C-E, cache coach

- Ska du inte testa din nya gps? sa C-E, då vi åt ( som vanligt, sen) lunch.
Nu hade jag faktiskt inte alls funderat på det. Jag hade kommit så långt så att den var uppackad, och försedd med batterier. Den hade inte ens blivit påslagen... hade väl fått lite kalla fötter efter ett haveri med gps nummer ett och ett annat med gps nummer två.

- Vart ska vi åka då? undrade jag. Kinna? Nej, jag vet, det finns en runda i Holsljunga som vi inte gått. Dit är det närmare. Ska vi ta den i morgon?
- Nej idag, svarade C-E. Idag  är det fint väder. Om morgondagens väderlek vet vi inget.

Helt plötsligt hade C-E blivit coach för hushållets caching. Vem kunde tro att något sådant skulle hända? Jag som tänkt sätta mig på altanen och läsa bok och sedan även blogga om den sjuka skola som Björklund lär vara coach för.
Nåja, antibetyg/provskolan har jag ju skrivit så mycket om tidigare.... kan nog bli roligare med en gecoachingrunda.
In med en PQ med Holsljunga som centrum, i nya gpsen. Funkade, nu vet jag att PQ måste in in GPX-mappen för att det ska funka.
Satte så äntligen på den nya satellitmottagaren. Den befann sig fortfarande i USA och den var inte speciellt intresserad av att ta kontakt med de satelliter som just befann sig över norra Europa. Det tog ett tag för den att hitta rätt.... och ännu längre tog det för oss att köra de drygt fyra milen till det lilla samhället med eget trafikljus, vid Holsjön.

Vi hade bestämt ( eller jag hade ju egentligen bestämt) att vi skulle gå Holsljungarundan. En runda på 4,5 km och med start vid Högelycke. Den fina hembygdsgården var byggd på 1700-talet, och den hade också en egen gömma. Den tog vi allra sist.... men att jag omnämner den först i betraktelsen kring rundan, det har ju mindre betydelse.

Vi gick en smal stig, kom ner på en gräsbevuxen väg och hittade gömma ett ( av elva-tretton).  Gps hade fortfarande inte helt ställt in sig på nordeuropeiska förhållanden, c:geo var den som var tillförlitligast. Det fanns en bonuscache på rundan, och för att lösa den, så behövde man klara fyra olika uppgifter. Här gällde det att lägga pussel. Kul!

Vi fortsatte stigen nerför backen och mötte en kvinna och en man, och tre kortbenta hundar. Det var inte geocachare, det var hundrastare. -Hej, sa vi till varann, det hör till att heja, när man möts på ensliga skogsvägar. Två hundar småskällde och fick ett hej de också och sedan fortsatte vi vår vandring, åt var sitt håll.

- Var det inte Lisbeth, kom jag att tänka, alldeles efter det vi skilts. Lisbeth och jag gick i Rångedala skola samtidigt, på sextiotalet. Lisbeth gick två klasser över mig, så nära vänner, det var vi aldrig. Min mamma var expert på att hålla reda på folk ( en förmåga som jag tyvärr ej alls ärvt), och jag kommer ihåg att hon en gång för väldigt, väldigt länge sedan ( min mamma har varit borta i 13 år) berättade att Lisbet i Falskog gift sig med en från Holsljunga. För egen del så kom jag just ihåg att jag vid några tillfällen, även det för väldigt länge sedan, träffat Lisbeth på hennes arbetsplats i landstingsförvaltning ( tror jag) i Svenljunga.

Cacherna låg relativt nära varann. Det var allt mellan 170 och 400 meter mellan gömmorna.
De flesta var lätta att finna. Några vållade oss lite mer besvär.
Det roligaste... ja, det är ju det som jag uppskattar mest med geocaching, det är att få se nya och gamla platser. Ödehus ger mig lite hjärtsnörp. Detta huset skulle kunnat ha varit en fin liten stuga om någon tagit hand om det.

Danska flaggan hittade jag på ett par ställen under vandringen.
Sannolikt hade någon dansk cachare lagt i dem i "burkarna", för att göra lite Danmarksreklam. Lite dumt bara, när de ligger i pet-rör. Dem vänder man ju oftast upp och ner... och vad händer då med Danebrogen? Jo, den blir halad ända nedanför fotknölarna.

Det var en riktigt bra runda, den som Vispen bjöd oss på. Naturen var varierande, stundtals var det väldigt vacker natur med blandade lövträd, något barrträd och många nyvaknade försommarblommor. Stundtals gick rundan på skogsvägar/körvägar i ren skogsterräng.
Ett ordentligt backpass fick vi också då vi vandrade ( tycktes det) från rundans lägsta punkt till dess högsta, genom att bestiga en enda lång backe.

Mitt drömhus, det är en enkel röd stuga i trä. Som denna. Taket är ju nylagt, så sannolikt är det någon som åtnjuter denna vackra plats under sommartiden.
Det fanns ytterligare någon plausibel sommarstuga precis i närheten.

Lupinerna  hade satt igång blomningen ordentligt, i det öppna landskapet på höjden.
Här fanns också en rundans inte-gillar-gömma, en gömma under en rot, mitt ute i en soptipp. Lite spännande att vandra omkring bland glas, plast, rostiga spänner, rostiga sågklingor, stövelsulor och allsköns annan bråte. Fast nää,det måste finnas bättre gömslen för en burk, en burk som skulle innehålla sista siffran till bonuscachen.

Dessutom läste tanten, inte C-E coachen, för han läser inte det småstilta utan de glasögon som han aldrig har med på cachingrundor, fel. Fick för mig att vi skulle leta under björkrot, och letade under fyra sådana, mitt i skräpet... och så fanns gömman ett par meter där ifrån, under roten till en rönn.
Tänkte skrivit en syrlig kommentar i loggen, men upptäckte då att det var jag som skulle ha den kommentaren. Två gånger under promenaden gjorde jag läsfel i hintkollen. Är det dyslexi på gamla dar... eller är det annalkande alzheimers? Sannolikt det senare.....

Så kom vi fram till en stor gård, med en  väldigt annorlunda trädgård. Det som borde vara gräsmatta, det var bestod av marktäckande växter som silverarv och mossflox. Även stenmurarna som omgärdade gården med sina tre bostadshus, var helt övervuxna av silverarv.
Inne i trädgården arbetade en liten smärt, mörkhårig kvinna.
Det var samma dam som vi tidigare mött, tillsammans med en man och tre hundar.

- Hej, sa vi igen.
- Hej, svarade damen. och tittade upp från sitt arbete med att rensa i den lilla, torra köksträdgården.
- Heter du Lisbeth, dryftade jag mig att fråga.
Jo, det gjorde hon.
Vem var du denna storvuxna dam, som kände till hennes namn?
-Anna-Lena. Från ditt barndomsort.
- Jaha, om du nu påstår det, så skulle det kunna vara så. Var bor du nu?
- I trakten av Grimsås.
- Men vad gör du/ni utanför mitt hus?
Coachen C-E visade henne gpsen och förklarade .
- Åka så långt för att leta reda på en burk? Vad gör ni med den sen?
- Inte så mycket, bara skriver in på nätet att vi hittat!
- Har aldrig hört talas om detta, sa Lisbet. Men min make, han gillade tekniska saker. Han köpte en gps och så lärde han sig flyga, men gpsen hjälpte honom inte då planet störtade.
Det visade sig att Lisbets make hade omkommit i en flygolycka för sju år sedan.
Tillsammans med två andra män, så skulle han flyga hem ett plan för Tyskland till Viared utanför Borås, och kraschade i Östersjön.
Då jag tänkte tillbaka, så kunde jag erinra mig tidningsrubrikerna.
Det var tydligt att min några år äldre skolkamrat fortfarande inte kommit över olyckan som tog hennes makes liv.

Vi sa adjö och fortsatte vår promenad.
I grannhuset fanns de tre hundarna vi mött och deras husse röt på dem att vara tysta. Lättare sagt än gjort att få tyst på upprörda kortbenta hundar.

Bonuscachen hittades och sedan var vi nästan tillbaka vid Högelycka och bilens parkeringsplats.
Coachen var trött efter vandring och letning. Tanten i hans sällskap hade lite ont i ryggen beroende på för hög vikt, en dryg timmas gräsklippning därhemma och burkletarpromenaden.
Men kul var det.... och ett intressant möte blev det.

Blomman, den är till Lisbet, den är till cacherundedesigners Vispen och den är till coachen C-E, för att han faktiskt var den som fick till den fina promenaden i den bästa av alla årstider, vår vackra försommartid.