Försenat fruntimmersfenomen

Brittsommaren, menar jag.  Det var definitivt sommarkänsla för två veckor sedan, men lagom till Birgittadagen, den 7 okt, så blev det höstigt.
Denna fina söndag har det däremot känts som en sista (?) hälsning från sommaren.

 Upptäckte att solen lyste på gula löv, och från en blå himmel, då det var tidig ( för mig) förmiddag och jag satt med datorn i knät och försökte tänka lite tankar och hitta lite filmklipp kring veckans skolarbete.
I min egen klass ska vi jobba med mänskliga rättigheter denna vecka.... och det känns extra stort just nu. För egen del är jag inte speciellt engagerad i det som händer i världen idag.... men jag måste ju försöka få mina elever att bli bättre på det engagemanget än vad jag är.

Man undrar  hur folk är funtade, då man bränner ner byggnader som skulle kunna fungera som tillfälliga flyktingförläggningar. I stället för att fjärma sig från det som är obekant, borde man välkomna det och  se nya vyer, utanför sin egen bekvämlighetszon.
Helt sjukt är ju det riksdagsparti, som påstår att de ska annonsera i flyktingarnas transitländer, att till Sverige, är inga flyktingar välkomna.
Hade det varit första april, så hade jag trott att det varit ett dåligt skämt.... men så tycks det inte vara.
Jag mår illa över detta helt människoovänliga tankesätt. Tror inte att alla de som anser sig sympatisera med det otäcka partiet, förstår vad det är för åsikter som de i tysthet "gillar".

Det nästan helt outnyttjade, relativt nybyggda äldreboendet i Grimsås, ska ta emot ensamkommande flyktingbarn. Jag har uppmanat C-E, att i sin pensionärstillvaro, bli god man åt en eller flera av dessa unga pojkar ( tror att det bara är pojkar, vilket ju inte heller är ok ur männiko-jämlikhetssynpunkt) och han har tagit mig på orden. Nu gäller det bara för honom att etablera ordentlig kontakt med "god-man-samordnaren".

Det finns ett par tomma hus i vår by. Kunde gott erbjudas till flyktingfamiljer, tycker jag. Gäller för ägarna att komma på det....

Veckan har haft bråttom, precis som så som det brukar vara. 

Har haft de sista "utvecklingssamtalen".  I stort bara trevliga samtal, men de tar sin tid.

Eftersom jag har den största klassen/gruppen på skolan och inte delar denna med någon annan - men har en utomordentlig pedagog för yngre barn som resurs en hel del- så blir det  många samtal.

Har väl dubbelt så många som någon av de andra lärarna. Men jag kan stå ut med det... jag har tid för det.... har för längesedan  slutat räkna hur mycket jag arbetar per vecka.... det är iallafall mycket mer än de 45,5 timmarna som är vår veckoarbetstid under terminerna. Jag har bra betalt med mina 5000 kr i påslag för förstelärartjänsten.... Nä, jag KLAGAR absolut inte. Jag konstaterar att jag är nöjd, då jag känner har egen-tid över och får skälig ersättning för mitt jobb!

Mycket möten har det varit och är på gång. Blir så när man jobbar på en liten skola.... det ska finnas representanter med i diverse grupper.

I onsdags var jag på föreläsning. Det handlade om barns självkänsla.
Mitt största mål som ledare för en grupp halvstora barn, det är att ge dem så mycket självkänsla jag kan. Tyvärr är skolan, med alla betyg och omdömen, inte riktigt med på mitt tänk.
Och visst gör jag jättemycket fel ibland, oftast genom att kritisera den som redan har låg självkänsla... och då blir den ju inte bättre.
Ska försöka skärpa mig RIKTIGT, RIKTIGT mycket och undvika detta klavertramp, under resterande tid av mitt lärarliv.

Föreläsningen var inte ett dugg bra för mig som person. Det blev helt enkelt för mycket för den sextiotvå-åriga tanten, som nästan helt saknar självkänsla. Det har gått ganska så bra "att vara" ett tag nu, trots att jag inte tycker om mig själv. Genom föreläsningen kom jag till insikt om hur det egentligen står till med min egen självkänsla, att en tant som räcker åt tungan åt sig själv om hon passerar en spegel, en tant som kallar sig femfemma och skitkärring, lever helt på sitt sätt att prestera, inte har mycket tilltro till sig själv som person.

Tanten som inte kan behålla sina vänner, tanten som i hela sitt liv fått höra att utseendet inte dugt 

( tjock får man ju inte vara), tanten som fått höra att hon inte får uttrycka sina åsikter..... ja, den tanten har inte mycket självkänsla kvar.

Tanten ( så enkelt det blev att, som Maradona och Zlatan, skriva i tredje person) är ganska säker på ett antal olika "inte-duga-sammanhang", negativ kritik och påhopp, som gjort henne till den hon är. Sån´t man förstås inte skriver om här....

 Nu tror ju tanten att det finns många fler än hon, som känner likadant. Att hon inte är ensam om sin "inte-duga-som jag-är utan måste hela tiden prestera-känsla". Synd att det inte finns något forum för oss med dålig självkänsla. Jag tror att det skulle hjälpa mycket att få prata av sig, att få höra hur andra tänker, att få hjälp att se positiva sidor hos sig själv.
En intressant sak i sammanhanget .... som pedagog, tillsammans med elever, så har jag väldigt god självkänsla.... för att jag knappast aldrig hört något negativt om det jobb jag gjort. Det är till och med så att jag fått en del positiv respons.

Jag tror att många av oss människor är superkänsliga för negativ kritik, speciellt om vi fått höra sådan ända sedan barndomen.  Visst borde vi vara mera rädda om varann, och varandras känslor, än vad vi är.

En jobbig grej är tanken: "Fick jag skriva allt detta, utifrån mina egna upplevelser av föreläsningen?"
Får jag återigen höra att jag gjort fel för att jag "öppnade mig för mycket", att jag tyckte något som man inte får prata om.Eller skriva om.
Att det jag tog upp här, är ett alldeles förskräckligt försenat fruntimmersfenomen som borde gått över när man blev "vuxen"..... eller iallafall då man strax ska fylla 62.

På förstelärarmötet i torsdags, diskuterade vi varför flickor och pojkar får så olika resultat och betyg i skolan. Under mellanstadietiden så är skillnaden inte så stor, som den tenderar att bli på högstadiet.

Eleverna har fått betyg i sexan, sedan tre år tillbaka. I sexan får man ganska höga betyg, i sjuan sjunker de markant. Tjejernas betyg stiger i åttan upp till ungefär de samma som i sexan, medan pojkarnas ligger kvar på den låga nivå, eller t.o.m ännu lägre än den de var på under hösten i sjuan.

Klarar pojkarna betygsmotgångar sämre än tjejerna? ger upp? Finns det något skäl i att sätta låga betyg i sjuan, varför gör man det egentligen?

Intressanta diskussioner, absolut!

Hur går det på gymnasiet? Ja, för de flesta går det ganska så bra. Tranemo gymnasieskola låg etta i landet vad det gäller "förädling" av sina elever, förra året. Nästan alla elever går ut med slutbetyg, många studerar vidare, många är i arbete bara något år efter avslutade studier.

Så det kanske är så viktigt med betygen på högstadiet???
Och vad jag tycker om betygsliknande bedömning från åk 4 och betyg från hösten i sexan... ja, det vet alla som följer min blogg. Anser alltihopa helt förkastligt!

Vid ett av mina utvecklingssamtal, refererade ett föräldrapar till det äldre barnets lärare i årskurs 7.
- Ta det lugnt, ta inte ut dej. Det är först på gymnasiet som betygen gäller något, hade denna lärare sagt vid det äldre, superambitiösa, prestationsuppfyllda, kanske självkänslolåga barnets utvecklingssamtal.
En sådan klok lärare. Jag försöker säga samma sak till min sexor....det biter inte på dem.... de vill lyckas bra i allt! Bra inställning, absolut.... men man måste inte satsa på A-betyg.... C-betyg räcker gott och är bra det också. E-betyg är också ett godkänt betyg... och har man inte godkänt, så duger man ändå som människa.

Har haft några av mina gamla elever som prao under några veckor. Det har varit så kul, de har varit till stor hjälp... och tänk, vad man utvecklas och förändras från det att man går i sexan tills dessa man  går i nian. Kommer att sakna praoeleverna i morgon. Man blir bortskämd och tillvand med extra hjälp.

Igår var vi på en härlig upplevelse ,"I love musicals".
Peter Jöback, Helen Sjöholm,  Norm Louis och  Emmi Kristensson framträdde i en nästan tre och en halv timme lång konsert på Scandinavium.
Johanna tipsade om konserten, som hon och Martin sett i Växjö.
De tyckte att vi borde försöka få tag på biljetter till Göteborgsframträdandet, och det var inte lätt, det var utsålt i det längsta. Men skam den som ger sig, jag kollade biljettillgången på Ticnet varje dag, och helt plötsligt fanns det två biljetter lediga. Bra platser hade vi, med tanke på att konserten lockat så mycket folk till Scandinavium så att arenan var fylld ända upp till taket.

Ja, jag gillar musikalmusik.... och framförallt musikalerna och dess handlingar. Här fick vi såväl musik som lite dramatiseringar från säkerligen tjugo olika musikaler... ett par av dem för mig okända.

För en gångs skull en konsertbiljett, som var värd hela sitt pris!

I morgon så står fotboll på agendan. Elfsborg möter Norrköping i Borås och jag har inte hjärta att säga nej, när pensionären vill ut på lite förlustelser. Blir till att skynda från skoldag till IKT-möte till mattelyft till Boråsresa. Men jag gillar ju fart i tillvaron.... så det är ganska ok ändå!

Dagens promenad, den som nästan alla bilder utom konsertbilden kommer ifrån, gick "långa vägen" runt Stockremma och Kroken. Över nyplanteringen till Grimsbacken. Tror att ALLA fattar vilken väg jag menar. : )  Några utegångsdjur, mer än de skygga rådjuren, såg vi inte på den omkring sex km långa promenaden. Fick bli en stulen djurbild i stället.... tror att det är ok!