Gamla godingar

- Det är nog viktigare att ha arbetskamrater som man trivs med och tycker om, än hade ha ett fullständigt lyckligt äktenskap, sa en av mina gamla goda kollegor en gång.

-Det är ju på arbetet man är den största delen av tiden och dem man måste umgås tätast med, fortsatte hon. Hemma kan ju gubben och jag gå in i olika rum.

Det är säkert nämare femton år sedan som denna mindre brandfackla slängdes ut i skolans rökrum. En ständigt igenpyrd skrubb, som låg i direkt anslutning till lärarrum och kapprum. Det var andra tider det....

Jag har många gånger funderat på det min vän och kollega sa. Jag kan inte annat än hålla med. Arbetskamraterna är superviktiga för att man ska må väl och trivas på sitt jobb.

Igår var fem av mina forna vänner från Dalstorpsskolan på besök. Vi brukar träffas två gånger om året, och vid denna sommarträff tyckte jag att det var min tur att stå för fägnaden. Sex av oss åtta kollegor hade möjlighet att komma och hade trevligt ihop under en härlig eftermiddag med både allvar och skratt ... mest av det sistnämnda.

När alla hade åkt hem, så tog jag en promenad. Hårddisken under det grånade hårsvallet började jobba, precis som den alltid gör när man rör på sig, och jag kom att tänka på speciella stunder med mina atrbetskamrater. Även om jag tog bilder, som jag ska skicka till våra båda absent friends, så försäkrade sig alla om att jag inte skulle lägga ut dem på blogg eller på FB. Så i stället får mina vänner representeras av var sin blomma.

Pionen har alltid varit vacker och är så fortfarande, sina sextio år till trots. Hon har alltid synts framför alla andra och hon har alltid haft kloka och tänkvärda saker att framföra. Pionen kom till skolan när jag skulle vara mammaledig med lilla dottern. När jag började jobba igen, efter mindre än ett år, så jobbade jag två dagar i veckan. Vi delade på den ganska stora klassen, jag och pionen. Vid varje överlämningstillfälle ringde och pratade om skolarbete och elever. För mej känns det dom om det var det optimala sättet att jobba, två personer som verkligen hade koll på varje elev och som tillsammans kunde arbeta för varje elevs bästa. Vi delade ju också basämnena, vilken man sällan gör idag. På det sättet hade man insyn i allt....

Min optimala arbetssituation i min tankevärld, är att man är tre pedagoger på två klasser. Möjlighet till "specialundervisning", enskilt eller i grupp under längre eller kortare tid skulle ges, liksom stora möjligheter till laborativt/praktiskt arbete. .....Just nu är vi så långt ifrån detta arbetsförhållande som vi kan bli.

Rosen mötte mej i dörren, den första dagen som jag besökte Dalstorpsskolan

- Är du rektor här? undrade jag.

- Nej, jag är kanslist, blev svaret.

Tjugofyra år gammal visste jag inte vad en kanslist var, men det fick jag möjlighet att förstå under de tjugofem år som vi jobbade tillsammans. I julas var det avtackning av Rosen. Hon hade valt att gå i pension. Jag tog chansen och höll ett "tal" till henne och kunde då de räkna upp tjugotalet olika yrken som ingick i den övergripande benämningen kanslist. -Lärare, rektor, sjuksköterska, kurator, bagare ...... Jag anser att Rosen skulle fått mycket fler rosor under sin verksamma tid.... Hon var guld värd!

Jättedaggkåpan är liten till växten, men har kontakter åt alla håll och på alla kontinenter. Dessutom gör hon som daggkåpan gör med daggdropparna, tar till vara alla kontakter och kunskaper. En dag stod det en riksdagsman i skolan, den hade hon ordnat dit.... En annan gång kom någon och berättade om apartheiden i Sydafrika.... Jag vet att jag ställde frågan: - Tror du att det någonsin blir något slut på den orättvisa behandlingen. Det trodde han, och visst blev det så.

När jag kom till skolan så hade vi var sin fyra, jag och daggkåpan. Vi bestämde att vi skulle åka till Öland med de båda klasserna på skolresa. Så vi såg till att föräldrar engagerade sig för att åka med och för att betala in den summa pengar som behövdes. Vi övernattade i ett vandarhem vid "Långe Erik". Fullt med myggor var det överallt. Men kul hade vi, och kul hade barnen.... trots att de bara gick i fyran.

Pensén klarar de mesta och står där lika vacker, trots att vintern varit hård. Vi hade en gång fem-sexa tillsammans, och tillsammans med dem gjorde vi väldens bästa skolresa. Det var precis vid terminsstart på hösten och vädret var fantastiskt, när vi tillsammans med eleverna bestämde oss för att göra en cykelresa till Lagmanhagasjön. Pensén och jag var ute och rekade och gjorde olika stationer som handlade om växter. Vi tog reda på mer om de fornlämningar som finns vid sjön och vi bestämde tid för brännbollsmatch med eleverna i L-pskolan. Två nätters tältande, mycket bad, massor av sol, föräldrar som kom med mat, cykeltipspromenad ... ja, det är den klart bästa resa jag gjort, och då har jag varit i Stockholm och Göteborg, på Gotland och på Öland.

Den ståtliga, lugnande salvian var slöjdlärare. Alltid lugn och graceful. Under åttitalets senare del, kanske en bit in på 90-talet, förekom något som kallades oä-slöjd. Det var riktat till treor och fyror ( iallafall fick fyrorna vara med någon gång när jag hade en sådan klass). Teori och praktik tillsammans. En extra resurs från slöjden, det var verklighen kvalitét på den undervisningen. Jag vet att man jobbade under epitetet att hand och hjärna hade ett nära samspel, och det man gjorde med handen var lättare för hjärnan att förstå. Vart tog den tanken/ vart tog den resursen vägen. Åts den upp av Lpo 94, tros? Varför låter man inte det som verkligen är av godo, få vara kvar i skolans värld?

Två av kollegorna var inte med denna gång. En av dem har flyttat till Halmstad i och med pensioneringen. Gjorde en kort visit hos henne i det alldeles nya huset, på väg hem i midsomras. Så igår bestämde vi, att nästa år så åker vi till henne på vår sommarträff.

Vår vallmo var under många år tillsynslärare. Det försvann också och ersattes... ja, av ingenting. Tillsynslärarjobbet var också bra, man hade stort inflytande- var någonstans i hierarkin mellan skolledning och lärarperonal- och man visste vad man pratade om, eftersom man fortfarande jobbade i verksamheten.

Det märks att jag börjar bli gammal, när man ser fler fördelar med det gamla, än vad man ser med dagens skolorganisation. Genom tillsynsläraren kunde alla få inflytande, hon var väldigt duktig på att se allas framstående sidor. Idag tycker jag, som jag framfört så många gånger tidigare, att vi "fotfolk" har alldeles för lite påverkansmöjlighet. Detta trots att det är vi som sitter inne med kunskaper och erfarenheter. Det gör inte skolledarna, eftersom de har lämnat det verkliga skolvardagen bakom sig.

Den andra absent vännen ska också få bli en ros. Hon har under många år varit en god vän, funnits där när livet gjort ont och talat om för mig när jag varit för odräglig. Förhoppningsvis har hon tid att gå den härliga promenade runt Dalstorpssjön tillsammans med mej, någon gång nästa vecka.

Ja, detta blev bara en massa nostalgi. Men 25 år i Dalstorp satte allt sina spår. Och gav vänner för livet.
Gamla goda vänner......Härligt att ha!

God blev också maten som matoraklet, grannen min, gav recept till. Hoppas att det är OK att publicera det här, Gerd. Vore synd om inte denna goda maträtt kunde få tillredas av alla som så vill:

Till ca 15 biffar:
1. Rör ner 3 ägg i ett kg blandfärs. Salta och peppra ordentligt!
2. Lägg en stor skiva rökt skinka ( eller två stycken mindre som ligger omlott) på en skärbräda. Froma en biff av köttfärs, lägg mitt på skinskivan.
3. Gör ett hål i mitten av biffen och tryck ner en ordentlig klick örtkryddad Phiadelphiaost. Lägg lite köttfärs över osten, gör ett knyte kring biffen med skinksivan. Lägg i eldfast form.
4. Grädda i ca 175 grader 30 min. Ta ut formen.
5. Blanda grädde ( till två formar m sammanlagt 16 biffar tog jag 9 dl vispgrädde) och chilisås ( jag tog ca 1 dl) och ev. lite majsenamjöl och häll över biffarna. Täck med riven ost. Gratinera i 225 rade ca 10 min.
6. Servera med potatis, ris - eller potatismos. Och en sallad förstås.
Gott och rikligt!

Bakåtböjd bland blomstren

Under denna härliga dag, så har jag faktiskt prövat på att göra (så gott som) ingenting. Det var faktiskt inte så svårt.Tog med mig androiden Desire ut, tillsammans med hörsnäckan, ställde in radiofunktionen på P1 och lade mig i gröngräset, nära blomsterrabatten och gjorde ingenting mer än lyssnade. Tänk att man bara kunde ligga där i en och en halv timme ( ja, med lite paus för tvättnedtagning) och bara lyssna och titta och dofta på blommorna.

Det är tydligt att man kommit ner i semmester-sommarlov-avkoppling redan.

Sommarprataren var en filmskapare som hette Babal någonting. En iransk kille, som det inte hade curlats för. Han fick kämpa för att få fram pengar till terminsavgift till filmskolan, och han lyckades och har nu gjort sin första spelfilm. Fascinerande historia.

Och där låg jag och bara doftade och tittade på blommorna. Rabatterna har blivit alldeles igenvuxna, och det är prästkragarna som har tagit kommandot. Jag har tyckt att det sett så tråkigt ut med all blommande rabattoreda, ända tills en av mina vänner sa: - Åh, vilken in rabatt du har.... Helt plötsligt såg jag allt med hennes ögon... och.... ja, det VAR fint. (Fast till hösten måste vi få undan en hel del prästkragar, annars tar de över helt)

Doftnejlikan är bedövade med sin doft. Den hämtade jag tillsammans med min mamma hos en gammal tant i Rångedala, för nära trettio år sedan. Det finns doftnejlikor lite varstans i rabatterna, dom trivs här.
Krolliljan kommer från min far. Han vårdade sina liljor så ömt och jag fick med några lökar. De har också funnits i nästan trettio år.
Ganska fantastiskt vilken historia som döljs i en så enkel ska som en blomsterrabatt. Jag kommer sannolikt att återkomma...

Köpte en suckeluent och planterade i den ena av de egengjutna betongalstren. Jag fick inte ut alla luftbubblor under gjutningen, men jag tycker att det blir ett snyggt mönster av håligheterna.

I den låga skålen lade jag lite blomhuvuden. Det blev också fint..... På onsdag hade jag tänkt fortsätta de spännande betongexperimenten.

Det har varit tyst och lugnt idag. På nätet och på vägen. Bara ljud av insekter och fåglar.Folk som är lediga har haft vett att ta vara på den livskvalitét som en sådan här dag kan ge. Genom att lyssna på naturen, dofta, se, känna, smaka...... Visst är sommaren sinnenas tid....

Ryggympa väntar..... hoppas att det hjälper ... det är så tråkigt att ha ont.... men allt kan ju inte vara perfekt. Nackdel: Det blev ingen promenad idag.... men nå´n gång är det väl OK att hoppa över den.

Härlig Halmstadshelg

Svägerskan såg till att det fanns rikligt med svenska jordgubbar på bordet, denna härliga helg, vilken jag anser skulle vara den svenska nationaldagen. Midsommar är det svenskaste jag vet, och den helg då man känner sig riktigt nationalistisk. Midsommar kan bara firas i de ljusa nätternas rike.

C-E såg till att det blev en god grillad bit kött/quorn på bordet, när det led mot kväller. Sen var det tid för roliga lekar och spel och man kunde sitta ute till midnatt, i den inte alltför kalla midsommaraftonskvällen.

Bella såg till att aktivera oss lite då och då. Mellan sovpauserna, så tyckte hon väldigt mycket om att klättra i päronträdet.

Att speja på igelkottar, hundar och andra katter var också väldigt spännande.

Den soliga, men lite blåsiga stranden bjöd in till att testa vindkraften.

Eller att uppleva barndomens lekar igen. Att bada var det inte att tänka på för någon utom modige mannen på bilden .... Han berättade för oss andra hur kallt det var, och det räckte för oss alla att höra om det.

Härliga promenader på strand och i stugområdena, det passade flera av oss mycket bättre.

Eller Knipans egen tipspromenad..... Trodde ju att vi skulle ha tolv rätt... men ingen av oss hade mer än elva. Så det var en missbedömning!

Ungdomarna imponerade på minigolfbanan. Fanns inte en tanke att jag skulle delta i deras match. Men föra protokoll kunde jag.... På bilden syns ettan (M) och tvåan (J). H kom inte så långt efter, K hade flest spikar, men var i övrigt lite mera ojämn.


Blomdoft omgav oss, tillsammans med grilloset, denna härliga midsommarhelg i Halmstad.

Mindes mor mins möjlighetisering

Mitt inne i Månstads minimala centrum slog det mig plötsligt, JAG HAR JU BLIVIT PRECIS SOM MIN MOR......

Så här var det:

Min mamma var bondkäring och hemma på gården och skötte de sysslor som behövdes. Vid dryga femtio års ålder, så kom hon plötsligt på att hon skulle ta körkort. Det blev många resor till staden för att få den åtråvärda lappen, och jag tror att hon inte lyckades med förarprovet förrän vid tredje försöket.

Men vilka möjligheter det körkortet gav. Hon började deltidjobba som hemsamarit och hade helt plötsligt lite egna pengar att röra sig med. Hon kunde åka på de tillställningar hon ville, och besöka den hon ville, utan att be sin make om skjuts.

Vid sextiosju års ålder så blev min mamma helt plötsligt änka. Djuren såldes av snabbt och helt plötsligt hade hon en frihet som hon aldrig haft innan. Jag kommer ihåg att det sades att hon åkte hemifrån i den lilla röda- senare blå - bilen direkt efter frukost och kom inte hem förrän sent på kvällen. Detta blev vardagen för henne under ett antal år, tills värk och rörelsesvårigheter satte stopp för bilkörandet och det sociala livet - och då ville hon inte leva längre - hon gick in i en demens som jag tror berodde på depression och gick bort ganska snabbt.

Inne i den lilla byn Månstad kände jag mig som vid den tid då min mor var i sitt esse med sitt farande och flygande.

-Jag har så många goda vänner, sa alltid mamma. Jag har så många att besöka.

Jag har kört runt och träffat nyfunna och "urgamla" vänner under flera dagar.

Idag var jag på vackra Hofsnäs och promenerade och åt god räkmacka och pratade och pratade med vännen A. Vi har varit "kompisar" sen vi gick i sjuan och umgåtts med ojämna mellanrum i hela 44 år. Det är bra det... och väldigt roligt och viktigt att ha någon som man fortfarande kan dela upplevelser från skoltiden med. Det finns många roliga minnen som vi kan skratta åt ...

När jag ändå var ute och åkte så stannade jag till på Sveriges näst bästa äldreboende och hälsade på Svea. Hon var pigg och glad som vanligt och hade sitt lyckade kalas i färskt minne.

Jag och mig utkämpade en ojämn kamp när Svea ville bjuda på något av det godis hon fått på födelsedagen. Jag vet ju att jag inte borde ... med tanke på alla onödiga kilon... men mig ville så gärna ha lite godis så stora elefanten mig hjälpte Svea att leta fram något ut de rikliga gömmorna. Det blev körsbär i likör ....tre stycken bitar ...både jag och mig tyckte det var synnerligen gott.

Bakade lite bullar och en kaka att ta med till midsommarfirandet i Halmstad... mig tyckte bullarna var goda ... jag hade inte en chans att stoppa ett smakprov ... eller var det kanske två...Har iallafall promenerat tre-fyra km + att jag + mig promenerade lika långt med A på Hofsnäs. Så det bör uppväga lite...

I morrn bär det av till Halmstad. Döttrar med respektive kommer också, liksom C-Es syster med make. Kollade vädret ...tycks bli sol, men inte så varmt. Helt OK...

Ha en bra midsommar alla! Njut av sill och jordgubbar och gemenskap med nära och kära.

Smålänskt smultronställe

Småland är vackert på så många olika platser. Idag blev jag bekant med nya vackra vyer, när jag träffade bloggvännerna hemma hos Inga i Rannäs.

Det händer att man kör 27an och passerar Forsheda. I en hastighet av 70 km/h kör man förbi samhället, och ger sig aldrig tillfälle att se hur där ser ut. Möjligheten gavs idag, och vad man kunde se var det ett vackert litet samhälle, genomflutet av en å och med en vit vacker kyrka i backen upp mot skolorna.

När man passerat skolorna, så svänger man vänster och snart är man ute i en typiskt smålänsk by, med små hagar och åkrar, omgärdade av de landskapstypiska stenmurarna. Inga bodde i ett charmigt gammalt hus, försiktigt och smakfullt upprustat inomhus och med den mest bedårande trädgård. Massor av växter och massor av rabatter, en trädgård som kräver sin man/kvinna att sköta.

Inga är en synnerligen mångkunnig kvinna. Idag skulle hon dela med sig i sitt kunnande av betonggjutning. En verksamhet som visade sig passa mig, man behöver inte var speciellt fingerfärdig för att få till det. Två olika alster blev det i premiären. Ska bli spännande att se hur det ser ut, när jag lösgör det från formarna om några dagar. En säck finbetong fick jag också med hem, så nästa vecka så ska det bli gjutning åt. Ska testa att göra ett rabarberbladsfat bl.a.

De små jordgubbarna och fatet med virkade kakor, som Inga visade....ja, det verkar vara mycket mer pilligt. Men fint.

Hundrundan gick vi, under det att vi bloggvänner och Ingas kollega Marita diskuterade skola och olika möjligheter att lägga undervisningen utanför klassrummet. Fick flera idéer, bl.a. att det skulle kunna anordnas medeltidsdagar vid Torpa stenhus för alla kommunens fjärdeklassare. Ska skicka förslaget till stenhusets ägare, och nappar de, så kommer förslaget till skolans ledare från dem och inte från mej.

Massor av mat och olika godsaker vankades det. Jag som skulle försöka vara lite återhållsam med sån´t. Men det går bara inte ... :). Började läsa en bok av Nils Simonsson igår. Det handlar om varför man inte mår bra, fast man bor i ett av världen bästa länder. I början av boken diskuterar författaren kring miget och jaget. Miget är allt man har med sig i personlighet, uppfostran, genetik, erfarenheter och jaget det är den man vet att man borde vara. Miget är som en stor elefant, jaget är som elefantens ryttare. Det är inte så lätt att få den stora elefanten mig att gå de vägar som jag vill. Jag vet ju att jag borde låta bli en massa söta (goda) saker, men det är så gott för mig med allt det där välsmakande, så jag unnar mig det ändå. Jag har inte så stor talan över mig. Intressant tanke. Det gäller att träna miget att följa jaget. Eller att träna K-muskeln, det är samma sak.

Åkte en liten guidad tur i trakterna kring Rannäs och besökte lilla fina Torskinge kyrka. Kyrkan grundlades redan på 1200-talet. Kristian Tyrann och hans armé tänkte bränna kyrkan, men visades fel av en gammal kvinna. Hon fick plikta med livet, men kyrkan finns än idag kvar.

En annan plats som besöktes var Smålands Sahara, Slättö.Flygsandsfältet odlades igen på 1800-talet, men är nu på väg att återställas i ursprungligt skick. Ett intressant inlandsisspår, från det som tidigare var Bolmens norra strand.

Tänk vad mycket fint och intressant som det finns på nära håll. I fredags besökje jag Nydala kyrka, en av de vackraste kyrkor jag sett. Allt är kulturlämningar och har sin egen historia. Jag önskar att vi ade möjlighet att ge våra elever mer av hembygdens/traktens historia. Visst är det otroligt spännande att den hemske tyrannen Kristian kom till Nydal kloster och lät dränka flera av munkarna. Vad mycket man kan göra av det inom nästan alla ämnen.... Torpa Stenhus har ju också en otäckt spännande historia. Jag skulle vilja åka dit med eleverna redan i höst för att använda mig av vad den gamla platsen har att berätta, i alla skolans ämnen. Hur gör man när det inte finns pengar och när inte föräldrarna får köra ....? Helsjukt att några få ska bestämma att det så ska vara. Det är väl ändå en föräldrarbestämmande sak!

Tankarna for i väg, i vanlig ordning.

Tack Inga för en perfekt dag, tack Bodil för att du berikar oss med den positivitet och tack Marita för trevligt sällskap. Du var verkligen en positiv bekantskap.

Ny Nalle

En gång i mobiltelefonens barndom, så kallades de ju nallar. Jag fattade inte varför. Nu förstår jag.... de var ju en leksak..... snacka om att man fattar trögt, när det tog så där tjugo år att förstå.

Jag skulle tro att jag haft fem-sex mobiltelefoner... men jag har inte sett dem som någon leksak. Inte förrän idag, då fick jag en sådan..... en riktigt rolig leksak. Hoppas att den är till nytta också!

Solskimrande social söndagssejour

Alla borde ha sin söndagspromenad, med sina grannar eller andra bekanta. Det måste vara 10-12 år sedan som vi startade sommarkvällspromenaderna. Funderar på vem som kom med idén.Tror att det var Ingela, hon är alltid så klok och kreativ.

Det är superbra att träffas på olika ställen i byn/byarna och komma ut på olika långrundor. ( Om man nu tycker att 6-8 km är en långrunda.... det räcker till för oss iallafall). Det är skilda åldrar som träffas på vandringarna, 16- 60+, med en övervägande del 55+are. Det finns så mycket att prata om, vardagliga saker oftast. Man går tillsammans med någon/några en stund och sen blir det naturliga byten, så att man hinner prata lite med alla i gruppen. Inklusive några av hundarna...idag var det fyra stycken med.

Social gemenskap, motion och naturupplevelse i samma paket, kan det bli bättre? Egentligen borde hela upplägget vara värt mer uppmärksamhet, en "award". Men jag skulle kunna börja med att skicka in bilderna till någon lokaltidning. Inte för att framhäva oss i första hand, utan att dela med mej av idén.

Solen sken på oss hela vägen, på skogsvägen, längs byvägen upp till den fina utsiktsplatsen, längs den jobbiga uppförsbacken och som solskimmer på skogsstigen. Regnbågen visade sig också , ja, iallafall delvis.

Dagens bonus blev ett par recept från matoraklet Gerd. När mina gamla kolleger kommer på besök nästa vecka, så ska de få smaka Gerds bifflåda. Tre gånger gick hon igenom receptet med mig under promenaden, så nu ska det nog ha fastnat även i min teflonhjärna. Förresten Gerd, jag vet ju att du läser detta, jag tycker att du ska starta en matblogg, där du delar med dej av allt det goda som du själv är mästare på att laga till. Vem vet, du kanske blir uppmärksammad och anlitad som kock på nästa socitétsbröllop eller annan fest....

Som sagt, jag rekommenderar denna typen av gemenskap. den verkar klart sammanhållande. Träffas man och pratar så händer något positivt, det tror jag gäller för hela människosläktet.