Förutfattat

När jag kom in genom dörren i eftermiddags ringde telefonen.
Det var SOTARN!
Blev så förvånad.
Det var en trevlig röst och ett trevligt tilltal som mötte mig där i luren.
Har alltid trott att sotarn var sur, arg och vresig.
Har aldrig pratat med någon sotaremurre i hela mitt femtionioåriga liv.... och då sitter barndomens fruktan för sotarn och den syn man alltid haft på honom kvar.
Så dumma föräldrar, skrämma barna för sotarn... det är det väl ingen som gör nu...?
Undrar vad föräldrar skrämmer sina barn med nu för tiden....
Eller skräms de inte alls?
Hoppas det är så.
Funderar på vad vi skrämde våra barn med. Kommer inte på nå´t... hoppas att det stämmer.
Vet, från säkra källor, att ett vanligt hot från dagens föräldrar är att beslagta mobiltelefonen.
En del genomför hotet, andra bullrar bara lite.
Heder åt dem som står för vad de "lovar".

Nationella prov-vecka nummer 1.
Svenska.
Min förutfattade mening var att det skulle vara svårt och ta tid att rätta proven.
Med bra rättningsmallar så gick det snabbt.
Känns ganska lyxigt att få förberedda lektioner och ordentliga rättningsmallar.
En sak är synd bara, och det är att proven ligger i sexan, istället för som tidigare i  femman.
När man fick proven på februari-mars i åk fem, ja, då hade man  ganska så lång tid på sig att åtgärda ev. brister hos eleverna. Nu är det betydligt sämre med tid, och framförallt vad det gäller engelska.
Det provet är inte förrän i slutet av april.
Eleverna hade en del förutfattade tankar om provet, men de kom på skam, och eleverna var ganska så nöjda efteråt genomförda premiärprov.

Glad och tacksam var jag för sex, ja bara fyra dagar sedan. För att jag mådde så bra av att träna.
Gammal tant har haft den förutfattade meningen att hon klarar träningen lika bra som dem som är femton- tjugo år yngre och lika många kilogram lättare.
Gammal tant tog långa promenader både fredag, lördag och söndag.
Efter söndagens åttakilometerspromenad var knät lite knäppt och lite svullet.
Hade lite känning av detta i höstas också.
Stelt och dant är det fortfarande, inte läge för träning denna vecka.
Tråkigt, när man kommit igång så bra.
Tur att det funnits lite snö att skotta i dagarna tre, så att det blivit lite träning den vägen.
Plus alla steg man tar i skolan varje dag...

Hoppas att det bättrar sig, det dumma knät, så vi kan ta ordentliga promenader i kanarisk vintervärme nästa vecka.

En skoldag kvar före lovet.
En morgondag som innefattar två nya nationella prov.
Tänker rätta dem innan jag går hem.
Svägerska Helena fyller 50 i morrn.
Förr tyckte man att 50 var gammalt.
Nu känns det ungt.
Helena har jag känt sedan hon var 10, hon är alltid ung för mig.

Begravning för farmor på fredag.
Någon förutfattad mening om hur den ska bli, det har jag inte.

Anledning: Artikel

I dagen BT ( Borås Tidning) fanns ett helt uppslag där man skrev om ungdomar från Dalstorp som "lyckats" av en eller annan anledning.
Det handlade om låtskrivare  Stefan Örn, han som vann Eurovision 2011 med Azerbadjans bidrag, det  handlade om Per Simonsson som bl.a. skrivit en julkalendermanus för ett par år sedan, det handlade om Emil och Sebbe i Melodifestivalaktuella "State of Drama" och det handlade om tvillingparet Frida och Marie, där Frida doktorerar på Konstfack och Marie just har kommit ut med en bok och samtidigt doktorerar i filosofisk pedagogik på Stockholms Universitet.

Alla dessa unga människor följde jag på mer eller mindre nära håll under mina fina år i Dalstoprskolan.
Med ett undantag var det elever som var "medelmåttiga" kunskapsmässigt eller hade "svårt för sig"
( Hoppas att jag inte gör något "sekretessfel" då jag avslöjar detta).

Vad jag vill säga är att man på mellanstadienivå inte kan spå något om elevernas framtida utveckling.
Hade dessa elever fått betyg i sexan, då hade det varit "lågt", ja, t.o.m under godkänd nivå.
Nu fick inte dessa elever betyg förrän i åttan, och slapp att allt för tidigt få veta att deras kunskapsnivå var för låg. Jag har ingen aning om hur betygen i åttan såg ut, men kanske hade de som var födda sent på året eller av annan anledning utvecklats lite långsammare än normalt, hunnit i fatt.
Deras kreativitet var iallafall inte kuvad, den hade inte behövt stå tillbaka för bedömningshysteri av teoretisk kunskap.
Jag blir så glad när jag läser om dessa unga människor som jobbat målmedvetet och energiskt och som lyckats att nå sina mål/delmål.

Återigen undrar jag över vad Björklund, o-ifrågasatt, håller på med.
Jag tror att han är med i ett par tävlingar.
Kunskapstävlingar.
Det gäller att placera sig först i Pearls eller Pisa eller vad nu de internationella mästerskapen i kunskap har för  namn.
Tänker så här: Om nu svenska elever ska träna mer och så mycket så att de hamnar på pallplats, så måste ju de som tränar dem, få tid till detta. Få tid och hanterbara grupper, där man kan se och diskutera allas framsteg och behov av extra träning.
Detta funkar ju inte om tränaren måste lägga den mesta av sin tid på att fylla i och formulera sig i olika bedömningsverktyg, i stället för att hjälpa till med träningen.
Speciellt som  detta skrivande är ett spel för gallerierna, det är ett fåtal av dem som ligger i träning som läser  eller förstår vad det som står där betyder.
I stället måste tränaren  få tid att prata med var och en individuellt och tillsammans jobba på det som som behöver tränas. Varvid träningsbehovet kan se väldigt olika ut från individ till individ.

Inte heller kan någon utomstående sponsor stå med pengapåsen och tala om hur mycket var och en ska få, vad det gäller träningstid och träningshjälp. Här är det ju tränare och chefstränare som ska sätta sig ner med sponsorn och tala om vad som behövs, om man nu vill ha bra resultat. Kanske sponsorn får gå ut och leta fler sponsorer, men det är ju inget som ska ligga tränare och adept till last. Vill man vinna, så kostar det!

För att återknyta till de kreativa dalstorpsungdomarna, så förstår jag inte varför det inte duger för Björklund och hans anhang att ligga bland de främsta i världsmästerskapen för de kreativa.
Sverige är känt för sin kreativitet. Är syftet med dagens skolgång att vi ska vinna kunskapstävlingarna ( vilket vi aldrig kommer att göra, vi ställer ( tack och lov) inte samma krav på våra elever som de flesta av de ekonomiskt snabbväxande länderna gör) så kommer vi att förlora kreativitetstävlingen. Det märker jag efter ett och ett halvt år med nya läroplanen... kreativiteten hinns inte med.... och till råga på allt så har t.ex bildlektionerna skurits ner till ett minimum.
Jag är ganska övertygad om att det är kreativitet som vinner i längden. Artikeln i dagens BT är ett tydligt bevis.

Lördagslunk

Hade lovat bror och svägerska att möta upp i Ulricehamn.
Tyckte att det kunde passa bra att samtidigt besöka monopol-butiken.
Semla hos Gunnars skulle också sitta fint.
Tänkte jag, då jag avtalade mötesplats med broder Roger.
Anki fyller 50 och tar med make, söner, svärdotter och bröder till Gran Canaria.
Katt kunde inte medfölja att fira, så vi hade lovat ta hand om kattfröken, syster till vår Fredrik och Fransson.
Bur med katt överlämnades .... och jag åkte hemåt med jamande liten katt. Var inte sugen på semla, helt enkelt.
Kände mig stolt och ståndaktig.

Tog sen eftermiddagspromenad under det att mörkret föll.
C-E bjöd på oxfile, stekta potatisar och wokad grönsaksblanding  när jag kom tillbaka.
Och rödvin.... eller rättare sagt... det hade jag ju själv köpt några timmar tidigare.
Så det kanske var jag som bjöd....
Katt vandrade omkring i huset och fräste åt de icke.manliga hankatterna. De följde henne nyfiket, men på behörigt avstånd.
Kattjejer kan vara vassa.
Efter avnjuten måltid var det TV-time. I väntan på "På spåret" tog vi med lite choklad till ovanvåningen. Några bitar, bara. De var snart slut.
Sötsuget var fortfarande uppslukande stort.
- Nu går jag ner och hämtar chokladkartongen som legat i matkällaren sedan före jul, sa jag till C-E.
Han motsatte sig inte idén.
Ett lager choklad försvann på en kvart!
Rödvin kan inte vara nyttigt, men tanke på vilka biverkningar det ger.
Men det är gott! Och det är choklad också!

Låg på mage och sträckte ut den svällande saken efter torsdagens spinn-mixpass.
Kände plötsligt att en våg av tacksamhet fyllde upp hela mig.
Tacksamhet över att vid 59+ fortfarande kunna hänga med i ett ganska så krävande träningspass.
Tacksam över att inte ha speciellt ont någonstans.
Tacksam över att må så förtvivlat väl efter genomfört pass.
Tacksam för att ha ett bra liv.
Konstig känsla, en magkänsla på blått liggunderlag.

Fick lite av samma känsla på dagens promenad.
En magkänsla, ett gott sug i magen av att vara tillfreds med tillvaron.
Tacksam att få uppleva den vackra dagen.
Det var allt lite vår i luften, även om det var kallare än vad det såg ut innifrån.

Tänkte på att det redan är februari, att det bara är en dryg vintermånad kvar, att  den riktigt mörka tiden är över för denna gång.
Var tacksam över den ( nästan) snöfria skogsvägen.
Var tacksam över ljuset.

Tänkte på att ( om livet går som vi hoppas) det är en fullspäckad vecka, den som kommer. En vecka med nationella prov, svägerska Helenas 50-årsuppvaktning, farmors begravning och sedan nästa söndag Take off för en vecka på Teneriffa.
När vardagen är tillbaka så är det den 18 februari och då är det snart vår och ännu  mer ljust.

Under veckan som gick var vi på teater.
Alla vi som jobbar i kommunens tjänst skulle se en teater om bemötande.
Jättebra gjort av kommunens outtröttliga kulturarbetarpar Mia och Stefan.
Men ändå ett stort ... och ....?
Inget nytt under solen.... men det kanske är bra att bli påmind....
Det spelar roll hur vi uttrycker oss.... tonfallet är viktigt...

Kommunalråd och kommunchef hade suttit med på alla fjorton föreställningarna ( !  ... har de inte en kommun- om än liten -  att sköta?)
Eftersom vår föreställning var den sista, så uppvaktades de tre skådespelarna med blommor.
Mia tackade så mycket och talade varmt om kommunalråd och kommunchef.....
- Jag blev så rörd vid ett tillfälle, sa hon, då du Crister  ( kommunalråd) stod och plockade upp galgar som ramlat ner då publiken tagit sina ytterkläder. Då förstod jag att du var en vanlig människa du också...
Varvid jag hajade till.
Jag har känt Crister och hans familj sen massor av år.
Klart att han är en vanlig människa!
Så dumt vi tänker... att vissa människor är upphöjda på något vis, bara får att de har vissa befattningar.
Nä, vi är bara människor vi alla, med bra och dåliga sidor.
En del har haft mer tur än andra, en del har varit smartare än andra, men alla har vi betytt mycket för någon och varit mindre omtyckt av någon annan.
Och alla har vi en begränsad livstid.

Ytterligare en av mina kollegor från Dalstorpskolan lämnade det jordiska i veckan som gick.
Hon har varit sjuk i flera år, så det var inget oväntat, men ändå tänker man efter lite extra då man får dessa definitiva besked.
Det är lite otäckt att leva, faktiskt... för man vet ingenting om framtiden.
Förr, när man var ung och odödlig, var det krig och kärnvapen som var det som skrämde.
Idag ligger det skrämmande på det mer personliga planet.....
Jobbade ihop med Inga nästan i 25 år i Dalstorpskolan.
Något år före det att jag flyttade från Dalstorp till Grimsåsskolan, flyttade hon till högstadiet i Tranemo.
Där jobbade hon fram till pensionen för 5-6 år sedan. Inga var en aktiv kvinna, det mest beundransvärda hon gjorde var att samla in pengar till en skola i Kenya och att sedan bygga upp denna under ett antal år.
Tyvärr kan jag inte gå på hennes begravning, den äger rum när vi är på Tenneriffa.

Lördagslunken forsätter så sakteliga.
Har några böcker som ska rättas.
Lite rygg/maggympa och lite hantlar, kanske.
I morrn ska jag ta fram sommarkläder och bestämma vad som ska med i resväskan söderöver.
Det finns en tredjedels flaska rödvin kvar....
... och en halv chokladkartong.
Lite lördagsgodis, alltså.

E-twinning, entreprenörskap, egen erfarenhet

Man ändrar sitt sätt att arbeta under tid. Man ändrar innehåll i sitt undervisningssätt.
Arbetsbördan påverkar definitivt. Klasstorlek och klassammansättning är också en bidragande orsak.

Tänker på åren med e-twinning. Blev bjuden till både London och Sevilla ... och Amsterdam...
Blev t.o.m utsedd till månadens e-twinnare.....
Personligt utvecklande tid. Utvecklande för de elever jag hade då.
Det enda som återstår av mitt e-twinningliv, det är Schoolovision. Känns lite betungande, det också. Men visst ska vi fixa till det, med hjälp av Kulturskola och tidigare elev... Årets bidrag blir " Jag tänker hoppa ner från Eiffeltornet".
Mina e-twinningvänner i schoolovisionäventyret skickar massmail om att de är inbjudna till konferens i Portugal. Mitt namn finns inte med på inbjudningslistan. Det är det svenska programkontoret som sköter de svenska inbjudningarna.
Nejdå, jag är inte ledsen för detta.
Jag är bara lite besviken för att jag inte har några egna e-twinningprojekt på gång. Det är så bra att skapa internationella kontakter med såväl lärare som elever.

Men jag får inte till det. Inte detta året. Allt arbete med det som läroplanen kräver, det äter upp en, ända in i märgen.... Jaja, bildligt talat, ingen fara... mitt hull rår inte ens den mest krävande läroplan på.....
Men jag får inte tid med det utvecklande europeiska mötet. Det är synd.

Både femmorna och sexorna är med i Webbstjärnan.
Det är enklare att organisera, eftersom man skriver på svenska. Internationellt så är det ju engelska som är kommunikationsspråket. Då behövs mycket mer assistans.

Tyvärr är det inte så många som kollar på bidragen som varje klass jobbar med i webbstjärnetävlingen.
Alla har ju nog med sitt eget arbete och hinner inte med något annat.
Men här kommer länkarna för den som har tid. Vore kul med någon kommentar:
http://girlfootball.se/
http://footballskillers.se/
http://emtiem.se/
http://livetarorattvist.se/
http://mediagirls.se/
http://datatime.se/

Visst är de duktiga, mina elever. Det allra bästa är att alla arbetar med det som intresserar dem. Det blir mycket sökande efter fakta, formulerande och diskuterande.
Nu är det bara ett fåtal som får pris och uppmärksamhet. Vore bättre om fler fick ett litet pris än att några blev speciellt uppmärksammade. Tycker jag.

Synd att man inte hinner mer roliga saker.
Pratade om detta på lärarnas rum i veckan.
Tänk så mycket kul man gjorde förr.
Man hade teaterföreställningar, musikaler, soarér, utställningar, riktiga skolresor som inte bara var nöje,utan en del av skolans arbete.
Idag finns inget av detta kvar.
Allt ska bedömas.
Inget får kosta.

Det mesta faller på det.

Det är inte kul att ha musik, slöjd, bild, idrott... när man samtidigt måste tänka bedömning.

E-twinning kostar inget.
I läroplanen står det att man ska arbeta internationellt.
Vi behöver tid för detta.
Mer tid för viktigt skolarbete, mindre tid för att bedöma.

Nästa år vill jag ha tid för såväl egna e-twinning-projekt som webbstjärnearbete.
Eget intresse, eget ansvar, egna initiativ..... det som kallas entreprenörskap. Det tror jag på.

Mot Malmö

 Lämnade vacker-vintern här hemma, och hoppades få en försmak av tidig vår på resan som skulle ta oss 25 mil söderut.

Det är alltid lika kul att sätta sig i bilen och köra ner till mysiga Malmö och att träffa Karin och Hampus.  Ja, det är väl inte Malmö i sig som är den starkt dragande magneten, det är vissheten att få några roliga timmar med dotter K och hennes sambo. Men jag gillar staden också.... även om jag tror att det är K och Hs närvaro som  ger den lite extra glans.
Frostträden  härhemma fortade jag på fredagseftermiddagen. Liknande frosttäckta träd kunde ses en bra bit ner på Nissastigen.

Man måste ju hitta på något när man är i storstaden. Inte bara vara hemma i Ks och Hs trevliga lägenhet.
Denna gång blev det Moderna museet som blev "görandet". Trots att byggnaden ligger mindre än 500 meter från Ks och Hs bostad, så har det inte blivit av att besöka detta sevärda utställningshus tidigare.  Förhoppningsvis blir det fler gånger.
Riktigt  häftigt att se verk av Dali, Picasso och Miro på riktigt. Plus en massa andra konstverk gjorda av mindre kända konstnärer.
På bilden, som Hampus tog, har vi fått på 3D-glasögon och ser på ett "levande" digitalt verk. Superhäftigt!
Supersurrealism kallades utställningen. Jag gillade den verkligen!

 Efter bilresa och konstvandring var vi förstås hungriga. Nära Moderna museet fanns denna nya snabbmatskedja Vapiano. Detta var en nyhet för mig och C-E.
Man fick ett betal/magnetkort när man kom in, av en tjej som hade sin lilla disk vid ingången. Därefter gick man till den del av den långa tillagningsdisken, där man tänkte beställa sin mat.

Pasta, pizza, antipasta eller sallad. Tror att de två senaste hade samma beställningsdisk.
Beställningen tillagades under det att kunden tittade på.
Min rätt, räkor och spenat i pesto och gräddsås, var riktigt, riktigt god.

 Hampus pizza var vacker och ( enligt de tre som smakade på den) väldigt välsmakande.
Karin åt en stor sallad och C-E pasta carbonara.
Dit går vi gärna igen.

Runt tillagningsdisken var det vackra illustrationer och "visdomsord". Och visst ligger det något i detta om dryckerna avnjuts med måtta.... iallafall vin och visdom ... Efter ett glas vin blir man skärpt, efter tre tror man att man kan allt....

 Tycker att denna bilden blev så bra. Själva bilden som bild alltså. Karin tog en likadan bild med sin julklapps-ipad.... och jag ville också ha med min kamera. En riktigt välbalanserad bild tycker jag, men inte så bra i skärpa och ljus... det får man skylla den gamla Panasonicen för....

 Tre timmars kortspel blev det. Gimmy-Rummy hette spelet som vi spelade igenom alla femton rundorna. Det gällde att tänka och att hålla reda på flera olika uppdrag. Karin klarade det bäst. Jag kom sist. Men det var kul ändå.
Tänkte, att om man får förmånen att bli pensionär, så gäller det att hitta pensionärsvänner som gillar att spela kort och andra spel, så kan man säkert få det kul på äldre dagar.

Att tänka kostar massor av energi. Detta avhjälptes med hämtmat från thairesaturangen på andra sidan Drottningtorget. Fördelen med storstad, allt finns nära .....
Sen blev det ett par andra kortspel innan vi alla somnade gott på våra vanliga sovställen, på hotell Bagersgatan.

Nybakta frallor från stora ICA-köpcentret på andra sidan gatan blev det till frukost. Vi hann med både poängpoker och casino innan vi sa hej och tack för denna gång.

En timma och en kvart tar bilresan mellan Malmö och Halmstad. Vi tittade till stugan, nu när vi hade vägarna förbi. Konstaterade att det vimlar av kaniner i stugområdet, det fanns tasspår och bajsspår överallt.
En av grannarna, som har vinterbonat hus, använde sommarhuset även som vinterhus. Annars var det tillbommat på vår gata.

 Hoppet om en ny sommar förmedlade den bortglömda trädgårdshandsken. Konstaterade att det är fyra månader sedan vi stängde till stugan och knappast tre månader tills det är dags att öppna upp igen.

 Ville förstås till havet en sväng också. Det var riktig snålblåst på stranden och is så långt man kunde se.

Men visst är det häftiga formationer som vattnet format under det att det frusit till is. Havet är vackert året om, och i vilken form som helst, det är tydligt!

Vi var inte ensamma på stranden. Jag kunde gått ganska så långt i den sydliga vinden, som trots sin sydlighet, bet rejält. C-E ville gärna upp i lä. Så fick det bli.
Vi vandrade förbi stängda golfbanor, tillbommade kiosker och nedsläckta restauranger. Det var en annorlunda, men absolut inte negativ, upplevelse.
Vi har våra årstider, livet har sin gång.... that´s it. Någon vårkänsla infann sig aldrig... men det blev många fina vintervyer längs vägen. Skåne är fint!

En kul helg var det iallafall! Tack för den Karin och Hampus!

Vintervackert

Trots den för mig sena timmen - ok, klockan har bara passerat 22 .... - men det är  ändå lite sent för gammal tant... så vill jag bevara några vackra bilder till mig och till världen.

Bra för vinter-inte-gillaren i mig att se att det kan finnas otroligt fina vinterdagar.

Idag var det inte svårt att ge sig ut på torsdagslunchrastvaktande.
Med tanke på att våra mellanstadiebarn inte behöver vaktas speciellt mycket, så tog jag skolan kamera och tittade på den förtrollande vita världen både genom och utanför lins.

Världen var obeskrivligt vacker. det kändes som om man befann sig i ett paradisiskt sagoland. Om man ställde sig i vägen för solen, ja, då värmde den.... En sådan härlig dag.

Här kommer några bilder som jag skickade mig själv innan jag gick hem idag.

 Fotboll är rastaktiviteten som gäller för tillfället.

Mycket trevligare än snöboll, tycker jag.... eller kanske man kan kalla fotboll på snö för snöboll. Sån tur att det är ok att vara på fotbollsplanen med snöbollar.

Alla gillar inte bollar, men då erbjuder den fina vinterdagen andra sysselsättningar.
Underbart med kreativa elever.

Med så fina elever som vi har på vår skola, så kan man som lärare bara njuta av vackerhet och av trevlighet.

Fina Finnekumla

Utsikt från barndomshemmet

 Upptäcker hur vacker min barndomsby är när jag besöker den.
När man var barn och ung, så var det vackra landskapet en självklarhet. Man tänkte aldrig på hur fint man bodde, snarare tänkte man på hur långt borta från samhället man fanns. För att inte tala om avståndet till stan... som var dryga en och en halv mil.
Frågan är om det finns någon central punkt i Rångedala, eller ens någonsin funnits....Skola, sporthall, idrottsplats och kyrka finns det.... ca tre och en halv km från Backgården. Det är ett utspritt samhälle, och Finnekumla by är absolut dess pärla, radbyn som ligger i flera etage ovanför Marsjön... Viskans upprinningssjöar...
När jag gick i skolan, så fick jag faktiskt cykla de tre och en halv kilometrarna till skolan under den ljusare delen av året. Jag hade vinterskjuts, kommer inte ihåg när den började... men den avsåg iallafall vintertiden.
Även då fick jag ta en promenad på ca 700 meter nerför och uppför backarna från Backgårdens mest avlägsna hus.
Det fanns väl inte så mycket bilar på sextiotalet, inte som nu iallafall. Cykelhjälm var inte det minsta påtänkt. Vet att jag gjorde en ordentlig vurpa i en nedförsbacke, då badklädskassen fastnade i framhjulet. Men det gick bra, trots ordentliga sår och blåmärken. Och inte mådde jag dåligt av att sätta mig på cykeln vid åttatiden på morgonen heller.....

Sista huset i Nordgården, sista huset i den sjuåtta gårdar långa radbyn i Finnekumla

 Besökte min barndomsby i går. Broder Roger och hans familj bor numera i det ombyggda barndomshemmet. Det är en glädje att ha det kvar och att kunna besöka sin barndoms stenar, när man vill och har tillfälle.
Medan C-E, Roger och Johan såg Dyrestammarnas favoritlag Chelsea besegra C-Es favoritlag Arsenal i kanal Viasat, så togjag,  Anki och hennes bror Peter en promenad "Runt". Ja, den heter så promenaden. Så sa både mamma och mormor när jag var lite: -Ska vi gå runt?
En runda på ca tre kilometer är det, ganska kuperad väg.
Nyttig motion alltså. Igår bet det i kinderna.

 Min favoritsutsikt, lika fint varje årstid

Om man går vår gamla körväg mot de våra mader först, så blir det den här vackra utsikten som man kan njuta av på vägen hem, ca 200 meter från Rogers och Ankis bostad. Visst är Finnekumla fint, ingen kan säga nå´t annat. Känner lite avund mot min bror som bor så enormt fint..... men kanske njuter jag mer av det fina de gånger jag kommer på besök, än vad han gör som alltid bor där.

Förresten, får lägga ut en geocache ungefär där jag tagit bilden.... det är ju verkligen nå´t att visa.

Blev bjuden på fantastiskt god lunch igår, nyrökt makrill som Peter dragit upp i Skagerack i höstas.  Har aldrig smakat mat direkt från alspånsröken tidigare. Det gör jag gärna om, makrillen var supergod.