Januariljus

 För en vecka sedan satt jag här framför datorn och lovade en sak, och det var att lördagarna skulle bli ljusare och ljusare. Det var ju det enda jag med säkerhet kunde veta skulle ske. Inte kunde jag förställa mig att Ingrid skulle vara borta en vecka senare, att t.o.m hennes lägenhet skulle vara undanstädad.
Livet går fort ibland.....
Tack för alla positiva kommentarer som jag fått på sociala medier och in real life, om mitt förra blogginlägg, det om min svärmor. Visst blir man glad åt positiva kommentarer.
För ett antal år sedan gick vi i skolan en kurs på konferenstid, där ledaren flera gånger framförde att för varje negativ sak som man säger till sin medmänniska, så behöver man säga fem positiva saker för att få balans.
Ligger sannolikt något i detta.
Frågar mig själv varför det ska vara så svårt att säga något  positivt ( ärligt menat, förstås) till en medmänniska, när man själv vet hur gott det gör i själen.

Det var kallväder idag, så jag bestämde mig för att vänta med dagens promenad tills efter lunch. Nu äter vi alltid sent på helgerna, så jag kom inte i termobyxor och tjockkängor förrän närmare halv tre.
Med erfarenhet från gårdagens seneftermiddagspromenad, så visste jag att det fortfarande var två timmars ljus kvar... fast så lång promenad tänkte jag förstå inte ta.

 Hade ingen direkt plan med promenaden, men insåg då jag kom till "Krokakorset" att det var mer sol om jag tog vägen mot Kroken-gårdarna. Mötte Helena och två av hundarna. Hon berättade att hon gått hela långa järnvägsrundan, och då tänkte jag att jag nog skulle vilja gå en långpromenad i de trakterna också.

Bestämde att Helena skulle hämta upp mig och C-E i arla morgonstund i morgon. ( Halv nio är arla morgonstund för mig när de är helg)
För C-Es skull ska jag åka med på något som jag verkligen ogillar. Tacksägelse i kyrkan. Tycker att det är riktigt otrevligt och otidsenligt att förväntas sitta i kyrkbänken och vara tacksam för en anhörig som gått ur tiden. Tänker framförallt på alla sorgliga dödsfall, hur kan man förvänta sig att någon som mår så dåligt ska sitta och bli uttittade i sin sorg?
Kom att tänka på min egen mors bortgång. Hon var också på demensboende under sin sista tid, men bara under tio månader. På den tiden rökte jag, och jag rökte mycket när livet var jobbigt.
Mamma låg i döende i sin säng, jag och min bror stod ute i den ljusa majkvällen ( anno 2001) och rökte. Jag framförde min ångest över att gå till tacksägelse och bli uttittad i Rångedala kyrka,  så Roger lovade ta på sig detta.
Eftersom det var i tiden för Karins student fick vi till en snabb begravning. Två dagar efter begravningen, nio dagar efter Lillys bortgång, var det tacksägelse. Då hade både min bror och hans fru blivit sjuka, så att de inte kunde gå på någon tacksägelse heller.
Jag tror och hoppas att Lilly har det lika bra i sin himmel, trots detta.
Sen kan man se det ur kyrkans perspektiv, de vill ju avsluta det jordiska medlemsskapet i kyrkan med just detta tack.

 Hade lite dåligt samvete då jag passerade Karlas hus. Visst borde jag gått in och frågat om hon ville gå med på en promenad. Men jag hade bra flyt i stegen.... nej, jag har inget att skylla på.......

Jag har en stor brist ( en bland flera): Jag lovar så mycket som jag inte håller. Lovar att komma och hälsa på, lovar att fråga om någon vill åka med på något, lovar att bjuda .... och så får jag inte till det.
Inte av elakhet.... för  egentligen vill jag det jag lovar .....tror att mer att det känns lite besvärligt.... det blir något som kan vänta till en annan gång..... Förhoppningsvis kommer den gången så småningom....

 Den lagom myckna, för skogsvägspromenad, januarisnön lyste vackert i den låga, men intensiva  januarisolen.
Nästan så man väntade sig att se en lite vätte titta fram mellan granarna. Såg ingen, kanske berodde det på fel fokusering. Kollade på programmet om hjärnan i Vetenskapens värld i veckan. Oj, vad man missar mycket av det som händer omkring en. Finns fortfarande på SvT play ... och ytterligare två program kommer i serien.

 Alltid lite obehagligt att passera över järnvägsspåret. Trots att det är god sikt.  Hade svårt att välja vilken väg jag skulle ta. Gick först åt höger, vände sedan åt vänster då den vägen går högre och sannolikt skulle ge mer sol, vände en gång till då jag kom ihåg hur sönderkörd skogsvägen blivit av avverkningsmaskiner. Besvärligt att gå på ojämn frusen väg. Det blev vägen genom den "egna" skogen.

 Passerade platsen där jag fann min allra första geocache. Den hänger fortfarande kvar, det syns tydligt.
Det är faktiskt bara ett och ett halvt år sedan jag letade upp de närmaste gömmorna. Känns som om det skulle vara betydligt längre sedan.
Tänkte på alla nya bekantskaper jag fått genom den roliga hobbyn och på det stora nätverk som finns. För att inte tala om platser som jag aldrig skulle besökt om jag inte leta burkar.

 Gick förbi farfars stolthet, stugan i Hästbacken, En jaktstuga som han byggde ut för större kalas. Här har man haft dans och här har vi haft roliga bytillställningar.
En mig närstående person tycker att vi skulle ha ett geocaching-event just här.....
För  egen del tycker jag att det finns bättre platser.... men  om intresse finns från lokala geocachare att göra något tillsammans, så är jag öppen för detta....

Den låga, starka solstrålarna sipprade in genom farfars sista gallring. Han var en riktig skogskarl han.
Skogarna runt om har bytt ägare, och man har avverkat lite överallt.
Funderade på kommande generationer, de som ska ta över de stora skogsområdena här på sydsvenska höglandet. Har de kunskap nog till detta? Hittar de kunskapen och förmågorna de behöver ha,  genom att gå kurser/utbildningar?

 Fast visst finns det utbildat folk, både vad det gäller teori och praktik, som har skogsvård som yrke.
Känns bara att det just nu har blivit mer skador än vård i skogarna runt omkring. Men det är inte mitt problem.... och avverkning ingår också i skogsvården.
Anders ( bilden) sköter sin skog med egen grundkunskap och erfarenhet.

Det var en fin promenad, som blev vackrare och vackrare. När solen stod i den vinkeln mot jorden att det röda ljuset tog överhanden, då blev det fina färgkombinationer på himlen.
På måndag ska vi börja arbetsområdet om ljuset i no/fysik. Jag tycker att no är superkul, och tänker på att när vi femtio-sextiotalisterg ick i skolan, så innehöll inte läroplanerna i åk 1- 6 något specifikt om ämnena kemi och fysik. Sådant började man med i sjuan.
Överhuvudtaget fanns det ju inget laborativt arbetssätt före högstadiet. Så där har skolutvecklingen gått framåt!

Hade slutredovisning på arbetsområde luft i går. Roligt att gå igenom det som eleverna skrivit/ritat och med ord bedöma detta. Men att sedan bokstavsbedöma i bedömningsverktyget, det är pest.
Jobbade med skolarbete fram till  klocka 20 igår ( paus en timme för promenad) och under två timmar idag. Bara för att bedöma! Det blir alldeles för mycket tid man lägger på detta, tycker jag.... plus att jag ändå inte känner mig nöjd med det jag skriver/bedömer i bedömningsverktyget.
Önskar mig återigen 40-timmarsvecka.... och färre bedömandekrav.

 Denna vecka har jag jobbat betydligt mer än 40 timmar och betydligt mer än de 45 som vi förväntas jobba, vi lärare. Blir lite ledsen då man från ledningshåll indikerar ( ja, detta är t.o.m genomfört i ett fall) att man tycker att vi ska ta tjänstledigt då vi måste vara lediga på den tid som är arbetsplatsförlagd, men som är vår egen planeringstid. Planera och efterarbeta, det måste vi ju göra vid annat tillfälle.
Vi måste ges tillit att jobba under eget ansvar.

 -Varför har du  så sällan några bilder på dej på din blogg, frågade en av mina elever i veckan.
Här kommer en bild på frosthårig, frostmustaschug, frostpälskragad tant.
Hon var nöjd och glad efter en promenad på dryga åtta kilometer. Nästan två timmar var hon ute i det härliga januariljuset. Vid hemskomsten stod termometern på  - 15 grader.