Skrivsug

Plötsligt föll ett häftigt skrivsug över mig. alldeles från ingenstans.
Det var inte blogg jag var sugen på att skriva, det var inte genom ett tangentbord som mina fumliga fingrar ville uttrycka sig, nej, jag fick en attack av brevskrivarbehov. Med penna, på papper. Med möjlighet att uttrycka allt det jag känner.

Det är fyra år sedan jag skrev ett riktigt brev sist. Då överfölls jag också av en längtan efter att skriva för hand. Dessutom hade jag en mottagare till det jag skrev, och en anledning att skriva. Vi hade bestämt oss för att åka till Norrland under denna sommar, jag och C-E, och eftersom jag sedan tidig ungdom haft en brevvän som har en sommarstuga utanför Umeå, så kom jag på att jag kunde höra av mig till henne, för att få tips om sevärdheter och boende.
Bara ett par dagar efter det att det handskrivna hamnat i gula postlådan, ringde min gamla vän. Hon ville gärna att vi kom och hälsade på henne och hennes make i deras stuga i Sikeå. Hon berättade att hon hade drabbats av cancer och hade två år kvar att leva. Mer om det ville hon inte prata.
Vi fick ett fint dygn i den fina gula stugan i den del av Sverige som inte har någon riktig natt, då det är högsommar.
I mars 2011 ringde hennes man och berättade att min trogna brevvän avlidit.

Då jag varit en skrivande person ända sedan jag var ett litet barn, så har jag haft massor av brevvänner. Säkert hundratals. Det var Kerstin från Göteborg, Ann från Malmö,  Lise från Trysil, Kenneth från Moudoslompolo. Det var några av mina längre förhållanden vad det gäller brevrelationer i min barndom. Bra med vänner från olika delar av Sverige/Norden... man lär sig en del kartkunskap på det sättet.

Senare i ungdomen, så var det ju mest killar som jag letade efter i de brevvänsannonser som  fanns i varenda  veckotidning på den tiden. Några av dem blev jag förälskad i via brev, och när det visade sig att killen i fråga hittat en tjej i verkliga livet, ja, då blev jag förtvivlat ledsen.

En kille stämde jag träff med i Borås. Då var jag knappa 16 och gick första hösten på gymnasiet. Killen var från Göteborg och kom med tåg till Borås. Jag vågade inte gå till stationen och möta honom, som avtalat var. En kompis till mig gick helt sonika och mötte killen, och tog honom till mig.  Jag kommer inte ihåg hur det blev så, men brevskrivarrelation och annan relation tog slut ganska snart efter detta.

Något år senare brevväxlade jag ganska länge med en kille från Kristianstad. Helt plötsligt hade han sökt jobb i Borås, fått ett sådant och även lägenhet. Det var inte så svårt på tidigt 70-tal. Jag hade ju aldrig träffat killen, men hade i stället fått aptit på vanligt ungdomligt uteliv, med vänner, danser och killar som var verkliga. Så den relationen, den fick ett abrupt slut, då jag skickade ett brev till honom och berättade att jag inte hade för avsikt att ägna mig åt honom, om han flyttade till Borås.
Jag fick ett brev i ett kuvert, färgat i svart, som svar på detta.

Brevvänner, både killar och tjejer, det har jag haft även från engelskspråkiga länder. Men det är mycket svårare att uttrycka det man verkligen vill säga, då man ska skriva på det anglosaxiska språket, så de breven blev ganska så kortfattade.

Idag är brevskrivande inte så vanligt. Vet inte ens om det finns fint, färgat brevpapper att köpa längre i vårt land. Kanske det finns någon som fortfarande har någon vän som de skriver riktiga brev till. Idag saknar jag verkligen en sådan vän, för skrivsuget och det jag skulle vilja kunna skriva om, det går inte att tillfredsställa genom tangenttryck och misslyckade bilder utlagda på en blogg.  Men det är iallafall bättre än inget skrivande alls....