Ett eventyrsevent

Hade ursprungligen tänkt att jag skulle åka till Fristad på geocachingevent idag. Johanna och Martin hade också tänkt följa med. Det lät ju kul med tipspromenad, sju-kamp, föreläsningar ... och så hade jag ju också bidragit till eventet med tio cacher i Finnekumla by, utplacerade förra söndagen.... vilket  beskrevs i senaste blogginlägget.
Men det fanns en baksida av det hela också... jag trivs inte i stora folksamlingar...  och så har jag ( förlåt, men så är det) lite svårt för förstahittar-hysterin. Så jag föreslog att Johanna och Martin skulle åka med en annan gång och gå den runda jag lagt ut och dessutom träffa "morbror" och Anki....
Varvid Johanna föreslog att jag skulle komma till Värnamo, så kunde vi leta upp lite gömmor där istället.
En alldeles utmärkt idé tyckte jag!

Norr om Värnamo, längs Lagan fanns det ett antal cacher som ingen av oss letat upp. 

Trots att Johanna och Martin bott i Värnamotrakten under ganska många år, så var det obekanta trakter även för dem.

Första gömman fanns vid ett väl tilltaget vindskydd alldeles vid floden. Här skulle det absolut gå att övernatta ... fast så kom jag att tänka på sommarens myggkvällar ... nej, kanske det ändå skulle  passa bäst som fikaställe under en solig dag....

Gick tillbaka till bilen och fortsatte med den,  ytterligare en halv kilometer norrut. Där var det stopp, där var det en bom över vägen. Parkerade vid ett övergivet hus, som sannolikt inte skulle stå övergivet hela sommaren, till ett hus som ingen brytt sig om på många år.

Det kändes tragiskt att hitta rester av ett hus, där det fortfarande fanns användbara saker, som legat där i minst trettio år... med tanke på hur höga granarna som växte in på de obefintliga knutarna var. 

Tanten, för dagen klädd i nästan kamouflagekläder hittade den fina gömman....

 Vi fortsatte genom skogen via en gammal körväg och en ledningsgata. Det var tur att jag för ovanlighetens skull tagit stövlarna med och på, för det var ganska vått i markerna.
Cachen fanns vid Korshall, mitt ut i skogen. Här fanns det också en minnessten, för här hade det utkämpats ett blodigt slag mellan svenskar och danskar under 1600-talet.

Martin hade kommit på ett bra sätt att gardera sig. Med gympadojor runt halsen och stövlar på fötterna ... eller tvärtom... så kunde han  ta sig genom både eld och vatten... ja, iallafall genom vatten.

Vid nästa gömma, nära ny- avverkade timmerhögar,  hittade vi en slingrande skallerorm.

När vi hade loggat och var på väg mot dagens höjdarcacher, så kom det en man gåendes längs skogsvägen. Han undrade om vi också var ute och mätte virke. Det var vi inte. Inte han heller, det enda mätinstrument han hade det var en gps. 

- Är det Anna-Lena? frågade han... och jag kände mig väldigt frågande. Hur kunde han veta vem jag var?

Fast... sitter man instängd i en holk i Hjälshammar, så är det ju inte så konstigt att man blir igenkänd.

Den icke virkesmätande mannen, visade sig vara GSK-nisse. En riktigt trevlig prick, hemmahörades i Smålandsstenar. Han ville gärna hänga med oss på våra fortsatta äventyr, och det tyckte vi alla var kul.. och jag hade ju dessutom på det sättet, fått till ett eget event, något som i mina tantögon kom att bli ett riktigt eventyrsevent. 

För att komma till nästa tänkta gömma, så var i tvungna att ta oss över Lagan på en hängbro.
Lite betänksam var jag inför uppgiften, men trots att det var lite bräder som fattades, så verkade bron ganska så stadig.

Den stadiga tanten tog så ett stadigt tag i det stadiga vajerräcket och tog sig ganska lätt över, utan vare sig hjärtklappning eller ångestattack. Faktum var, att det var ett alldeles lagom äventyr, för tanten på sextio år och hundra kg.

Vi hittade lätt gömman och gick vidare mot en gömma, som finns på en ö, där Lagan har meandrat och bildat ett korvsjö. I loggarna från denna gömma, så kunde man läsa att någon eller några vadat över till ön under de senaste veckorna.

Gömman låg ca 600 meter från bron, så vi travade på för att hitta en övergång.

GSKnisse gick närmare vattnet än vad vi andra gjorde, och när vi träffades igen i höjd med cachen, fast på fel sida vattnet, så  kunde han meddela att han hittat ett smalt sund, men att det var så där 10 meter vatten mellan fastland och ö.

Vi gick längs ön, på felsida vattnet, så långt att vi kunde konstatera att det inte fanns något annat tänkbart ställe att ta sig över på. Så vi vände på stövelklackarna för att gå och kolla, om det fanns något sätt att forcera det hindrande vattnet.

 Johanna tyckte ju att Martin kunde gå och rekognosera vattenterrängen, och helst hämta cachen åt oss.
Sagt och gjort, stövlar, strumpor och byxor av och joggingskor på.
Det här gick  ju bra, tyckte Martin. Som djupast, så gick vattnet upp till knähöjd...klart genomförbart projekt, detta att ta sig över till ön.

GSKnisse följde Martins exempel, med den skillnaden att han klädde sig lite mer propert, i uppkavlade byxor istället för i kallingar. Kängorna tog han i handen.

Klart att man måste försöka hitta gömman, när man var så nära. Så jag och Johanna gjorde som GSK-nisse, uppkavlade byxor... jag tog stövlarna med, medan Johanna gick barfota.

Gömman hittade vi lätt på andra sidan ön.

Proceduren med stövlar och byxor upprepades igen...

....och vi kunde tryggt vada över till andra sidan, för nu visste vi att djupare än så här, det blir det inte.

Visst brände det lite i vaderna när vi kom på fast mark igen... men kul var det....

Riktigt lika kul var det inte, när vi en kilometer ( nästan) senare kom fram till denna bro.
Eftersom jag insett att gömman låg på fel sida Lagan, så hade jag inte ens lagt in den i gpsen.
GSK-nisse och Johanna tog sig över, och de tyckte att det var otäckt.
Tänkte att jag skulle gå över ändå, gick ut ett antal meter på bron, men när den började svaja ordentligt, då backade jag tillbaka. Så här mycket eventyr klarade inte en gammal tant av bara....

Nu visade det sig att de som befann sig på rätt sida den smala spången behövde min hjälp ändå. 

Batterierna var slut på telefongps, gpsbärare hade bara koordinater med sig och inget mer. Gpsbäraren gps visade att gömman var fem meter ut i floden. Det letades under alla rötter i närheten, utan resultat. Så man anropade den som hade batteri kvar i telefonen och bad den kolla om det fanns några hjälper i tidigare loggar. Den eventyrsmätta tanten på andra sidan ån, kunde meddela att cachen låg ca 20 meter off i sydlig riktning. Där hittades slutligen gömman.

Mitt alias blev inskrivet, och här kan man ju diskutera om jag har rätt att logga eller ej. Hade cachen funnits på rätt kooordinater, så hade jag inte gjort det. Men nu var jag ju del av det team som gjorde att burken hittades, och då tycker jag faktiskt att det är ok. Speciellt som jag utan svårighet hade nått gömman, om jag kommit från andra hållet.... Få se om cacheägaren plockar bort min logg eller ej... här kan man ju se på saken ur olika perspektiv.

Nio roliga cacher, den sista vid Rörstorps central, blev det. Ett riktigt roligt eget eventyrsevent.

Getostpajen som bjöds till kvällsmat i Hjälshammar smakade väldigt gott. Liksom ölet från Motala, som serverades till ... (mej). Tack alla för en kul eftermiddag!

Slutligen några få rader om veckan som var,  för rent privat tillbakablick:

Nprättning med riktigt besk smak.... en fortsättning som var tröttande för hjärnan, men positiv.

Två bra träningstillfällen.

Vinst i Glasets hus´quizturnering tillsammans med supersmarta familjen Andersson.

Modspromenad med en extrasväng.

Mer än halva huset påskstädat.

Och som oftast.... en fin vecka i skolan.