lördag 31 maj 2014

Tidstrender




Läste en intressant insändare i  dagens BT.
En gymnasielärare hade skrivit ett debattinlägg om formativ bedömning.
Han redogjorde för olika teorier kring det som blivit tidens trend, han tog upp t.ex. synen på att det inte är eleverna som anses ansvariga för sina misslyckanden utan lärare och skola. Han skrev om den rådande inställningen, att man ska  utgå ifrån vad barnen inte kan, i stället för vad de kan, då man bedömer dem.  Han tog också upp vikten av idog  träning för att utveckla förmågor och kunskaper.


 Under mina drygt 38 år som mellanstadielärare har jag varit med om många trender. 
Har förträngt/glömt bort en del, men har fortfarande ett antal i gott minne.
Matte med mängdlära, i hej matematik.  Fattade inte mycket själv som ung pedagog, än mindre förstod eleverna. Det blev "folk" av dem ändå. Å andra sidan, så fanns det inga PISA, TIMMS eller andra undersökningar som tryckte ner både elever och lärare.
Länsskolnämnderna var de som härskade över oss. De ordnade fortbildning för lärare och de ordnade evenemang för elever. Kommer ihåg då jag åkte med en stor grupp musikelever till Vänersborg och framförde ett blandat drama och musikprogram i ett litet rum, enbart med uppraggad publik från en annan skola, vars förställning vi sedan bevistade. Tokigt men superkul!
Lärarjobbet hade på denna tid fortfarande hög status, eleverna fick till stor del den hjälp de behövde, från speciallärare, och i specialklasser för lite oroligare elever. 
Det var fortfarande ok att sluta skolan efter nian, att ta ett jobb och jobba sig "uppåt". 
Andra elever fortsatte på gymnasium, universitet och som doktorander. De var ok att vara olika.



Grupparbeten var populära. Antagligen var det som det alltid har varit, några gjorde jobbet några andra gjorde inte så mycket. Inte så konstigt, det blir ju bäst och går snabbast om de som har de bästa förmågorna tar det största ansvaret.
Nåja, det blev "folk" av dessa elever också. Jag har sannolikt haft bortåt 300 elever som "mina" egna under åren. De fåtal som "misslyckats"  har kommit från socialt belastade hem.
Vad kunde jag gjort för att hjälpa dem? Vad kunde skolan gjort? Tyvärr är det så att hemmiljö har större makt än skola, och anser man inte att skolan och samhällets normer och lagar är viktiga, ja, då är det svårt att göra något. Blev lite besviken då jag såg första delen av programserien "Skolan sviker".  Vad är det man vill? Att vi lärare ska gå ut på samhället och jaga elever som skolkar? Föräldrarna måste ta sitt ansvar och kan de inte det, ja, då behöver vi samarbeta med sociala myndigheter samt ha fler speciallärare/resurspersoner anställda.

Elever som vill lära sig och har väl utvecklade förmågor, de ska också få utmaningar och inte vara de som får stå tillbaka, då resurssvaga skolor i första hand måste reda i stök och bråk, istället för att undervisa.




Så småningom kom tiden då alla skulle forska. Jag var rent allergisk mot det ordet. "Nu ska mina elever forska om humlor". Näää, det ska de  inte, de ska fördjupa sig i ämnet. Forskning innebär att man ska ta reda på något som man tidigare inte vetat.
Mothuggen blev många. 
Mina elever fördjupade sig, andras elever forskade. Vi gick alla på den trenden. Förstås!
För de elever som hade lätt att läsa och att söka/sammanställa information, så var fördjupningsarbetena bra utmaningar. Fast även svagare elever blev nöjda. Jag kommer ihåg att jag träffade en elev många år efter det han slutat i min sexa. Det var en  extremt svag elev. Han var nygift och hade en lite baby, då jag för mer 12-14 år sedan träffade honom i hans barndomsby. Vi pratade lite och så frågade han plötsligt - Vet du var Belize ligger? Det kunde jag inte svara på. Den unge mannen redogjorde för den lilla mellanamerikanska republiken. Han hade gjort ett fördjupningsarbete i sexan och fått beröm för detta. Han hade inte glömt.

En högstadieskola i Borås lät eleverna till stor del jobba med egna arbeten.  Det kom till och med busslaster med pedagogisk personal från andra orter dit, för att se hur man jobbade. Eftersom jag fick en del information från en elev som gick i skolan, så fungerade inte arbetssättet. Lärarna gav en uppgift som eleverna hade en viss tid att slutföra. Naturligtvis fick de som sökte hjälp sådan, men de som inte hade intresse för uppgiften eller avsaknad av geist eller stod under kompispåverkan, de gjorde minsta möjliga, många  visste inte hur de skulle göra. Resultatet blev inte så bra.

Jag tror på intressestyrt arbete, men man måste jobba mycket med eleverna, ta tillvara deras förslag till hur arbetet ska utföras och hjälpa dem att hitta rätt i detta arbete.


Ett tag var det vnne med att göra specialinriktningar på varje skola. Då jobbade jag på min förra arbetsplats, och ville göra den till en skola med inriktning på kultur. Tyvärr fick min entusiastiska kollega och jag inte med oss alla. Kanske var det lika bra. Det förpliktigar att ha specialinriktning. Man orkar hänga i ett tag, men sedan tryter intresse och ork. Man måste leva upp till det utger sig för att stå för.

Elevers frågeställningar skulle ett tag vara utgångspunkt för fortsatt arbete. En trend som jag gillar. Liksom de tankar - som inte utförts i större skala - att man ska kunna göra fördjupningsval i vissa ämnen, och så småningom kunna välja bort en del ämnen, t.ex något av ämnena bild, musik, slöjd. Eller välja mer av något.

Matte, engelska, språk i olika svårighetsgrad, "allmän" och "särskild" kurs, tror jag också på. Alla har större möjlighet att få den undervisning som passar deras nivå. Testade att nivå-gruppera matte och engelska i en klass för bara ett decennium sedan, fast det redan då var på gränsen till otillåtet. Funkade jättebra. Alla kunde vara med i diskussioner, i så väl matte som på engelska. Ingen (få) kände sig i underläge, ingen ( få) kände att de inte fick tillräckliga utmaningar.


Så kom den senaste läroplanen, den sista i mitt lärarliv.
Tidigare läroplaner har varit ganska anonyma då de sjösatts, men här var alla med ombord på skeppet redan i ett tidigt skede. Ett skepp som det visade sig var svårt att styra, för styrverktygen var svårmanövrerade.

Vi läste inledningsdelen, övergripande mål och riktlinjer, och tyckte att det var jättebra. Det var viktigt med kreativitet, det var viktigt att fortsätta med det internationella samarbete som jag anammat sedan några år tillbaka.


Sedan kom kursplanerna, syfte, central innehåll och kunskapskriterier. Jag fattade inte så mycket av det sistnämnda. Jag gör fortfarande inte det. Skillnad mellan F och E, skillnad mellan C och A... nä, det är för mig synnerligen svårt att avgöra. Och så förstår jag inte alltid vad de luddiga skrivningarna i kunskapskriterierna egentligen betyder.
Har haft sexor under två år på raken och gjort massor av nationella prov. ( ca 40)  Där är väldigt ofta skillnaden mellan E, C och A ( mest so-no-ämnen) att man för att få ett E ska skriva en orsak, för att få C skriva två orsaker, eller en orsak och ett orsakssammanhang och för A skriva minst två orsaker och ett orsakssammanhang. Uppgiften skulle kunna handla om varför det ofta blir jordskred i vissa områden eller varför den norrländska skogsbygden är glesbefolkad....eller varför järn är bra att tillverka saker av.

Nationella prov som utgångspunkt visar ännu mer på svårigheten att skilja på bokstäver i bedömningen. Ska det verkligen vara så lite som skiljer...?


Till elevernas hjälp att uppnå de kunskapskrav som finns, så har vi under de senaste åren fått två  olika hjälper. En ny gud som heter Göran och som predikar om de fem stora. ( förmågorna). Som  så många andra, så har jag också tillbett honom, och jag säger inte att det är fel det han predikar om, jag bara ifrågasätter om hans väg är den enda och den rätta.

Den andra hjälpen, den kallas formativ bedömning. Här finns det en antal förespråkare, en heter Dylan Williams. Hans tankar gillar jag, då det handlar om att ge eleven dubbelt så mycket positiv respons som "behöva bli bättre på något"-respons. Two stars and a wish. Det köper eleverna, det köper vi vuxna.

Det märkliga är att i det bedömningsverktyg som kommunen använt, så finns det inga stjärnor, bara önskningar/krav. "Du kan utveckla ...." Du kan träna mera på...." för att nå nästa steg ska du....".
Inget positivt, bara nya krav. Aldrig få vara nöjd.
Helt i Skolinspektionens linje: Om ni möjligtvis gjort något bra, så är det inget att nämna. Men era brister, dom ska stötas och blötas och åtgärdas, även om det är brister som inte är ett dugg utvecklande för eleverna, utan bara står som krav på det formella papperet.

Det tycker jag är riktigt otäckt, just denna trend som är den för dagen rådande: Kräv på bara, bli aldrig nöjd. Se till att skolan/kommunen visar bra statistik och kan hävda sig i nationella och internationella jämförelser.


Hur skulle då den gamla lärarinnans önskeskola se ut?

Baskurser till åk 5-6, därefter möjlighet till att välja bort enstaka ämnen samt att fördjupa sig i andra. Matte, engelska, svenska, alla noämnen samt samhällskunskap är inte bortvalsbart.
Möjlighet att välja fler kreativa ämnen för dem som vill, och färre för dem som är mer teoretiska.
Elevens intresse styr till större del än idag.
En skola för alla är inte en likadan skola för alla, det är en skola där elevens färdigheter, förmågor, speciella talanger och intressen kan utvecklas optimalt.

Nivågruppering i matte och engelska, där man har med enkelhet har möjlighet att byta grupptillhörighet.

Speciallärare i varje skola, som är med i klass eller ger enskild undervisning, allt efter elevens behov och önskemål.

Tre lärare, med olika kompetenser, jobbar med två klasser, minst upp till åk 5-6. Slöjdlärare kan tillkomma. 
Bort med ämneslärartänket i lägre klasser. Kontinuitet och trygghet måste få råda.

Möjlighet att ta ut stökiga elever från klassen. De ska kunna få undervisning där de befinner sig, och hjälp att hitta sig själva, komma ifrån sitt utåtagerande sätt i en liten/enskild grupp. Ingen elev får heller stjäla värdefull undervisningstid för andra elever, genom att vara störande.

Våga ställa krav på föräldrarna. Inte att de ska fixa läxorna, för sådana är inte nödvändiga, men att de ska tycka att skolan är viktig och  ha krav på sina barn att de ska sköta sig i skolan.

Betyg tidigast i åk 8. 

Alla elever ska bedömas utifrån var de befinner sig, och alla som gör så gott de kan, de ska få  känna att de lyckas med sin skolgång.

En statlig skola, lika för alla, oberoende på om det är en liten eller stor skola. 

Privatskolor, som styrs av vinstintresse, ska bort. 

Fem år har jag kvar i mitt jobb, om jag får ha hälsan.  Antagligen kommer det att komma någon ny trend under dessa år. "En läsande klass" är ju det senaste.... naturligtvis har jag påverkats och anammat detta... och än så länge tror jag att tanken i trenden funkar. 

Visst har alla trender tillfört något, och när man är så gammal som jag, då har man fått med sig något av det mesta. Ja, utom hej matematik, då förstår. Fast... venndiagrammen hör ju hemma där. 

Viktigast av allt, vi måste se positivt på det våra elever gör, inte bara ställa en massa krav på att de ska bli bättre och bättre. Jag tror på att positivitet föder positivitet och att enbart krav är rent förödande. Vi utvecklas olika, så måste det får vara. Inget är hugget i sten, människor ( och framförallt unga människor) utvecklas under tid. Visar vuxenvärlden att de unga duger som de är och med vad de kan, då har de unga goda förutsättningar för att få ett fortsatt bra liv. Vi behöver alla slags människor i olika  yrken. Ett vård/städ/industri/lärarjobba är inte sämre än ett ingenjörs/ekonom/läkarjobb. Det måste vi vara bra på att tala om för våra elever. Att sedan alla kan få drömma om en proffskarriär inom en sport eller om ett kändisliv, det hör den tidiga ungdomen till. Det ska vi inte ta ifrån någon.

Vad jag ville med detta... Mest skriva av mig om min frustration gällande tidtrenden formativ bedömning, i dess negativa form.... och som vanligt, samla lite bilder på nätet.


1 kommentar:

  1. Kloka tankar! Jag håller som vanligt med dig om det mesta. Framför allt om det att ge eleverna uppskattning för vad de kan inte bara påtala brister. Vi måste alla få fira våra framsteg innan vi kan sätta upp nya mål eller nya krav. Som du vet, gillade jag mål mer än kunskapskrav som det står nu i våra styrdokument. Jag har också varit med om samma trender och jag tror vi har lärt oss något nytt för varje trend, men tiden förändrar oss och våra behov blir annorlunda. Det kommer nya trender i framtiden när vi inte längre är med. Det kommer alltid nytt och så måste det vara. Men visst önskade vi att inte skutan Skolan vinglade så i trendernas vindkast utan seglade i en stadig medvind. Ha det gott de sista veckorna på det här läsåret!

    SvaraRadera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas