Skolavslutning

Skolavslutning 40 + som lärare. Samt 12 som elev. På lärarhögskolan fanns det bara en slutavslutning, en examensdag.  Bara att konstatera; Oj, så många skolavslutningar jag varit på!

De allra flesta i kyrkan. På högstadiet, på gymnasiet samt i mina första tjänster, så var det avslutning i en aula. En gång har jag varit med om skolgårdsavslutning. Det var ingen höjdare.
Det där med kyrkan som samlingsplats eller ej, den debatten har inte varit så högljudd i år.
Kanske man insett att det där med kyrkosamling inte är så farligt, det är inget som insjuknat av det ännu. Det handlar om att hitta en ändamålsenlig lokal, en lokal som rymmer många människor. För nog ska föräldrar och även far/morföräldrar få vara med på en skolavslutning. För minnenas skull om inte annat.
Prästens närvaro är heller inte farlig. Inte ens smittsam. "Vår" präst fick säga några ord. Han framhävde var och ens unika värde. Jag log lite inombords och tänkte att nog har jag  ett mindre värde än många andra. Så känner jag... Vet att jag inte är ensam om den känslan.... Vad skulle jag ta upp detta för, i detta annars positiva inlägg. Jo, för balansens skull...kanske...


Eleverna sjöng om sitt värde.
Det är så viktigt att vi bygger upp våra barns självkänsla. De är de bästa, de är framtiden.

I skolan blev det både smörgåstårta och tårta. Kände att jag måste fixa en jordgubbstårta, det hör en skolavslutning till. Smörgåstårta... nja, inget som jag ropar hurra till.

När all personal tagit en bit av tårtan, kom ett pappersflygplan infarande i matsalen. "Spara lite av tåttan til ås". Det var några fritidsbarn som meddelade sitt intresse att bli vid eventuell överbliven tårta. Så fick det bli! Underbara ungar! Tur att jag har mina barnbarn när skollivet så sakteliga trappas ner... Ungar är absolut bäst! Synd bara att så många av dem förvandlas till betydligt sämre vuxna!

Aktivitetsklockan måste ju ha sitt, nu när den vrickade foten börjat återhämta sig ordentligt. Det blev en stavpromenadtur till linneastället.  Det fanns inte många  blommor i år, men jag hittade ett ställe med ganska många väldoftande små klockor som flockades kring en gammal stubbe,.
Att få se linneablomman, det är lycka för mig.

I morgon ska vi ut på något "ovanligt". En geocachingrunda. Äntligen. Har loggat tre cacher detta år. Lite handlar det om ointresse, mycket handlar det om en lång vinter, en stukad fot och en supervarm försommar. Bojips cacher ska få besök. Skogsrundan, någonstans i skaraborgs hjärtetrakt. Ska bli riktigt kul!

Barnen har haft sin skolavslutning. Vi lärare får vänta ännu några dagar.

Altanhäng

Söndageftermiddag.
Altanhäng.
Förlängningssladd till datorn.
Fyra år gammal dator laddar ur snabbt.
Ska man kosta på den gamla lärarinnan någon ny?
Har lämnat in tjänstledighetsansökan. På 17,5 %.
Måste ju börja trappa ner.
Blir säkert jättebra. Räknar med att hänga med Konrad på tisdagar.

Funderar.
Är det sista sommarsöndagen?
Vädret ska slå om.
Förhoppningsvis ska det efterlängtade och välbehövliga regnet komma.
Med fem-sex veckors högtryck i minnet, undrar man om lågtrycken kommer att regera vädret lika länge.
Väderspåmän hotar med en temperatur runt 15 grader inom en vecka.
Då blir det knappast altanhäng....

Måste ändå säga att jag njutit ordentligt av sol och värme.
Den svenska sommaren är en schysst tid. Det finns god tid att njuta av sommar, även för den som jobbar.
Långa härliga kvällar. Timslång skymningstid. De långa kvällarnas tid har ännu inte nått sin höjdpunkt.

Två dagar vid vatten, en dag med favoritkillen... det ger energi.
Så mycket av den varan att fönstren i nedervåningen blev putsade. Gardiner blev bytta i alla rum.
Tvättade och soltorkade.
Nyputsade fönster ger ett härligt ljus.
Gardinbyte ger "nya" rum.

 Upptäckte gardiner som jag helt glömt bort.
Jättefina.
Konstaterade att jag varit en "duktig" tjej, en gång. En som fixat och sytt, trots att jag hade tvåa i slöjdbetyg.

Betyg säger inte så mycket.
Har satt betyg ett antal år nu. Även om jag inte har en egen sexa, så har jag ofta no i sexan. Och då måste man sätta betyg.
Jag hoppas och tror att det blivit någorlunda rättvisande betyg. Hellre en bokstav för långt framåt i alfabetet, än för långt bak.
Om det inte är alldeles uppenbart att man inte alls hänger med och förstår....

Sista skolveckan står för dörren.
Planeringarnas tid är förbi.
Nu kör vi på att göra klart engelskaboken och att repetera andra ämnen via Quizlet och Kahoot.
Gratis, interaktiva webbsidor.
Toppen!

Vinden börjar ta fart över Stockremmas ganska så prydliga trädgård och in över den stora altanen.
Solen har fått ett täcke av dis över sig.
Det mäktiga högtrycket har fått konkurrens.

Hoppas att det kommer nya högtryck om några veckor. Hoppas att vindarna som drar in för med sig regn. Mycket regn!

Elcykel är bra.
Även om jag tycker att bidrag för slikt transportmedel är en onödig statlig utgift. 
Att driva ett kungahus är ännu mer onödigt.....

En elcykel kan man själv styra sin träning på. Mycket eller lite extra motor. Någon moped är inte elcykeln. Man måste trampa sig fram.

Bilderna speglar delar av söndagseftermiddagens cykeltur.

Återstoden av dagen blir det mest altanhäng. Gäller att ta tillvara de sista varma timmarna.

Vatten

...Han tar mig till vatten där jag finner ro.....
Rätt som det var dök en psaltarpsalm upp i huvudet på mig.
Vid ett ganska välvalt tillfälle i och för sig.
Arbetsveckan var avslutad, lunchen överstökad och jag var i färd med att byta om till badkläder inför en liten eftermiddagstripp till Gussjön.
Nä, den heter inte Gudsjön. Jag trodde det i många år. Det hade varit ett vackert namn, och absolut passande med tanke på Psaltarpsalmen.

Nog är det så, att det är vid vatten som jag finner den största ron. Kanske bara där, förresten. Jag har slutat att ta med mig böcker att läsa då jag tar mig till vatten, för på en strand där kan jag verkligen bara vara, utan att jag måste göra någonting.
Så visst stämmer den gamla bibelstrofen.

.... till vatten där jag finner ro....

Sol, vind och vatten är det bästa som jag vet.... visst är det så. Det är till denna plats som jag längtar i mörka vintertiden.... och så lite till Kattegatt också.  Även om jag känner mig bekymrad över den långvariga torkan, så njuter jag av sol,vind och vatten... definitivt.

Trollsländorna vill också vara vattennära. Inte konstigt, eftersom den tillbringar ett par år i vatten som glupsk larv.
Som vacker slända är dess dagar räknade.
Och någon ro tycktes inte de brett bevingade insekterna finna vid vattnet. De jagade fram och tillbaka, sannolikt sökandes efter en partner att göra nya rovdjurslarver med. Livets mening? Att reproducera sig.....

Ärlan sökte också ro vid vattnet. Inte så mycket ro som jag, men betydligt mer än vad en trollslända gjorde. Bra val av boplats för en småfågel, att bo nära det livgivande vattnet.
Tänk så många fågelungar som blivit stekta under varma tegelpannor och takplåtar, denna  supervarma försommar. Nu har de flesta småfåglar två eller tre häckningar per sommar. hoppas att de följande inte blir lika svåra. Insekter tycks det vara ganska gott om i år, betydligt mer än förra året. Då kändes det oroväckande lite.  Mat till fåglar, pollinering av växter. Insekter är så viktiga i naturens näringskedjor och kretslopp.

Solen glimmar blank och trind, vattnet likt en spegel. Nog glimmade solen, med bara några små lätta moln på min himmel. För en vecka sedan, då jag senast besökte min favoritsjö, så var vattnet helt blankt och stilla.  Det var en mäktig syn. Skulle gissa att det blivit så mot kvällen även idag då vindarna slutat leka.

Under ytan dyker jag aldrig helt numera. Mycket för att jag alltid har glasögonen på när jag simmar.  I Joniska havet finns ett par av mina glasögon, någonstans under ytan. Bland allt annat skräp. För många år sedan, då vi var på Korfu, blev jag helt ofrivilligt slängd under ytan, av en illasinnad våg. Följden blev att jag var utan glasögon resten av veckan. Som tur var hade jag även linser och solglasögon med i packningen.,,,,

Numera håller jag alltid huvudet över ytan. Idag blev det mycket badat och simmat. Gussjön, som genomströmmas av Nissan, är en underbar simsjö.

Igår blev det bad på arbetstid. Kanske inte så ro-fyllt...men ro-ligt.
Vid kallbadhuset i Varberg, var det också lättsimmat.

För tredje året i rad tog vi med oss alla skolans elever på en resa. Genom pengar från samhällsförening och brukarråd, så har vi kunnat kosta på oss  riktigt gammaldags skolresor.
Detta år var det guidade turer på Varbergs fästning, besök hos Bockstensmannen, bad i Kattegatt och lek i Spökparken som stod på schemat. Uppskattat... iallafall enligt alla de fyror och femmor som jag pratat med i dag.

Ta mig till havet och gör mig till kung... ja, det ska vi göra i morgon igen. För fjärde helgen i rad. Har aldrig hänt att vi varit i Halmstadsstugan fyra helger i rad, under de fyrtioett år som den funnits i familjens ägo.
Vår egen lille kung kommer dit i morgon också, vilket gör kust och havstillvaron extra rolig.

Det är tur att mormor bor så pass långt ifrån sina barnbarn. För de är ju faktiskt de viktigaste av alla personer. Små kungar, som lindar sin gamla mormor runt lillfingret. Men det är så det ska vara, tror jag. Mamma och pappa får uppfostra... morföräldrar får stå för lite uppfostransdestruktion.

..många gånger såg han tillbaka på sina fotspår i sanden....
Nog är de tydligare än vi någonsin kan tro, många av de fotspår vi gjort.
Avtrycken i sanden är tydliga, de spolas snart bort... men det finns många avtryck som består.... alla är inte positiva.

En god vecka, en god dag, har det varit.
Hoppas att det blev en god natt för den lille som glömt sin tröstesak. Han/hon hade nog ersättare där hemma.

Ta oss till vatten där vi finner ro... Den önskningen går inte bara till mina nära och kära, utan till alla  strand och vattenälskande människor. Vatten är livet. Hoppas att det också snart kommer en ordentlig skvätt från regntunga skyar.

Nationaldag

Någon nationalist är jag inte. Men jag fick en ledig jag ändå.
Det som rä lite tokigt är ju att jag inte heller är någon internationalist, jag tycker till exempel att vi har alldeles för mycket oanvänt invandrat folk i vårt land.
Samtidigt som jag tycker att det är lite kul med folk från andra kulturer, bara de lär sig svenska och inte ställer en massa krav.

Som att de ska ha eget böneutrop.
Eller att deras barn ska fasta och samtidigt gå i skolan.
Eller att man inte bemödar sig att vare sig lära sig svenska eller att försöka hitta en försörjning.

Tänkte på det, då jag hade en av mina klasser igår. Enbart 20 % av barnen var helsvenska ( tror jag), om man ser två generationer tillbaka.
Det är intressant, tycker jag. I lilla Grimsås.
Men jag gillar inte den segregering som finns mellan svenskar och invandrare... och som beror på både oss och "dem"....

Vi är olika.
Som tur är så får man tycka vad man vill i vårt land.
Eller får man... egentligen?
Jag tycker nog fel ibland.

I september är det val i landet som firar sin egen dag idag.
Det blir svårare och svårare att rösta, tycker jag.
Alla partier, och då menar jag alla, har åsikter som jag sympatiserar med.

Så nu gäller det att bestämma sig för vilka frågor som är de viktigaste.

Ekonomisk jämlikhet.
Bra vård för alla..
Ansvarstagande för skattemedel. ( gäller stat, kommun, landsting... förstås)
Inga privata vinster där skattemedel är inblandade.
Färre idiotiska regelverk från EU.
Begränsad invandring.

Vilket politiskt parti finns för mig?????

I den  kruttorra perennrabatten blommar sex olika sorters nävor.
Denna är vackrast. Det tycker humlorna också. Jag vet inte var plantan kommer ifrån. Kanske är det en invandrare. Sådana invandrare ska vi inte ha begränsning utav....

Nationaldagen bjöd på Prästvägsvandring i regi av Vegby/Säms hembygdsförening.
Ett passande evenemang en dag som denna.

Helena parkerade sig på vägen, i väntan på sin morbror och sin make.

Gunilla och C-E laddade upp för vandringen. 
Ca 2,5 km lång... svagt lutande uppför hela tiden.

Kyrkoruiner är favoritplatser för mig.
Har besökt många under den tid som jag/vi var flitiga geocachare. ( Just nu ligger det intresset i träda. Hoppas att det blir uppodlat igen)
Tycker att kyrkoruiner är fridfulla platser.

Vandringen utgick från kyrkoruinen i Södra Säm. 
Målet var Gällstad kyrka... eller egentligen Gårdö, nästgårds till kyrkan i Gällstad.
Södra Säms kyrka ersattes av Gällstads kyrka, i mitten av 1800-talet.

Kvinnan, som kallade sig Fredrike, och som sa sig vara gift med skomakaren som bodde längs Prästavägen ,guidade oss längs sträckan, som förband de båda orterna, Södra Säm och Gällstad.

En annan kvinna, intog flera olika roller under vandringen.
Här gestaltar hon en kvinna som satt fängslad i jordkällaren, nära kyrkan.
En "fallen" kvinna, som var glad i brännvin.
Ingen av oss vandrare hade med oss något starkare än kaffe, så här på onsdagseftermiddagen.

Femtiotalet personer deltog i promenaden. En promenad i riktigt skönt försommarväder.

Nävor, i form av skogsnäva ... eller midsommarblomster ... fanns längs vägen.

Och ser man på,  där kom ju traktens lärarinna.
Hon hade ett fasligt bestyr att ta hand om barnen i flera olika skolor.
Förmiddagen hade hon tillbringat med elever i Månstad, påstod hon.

Vi passerade många ställen, där husen för länge sedan var borta.
Men det fanns också  några vackra gamla hus kvar. Drömhus, enligt mig.
Här bodde skomakaren och hans fru, alltså vår guide Fredrike.

Vi passerade ett antal "len".
De hade hållits sig i relativt bra skick, och var sannolikt använda under nittonhundratalets andra hälft.

Vid fikapausen passade jag på att ta en närbild av våra duktiga guider.
Bakom dem syns C-Es morbror, Bengt-Göran.

Arne omnämndes flera gånger under vandringen. Det är en åttioårig Gällstadsbo, som ägnat mycket tid till att sätta ut skyltar och informationstavlor längs Prästavägen . Vid fikastället hade han rest denna stenstod. Enligt guiderna så var det en installation som protesterade mot att de som bestämde i kyrkopolitiken i trakten, var emot kvinnlig präster.
En bra protest.

Gamla maskiner/redskap fanns längs vägen. "Jätten" användes då man skulle rensa bort sten och då stenar behövde klyvas för att kunna forslas bort.

Alla gamla boställen var tydligt utmärkta. Av Arne.

I brunnen fanns fortfarande lite vatten kvar.
Ingen var dock så törstig så att den ville testa vattenkvaliteten.

Drängastenen vägde 120 kg.  För att bli en duglig dräng, så skulle man orka lyfta den.. eller iallafall rubba den. Undrar om det stämde. 120 kg är JÄTTETUNGT!

Ytterligare ett led.  Alla gamla grindar var  utmärkta med namn.

Karamellkokerskan hette Blad.
Folk var som tokiga för att få smaka på hennes sötsaker.

Ännu ett "drömhus". Ett hus  som var i riktigt bra skick, mindre än en kilometer från centrala Gällstad.

Här hade bleckplåtslagaren bott.
Bleckplåtslageri fanns långt in på nittonhundratalet.
Ett av de "nyare" yrkena längs vägen.

Stenmurarna hälsade oss välkomna till Gällstad och Gårdö.
Prästavägen slutade ett par hundra meter från kyrkan.
Vi tackade för en trevlig vandring, med duktiga guider.

Från Gårdö kom C-Es och Helenas mamma. Min svärmor, alltså. Hon var näst äldst av sex syskon.
Idag finns bara två i livet. Yngsta brodern Bengt-Göran och hans fru var med på dagens vandring.
Vi passade på att ta en titt i Gårdös trädgård och prata med den nuvarande ägaren.
Huset var sig likt sedan den tid då C-Es mormor Svea huserade här.

Pioner prunkade i Gårdös trädgårdar.

Skulle vilja ha lite fler pionsorter, jag också. Och runda, stenlagda rabatter, som i Gårdö trädgårdar.

Vid Gällstads kyrka, vid Sveas och hennes makes grav, avslutade vi vår vandring.
C-Es mormor hade varit änka sedan 1954, sedan Bengt-Göran var 7 år gammal. Hon blev 87 år, och var i det längsta en riktig krutgumma, en bestämd kvinna som jag hade stor respekt för.

Någon flagga har jag inte firat denna dag. Men jag tycker att jag/vi firat dagen på ett alldeles utmärkt sätt ändå.