blev en kort rast där på andra sidan bron, under det att  klassens föreståndare berättade att hans mamma brukade åka med häst och vagn och spannmålssäck till kvarnen, då mjöl skulle malas. Kvarnen är den gula bygganden till vänster i bild.
Under det att mjölnare och kvarn gjorde sitt jobb, passade hon på att handla i affären, den gula byggnaden till höger i bild.
I min hemby, så fanns det också kvarn och affär när jag var barn. Dock med närmare en kilometer emellan. Klassföreståndarens berättelse tog mig på en liten nostalgitripp till mina allra tidigaste minnesbilder.

Vandringen fortsatte. Nu skulle vi tillbaka till Bottnaryds samhälle, på andra sidan väg 40. Denna gång gick det inte att gå under vägen, vi fick passera på gatunivå. Lite otäckt... men det fanns allt lite luckor mellan de snabbt passerande bilarna, så att vi kunde ta oss över på ett säkert sätt.

Snart var vi framme vid Gårdsjön, där en bro ledde oss över till Hembygdsparken.

I en stuga, men anor från 1700-talet, tog klassföreståndarens gamle slöjdlärare emot oss.
På ett synnerligen intressant sätt, berättade han om livet på 1700-talet, om de olika husen och de redskap som fanns i hembygdsstugan.

Medan brasan sprakade gemytligt, passade alla på att ta taberas på den medhavda fikamatsäcken. 

De fantastiskt fina elever som vi hade med oss, ställde kloka frågor till slöjdlärar-Bengt. En stor issåg skapade stort intresse, liksom den bakugn, som fortfarande används till tunnbrödsbak då och då.

Gårdsjöns badplats stod redo att ta emot badgästerna. Inget läge för bad idag. Ingen tid heller, förresten.

Sveriges vackraste kyrka, det måste vara den som finns i Bottnaryd. Såväl läge, som byggnad.

I vintras så såg jag med största förtjusning på Colin Nutleys senaste TV-serie "Bröllop, begravning och dop". Inledningsscenen i första avsnittet utspelar sig vid en kyrka som ligger på en gudabenädad plats. Det är just denna kyrka, Bottnaryd kyrka, i grunden uppförd redan i slutet av 1600-talet,

Även interiören var något utöver det vanliga.

Väggmålningar - "de fattigas bibel". Kunde man inte läsa, då för länge sedan, så kunde man ta till sig bibelns berättelser genom målningarna. Absolut svårt att göra vägg och takmålningar rättvisa genom ett kameraobjektiv. De var helt otroligt vackra och välgjorda.

Slöjdlärar-Bengt fortsatte guida oss genom historien, på ett mycket pedagogiskt sätt. Han hade byggt en modell av Kalmar Nyckel, skeppet som tog svenska kolonisatörer till Amerika, samt en en modell av kolonins huvudstad, Forte Cristina.

Lunch-sugna elever och deras vuxna medvandrare gick i maklig takt den sista biten tillbaka till klassföreståndarens hus. En sluttning, full med gullvivor, hjälpte till att lysa upp på vägen.

 Grillen var snart igång, och korv med bröd och goda tillbehör smakade väldigt bra efter en apostlahästrunda på närmare åtta kilometer.

Som avslutning på den roliga dagen, tog värden med oss till Ullebotallen. Tallen, som är över 500 år, kan vara den största ( med störst omkrets) i Sverige. Omkretsen lär vara omkring 4,75 m. 

Med skolbarn uppställda kring tallen, så kan man få en bättre föreställning om hur många som behövs för att man ska nå runt om. 

Som grädde på moset, så kollade jag upp att det fanns en geocache en liten bit från tallen. Raska barnaben, varav några hade geocachat tidigare, hann fram till stubbgömman långt före mig.

Ja, det var en riktigt rolig skolresa det. En skolresa, precis i min stil. Nya upptäckter, nya upplevelser, nya lärdomar. Att vi sedan hade med oss de bästa elever man kan tänka, det lyfter upplevelsen av resan till en ännu högre dimension. Tack, klassens föreståndare Ola, att du tog initiativ till resan! Tack till min egen klass, som valde att göra sin lärarfria resa just idag ( och igår) och som gav mig ( och C-E) möjlighet att få köra och umgås med de härligaste av ungar under en så fin upplevelsedag.

Mor

Jag är inte bra på det här med att fira ! Heldålig faktiskt. Sociala medier är fulla med hyllningar till MAMMA. Alla mammor framställs som så himla bra.  Både de som har lämnat jordelivet, och de som är i allra högsta grad levande.

Det ligger ute bilder på mammor, det ligger ute bilder på gravar som blivit pyntade med blommor, denna MAMMAS dag. Och som sagt, alla mammor är så enastående bra!

Under eftermiddagens promenad funderade jag på fenomenet. Om alla mammor är sådana supermammor. I så fall är både jag och min mamma undantagen från  de superba mammorna.

Min mamma gjorde så gott hon kunde. Absolut. Men hon hade sina fel och brister. Men jag vet och kommer ihåg, under barndomen och långt upp i ungdomsåren , så betydde hon allt för mig. Mamma var bäst, och jag var livrädd för att mista henne.
När min far, han som jag f.ö. bara var rädd för och inte vågade prata med, hastigt gick bort då min mor var 66 år gammal ... ( oj... bara ett år äldre än vad jag är nu....) så förändrades hon. Då började hennes liv, och mammarollen försvann. Hon började ställa krav på mig, i stället för att fortsätta vara mamma. Jag skulle fixa det ena efter d et andra, baka, sticka, fixa mat, hjälpa henne... trots att hon fortfarande var pigg  och igång.

Kanske är det så att man inte kan förvänta sig att mamma fortsätter att vara mamma, då man själv är vuxen och är mamma. Men för mig hade det varit viktigt att hon fortsatt vara det. När demensen sen satte in, så fick jag bli mamma till min mamma - mor till min mor. Mamma försvann och ersattes av Lilly.
Igår var det 18 år sedan hon somnade in.Då hade mamma varit borta för mig under  ett flertal år.
Första tiden efter hennes bortgång tänkte jag på henne dagligen. Numera ägnar jag henne sällan en tanke.
Ingen god dotter, dålig värdesättare mot den som gav mig livet.... och, trots allt, en god uppväxt, och en uppfostran... ja, som väl kanske har en del övrigt att önska.

För egen del, så har jag heller inte varit någon superbra mamma. Jag började jobba när min första dotter var tre månader ( pappan var hemma fyra- fem månader då), var sedan mammaledig ett par månader, men från nio månaders ålder fick hon vara hos farmor under det att den usla mamman jobbade.
När dotter nummer två kom, knappa två år senare, så fick hon, tillsammans med systern börja hos dagmamma från tio månaders ålder.  Till mitt försvar: Jag hade korta skoldagar, var hemma vid lunch ett par dagar i veckan och då dagmammeperioden började vid tio månaders ålder, så var det bara två dagar i veckan.
Men jag har många gånger satt jobbet i främsta rummet, och säkert missat viktig tid med mina båda barn. Det har jag lite dåligt samvete för, nu när jag borde vara pensionär, och fortfarande värderar jobbet högre än att vara ledig. Varför blev jag en sådan jobbnörd....? Jag valde väl rätt jobb!

Men jag missade att bli supermamman - den perfekta modern.

Att vara mors mor, är jag bättre på det? Jag hoppas det iallafall. Jag tror aldrig att jag njöt av de egna barnen, på samma sätt som jag njuter av dem som jag är mormor till. Kärleken till dem alla, barn som barnbarn, den är den samma... men jag tror att livet som "dubbelarbetande"  ( det var ju så det var) mamma, tog så mycket kraft, att man inte riktigt fick tid att njuta av barnen, när de var små.

Det är synd. Tyvärr så tror jag att tiderna inte har förändrats så mycket, tror t.o.m att det är ännu tuffare att vara mamma till små barn nu för tiden, dubbelarbete och självförverkligande ... det blir inte så mycket barnatid över... om man inte har möjlighet att gå ner i arbetstid och tillbringa den lediga tiden med sina barn.

Nä, mammarollen är inte helt enkel. Var stolta, ni som kan se er som ríktiga supermammor, värda att uppmärksammas extra idag.

Jag hoppas att jag kan finnas som den mamma jag vill vara, så länge jag har kraft att vara det.
Och en sak är säker, det är mycket enklare att vara mamma-mamma! Mormor!

Geocaching

Senaste gången vi geocachade, det var på nyårsdagen. Då letade vi upp en burk, mindre än en mil hemifrån.
Sedan dess har det inte funnits sug/ledig tid/bra väder för att ut och leta burk. Tycker i dessa miljötänkstider att man inte ska ge sig så långt bort med bil heller. I Länghem hade vi ganska många oletade cacher, dit är det ok att ta bilen....
Idag fanns både väder och tid över... kanske inte jättesug...men absolut värt att ge sig ut på en runda. En tur till Länghem skulle bli jättebra!

Tog några cacher med bil.  Bara att hoppa ut och logga. Kanske inte riktigt med cup of caching tea.
Roligare med rundor.

Hade sett ut ett ställe utmed Ömmesala-vägen, där det kunde vara lämpligt att ställa bilen, och sedan ta en fram och tillbaka-promenad.  Någon runda fick jag inte till, cachedesignern hade lagt ut en rad med cacher... OK att gå fram och tillbaka några kilometer, då detta var en by som var paradisiskt vacker.
Lite ringrostig vad det gäller geocache-utrustning hade jag blivit, det insåg jag, då jag åkte ifrån min allerstädes medtagandes lilla kompakt-kamera. Nu funkar ju mobiltelefonen lika bra... så  det får bli repris på Instagrambilderna.
Vackert var det. Och lättfunna gömmor. Vilket vi tackar för.Varmt blev det också. Kändes lite obekvämt att gå omkring i jeans, i värmen...

Tog en extra liten väg ner till sjön, till yttre Åsunden, för att fika på en lugn och vacker plats.
Myggor, fåglar och ekorre tyckte också om denna platsen, där det inte kändes så lockade att bada. Hoppas att vattenytan blir pollenfri, till badsäsongen.

Hade tänkt äta på Hofsnäs. Plus att testa en WhereIgo-cache. WhereIgo var riktigt roligt, appen tog oss till olika platser och där fick man svara på en fråga för att få fortsätta.
Antiklimax blev det vid avslut, då jag råkade klicka bort slutkoordinaterna.
Får väl ta den lilla rundan en gång till vid tillfälle.
Att äta på överbefolkade Hofsnäs, det var inte att tänka på.  Bättre att ta Glasets Hus, på väg hem, i stället.
Nu blev det ytterligare en antiklimax, då dagens mat där var under all kritik. Inte god alls... Räksoppa som smakade buljong, kantarellpaj som inte smakade något och  pytt i panna som smakade surt av isterband. Inte godkänt!
Ska f.ö. dit för att rätta nationella matteprov i morgon. Måndag är restdag... men som tur är finns både wärdshus och icaaffär, så tanten ska inte svälta.

Hade påbörjat Limmareds WhereIgo i vintras. Det var för kallt ( tyckte C-E) för att ta hela rundan. I dag fortsatte vi där vi slutade och kom i mål, med hjälp av de koordinater som jag lyckades hålla kvar.

En stund i solen på altanen blev det, benen var lite tunga efter 12000 steg. Nu har de återhämtat sig igen. Men tanten känner sig seg, och det  beror på att hon hade svårt att somna efter den extremt spännande Eurovisionfinalen igår. Tanter behöver mer än 4-5 timmars sömn. Kul iaf att geocacha lite. Målet för året får bli 100 gömmor.... och på det sättet komma upp i 3000 sammanlagt. Löjligt lite för de som är storfräsare i cachingvärlden.... men vad spelar det för roll. Skönt att dessutom inte vara slav under geocachinglasten, vilket jag anser att jag i det närmaste var, under de första ljuva geocachingåren.

Trenne

Trenne önskningar har jag...( även om jag vet att jag har det så bra att jag inte har "rätt" att önska:)
* En kropp som inte gör ont
* Ett hem som inte luktar kattskit
* En vän

Skrev detta inlägg efter två glas vin, under sena fredagskvällen. ( igår) Vin gör ju en lite låg, iallafall när det börjar bli läggdags. 
Trött tant tycker synd om sig själv... eller inte....
Tänkte först ta bort det negativa inlägget, men inser i opåverkat och utvilat tillstånd, att jag egentligen skriver under på detta lika mycket idag.
Det är jobbigt att bli "gammal" och inte ha samma spänst som förr, att få ont i kroppen efter mycket stående och gående. 
Den gamle katten skiter utanför lådan eller i lådan utan att täcka över. Den magre kattstackarn skiter flera gånger per dag...Han har inte skitit ute på flera år. Skitlukten uppstår och hänger i länge, trots att man vädrar. 
Och så det där med vänner... jo, som jag har skrivit tidigare, jag har massor med bekanta, men få( kanske inga)  direkta vänner. Vänner som man kan på prata om allt med, som alltid finns där och lyssnar, vill ta del, hjälpa... och som också jag lyssnar på, kan/vill hjälpa...vänner som man kan göra saker tillsammans med... Är så avundsjuk på alla som har sina "tjejträffar" och "tjejresor" ... trots tantålder.... Skulle vilja återuppta "symötet" i byn... men vågar inte riktigt.... tänk om ingen vill ....Tänker ofta: Vad är det för fel på mig? Tror att folk är lite rädda för den stora, bossiga tanten. Dessutom är jag nog också rädd för att knyta djupare kontakter. 

Så inlägget får stå kvar....och den lättpåverkade tanten är lite rädd för att någon ska tycka att hon inte får skriva sådant här....hon har ju ett bra liv, hon ska inte klaga.

Sant, sant... men man någonstans måste känslorna ut... och de har ingen annanstans att ta vägen än hit....

SKIT!

Idyllbilder

När jag var ung och barn, då samlade jag idolbilder.
När jag är gammal och tant, då samlar jag idyllbilder.
Här kommer en samling från mormorstisdagen i Ulås.
Rena barnkammaren och djurparken just nu.

En fantastiskt fin dag! En dag att vara tacksam över. 

Prisbelönta

                                     En fin bild från en fin resa för två år sedan, får bli prisbilden....

Under tio dagar har jag haft en lärarstudent i klassen. Han har haft lektioner i svenska och engelska under denna period. Eftersom killen i fråga har kommit långt i sin utbildning, så har han haft fria händer i sin lektionsplanering.
- Kan jag ha ett pris till den eller  de som får högst poäng på quizet som jag tänker ha under engelskalektionen? frågade han mig.
-  Testa, tyckte jag. Se  hur du upplever det och hur eleverna upplever det.

För egen del så har jag sällan haft några tävlingar, som resulterat i priser, i skolan. Det har förekommit, och då har det handlat om en kola eller en fruktklubba. För ett antal år sedan så var vi på Navet och hade kompetensutvecklande matte.  En övning som man kallade "Glupska grisen" introducerades. Det handlade om att få så hög poäng som möjligt, samtidigt som ju längre man höll sig kvar i leken, ju högre risk var det att bli helt nollad.  Priser, mindre chokladask, utdelades till den av oss lärare som fick högst poäng.
Jag införde leken i min klass, med klubbor eller kolor som vinst. Det funkade bra genom flera klasser, tills jag hade en klass, där en elev blev så förtvivlad att den inte vann, så han storgrät. Sen dess har jag inte kört "Glupska grisen" med annan vinst än ÄRAN.

I fredags genomförde lärarstudenten quizet. Två elever fick pris, de andra blev utan. Det blev ingen gråt, ej heller något uppror, men det muttrades en hel del.
Lärarstudenten skulle ha en lektion i svenska, som sin sista lektion i klassen idag. En skrivuppgift.
- Låt eleverna skriva en argumenterande text om sin inställning till prisbelönta tävlingar i skolan, föreslog jag.

Sagt och gjort. Lärarstudenten hade förberett lektionen noga och hade en utmärkt  inledning, en repetition för eleverna om hur man skriver en argumenterande text.
Under de trettiofem minuter som sjätteklassarna hade på sig att skriva, framfördes många intressanta tankar. Och synnerligen goda texter!
Det fanns förstås olika åsikter i frågan. Flera tyckte att det är bra med prisbelönta tävlingar i skolan, att de inspirerar och motiverar. Andra tyckte att det i så fall ska vara något litet pris till alla, för alla har ju inte förmågan att vara bäst. Den som vinner kan få ett större pris, medan den som kämpar och gör sitt bästa, kan få ett mindre pris. Några tyckte att det är helt ok med tävlingar och priser, för så är det ju i verkligheten, medan några tyckte att skolan ska inte ha priser i tävlingar, barn ska inte pressas att behöva vinna, barn ska inte behöva känna sig mindre värda för att de inte är så duktiga i något ämne.

Sammantaget blev det några utmärkta lektioner. Det var väldigt intressant att få ta del av elevernas helt olika synsätt. För egen del. så tycker jag heller inte att priser till dem som presterar bäst, ska utdelas. Det räcker med de eländiga betygen! Det är ju också en belöning. Det finns  elever som verkligen kämpar, och visst är de värda sina höga betyg, men det finns ju också elever som inte har förmågan att uppnå ett högre betyg än, i bästa fall E, hur de än kämpar.

Lite uppmuntrande firande kan man absolut ha ibland. Det händer ibland att jag sticker iväg och köper glass ( riktig glass, inte billighetsglass ) för att fira ett gott resultat i klassen, på ett prov eller gällande någon annan framgång.
Då händer förstås det att någon annan klass blir avundsjuk, för deras lärare lägger inte ner privata pengar på att köpa godsaker .... eller något annat. Vi är ju olika.....

Under ganska många år, så gjorde jag adventskalender med små paket till mina elever. Det var en hel del avundsjuka från de andra klassernas sida, det vet jag. Jag kommer också ihåg en av mina rektorers skarpa blick på mig, då vi haft besök av skolinspektionen.  Han hade fått påpekande att se till att hans lärare skulle vara mer samspelta, att inte någon enskild klass skulle få fördelar.....
Jag slutade med adventskalender för ett par år sedan, då jag kände att det där med att få en  tomte i adventspresent,  inte uppskattades så särskilt av barnen.

I flera Facebooksgrupper med skolanknytning ställs frågan: Vad ger ni era elever  i avslutningspresent? Jag har inte sett den frågan förrän i år.... Avslutningspresent till eleverna? Jo, jag har ofta totat ihop något då jag lämnar en sjätteklass. Förr var det bara ett litet häfte där jag skrivit ner minnen och tankar, under senare år så har jag gett hemstickade sockar. Mest för att få avsättning för alla sockar jag stickat under vintrarna.  Uppskattat? Jag vet inte.... faktum är att jag skämts lite, då jag delat ut paketen med den hemgjorda presenten. Några mer uttalade tack har jag sällan fått.

Denna vår  har jag inte stickat några strumpor alls,  Har nog haft strumpstickningsuppehåll ett halvår. Har blivit några tröjor i stället.

Ska det inte bli någon present till mina sexor då? Min sista egna klass.... ? Tänkte först, nä, jag struntar i  det... varför ska man ge sina elever en avslutningspresent? Men så kom jag på.... jo, det har jag ju gjort under så många år.... Jag får allt löpa linan ut. I år har jag gjort det bekvämt för mig.... beställt på nätet.... vad det är ja det för ni gissa. Något som varit min käpphöst under åren med denna klass och andra klasser, är det....En personlig hälsning kommer, i vanlig ordning, att komma med.

Lärarstudentens argument för att köpa priser till de som lyckades bäst i quizet var att "sådan är ju verkligheten". Man måste lära sig att en del får priser, blir mer firade än andra. Andra blir utan,
Efter dagens lektion med de olika elevtexterna, så hade han inte ändrat åsikt. Han skulle med stor sannolikhet att ha prisbelönta tävlingar, då han får egna klasser.
Min åsikt är en annan.
Vad tycker du? Det skulle vara kul att veta.....

Ledigt

Skomakaren tar ledigt mellan hägg och syren, sägs det. Har han gjort det i år, så har han sannolikt fått en ganska lång ledighet, men samtidigt rätt så kallt om näsan, då han ( i min tankevärld) sitter utanför verkstaden och njuter av allt det vackra i naturen.

Visst är det osannolikt vackert, så här års. Med kyliga vindar, och med ett tunt snötäcke, understundom, så lär det vackra stå sig ett bra tag. Om det inte är extremt frostkänsligt, förstås. Men det vore ganska så osmart av en frostkänslig växt att sätta blom så här års, för frostnätter, det är vi absolut inte garanterade mot i början av maj.

Fruktträden tycks ha lite svårt att förstå, tycks det. Jag skulle tro att deras blommor är känsliga för kyla, och om de inte är det, så borde de förstå att det är lite dåligt med pollinerande insekter, så här i början av maj, då sommarvärme gick över i snöväder....

Nåja, förra året var ett rekordår vad det gäller frukt. I år får vi nog nöja oss med det lilla.

Tog promenaden bort till väninnan, hon som tycker att en dag utan något inbokat är den bästa dagen. En helt ledig dag!

Jag tänkte på det i morse, då jag vaknade till en helt oplanerad dag. Jag får nästan lite panikkänsla... vad ska jag göra idag...??? Någonting MÅSTE jag göra. Jag klarar inte att vara ledig bara. 

Nu har det gått ganska bra att hitta lite sysslor på den lediga lördagen. Lite bak, lite matlagning, lite skrivande, och så promenaden med en god kopp kaffe och en trevlig pratstund.

Det där med ledighet är jobbigt, i min tankevärld. Den enda gång jag kan vara ledig och inte göra något alls, det är när solen skiner och det är varmt och härligt att sitta på altanen och bara njuta. Fast då gör jag ju ändå något, jag njuter av solen!

Men den som kan sitta i en stol, ligga i sängen och göra inget, den förstår jag inte... för jag har inte den förmågan. 

Men lite ledigt kan vi behöva, lite till mans.

På lördagar har jag bestämt att jag ska vara ledig från den pockande aktivitetsklockan, som gör det till ett måste - i det närmaste - att ta de där tiotusen dagliga stegen.

Ledig från skolarbetet en dag, det är rätt skönt att vara, även om det finns lite omedveten planering med i bakhuvudet. Nu är terminen snart slut, det mesta finns planerat, om inte på papper, så finns det i hjärnkontoret. 

Ledighet från mobiltelefonen, under några timmar per dag - och inte bara under det att man sover - borde rekommenderas. Den här gamla tanten tar bara några korta koll på mobilskärmen under en skoldag, är det inget viktigt på "skrivbordet", så finns det inga andra måsten som behöver kollas.

I lärarrummet/personalrummet, så råder gemensam "middagsbön", då alla andra kollar djupt in i sina telefoner. För att inte tala om hur det är om man åker buss, tunnelbana... eller bara går på stan. Blicken i telefonen. Skulle vara intressant att veta vad man egentligen kollar på... för jag tror inte det finns så mycket av värde för de flesta.....jag tror att det är en "dålig" vana bara, ett sätt att slippa möta andra människor.  Riktigt skrämmande, faktiskt. 

En dag i veckan är jag ledig. Ledig från skoljobbet, för att vara mormor. Den ledigheten är den jobbigaste ledigheten man kan ha, full fart hela tiden.  Den roligaste ledighet som man kan ha, och en ledighet som man inte behöver fundera på hur man ska kunna fylla med något meningsfullt.

De finns de av mina elever som tydligen också har svårt att ta ledigt. Fick just ett mail från en elev som undrade hur det förhöll sig med en viss typ av bakterier, utifrån att vi läser om livets uppkomst och utveckling. Superambitiösa elever, jag tror att de också behöver lite ledigt. Det känns som om den balanserar på kanten, mellan att verkligen lyckas med utbildning och karriär eller att hamna på andra sidan, i de utbrändas djupa dike.

I onsdags, första maj, var vi i Halmstad och sommaröppnade stugan. Konstaterade att där blir det kortare ledighet för skomakaren.