Blåsippor

- Brydde du dej om blåsipporna, när du var liten? undrade  C-E.
- Absolut, svarade jag. Redan som väldigt liten tös.

Redan före skolåldern fick jag, i mormors eller mammas sällskap, gå nerför branten från den yttersta  Backgården, ner mot det skrämmande "bottenlösa" kärret för att "leta" efter de första blåsipporna.
Det var verkligen fråga om att hitta dem, de allra första blyga blå, precis när de för första gången öppnat sina kronblad mot solen.

När jag blev lite äldre, så fick jag lov att gå ner till det närmaste blåsippsstället, på egen hand.
Strängt förmanad om att akta mig för de bottenlösa.Faktum är att jag även som vuxen har respekt för denna plats. Jag är helt övertygad om att det inte är lämpligt att gå ner sig där

Jag gick ner för den branta backen för att leta blåsippor, så fort snön hade försvunnit. Mina minnen visar bilder på hur den rultiga lilla tösen gick försiktigt vid kanten av ett fruset kärr, och letade efter blåsippsblad. Där pillade hon upp den frusna bladen och kunde ibland få syn på en luden, gråblå knopp, fortfarande i vintersömn,men redo att slå upp de blå, då vårsolen kom att lysa starkare.

Det var lycka! Snart skulle de finns mängder av de vackra blå blommorna.

Jag kommer ihåg att jag utvidgade mitt sökande efter sipporna, upp mot  de gamla vallarna, i de trygga torrmarkerna.  Det fanns blåsippor i ett stort område, där nedanför branten, bara hundra meter från vårt hus.

Numera tror jag ingen letar blåsippor vid det bottenlösa kärret. Den rultiga tösen har ju blivit en gammal tant!
Det var några år sedan jag var där senast. Visst fanns det blåsippor kvar, men inte i den utsträckning som det var när jag var barn. Blåsippor behöver ljus för att trivas, När jag var där senast, så var där ganska så igenvuxet. Vid gårdagens besök i barndomens trakter, så hade jag helt enkelt en för skraltig fot, för att ge mig ner i de oländiga terrängen.

Finnekumla hagar, de finns mindre än en kilometer från barndomhemmet. Dit gick jag aldrig på egen hand som barn, jag hade ju mina blåsippsställen på närmre håll.
På söndagar, i blåsippstid, så blev det promenad - med mamma, ibland bror, och med mormor, så länge hon orkade. Då gick vi till hagarna och förundrade över hur de små sipporna tycktes kunna färga marken i en jämnt blå ton.

Visst plockade vi en liten bukett. Blåsippor har en speciell doft, en lätt sötaktig doft som jag kan förnimma, bara genom att titta på bilder av de blå blommorna.
Nu är det ingen hit att plocka med sig blåsippor hem. De tappar sina kronblad snabbt. Ibland när vi kom hem, så var de flesta kronblad borta.  Då var det mycket bättre att ta blommor från blåsippstället vid kärret. De höll sig tills den lilla tösen, med möda, krånglat sig upp för backen, och satt de kortstjälkade blommorna i en äggkopp.

Som vuxen, så har jag försökt att återvända till min barndoms blåsippshagar varje år. Det har funnits år, då jag missat. Blåsippstiden går över på bara någon vecka.

När min mamma inte längre kunde gå, så tog jag med henne i bilen, ner till hagarna. När svärmor Ingrid blev dålig, men gärna ville ut, så var det en perfekt resa att ta med henne på, en biltur och en promenad i blåsippshagarna. 

Igår var det ett perfekt läge att åka till Finnekumla hagar. Fredag eftermiddagen har jag ledig... och C-E har ju lämnat jobbet för flera år sedan.
Det borde var alldeles blått, efter den plötsliga värmen.

Det var det! Speciellt där det var någorlunda gallrat bland hassel och aspsly.
Det går inte att beskriva känslan att vandra genom de blåtäckta markerna. Man måste uppleva den!



Finnekumla hagar täcker en stor areal. Grusvägen, som går genom hagarna bjuder på mer eller mindre heltäcke ( tycks det) av blåsippor under mer än 500 meter. Dessutom finns det blåsippor på sina ställen i hela Finnekumla by. 

Ett utflyktsmål, som alla som kan, borde uppsöka snarast möjligt! Jag undrar om det finns någon plats, som bjuder på samma möjlighet till blåsippsfrosseri?

Vitsipporna var också på gång. Utmed vägen till Rångedala - och utmed vägen till dagens resmål- Halmstad, så var markerna på sina ställen helt vittäckta, Vitsippor är också fantastiskt vackra, och mer tillgängliga för oss alla. De trivs nästan var som helst. 

Mitt barndoms vitsippsställe, det var i backen ner mot blåsippsstället, Där gick jag också som litet barn och rotade långt ner i vitsippsplantan, för att försöka hitta den allra första, blankgröna lilla knoppen.  Oftast var den  i ett så embryoellt stadium då jag plockade av den, att den aldrig slog ut i sin äggkopp.

Naturligvis så besökte vi barndomshemmet och träffade bror och svägerska, just hemkomna från veckans arbete. Det blev en trevlig, helt ljuvlig stund, med go fika, härlig sol, sommartemperatur  och milsvid utsikt från deras altan.
Tranorna tycktes vara deras senaste husdjur. De brydde sig inte alls om att vi gick bara femtiotalet meter från dem, där de gick och betade korn från hösten.

Mina favoritblommor står i full blom. Jag har fått förmånen att glädjas åt dem ännu en vår. Det är jag tacksam över. Speciellt då jag tänker på min vän Inga, som skrev och pratade om sitt blåsippställe, varje  vår. I år finns hon inte på plats för att njuta av sina blåsippor.

Min förhoppning är att alla tar sig tid och upptäcka och njuta av allt det vackra som vårens, sommaren och höstens natur bjuder på. Min övertygelse är att det skapar livskvalitét för alla.