torsdag 17 januari 2013

Tänker tillbaka

En bild från febr 2005

I går natt gick min svärmor ur tiden.
Det var varken chockartat eller sorgligt, men det blev ändå en aning omtumlande.
I fem år har vi väntat på att Ingrid skulle lämna det jordiska. Så länge har hon varit långt inne sin demens, och i stort sett okontaktbar, iallafall verbalt.
Naturligtvis vet vi inte vad hon känt där inne i sin instängda kropp, hon kanske har varit med mer än vad vi förstått.
För åtta och ett halvt år sedan lämnade hon sitt gula "undantagshus" i Moghult och flyttade till gruppboendet på Hjälmå i Dalstorp. Hon var så pass dålig så att hon inte längre klarade det vardagliga där hemma.

Ja, farmor har levt med sin demens i 13-15 år.... det måste nästan vara rekord.

I  lördags hörde man av sig från äldreboendet och berättade att Ingrids tillstånd under veckan hade förändrats till det sämre. Drygt tre dygn senare somnade hon in, så det gick väldigt snabbt på slutet, och det är vi tacksamma för. Hon slapp lida länge. Hennes stora lidande och sorg, det var för sex- tio år sedan, då något hände med hennes hjärna och dess förbindelser, något som kändes konstigt och skrämmande för henne, något som gjorde henne ledsen och upprörd. Det var jobbigt - mest för henne, men också för alla hennes närmaste,

Under den första tiden på gruppboendet var Ingrid synnerligen aktiv, ja, nästan överaktiv. På den tiden åkte jag med en eller flera klasser till den utmärkta hemkunskapsslokalen i Dalstorpsskolan ( den som man sedan rev ) för att ( trots obehörighet, men med god kunskap) ha hemkunskap med en eller flera klasser. Jag slutade min skoldag efter dessa lektioner, och passade då på att gå till gruppboendet och ta ut Ingrid på en promenad.
Så fort jag kom in genom dörren så reste hon sig och utbrast: - Ska vi gå ut och gå?  Det var en av hennes bästa stunder på veckan och jag tyckte också det var roligt. C-E och jag tog med henne på långa samhällspromenader även på helgerna. Efter några år skedde en hastig försämring. Hon orkade inte gå längre. Då blev det  frisk luft i rullstol. Under de senaste fyra-fem åren, så har det blivit längre mellan besöken för min del. Men när C-E och jag hälsat på Svea, som bor på "stora" Hjälmå, så har C-E hämtat Ingrid i den stora bekväma rullstolen, och hon har suttit med oss, utan att på något sätt kunna kommunicera.

Ringar var Ingrid bra på att baka. Här har jag hämtat hem henne från Hjälmå i februari 2005. Motoriken var fortfarande helt ok.

I närmare fem år har Ingrid varit borta för mig, och jag har sällan funderat på henne. Hon har funnits på Hjälmå och fått en bra omvårdnad. Jag har inte kunnat göra något för henne.
Strax efter midnatt, natten till igår, då Helena ( dottern) ringde och talade om att Ingrids sista livslåga slocknat, så började tankarna gå. Jag kom att tänka på första gången som jag träffade henne.
Det var i maj 1974. Hon satt i hammocken på baksidan av huset och väntade på att få träffa den tjugoåriga tjej, som hennes äldste son träffat ett tag. Jag hade röd kjol och en vit trikåtröja med röda blommor på och var lite nervös.
Nu gick mötet mellan mej och min blivande svärmor alldeles utmärkt, och vi har aldrig haft några konflikter. Jag tror att vi tyckt ganska bra om varann.
För våra döttrar, Johanna och Karin,  så var farmor den BÄSTA och det var inte utan att hon ofta stod högre i kurs, än vad både jag och C-E gjorde.
Det var ganska fantastiskt att ha farmor och farfar på en kilometers avstånd. De tog ofta hand om Karin och Johanna, när de var lite halvkrassliga och behövde stanna hemma från skolan.
Att få barnvakt på kvällstid, det var däremot inte alltid så lätt, farmor och farfar var ute och svängde sina lurviga flera gånger i veckan. De gjorde också många resor, ja, de tog tillvara på sitt medelåldersliv på ett bra sätt.

Ingrid hade aldrig något eget arbete eller egen inkomst. Hon var hemmafru på gården som hennes man brukade tillsammans med Sveas man. Naturligtvis hade Ingrid en del sysslor att utföra på gården, men hon hade också tid att sy, sticka, väva och baka gott bröd och goda kakor.
Under många år bad jag Ingrid att sy mina gardiner ( numera är det det enda jag syr) och hon sydde också kläder till Karin och Johanna. Våra respektive hus bär dagligdags många minnen av Ingrid, då det är hennes löpare som ligger på borden,  hennes mattor som ligger på golven, hennes flamskvävda tavlor som finns på väggarna och hennes vävda/virkade plädar som finns på soffor sängar.
Ja, hon var duktig och flitig min svärmor!


Jag gillade Ingrid för att hon var rak och sa vad hon tyckte. En del kunde säkert bli lite rädda för hennes rättframhet. Den hade hon i sin tur fått med sig från sin egen mamma, Svea på Gårdö. Det var en kvinna med skinn på näsan, med stor pondus men med ett stort hjärta. Ingrid var likadan. Så visst fanns det många som inte var så förtjusta i henne... eller kanske mer rädda för henne....

Tänkte på det i går natt.... det sägs att man ofta väljer partner  som har likheter med ens föräldrar. C-E har definitivt valt en som har liknande sätt som hans mor och mormor :)

Det har varit roligt att bläddra i album och minnas Ingrid. Fler minnen kommer att komma när vi återvänder till Halmstad i sommar. Hon gillade verkligen den gamla stugan, som under flera decennier var ett sommartillhåll för hela Ingrids familj.


                                                        Klipp från BT sommaren 1999

Den åttonde februari kommer Ingrid att jordfästas bredvid Holger. När jag tänker på det, så ler jag lite. De var rätt ofta osams, farmor och farfar. Fast deras lite högröstade åsiktsutbyten var inte så illa menade. Så lite knäppt tänker jag... ska de böja munhuggas när de nu möts igen.

Jag gillade Ingrid, jag har saknat henne länge. För mer än tio år sedan, så lämnade hon oss bit för bit. När hon lämnade sitt jordiska liv, då fanns det bara ett visset skal kvar.
När man tänker på och pratar om Ingrid i sin krafts dagar, då kan man prata och skratta länge.



6 kommentarer:

  1. Vad fint du har skrivit om din svärmor, det känns i hjärtat. Det är ju så det kan vara, en människa försvinner bit för bit. /Eva

    SvaraRadera
  2. Det märks att ni hade en fin relation en gång, du och din svärmor. Så fint du berättar. Det är väl 8 år sedan min svärmor dog. Svärfar har precis flyttat till ett annat boende och vi håller på att tömma deras hus. Hon var också duktig på att sy och väva. Det finns så mycket kvar av hennes produktion. Önskar bara att den yngre generation ska uppskatta allt arbete som är nedlagt. Ha nu en skön helg!

    SvaraRadera
  3. Kerstin Friberg17 januari 2013 20:43

    Mycket tänkvärt och fint skrivet. Min svärmor drabbades också av demens. Jag vet att jag hade mycket svårt att acceptera detta./Kerstin

    SvaraRadera
  4. Ja, det var fint skrivet om farmor. :)

    SvaraRadera
  5. Jag instämmer i att du har gjort en fin minnesruna över din relation till och om hur din svärmor var i sin krafts dagar.

    Jag saknar "gilla-knappen" här.

    SvaraRadera
  6. Du är fantastisk på att kunna uttrycka dig i ord som gör att man kan se Ingrid framför sig.
    När dotter Helena började skolan hade jag nöjet att få praktisera mina färska kunskaper till henne och 12 andra elever .
    Helena berättade om att hon bodde på en gård och att de hade bl.a hönor som värpte ägg. Jag blev en äggkund och träffade Ingrid vid flera tillfällen. Hon var alltid glad och hade nära till skratt.

    SvaraRadera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas