torsdag 24 april 2014

Pre påsk

... eller kanske heter det post påsk... men varför ska man krångla till `et.... jag menar ju att nu har tiden runnit iväg och påsk har passerat, vi är i tiden efter påsk.



Ju äldre man blir, ju mera märkligt känns det att man klarat sig igenom ännu en lång och mörk vinter. Så lång den mörka årstiden är....även om tiden går fort!
Det känns som en evighet sedan naturen gick i vintervila.
Nu börjar den så sakteliga vakna upp igen och vi är i en helt underbar tid, då vi har nästan hela den ljusa, gröna, ljumma, fruktbara tiden framför oss.

"Skolkade" från säsongens sista Spinn-mix-träning, idag.
Jag har jättesvårt att gå inomhus för att träna, när den härliga våren finns utomhus och det är i den jag vill vara.
Kom på att jag kunde ta en cykeltur istället för att trampa på en spinningcykel.


 Tog vägen ner till Nittorp.
Stannade till vid kyrkan och gick in på kyrkogården.
Jag/Vi är otroligt dåliga gravbesökare. För oss är det inte viktigt att gå till en grav för att minnas den som en gång fanns. Minnena finns inom oss.
Ville ändå kolla om Sveas namn hade blivit hugget in i stenen. Det hade det.
Hon har varit borta i dryga halvåret.
Den tiden känns ha gått både snabbt och långsamt.


Kollade farmor och farfars grav också.
Föreslog att deras tre barn skulle ha hand om plantering av blommor var sitt år, men fick inget gehör för det. Vilket betyder att vi inte alls lägger oss i gravskötseln.
Som jag tidigare skrivit. Jag vill inte ligga nedgrävd i en grav som någon ska behöva sköta. Jag vill att min aska ska grävas ner/spridas i en minneslund. Vad C-E vill, det har vi aldrig pratat om.
Konstigt att det finns saker som man tänker på då och då, men som inte kommer upp på den riktiga ytan.
För tungt? Läskigt? Opratbart?


Fortsatte en liten bit på väg 156.
Här, vid Nittorpssjön, fanns det ett tjänstemannaförslag om att man skulle bygga en skola för hela rektorsområdet. Ett lysande förslag, tycker nog de allra flesta av oss som jobbar i skolan. Stor kompetens på en plats. Helt nybyggda lokaler. En överkomlig bussresa för alla elever i åk F-&- utom för Nittorpsbarnen, som efter att ha fått åka till Ljungsarp i snart femtio år, nu äntligen skulle få en skola på hemmaplan. Nära till ishall, nära till badplats, nära till kommunal fotbollplan. Superbra!

Men sådant vågar inte  inskränkta politiker säga ja till. Den största orten ska ha den största skolan. Kontentan av det hela är att Dalstorpsskolan ska byggas om, till största delen rivas. Eleverna ska inrymmas i baracker under byggnadstiden. Elever ska bussas till vår skola för att få slöjd.
Tänk, vad enkelt det skulle ha varit med en helt ny skola som det "bara" var att flytta in i 2015! Det skulle det kunnat bli på denna plats, OM politikerna vågat klubba igenom förslaget. Dessutom hade det blivit billigare att bygga nytt än att bygga om.

 
Målet med cykelturen var att placera ut en ny cache vid Kappart. Den gamla hade försvunnit.
Kappart är en väldigt speciell plats, en sådan som jag som "visa-ställe-geocachare" tycker att det ska finnas en gömma på. Under stenen flödar vatten fram i en hastighet av minst tre liter per sekund. Vattnet är klart och friskt. Kraften i vattenflödet, gör att källan aldrig fryser, ej heller sinar. Förr i tiden var detta ett vattenhål för såväl folk som fä, som passerade förbi på vägen. Man använde också källan att tvätta kläder och mattor i, även under vintern.

Hängde ett petrör i en gles gran. Här är det inte meningen att folk ska leta ihjäl sig, här är det meningen att folk ska dricka brunn och uppleva platsen i sig.

Funderar en del på geocachingens konstigheter. För det finns en hel del sådana, enligt mig! Favoritpoäng är en sådan - vad ger man det för... är det för upplevelsen eller är det för en speciellt tillverkad burk? För mig är det i första hand det förstnämnda.
Nåja, nu gör folk som dom vill med det.
Många är det som numera har börjat geocacha, tror att det är en hel del som "prövar på".
Det där med förstahittargrejen - om man nu tycker att det är viktigt, och det vet ju alla hur urdumt jag tycker det är - det kan man ju inte "fuska" med. Men i övrigt.... finns det någon som sitter och läser logglistor ur burk och jämför med dem som är inskrivna på nätet? Läge för "fusk" om man känner att man vill komma upp i antal burkar alltså... Men jag tror nog inte att det är så  förkommande....

Jag har nog fem burkar som jag hittat, fast jag inte kommit åt att skriva på logglappen/boken. Kanske burken satt för högt, kanske locket inte gick att öppna, kanske den var fastfrusen.Här tycker en del att jag fuskat.
Regelmänniska säger: Namn på papper!
Jag har säkert mitt namn på ett par hundra loggremsor/böcker, där någon annan än jag fann burken, men där jag fanns med i sällskapet. Personligen tycker jag att det är mer "fusk" i det, än att jag själv funnit, men inte kunnat öppna....
Man tänker mycket på cykeltur... geocachingtankar kom alltså upp i  de väl syresatta hjärnvindlingarna för en stund....



Tog vägen från Kappart/Nittorps by, mot Gölingstorp.
Körde förbi ett par milstenar.
Denna, numera ganska öde trakt, var en gång en allfarväg.
Roligt att kulturmärkena är så väl bevarade.


 Mittemot tunnbrödsstugan i Gölingsstorp står detta minnesmärke . En runsten. Här hade jag en geogömma tidigare. Ett petrör låg i ett hålträd. De döda /halvdöda träden sågades ner för ett tag sedan och gömman försvann. Får ta en ny cykeltur och lägga ut en ny. Hittade en bra plats. Inte svår.... för det är ju platsen jag vill visa! ( Förresten, jag tror inte att jag KAN lägga ut svåra gömmor....beroende på att jag inte gillar att leta efter sådana för egen del!)



Cyklade upp på höjden, förbi marknadsplatsen. På lördag är det marknadsdags.
Hämtar följande info från byns hemsida:

I flera hundra år har det hållits marknader i Gölingstorp. Till en början såldes endast kreatur och varor av egen tillverkning, men på 1860-talet infördes nya lagar om näringsfrihet och 1862 hölls den första frimarknaden i Gölingstorp, dvs man fick nu saluföra allt mellan himmel och jord. Sedan dess har man arrangerat två marknader om året i Gölingstorp, en på våren och en på hösten. Endast två gånger har marknaden varit inställd; en gång på grund av mul- och klövsjuka och en gång på grund av snöstorm.

Förr åkte jag  till marknaden både vår och höst.
Numera blir det kanske vart femte år.
På lördag hoppas jag åka på "Expo" till Glasets hus istället. Företag och föreningar från hela kommunen visar upp sig under två dagar. Låter intressant, tycker jag. Dessutom kan man köpa lite delikatesser från bygdens matvaruföretag.


Det är gamla huset, från Gölingstorpsbyns storhetstid, det skulle kunna bli fint. De flesta väggar är fortfarande helt stabila.


 Vägen hemåt fick gå på en mycket välskött skogsväg, mellan Gölingstorp/Ljungsarp och Gumpebo.
Har bara cyklat hela vägen någon enstaka gång tidigare, och då från motsatt håll.
Det är bra att ta de största uppförsbackarna på asfalterad väg och få det lite mindre motigt på grusvägen.

Kom på att jag egentligen skulle vilja ha en mountainbike, för här fanns många små stickvägar som jag skulle vilja utforska. Ska kolla vad en sådan kostar, och provcykla terrängcykel. Låter som en helt ok grej för natur-gillar-tanten.

 
Två flyttblock precis bredvid varann på en i övrigt stenfri öppen mark. Lite spännande tankar.... om hur de hamnat där ( ja, med hjälp av isen förstås) ... och om närboende förr lade in någon vidskeplighet i de stora stenarna.


Såg en torpskylt. Här ville jag stanna och kolla lite mer. Märkligt namn, samma som Tranemos lilla grannsamhälle, det forna brukssamhälle Uddebo.
Undrar vad namnet egentligen betyder? Googlar, men finner ingen förklaring.


Någon kilometer från Gumpebobyn, finns denna relik.
På den gamla goda tiden ( nu infinner sig den bittra tanten här bakom datorn), då vi som bodde i de olika små byarna mellan Grimsås och Nittorp gjorde massor av roliga saker tillsammans, så träffades vi här ibland och alltid på nyårsafton. Det var i ett annat århundrade... och ibland var det gnistrande kallt.... och på den tiden tyckte jag att vintern kunde vara en riktigt fin årstid....


Saker förändras, idag växer det små granplantor på grillplatsen.
Det som fordom var storskog, är idag ett kalhygge....
Och förresten, vi träffas fortfarande varje nyårsafton  ( den enda tradition vi har kvar) fast vid en annan grillplats, som ligger lite mindre avsides.
Så den bittra tanten får ta och avbittra sig lite...



Har inget dåligt samvete för spinnig-skolket. Den verkliga cykelturen blev så mycket bättre.
Hemma blommade jordgubbarna..... ja, de få plantor som finns i växthuset, är det fråga om.

Även om  vi är post/pre påsk... så är vi fortfarande några veckor pro den blomning som helst inte ska utsättas för temperatur sub 0 grader.

4 kommentarer:

  1. Jag tror också att du borde satsa på en bra MB cykel. Perfekt ta sig fram i terrängen. Visst hinner man tänka mkt både när man cyklar eller går i naturen. Jag har märkt att jag ändrat mig på senare år om det där med gravsten. Nu tänker jag åt ditt håll. Det är inom en som de man saknar och älskade finns. Jag blev denna gång extra förtjust i din översta bild. Önskar dig en trevlig helg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Får nog ta mig till närbelägen cykelaffär och testa. Kollade lite på nätet. Låga styren kanske inte passar tanten så bra. Men testa kan man ju.

      Radera
  2. Jag har berättat för mina söner hur jag vill ha det. Jag vill ha mitt namn på en liten sten i en större stensamling. Ingen vet var just min aska finns.... Alltså ingen gravvård, men kan ändå gå till en plats om någon vill för att tänka litet extra på mig. Jag besöker väldigt sällan mina föräldrars gravar, men det är en bra känsla att veta att det finns en plats... Även om jag inte tänker extra på dem just där... Det är som du skriver, minnena bär vi ju med oss litet överallt... ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi behöver nog prata mer om det som alla måste möta. I Dalstorp finns en fin mimneslund där man får sitt namn på em sten. Så skulle jag också vilja ha det.

      Radera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas