Mera medicin

En av mina geocachingvänner har nicknamner "Klokare". Denna mångsidiga kvinna gör verkligen skäl för sitt alias, åtminstone ser jag det så efter att ha träffat henne ett antal gånger. Här om dagen skrev hon på FB-gruppen "Geocaching women" att läkare borde skriva ut geocaching som medicin. Klokt tänkt av klokare. Man kommer ut i friska luften och man kommer ut och rör på sig, då man letar burkar.Det hjälper mot många åkommor.....
Idag tog jag medicinen i Gällstad.

Innan dess gjorde jag något som jag funderat på länge; jag köpte en gps. En alldeles egen sådan. Har ju använt telefonen och c:geo och den är helt OK, men har lite kort livslängd vad det gäller batteri. Dessutom kan kompassen vara lite virrig ibland. Har dessutom "lånat" de gpser - Garmin etrex - som jag köpte in till skolan för dryga året sedan. Där är problemet det, att man inte kan ladda över cachebeskrivningar av något slag. Man får bara in cachenamnet ...
Jag ville ha något bättre, men inte jättedyrt.
Kollade handgps som fått bra omdömen och  hittade Garmin dakota 10. Bra pris var det... och när jag kollade efter bästa pris på Pricerunner, så fann jag att det fanns i Torsbo Handels, bara dryga en och en halv mil bort.
Så det var bara att köra dit och kolla in den väldiga jaktutrustningsaffären. Massor av jaktfolk fanns på plats, och jag fick en glutt in i den väldiga vapenarsenalen. Träffade en gammal elev som jobbade i affären, han hjälpte mig att hitta gpsen.

Den var t.o.m. laddad med batteri, fantastiskt.... Har enkelt fått in ett antal geocacher som jag har "kvar" i närområdet. Det funkade. Men det vete sjutton hur jag ska göra för att få fram en kompass som stämmer ihop med geocachegömmorna. Får kolla på DVDn som medföljer, så lär jag mig förhoppningsvis....
Har inget behov av att få ny geocachingmedicin i morgon, vanlig promenad duger också som hälsokur.
Så jag ska ta det lugnt, och försöka lista ut hur manicken fungerar så jag kan använda den på nästa medicineringstillfälle, vad det gäller medicin geocaching.

Fortsatte till Gällstad, där jag hade några gömmor inlagda i gamla etrexen sedan utfärden i går.
Parkerade vid skolan och påbörjade den planerade promenaden som var en del av letandet av cacherna med namn "Motionera mera"

 Det fanns ett antal annorlunda juleljusutsmyckningar i Gällstad. Denna kändes lite malplacerad i gröngräset.... och jag inte säker på att jag skulle tycka att den var tilltalande någonstans. Men den är för barn  och husets barn tycker säkert att den är jättefin.
Annorlunda var den iallafall.

 Vandrade på större och mindre skogsvägar. Det låg mycket avverkat timmer och man såg spår av avverkning under en lång sträcka.
Efter en dryg kilometer hade jag funnit de tre eftersökta cacherna.
Det var väl inga "roliga" gömmor, men nu var det inte det som det handlade om idag... det var att komma ut och röra på sig som letandet skulle syfta till. Och då funkade det bra.
Hade tänkt besöka någon av alla klädaffärer som finns i Gällstads centrum. Insåg att jag inte var tillräckligt affärsrepresentativ efter att vadat i lera och legat på knä i densamma.
ICA-affären kände jag mig presentabel nog att besöka. Ett av syftena med dagens resa var att fylla på i förråden.

Det fanns en fjärde motionsgömma också. Den låg långt bort från de andra, och jag tyckte att det var för dålig vägar att gå riktigt lång promenad. Tog bilen i stället och fann att jag hamnat på en plats med fin utsikt över samhället. Gömman hittade jag inte. Kanske berodde det på att jag bara hade en snurrig c:geo till hjälp.

Fortsatte med lite utearbete här hemma. Vädret var underbart, tyckte jag. 6 plusgrader. Så bilen blev tvättad och lite visset ris försvann från trädgården.

Mycket medicin gör en behagligt sömnig, det är tydligt. Men säg den medicin som är fri från biverkningar!

Lediga letare

 På årets första vardag, medan det fortfarande var jullov, passerade Inga ( forjoi) över gränsen mellan Småland och Västergötland,  för att göra mig sällskap på en geocachingrunda i trakten av Ulricehamn.
Det var ett utmärkt geocachingväder, denna gröna dag i januari.
Årets premiärgömma hittades, efter lite letande, vid den stora varggropen söder om Gällstad. Ett miniträningspass fick vi, på väg till gömman. Det var två tunga backar som vi pustande fick ta oss upp för.
Förutom den sevärda varggropen, så fanns här ett flertal tydliga gravrösen. Detta var verkligen en plats att visa upp.

Vid Kvarnen i Boarp, norr om Gällstad, har jag letat två gånger tidigare, utan resultat. Den ena gången var det fullt med folk, så det var väl inte riktigt läge att leta ordentligt, men gång nummer två var det folktomt, men jag tänkte aldrig att gömman kunde vara där den verkligen fanns. Den hade helt OK koordinater och en helt OK hint... men det gäller ändå att tänka i lite andra banor. De gjorde jag idag... och fann utan större svårighet den lilla lådan.

 Smältvattnet gjorde att åarna - det finns två delar av ån här vid kvarnen - brusade högre än någonsin.
En verkligt sevärd plats, det är Boarps Kvarn. Om man inte är geocachare så kan man passa på att äta våfflor här när man firar "Gällstadsdagarna" i mitten av augusti.

Ville visa Inga stora Sjögunnarsbo sanatorium. Denna stora gamla sjukvårsinrättning, som sannolikt kunnat användas till något, om någon vågat ta hand om det gigantiska huset, när landstinget inte ville använda det länge.Inga hittade snabbt den enkla gömman.

C-E och jag har varit och letat i den gamla järnvägstunneln ( numera cykelväg) mellan Marbäck och Ulricehamn vid tidigare tillfälle. Vi lyckades inte hitta burken.

 Med proffscachare Inga som kompanjon, så fanns helt plötsligt burken, helt ogömd, vid hennes sida. Det är så proffscachare jobbar :)

Stadsparken i Ulricehamn var en ny bekantskap för mig, trots att jag aldrig bott längre än fyra-fem mil från staden. En jättefin park, som måste vara helt underbar i vårskrud. Denna stuga är hämtad från Ryda i Nittorp. Önskar att svärfar Holger levt, så man kunnat fråga honom varifrån den kom.

"Spårvägen i U-hamn" hette denna cache. Den hade jag loggat för ett och ett halvt år sedan... men den visade sig vara gömd mer än hundra meter från sin ursprungliga plats. Så jag loggade den igen, och det tyckte geocaching.com var helt OK. Blev faktiskt lite förvånad .... fast egentligen är det ju helt OK... det handlade om två helt olika gömmor.
Ulricehamn är fint med sin gamla bebyggelse. Man  ser den på ett annat sätt när man kommer som geocachare och inte som presumtiv shoppare.

Bleckknallen har jag passerat ett antal ånger. När man har lite bråttom för att uträtta ett ärende, så hinner man inte kolla på den. Nu hade den en egen gömma, och under det att vi,letade efter den, så hann man verkligen se alla fina detaljer på denna skulptur av Wanja ”Nones” Håkansson.

Sen lunchbuffé på kinarestaurangen vid Grodparken smakade utmärkt. Under det att Inga letade upp en gömma som jag redan hade funnit, alldeles vid bryggan ut till kallbadhuset, tog jag några vackra solnedgångsfoton.
Det fina badhuset såg väldigt stängt ut... undrar om det har lagts ner ... eller åtminstone lagts på is? :)

Under det att skymningen föll, så besöke vi en mysteriegömma som Ingas make hjälpt till med lösningen på. Jag tackar Åke så mycket för detta och glömde tyvärr skicka med Inga pengar att köpa en semla som tack., :) Får fixa det med postgång... :)

Vist kyrkas cache, den vill jag inte prata om, den nådde vi inte, för där hade man behövt en stege ...
Men därifrån var det nära till slalombacken, och där hittade Inga gömman, efter det att vi sprungit runt som två yra lauror för att försöka följa snurrande gpser.
Full fart i backen var det, trots plusgrader och barmark utanför pisterna.... Faktum är att jag blev inte ett dugg sugen .... har nog blivit för gammal för att hasa ner för en skidbacke....

Innan vi vände söderut igen, ville jag visa Inga ett av mina favoritställen. Wells ruin.
Det är en välbevarad kyrkoruin i Brunn, väster om U-hamn. C-E och jag hittade geocachen vid denna synnerligen gudsnärvarande plats, förra sommaren. Kyrkoruinen är helt otroligt fin, även i skymningsljus.

Genom fönsteröppningen kunde man skönja silhuetten av den "nya" stora kyrkan i Brunn. Det blev en fin bild som avslutning på en fin dag, med mycket frisk luft, en hel del nya platser och trevliga pratstunder. Visst är det mycket roligare att vara två när man letar cacher. Tack Inga för en rolig dag!

Tvåtusentretton

Så gick det  gamla året ut från arenan och ett nyfött år kom till in.
När jag var barn såg jag denna bild, och jag tror inte det bara var i min fantasi, utan jag tror att det verkligen fanns/finns just sådana här bildtolkningar av vad som händer när klockan slår tolv den 31 dec.
Egentligen är jag väldigt kluven inför det här med stort nyårsfirande .... det är både glädje och ångest som kommer i dagen. Glädje över att året som gått varit ett bra år och ångest över den ovissa framtiden.
Det spelar ju egentligen ingen roll vilken dag det är, tiden som gick, den har varit och vi vet hur det blev... men framtiden vet vi inget alls om.
Men det känns ändå lite extra i magen när det nya året har kommit till oss....

Tjugohundratolv blev ett bra år för oss i vår familj. Vi var friska och mådde oftast ganska bra..... ( ja, den meningen går jättebra ihop, men kan visst vara frisk och inte må bra) ... och det är för mig det allra viktigaste i livet.
Kommer annars att komma ihåg året som ett ganska vädertrist år, ett år som gick supersnabbt, ett år som för oss i skolans värld var det jobbigaste någonsin, ett år som på något sätt bara försvann utan man egentligen riktigt hann med ...

Inför det nya året har jag några önskningar; Att nära och kära får vara friska, att få lite mer tid över att träffa vänner, att man på allvar ska arbeta för fyrtiotimmarsvecka för alla lärare, att den snart tio år långa idiotiska konflikten, som jag återkommit till lite då och då, ska kunna komma till den lösningen att folk som behöver kunna prata med varann ska kunna göra det.....

Det nya året inväntades med god mat och vackert dukat bord, på traditionsenligt sätt, tillsammans med "det gamla vanliga" nyårsgänget, de allra flesta boende i vår by. Trots att vi bor nära varann, så kan det gå flera månader emellan det vi ses. Men det är roligt att träffas, och jag tycker att vi ganska så lagom många för att nyårsfirandet ska kännas både festligt och familjärt. Under de senaste åren så har vi varit sex par som firat nyår tillsammans. Traditionen har minst femton år på nacken, kanske fler....Naturligtvis hoppas vi att får fira många nyårsaftnar tillsammans även i fortsättningen.

 Värdparet brukar stå för huvudrätten. Detta år bjöds det på fläskfilé täckt med gorgonzola, på en bädd av skinka och lök.... och så massor av vispgrädde.
Sallad och bröd hade jag tagit på mig att fixa till. Kändes lite futtigt och enkelt, när de andra kom med fina uppläggningar och god dryck till varje maträtt. Men det får vi ta igen nästa år.
Till den goda förrätten bjöds ett torrt vitt vin.

 Efterrätten bestod av cheese cake på en botten av bl.a. mandel och vit choklad. Cheesecaken hade ett lager lemon curd... alltså rena citronglassen. Mums!

Allra sist under 2012, så bjöds det kaffe och denna goda bakelse. Vaniljcreme på marängbotten... och en klick grädde överst.
Detta före ganska god "champange" vid tolvslaget. Är ingen älskare av torra vita viner....

Inte undra på att jag vaknade vid femtiden och insåg att jag behövde en magsyrelugnande tablett för att sova vidare. Mat av olika slag, rött och vitt vin, portvin, likör och mycket kaffe.... ja, det kan bara sluta på det sättet.
Återvaknade en stund efter åtta och märkte att jag var hungrig istället för magsur.

Denna nyårsdag har det blivit en lång promenad på relativt avisade vägar. Nästan all snö är borta, och den förrädiska grusvägsisen har också gått bort till största delen. Tänkte gå in till Karla och säga Gott Nytt År, men när jag gått till den vändpunkt jag bestämt mig för, och var på väg tillbaka mot hennes hus, då mötte jag henne, på väg på egen promenad. Så jag gjorde sällskap med henne på en ordentlig extrarunda. Trevligt att både promenera och prata om ditt och datt. Bra att få en 8-9 km lång promenad.....

Kollade solens upp och nedgång och såg att dagen blivit 10 minuter längre, sedan vintersolståndet. Det är på eftermiddagen som solen går ner senare, på morgonen går solen fortfarande upp senare än den 21 dec..... men i morgon går det åt rätt håll även där.

ÖNSKAR ER ALLA ETT FINT 2013! 
VAR RÄDDA OM ER SJÄLVA OCH OM VARANN!

Nostalgi, njutning, nöjen.... (?)

Oj, vad mycket man hinner så här i juletid. Under tio dagar så har jag hunnit med ett julbord på lokal, två minneshögtider efter kära vänner, skolavslutning,  julfirande med nära och kära, julkonsert och dryga två dygn som stalledräng i Hjälshammar.

På annandagens eftermiddag bänkade jag mig, tillsammans med svägerskan Anki, i min barndomskyrkas hårda kyrkbänk. Alla ljusen i kyrkans tre ljuskronor var tända, liksom ljusen på varje gavel av de drygt 20 bänkraderna och i de stora ljusstakarna i kyrkfönstren.
Det var vackert, det var mäktigt och mina tankar tog mig tillbaka till min barndom/ungdom. På den tiden så gick man med jämna mellanrum i kyrkan, åtminstone om man var dotter till Lilly i Backgården och dotterdotter till Anna på samma adress. De hade både tro och tradition med i sin relativt regelbundna kyrkogång.
Jag fick följa med vare sig jag ville eller inte... och på söndagaran så fick jag gå i söndagsskola, det var bara så... trots att man hade sex skoldagar i den vanliga skolan.
Kommer ihåg att jag ofta tittade på de glänsande ljuskronorna och undrade varför man aldrig tände ljusen...
Man gjorde det två gånger per år, första advent och på julottan.
Så det var en härlig känsla att se de välbekanta ljuskronorna ha alla ljusen tända, denna annandag, då Rångedala kyrka var till bristningsgränsen fylld av julmusikälskare.

 Altartavlan har jag alltid tyckt om. Den är så behaglig i färg och balans.
En halvtimma före konsertstart hann jag fundera på åren som söndagsskollärare, som körmedlem och som aktivt kristen, då jag var med i Kyrkans Ungdom och gick alldeles frivilligt till kyrkan.
Undrar om jag fortsatt med det, om jag bott kvar i reformvänliga Skara stift och inte flyttat till "ortodoxa" Göteborgs stift.... ?

Konserten var alldeles underbart bra. Occapella från Ulricehamn stod för grundstommen och Rångedala kyrkokör var med som god utfyllnad. Flöjtister, hornister, gitarrister, pianister och solister gjorde att den nästan två timmar långa konserten blev väldigt variationsrik, njutningsbar och tog udden av all tänkbar träsmak.... vilket man borde ha fått på de hårda bänkarna, trots mjukt sittfläsk...
Det var ganska mycket församlingssång också, och det är bara så häftigt att sjunga med i den stora kören.
Ja, det var en njutningsfull stund... och så var fikastunden hos bror och svägerska.... där bjöds det på nygräddad äpplekaka och vanljvisp.Mums!

 I tordags, "tredjedag jul", bar det i väg till Hjälshammar. Dotter och svärson hade bestämt sig för en mellandagsresa till Island och behövde lite stallhjälp och kattsällskap. Självklart  ställde jag upp på det, jag tycker att det är roligt att åka till H-hammar på några dagars minisemester.
Efter att ha utfört stallsysslorna, så tog jag en ordentlig promenad.... under det att solen och en haloring kring den, skymtade bland de allt tunnare molnen.

 Gillar Hjälshammarpromenader. Det finns ett antal bra rundor och de flesta av dem innebär att man måste gå genom tunnlar....den ständigt brusande motorvägen E4, går en sträcka utmed gamla riksettan och skär rakt genom den fina Hjälshammarbyn. Man vänjer sig vid ett billjuden ganska så snabbt.... och de olika tunnlarna är lite fascinerande tycker jag. Det finns en gångtunnel som är riktigt  smal och otäck. Den vågar jag inte ta ensam... nej, här blev det en njutningsfull promenad runt Svensbygget och ner utmed sjön.

En härlig entimmarsprmenad blev det, under det att skymningen föll och jag gick inomhus och sträckläste julklappsboken "Kaffe med musik", Rekommenderar Karin Brunk-Holmqvists mänskliga, varma, humoristiska, snabblästa böcker som handlar om människor som passerat medelåldern,  men inte absolut inte "bäst före datum".

Fredagen blev en solig dag med bara några få minusgrader. En dag som var gjord för att vara utomhus.
Efter utförda stalledrängssysslor så begav jag mig ut mot geocachingmål som jag lagt in i nya smarta(re) telefonen.
Första gömman var vid ett tidigare inte upptäckt kolonistugeområde, söder om Värnamo. Ganska sjaskiga hus var det, alldeles vid Lagan.  Parkerade ca 60 m från målet, men det var långa 60 m till den gran som måste vara cachens gömsle, enligt hinten. Antingen fick jag ta mig över osäker (?) is eller gå en bra runda i oländig (?) terräng för att nå målet på 60 meters avstånd. Lade ner projektet, intalade mig att jag skulle återkomma när det var sommar och lättare att ta sig fram.
Vände Js Seat ( med växlar, lite ångestfyllt i den täta stadstrafiken) mot Prostskogen. Där fanns det ett antal gömmor.

 En sådan vacker plats det var, Prostsskogen, med en gångväg runt en liten sjö. Många promenadörer och löpare var i rörelse på den mycket fina slingan.
Hittade relativt lätt cache nummer ett, bara genom att följa fotspåren i snön. Sen stod jag där med huvudet inkörd i en gran och försökte lokalisera burken i allt det gröna. Redan här ställde jag mig frågan... är detta egentligen roligt, det jag håller på med. Stå här inne i en barrande gran och glana...Hittade ett petrör långt in i den vassa grönskan....tappade skruvkork och penna på marken och fick böja mig ner genom centrala grandelar för att ställa allt till rätta....

Gick vidare till en ny, STOR gran, där nästa gömma skulle finnas. Ännu mer grönt att glana i... såg inget... läste loggar och förstod att det var ett rör kamouflerat till kotte.... försökte dra åt mig en kotte...en det var fel kotte.... Tänkte att jag faktiskt avskydde grancacher lika mycket som jag ogillar stenmuracacher....

Tycker att cacher ska ha något att visa, och här fanns ju Prostsjön ... så OK då! Skitcache, tänkte jag och gick vidare.

Gick av gångvägen, rakt in i skogen mot nästa gömma. Här fanns absolut inget att visa....
Där fanns redan en geocachare, en kille som bodde/studerade i Linköping, men som var hemma i V-mo på jullov. Han hade redan letat en kvart utan resultat. Vi letade tillsammans lika länge... och hittade inte heller denna gömman. Började känna mig irriterad på cacheutläggaren, som enligt mig, satt alldelse för låg svårighetsgrad och för dåliga hintar ( i detta fall ingen alls) på sina cacher.
Min geocachande vän hade letat en cache längre bort i skogen och tyckte att jag kunde den inte befintliga vägen genom skogen för att komma dit. Faktiskt ett av de stora nöjena denna dag, detta att pulsa genom snö, över bro, över stock, sten och bäck för att komma till nästa plats. Den cachen var inte gömd i en gran, utan i en stubbe. Det tackar jag för!

Kom så småningom ut på sjörundan igen och såg att det fanns ytterligare en cache nära vägen. Utlagd av samma person som gäckat mig två gånger och som gjort att jag hittat hans gömmor lika många gånger. Lätt terräng, låg svårighet skulle det vara på denna gömma.... men det stämde inte... det var en svårighet som var mer än en tvåa. Jag hittade inte gömman.. och tänkte att nu får det vara slutletat.. nu vill jag ha lunch... nu ska jag åka in till centrum och äta vällagad sushi-måtid.

Hade ju lagt in cachenumren/benämningen i c:geo på den nya telefonen innan jag åkte till Hjälshammar. Hade också försökt att lägga in koordinaterna på vännen Ingas mystericache som skulle finnas vid Prostsjön. C-geo ville inte vara med på att man lade in koordinater direkt.
Nu har jag mycket bättre sifferminne än namnminne, och kom ihåg koordinaterna. Kollade på c:geo och såg att jag var nära - och alltmer närmade mig - Ingas gömma. Lyckades få koordinaterna att stämma med minnessiffrorna. Befann mig i en fin glänta. Såg direkt ett bra gömsle. Koordinaterna stämde exakt... men tji fick jag. Någon meter därifrån föll blicken på en konstig stubbe...ju, det var en stubbe med god fyllning. Tyvärr lyckades jag inte få ur den fina burken ur gömman, den var fastfrusen. Loggade den ändå som hittad... och vad jag förstår, så samtycker min goda vän till att man i undantagsfall kan logga utan att signera.
Det var dagens andra roliga grej! Ett klart nöje att hitta denna gömma...

 Kyrktornets siluett höjde sig över Prostsjön denna vackra dag....
Nu var det dags att uppsöka Nankoku sushirestaurang för att äta ett njutningsfullt sushimål. Det sägs att just denna restaurang är en av Sveriges bästa sushirestauranger ....och det tror jag säkert, för deras fyllda risbollar är osannolikt goda.

 Hade lagt in några cacher i centrala Värnamo i c:geo. Man lär sig mýcket genom geocaching. Som detta att torget i Värnamo inte alls är där jag alltid trott att torget är, längst ner på gågatan, utan att det ligger på andra sidan Lagan alldeles mitt emot kyrkan.
Här hittade jag 1000sjöars cache efter lite letande.....
Gick sedan till en plats som jag heller aldrig registrerat tidigare, Gästisplan. Trolligan, med härliga Katrin som ledare, har lagt ut snälla cacher tidkigare.... Denna var inte lika snäll, för även om jag var ganska säker på var jag skulle leta, så kunde jag inte lägga mig platt på mage mitt på trottoaren när det passerade en masa människor. Får återkomma...

 Nio gömmor hade jag uppsökt,  vid fyra av dem hade jag lyckats finna det jag sökte. Trött, lite frusen, lite besviken och arg på dumma grangömmor, så beslöt jag mig för att trösta mig med något nytt klädesplagg på reande Kapp Ahl, beläget alldeles vid floden. Nu fanns där ingenting som tilltalade mig. Lyfte i och för sig i något blänkande att ha på nyår, men hängde snabbt tillbaka... jag är inte den blänkande typen.
Dessutom insåg jag hur bortskämd på hitta ett stort urval av snygga kläder man är, när man åker till London varje höst....

Lite varmare i kropp och sinne beslöt jag mig för att hitta 1000sjöarsgömman vid en bro, 60 m från den affären i det gula trähuset.
Insåg att gömman låg under bron, och hasade mig nerför den stenbelagda branten mot utmed brofästet.
En man på cykel ropade till mig "Du tänker väl inte gå ner dej i ån. Det är kallt!" Jag svarade nej!
Direkt efteråt lutade sig en ung tjej över räcket "Kan jag hjälpa dej med något?" undrade hon.
Ja, man kan ju undra vad som är på gång, då en storvuxen kvinna i övre medelåldern bärandes på stor handväska, hasar sig ner mot det svarta vattnet.
Jag svarade att jag letade efter en geocache, och detta tycktes lugna tjejen i fråga. "Då har du ju valt detta själv" sa hon och passerade över bron.

Under själva bron stod jag som trollet i bockarna Bruse och hörde folk passera över mig. Jag skrattade högt åt hur jag lyckats skrämma folk med mitt tilltag, samtidigt som det kände gott i magen att folk verkligen brydde sig om sina medmänniskor i denna fina lilla stad.
Hittade gömman med bra hint och rätt svårighetsgrad.
En riktigt usel geocachingdag blev det, fem av tio gömmor hittade på fyra-fem timmar.
Tröstade mig med att köpa säsongens första semla.
Mycket frisk luft det hade jag fått, det  kände jag på kvällen, när jag satt framför Tvn... jag var genomsömnig.
Försökte läsa lite i utmärkta "Eldvittnet"... men gav upp och släckte lampan i gästrummet redan klockan tio. Då hade jag hunnit chatta via Whats App med husfolket som hade det bra på ett regnigt, men intressant och fint Island.

C-E kom och hämtade mig idag. Stallsysslorna utfördes för sista gången under denna stalledrängsstädsling.
Katterna fick en Sheba att dela på och order om att ta det lugnt inomhus ett drygt dygn, tills dess matte och husse kommer hem igen. Dagens chat från Island, berättade om en förmiddag på islandshästrygg i snö.

Här regnar det, och Tindrahästen, hon viskade i mitt öra att hon vill att det ska bli  vår. Det vill jag också.

Dan efter dan..

... ja, det måste väl var motsatsen till  dan för dan.... och då DAN för vår del var den dag som igår inföll, så blir det väl ett motsatsförhållande ... eller?
Nu förhåller det ju sig så att det idag är DAN i vissa länder... En FB-vän från England uppdaterade sin status vid vår DANs slut att hon önskade att hennes barn skulle gå till sängs, så att St Claus kunde hasa sig ner genom rökgången  och stoppa klapparna i strumporna, så att hon äntligen fick gå och lägga sig.

När man nu haft sin DAN så kan man väl konstatera att det är en del stök och stress inför denna dag.... men att det är en rolig dag, för oss som har ett bra liv. Samtidigt som det är först idag som lugnet lägrar sig... nu känns det äntligen som vi har ledigt och lov.... och detta trots att det snart är en vecka sedan vi gjorde sista skoldagen för terminen.
Lägger in lite bilder från DAN i den offentliga dagboken.

Karin och Johanna ville gärna åka till Hjälmå en stund på julaftons eftermiddag för att hälsa på Svea. Uppskattat av alla tre. De besökte också sin farmor, som var julfin DAN till ära.

Våra katter hade besök av Bella och Elvira. Fransson busade gärna med buskatt Elvira, medan Fritz drog sig tillbaka i sitt favoritfönstret. Fredrik var heller inte så intresserad av katt-tjejbesök.

Familjen Andersson dök upp vid sjutiden på julaftonskvällen. Grönkål och supergoda köttbullar gjorda på älgkalvfärs hade de bl.a. med till julbordet. En nyhet för året var att servera Västerbottenpaj ihop med julmaten. Det var gott, det får bli en ny julmatstradition, tycker jag.

 Tomtenisse hade massor av fina paket att dela ut till oss alla. Roligt att se så fint inslagna paket som Nissen själv hade tillverkat....

... samt de som kom från Peterssons rum. 
Klart häftigaste klappen var det här triangelformade paketet. Det innehöll ett frågespel, spelplan och frågekort var gjorda av återvunnet papper. Vi spelade det två gånger under förmiddagen.... döttrarna vann var sin gång.... Quiz med knuff  hette det.... och det var inte så smart att knuffa, för då fick man knuff och buff tillbaka...

Även Roger hade ett fint paket från samma affär. Allt inköpt av hustrun hans....

 Jag fick verkligen en superbra klapp av döttrar med sambos. Det var ett par fotriktiga, lätta, varma och bekväma broddade kängor. Idag har jag tagit tre promenader... sammanlagt ca 6 km... på isig grusväg, och känt mig riktigt trygg i de sköna kängorna. Så skönt att kunna gå som "folk" och slippa bete sig som en nittioårig tant, när isen ligger tjock på vägen vår.  Tack, tjejer, det var verkligen en superklapp!

C-E hade varit snällast av alla, han fick mest paket. Så det är bara att konstatera att den som är riktigt snäll får många klappar :)

Johanna och Karin gav sig hemåt vid tretiden idag, Karin skulle ta tåget från Hestra och Johanna ( och Bella och Elvira) skulle hem till Hjälshammar. Tre roliga juldagar blev det... dan för dan, dan och dan efter dan. Önskar döttrarna en fint fortsatt julfirande med sina sambos i sina respektive hem....

Nu blir att njuta av lite jullov... och förhoppningsvis lite fin julmusik i Rångedala kyrka i morgon.....

Dan före dan....

... är det inte ett ganska så knäppt uttryck? Dan före dan... vad då före för dag?
Jo, jag vet att julen var viktig när man var barn.... men jag kan inte begripa att uttrycket används av vuxna till vuxna. Nä, julen är allt lite för överdriven i sin storhet som årets dag. Fina dagar har jag haft gott om detta år.... flera dagar som skulle kunna nomineras till "The day of the year".

Tänker på dem som har haft ett tungt år eller just nu lever under press.... allt sådant kom så nära under veckan som gått. För dem är sannolikt julen riktigt jobbig... julen ska ju vara så glädjefull.... och kan den inte leva upp till det, ja, då kan det bli  extra jobbigt. Tänker på er, och hoppas att alla ni kan hitta ett sätt att hitta lite ljus i mörkret.

 Julmusiken flödar från Spotify´s speciella jullista. Väntar på att julkänslan ska infinna sig. Förhoppningsvis gör den det när döttrarna anländer om en stund och då C-Es lutfiskkok sprider sin doft/odör ( välj själv) i hela huset.
Granen hämtades igår och C-E placerade alla paket därunder. Vi är väl lite konstiga i vår familj, vi köper fortfarande en hel del julklappar, trots att alla i familjen sedan lång tid kan betraktas som vuxna.
Men det är allt lite kul med paket.....

 Julebrödet bakades i går, det blev jättebra. Julgodiset kokades idag, det blev alldeles för hårt... som vanligt. Så en knäck räcker länge.... Bara man är medveten om konsistensen, så är för hårt godis att föredra framför för mjukt... tycker jag.

Har äntligen fått lite tid för att ta ordentliga promenader under den ljusa tiden av dygnet. Riktigt halt är det i hjulspåren på vår grusväg, så det gäller att se var man går. I skogen är det en hård yta på snön, som man trampar igenom och får till en bra träning i uppförsbackarna. Bara att konstatera att gammal tant mår bra av att röra på sig.

Önskar alla en God Jul, utifrån de förutsättningar som var och en har. Hoppas att alla har någon att dela sin jul med, i sorg och i glädje. Skickar också en önskan om att vara rädda om varann. Vi vet inte hur länge vi har varann, och varför ska man under den korta tid man lever ägna sin kraft åt att skapa osämja och rädsla människor emellan?

GOD JUL ALLA!

Många minnen

Två fina avsked har jag fått vara med om. Igår sa vi tack och hej till Inger och idag var det Janabo som vi fick ta avsked av.
Igår var avskedet och minneshögtiden i kyrkan, idag var den i bygdegården. Båda var lika fina, den senare hade en mer personlig utforming, vilket ju blir naturligt.
För mig är det absolut inte självklart att en minneshögtid ska vara i kyrkan. Det är svårt det där med religion och tro, vi är nog många som tror på att det finns någon högre makt, en makt som alla människor, oberoende vad de kallar sin religion, kan ställa sitt hopp till när det är svårt.... och kanske kunna säga ett tack till i glädje. Vi är nog också ganska många som har svårt att tro på himmel och uppståndelse.... det kan ju lika väl vara så att vår själ återföds i någon annan kropp, såsom man tror i hinduism /buddism. Av denna anledning har jag lite svårt för själva begravningsakten och de ord som prästen läser ... samtidigt som kyrkan som lokal är helt fantastiskt vacker och passande för avskedceremonin.
Så egentligen skulle den finaste minnesceremonin, ur min synvinkel vara ett personligt program,  utan präst, eller med mycket liten delaktighet av präst, i en kyrkolokal.

 Det blir många minnen som väcks till liv när man måste ta avsked av någon som varit ens vän.
Vad det gäller Inger, så inser man hur mycket man umgås med sina arbetskamrater, hur väl man känner dem och hur viktiga de är för en.
Inger och jag har inte jobbat tillsammans på över tio år, men vi har behållit kontakten, många av oss i det gamla dalstorpsskolegänget har träffats flera gånger per år.
Letade efter foton när jag kom hem igår, och hittade foton från många olika ställen som vi besökt tillsammans.
Här är vi på Marstrand. En gång var jag och Inger på "Tidningen i skolan" kurs i Stockholm. "Allsång på Skansen" hann vi också med.
Hittade också bilder från Jylland. Där var vi en gång på en studieresa med hela rektorsområdet.

 I slutet av nittiotalet gjorde många av kommunens lärare en resa till Prag och Berlin. På de tjeckiska barerna vankades det öl, knödel och dragspel.
Mitt livs roligaste skolresa gjorde jag med Inger och vår gemensamma fem-sexa 1998. Vi cyklade till Lagmanshagasjön, tältade, badade och hade två dagars lägerskola i helt underbart väder och med underbara elever.
Privat har vi träffats lite sporadiskt. En fjällresa gjorde vi tillsammans med våra familjer, en bussresa till vackra Ottsjö. Där tog vi oss under kontrollerade former nerför de "snälla" skidbackarna,  Våra barn hade kul ihop ... och på kvällarna satt vi gärna tillsammans i något av husen eller i baren på värdshuset.

Vi var jämngamla Inger och jag. Under tre år kämpade hon med sin skitsjukdom. Sista mötet var på Carlssons skafferi i augusti.

Minnesstunden i kyrkan innehöll vacker sång och musik. "Here comes the sun" gav det starkaste intrycket. Efter en lång kamp så kände Inger att allt skulle kunna bli allright utan henne och hon önskade att solen skulle komma tillbaka hennes familj så småningom.

 Min relation till Mr Dalstorp, Janabo, har till största delen varit de revyer vi tillsammans snickrade ihop och framförde, under /( tror jag) sex roliga år.
Revytiden, hösten som gick åt att skriva sånger och sketcher, repetitionerna började med möten en gång i veckan och sedan blev det täta repetitioner direkt efter jul och premiär i mitten av januari. Vi brukade köra tre -fyra helger och sedan blev det tomt  och man längtade redan till nästa år.
Det var fruktansvärt roligt att spela revy, förstår idag inte hur man orkade med både revy, skola, andra kvällsaktiviteter och halvstora barn.
Jag hoppas att inte familjen blev alltför lidande av min ego-tid....

Jo, jag finns med på båda bilderna... det känns lite otroligt att man själv varit både ung och tämligen otjock.

Janabo har varit klassmorfar i Dalstorpsskolan under många år. Han började med detta redan under mina sista år på den skola, där jag jobbade under ett kvarts sekel. Under en period så började alla elever med tyska eller franska redan i sexan. ( Jag hjälpte f.ö. min sista klass att skriva en skrivelse till de politiker som styrde skolan, för att få in spanska som alternativ också. Den dåvarande rektorn,som jag i övrigt hade en jättebra relation med, tyckte inte om detta tilltag.Ett år efter det att  i det närmaste alla föräldrar skrivit under skrivelsen och den blev inskickad till nämnden, så fick vi svar:NIX! Idag är spanska det mest populära valet av B-språk)
Iallafall så fanns det ett antal elever som hade lite svårt med engelska, och i stället för att väla tyska eller franska, valde att få extra träning i detta ämne. Eftersom jag själv alltid har sett min begränsning i inlärandet av främmande språk, och aldrig hoppade på den kommunala kompentesutvecklingen i tyska eller franska, så fick jag ta hand om engelskagruppen. Janabo var alltid med på dessa lektioner, han såg det som en möjlighet att själv förbättra sin ganska ringrostiga engelska. Allra roligast var det när han fick hjälpa mig att sätta upp enkla engelska pjäser med eleverna.

Sista gången jag träffade honom, det var för fyra veckor sedan. En tidig fredagsmorgon hade vi båda ärenden till distriktssköterskan. Vi fick fick en trevlig pratstund under det att vi väntade på att hon skulle starta upp sin arbetsdag.

Under dagens minnesstund talade hans båda barn, de läste flera av Janabos kloka texter och så bjöd Åsas båda äldsta pojkar på vacker sång och musik. Anton, som är sin morfar upp dagen, hade själv komponerat en fantastiskt fin ballad till Janabo. Så roligt att Janabos barnbarn går i hans fotspår, som  musiker och med intresse för skådespeleri.

Jorden ahr inte gått under ännu denna årets mörkaste dag... trots flera års profetior om att den så skulle göra. Om den så skulle göra, under den ganska långa tid som är kvar innan hela jorden snurrat sig till den mindre ödesmättade 12-12-22, så har jag haft två fina dagar ... som både varit sorgsna och lite glada... och som gjort att så många minnen kommit till ytan.

Finns det en morgondag, ja, då kan vi glädja oss att nu går i mot ljusare tider.... Here comes the sun again...