Sommarsnack

Lyssnade på två Sommarpratare idag. SR-play är bara så bra, man behöver inte passa tiden alls, utan kan lyssna när man själv har tid och lust. På promenader, vid gräsklippning... eller när regnet strilar så sakta därute.
Idag var det den senare anledningen som gällde.
Två kvinnors berättelser lyssnade jag till under förmiddagen, under det att jag stickade ett "skaft" till en tunn socka.

Gunhild Stordalen berättade om sin önskan att kunna göra världen bättre, en önskan som hon haft sedan barnsben. Genom sin välgörenhetsorganisation EAT, så har han hon fått sin önskan uppfylld.
Hon talade också om den obotliga sjukdom som hon lider av, en kronisk bindvävssjukdom som gör att organen stelnar. Efter inspelat sommarprogram, så var det dags för en ny omgång cellgifter och en ny stamcellstransplantation.

Annika Lantz berättade om sin ambition att alltid vara på topp, vara den bästa i allt hon gör. Dessutom berättade hon om sin cancersjukdom, i livmodern, som hon behandlades för förra året. Starka kvinnor, starka berättelser...
Det, till största delen, allvarsamma pratet blandades med musik som var enkel att att till sig, musik som man gärna  ville lyssna på.

Under det att programmen framskred, så kom jag att fundera på: Vad skulle jag prata om i mitt sommarprogram. Nu är det ju bara prominenta personer som får vara med i radio, MEN jag är helt säker på att alla människor har upplevelser och tankar som skulle intressera andra, minst lika mycket som det som "kändisarna" berättar om.

Tänk att få höra en yrkesman, vilket yrke det än må vara, berätta om sina äventyr, om sina drömmar, om sina misstag, om sina besvikelser.
Tänk att få höra de om lever på livets skuggsida ge sina tankar om tillvaron.
Tänk att få höra varje människas livsberättelse, utifrån deras eget perspektiv.
Tänk att få höra en ung människa berätta om sin vardag och om sina drömmar.

Antagligen skulle mitt sommarprogram börja med en berättelse om den lilla bondungen, hon som trodde att hon var bäst i världen vad det gällde teoretisk kunskap, men som var opraktisk och otymplig, för det var ju det hon fick höra. 

Bondungen som längtade till något annat, till något friare än livet på gården. Bondungen som önskade att hennes föräldrar hade ett arbete där man hade semester, ha tid att ta  med sina barn på roliga utflykter. 

Jag skulle berätta om bondungen som tyckte att sommaren var förskräcklig, för då fanns det så många måsten som även ett barn var tvingad att ta del i, hon skulle tvingas vara med i det skördearbete som skulle utföras. Tösen som fick den minsta högaffeln att lyfta i höet med, tösen som fick trampa ner  höet som lades på vagnen, för att man skulle få med så mycket som möjligt på lasset, tösen som slängde undan höet som fläkten blåste upp på rännet,  under det att hösnuvan rann från både ögon och näsa.

Svettigheten och skitigheten, som i bästa fall hann tvättas av i Viskan, en och en halv kilometer ner för backarna från bortersta Backgården. Många gånger orkade man inte med den promenaden, efter det att korna hade mjölkats någonstans ute på åker eller vall, utan lät smutsen vara till nästa dag och till nästa.... för det där med badrum inomhus, det kom inte till stånd förrän bondtösen var gymnasietös och på bästa sätt försökte fly undan slåttertiden, genom att sommarjobba i bageriaffär i staden.

En annan sak från min barndom, som jag skulle berätta om, det var min rädsla för min far.
Jag pratade inte med honom, vågade inte, visste inte hur man gjorde.
Han pratade inte mycket med mig heller, och som jag kommer ihåg det, så bråkade han mest med min mor. Det var så nästan varje dag, att pappa var arg och mamma grät.
Som jag kommer ihåg det, så slog han bara min mor en enda gång, och det ångrade han och skämdes för, det var jag stor nog att förstå.  Mej gav han en hurril om jag gjort något som inte passade.... och det hände att jag fick örfilar av min mor också. Jag trodde att det var så det skulle vara.... hade man gjort något galet, så fick man stryk.

Min mammas straff var oftast mer sofistikerade än en örfil. Hon hämtade  in björkriset, som hon hängde över spisen, och som skulle användas om jag inte var lydig.
Olydiga barn, sådana som jag, hamnade på uppfostringsanstalt, berättade hon för mig. De blev hämtade av personal därifrån, bara föräldrarna ringde. Och det skulle hon göra nästa gång som jag var olydig.
En gång, då jag stoppat fingrarna i pappas blåa hårpomadaburk, så kom tomten och knackade på köksfönstret. Det var enda gången jag kommer ihåg att jag satt i min fars knä, och han fick bli den som gav mig tryggheten i min tomteskräck.
Mamma hotade också med att trollen i Ramnhallsbergen, på andra sida Viskan, skulle komma och hämta mig. Om jag inte var snäll, så kom trollen och tog mig då jag sov och la i stället en trollunge i min säng. Sen fick jag bo hos trollen tills jag blev snäll igen.
Jag måste ha varit ett väldigt besvärligt barn, med tanke på alla hotelser jag fick.... hotelser som jag inte glömt under alla år.
Vilka styggelser jag utförde... det har jag inte en aning om längre.... är det sådant som kallas förträngning, tro?

Bondtösen hade ju en del goda egenskaper. Hon var duktig i skolan. Helst skulle hon vara bäst i klassen... ja, hon skulle vara den bästa eleven i hela skolan.
Hon gjorde så gott hon kunde och ibland fick det gå ut över andra elever.
Kerstin var lika "bra" som jag, speciellt i att stava. Av någon anledning så fick vi ofta rätta varandras rättskrivningsböcker, och varför jag och Kerstin ofta fick byta, det förstå jag bara inte... för vet ni vad jag gjorde,,, jag satte till en bokstav extra i slutet på orden i hennes bok och skrev sedan en stor bock i marginalen. Så att jag blev BÄST!
Naturligtvis kom läraren på detta efter ett tag..... vad som hände då... förträngt!

I min klass var vi tre flickor. Det funkade förstås inte så bra. Kerstin och Rosmarie var bästisar... och jag försökte hitta någon annan att tillbringa rasterna med. Ofta stod jag i utkanten av de stora flickornas gäng, de som stod med två år äldre Gittan i mitten och fick höra om hennes och den ytterligare två år äldre Guns eskapader och vilka killar de träffat. Då gick dessa tjejer i fyran respektive sexan, i en landsbygdsskola med färre elever än den skola som jag jobbat i under många år... inte har vi så utmanande/brådmogna/ i talet erfarna elever i dag....

En replik som jag kommer ihåg sedan jag gick i första klass, det var när Rosmaries storasyster, som gick i sexan, kom fram till mig, där jag stod uppställd på min plats i ledet in till klassrummet och väntade på att fröken skulle komma.
- Jag tycker inte om dej, fräste hon till mig. - Jag tycker inte om dej.
Som vanligt, så hade jag inte en aning om vad jag gjort.

I mitt sommarprat, som till stor del skulle berätta om barndomen, skulle jag också ta upp det där med att bli mobbad.
Arv och miljö, samt mathållningen på en bondgård, hade gjort mig till en liten tjockis. Liten och liten,genetiken hade dessutom gjort mig ganska så lång.
De flesta killarna ( tror att de var sex stycken) i min egen klass, var ganska snälla, men de som var äldre, kallade mig ofta  tjockis, tjocken, fetto, jätten eller andra ord som kunde härledas till min storlek.
Eftersom jag hade en del kläder som var ärvda av mammas kusins dotter,så hände det också att jag fick höra att kläderna var fula. Oftast av de äldre tjejerna.

Ännu värre blev det på högstadiet. Jag förstår inte varför, men det fanns ett par killar i åttan, som kom och klämde mig på brösten. Detta hade jag ju inte varit med om tidigare.... ja, faktum var att femman och sexan hade varit  en bra tid. Då fanns det inga större plågoandar, vår klass var äldst på skolan, och det hade faktiskt t.o.m funnits en kille som viskat till mig: - Hade du inte varit så tokig i popmusik, så hade du varit en bra tjej. Snälla Sven-Arne, du gav mig lite självkänsla....

I min egen klass i sjuan och åttan fanns Jorma, som dagligen kallade mig Tjocken och tittade föraktfullt på mig.
Jag hade absolut inte gjort honom något, varför var han så elak mot mej?

Tjejkompisar fick jag, många nya... och faktum var att jag och Kerstin och Rosmarie under en tid blev bättre vänner än vi någonsin varit tidigare.
Skolarbetet gick bra, jag hade, utan att fuska, lyckats bli den som oftast var "bäst" i klassen.
En viss status, framförallt från andra tjejer som ville lyckas med skolarbete, fick jag på det sättet.
Men som sagt.... killarna de ville gärna anspela på min storlek..... och med tanke på att vi nu kunde en del tyska, åtminstone vi i 9g (gymnasieförberedande)... så fick jag heta Dick....

Jag tror att det skulle räcka med dessa minnen från barndomen, i mitt sommarprogram.
Jag skulle i stället ställa frågan; Varför kommer jag bara ihåg negativa saker?
Det är klart att jag  upplevde en massa positiva saker också . vänskapen med Bengt - han som sa,då vi skulle börja ettan: - Vi behöver väl inte leka så mycket skolan, för då kan ju de andra tro att vi är ihop.
"Ihop" i ettan? Jodå, visst finns det sådana barn idag som är "ihop" redan i förskolan... men 1960???
Jag hade flera vänner bland tjejerna i klassen över eller under mig, jag var inte ensam.... och min mamma... ja, visst satte hon mig på piedestal många gånger...jag var ju så duktig i skolan... vilket var det som räknades för henne. Min mormor, boendes på andra våning i vårt lilla hus, var min ventil.... med henne kunde jag prata om allt.... och hon blev inte arg hotande eller dömande.....

Men ändå, varför kommer jag nästan bara ihåg negativa saker, ord som har gjort ont?

Samma sak gäller hela mitt vuxna liv.... det som har gjort mig ledsen och arg, det glömmer jag inte.
OM det inte efterföljs av en ärlig ursäkt. eller annan vänskaplig positivitet... för då är det dumma som bortblåst.

Min ovetenskapliga teori, är att vi alla behöver positiv bekräftelse och att det är det naturliga för oss. Vi ska hjälpa varann att växa som människor, vi ska ge syre till varandras positiva livslågor i stället för att göra det bästa att kväva desamma.
Naturligtvis måste man kunna ta kritik, men det ska vara kritik som är berättigad. Att utsätta någon för kränkande behandling för att den ser lite annorlunda ut, att den tycker annorlunda -  eller att skrämma små barn genom att hota dem, det är inte OK.
Ändå är det så svårt att leva upp till att vara en bra människa.
Jag har inte lyckats så  bra att vara min omgivnings värmande solstråle, fast jag så gärna hade velat..... tvärtom.....

Jag undrar så varför människor gör varandra så mycket illa.... om det är något man har med sig från sin egen barndom.

Hur jag skulle avsluta mitt sommarprogram?
- Jag heter Anna-Lena och jag har en önskan kvar i livet. Eftersom min hjärna så gärna vill minnas så mycket negativt, så skulle jag vilja komma ihåg hur det känns att vara riktigt sprudlande glad och lycklig. Det var så länge sedan sist!
Jag önskar alla en glad och positiv sommar, och kom ihåg, uppmuntra varann så mycket ni någonsin kan.

Så var det, de där med musiklistan.... blir nog inte så svårt....finns massor att välja ifrån på mina ostrukturerade med varierade spotifylistor.

Den här t.ex.

Bilderna tog jag på dagens promenad till och från Hallåsen. Vilken massa nattvioler det finns i år!