Rädd

Det finns så många människor som skrämmer mig. På många olika sätt.

Visst blir jag påverkad av Trumps, Putins, Macrons, Il Jongs, Mays och alla de andra maktmänniskornas utspel. Ändå tar jag dem inte på så stort allvar. Jag har varit med så länge att jag insett att det till största delen är ett spel. Sannolikt verkar mängder av kontakter under ytan, när det kommer skrämmande hotelser världsledare emellan. Kontakter som ser till att hotelserna låter tillräckligt allvarliga, för att skrämma "vanliga" människor lite lagom mycket. Makt genom skrämsel... ja, det är väl så det alltid har varit...

Visst tycker jag det är lite skrämmande, våldet som finns mellan olika (kriminella) grupper, i nästan alla städer/större orter i vårt land. Men ändå,  dessa människor ligger så långt  ifrån den värld jag lever i, så  det känns osannolikt att jag eller någon av de som står mig nära, skulle bli utsatta.

Nej, det är de vanliga människorna som skrämmer mig. Ibland skrämmer jag mig själv i mina tankar.
Kanske skrämmer det mig allra mest att jag inte vågar konfrontera dem som jag känner rädsla inför.

Vid sextiofyra års ålder skräms jag av de allra flesta människor:
De som pratar och pratar, och mest om sig själva. Hur ska jag göra för att de ska prata om något annat än sig själva, någon som kan intressera flera. Eller är det så vi alla är, sådana att vi vill prata om oss själva och det som ligger oss närmast.
De som är svåra att komma nära, de som inte vill prata om sig själva. Motsägelsefullt, men det måste finnas en medelväg. Öppenhet, men också ett avlyssnande.
De som är tysta, verkar lite buttra. Hjälp, jag får ont i magen...vad har jag gjort?
De som  är överdrivna, forcerade, de som vill komma för nära, fast de inte man känner varann tillräckligt. Jag blir rädd, jag stänger mig själv, svarar kortfattat... och känner mig som en stor skit, för att jag har så svårt för dessa människor, som egentligen bara vill bli sedda.
Precis som vi alla vill bli: Sedda, bekräftade, positivt bekräftade....

Var finns människorna jag känner mig trygg med? Arbetskamraterna, till stor del. även om det finns några som jag är lite rädd för. Men till stor del så har vi så mycket gemensamt att vi kan ge varann trygghet. Och ett visst utrymme för att dela personliga glädjeämnen och bekymmer.

Familj? Släkt? Familjen, ja... eller nej.... Jo, jag känner mig "rädd" ibland.
Släkten? Jag har ju ingen stor släkt på min sida, och från C-Es sida, så har det varit iskyla från ett håll i  snart femton år. Men visst....fast visst känner jag mig som i ett gungande skepp tillsammans med dem jag borde känna trygghet tillsammans med.
Vänner och bekanta? De få vänner som jag har... jo, dem känner jag mig trygg med. Men det är så få, det är så långt emellan träffarna. Alla har ju "sitt". Bekanta, det har jag många. Att säga hej och att byta några ord... det känns inte så farligt.
Sociala kontakter? Jag fick en god vän i Inga, vi träffades varje vecka på nätet, ibland i verkligheten. Hon var för god för det jordiska och lämnade denna världen. Jag hade en annan vän "på nätet" och i verkligheten, men helt plötsligt slutade hon att "träffa mig" via bloggen. Varvid jag frågar mig, som så många gånger då det gått "fel"  mellan mig och andra, Vad har jag gjort för fel?

En gång, för många år sedan, så kände jag att kollegorna på min gamla skola undvek mig. Jag tog upp frågan med en jämnårig kollega, tyvärr även hon borta sedan många år, då vi var ensamma på lärarrummet, och jag kände mig lite "ledsen".
- JAG TROR ATT DOM ÄR RÄDDA FÖR DEJ, var hennes kommentar och "tröst".

Är det så? Eftersom jag är rädd för de allra flesta, så är de rädda för mig? Utåt sett, så ser väl inte den stora tjocka tanten så förskräckt ut. Man skulle bara veta hur det känns därinne.
Är detta vanligt, detta att vi är rädda för varann?
Jag tänker också att det nog har med uppväxten att göra. Var det så att barn som inte riktigt fick ta plats, inte hade så många vänner, var rädd för många vuxna och framförallt för sin egen pappa fortsatte att känna sig vilsen och otrygg?

Jag önskar av hela mitt hjärta, att vi - och då även jag förstås - kunde sluta bete oss på ett sådant sätt så att vi skrämmer varann. Vi har våra olika sätt, och det  måste vi få ha. Men ett leende, en vänlighet, lite öppenhet, lite avlyssnande - det är väl inte så svårt att få till. Livet är så kort, livet bjuder på så mycket av  jobbiga saker, så vi behöver de positiva delar som vi kan ge varann.

Ska jag publicera detta? Jag känner mig rädd, jag har ont i magen inför att trycka på "publicera"-knappen. Man pratar inte om sådant här! Kanske! Men man borde. Kanske får jag kommentarer i kristiska ordalag...eller mest sannolikt inga alls.

Nu är det inte många som läser mina inlägg, som jag inte länkar via FB, MEN skulle någon läsa detta och tänka så att jag ska bli lite mer tillgänglig, lyssna lite mer, anstränga mig att möta dem, vars sätt ja egentligen har svårt för, ge någon ett leende, en positiv respons..... ja, då har det ju gjort någon nytta iallafall.