Minnet på FB

 För 12 år sedan

Aktiv

Anna-Lena Larsson

  · 

Delat med Dina vänner

Fick just ett telefonsamtal från maken till en av mina allra älsta vänner. Vi har varit brevvänner i 42 år - och träffats vid tre tillfällen, senast i somras. Maken meddelade att cancern vunnit över Britt. Själv sitter jag klädd för ett zumbapass. Livet är inte ett dugg rättvist!

5

Dela

5 kommentarer

• xxxx
  

  Nej, livet är en gåva som vi har här och nu. Vi får en dag i sänder och vet egentligen ingenting om framtiden. Så bra att du går på zumba när du kan göra det!

  

  • Gilla
  • 12 år
• xxxx
  

  Nej, livet är inte rättvist...så gör det du kan när du kan göra det 

  • Gilla
  • 12 år
• Inga Johansson

  Vi får ta vara på varandra och den tid vi har, göra det vi kan och vill.

  • Gilla
  • 12 år
• xxxx
  

  "Det enda vi har det är stunden just nu, och den ska vi använda väl kära du", en sång av Göte Strandsjö. Den har jag sjungit många gånger.

  Nu är det vår iluften här!! Underbart med Talgoxesång och lite ljumt i luften. Plötsligt had man för mycket på sig på promenaden.

  • Gilla
  • 12 år
• Inger Henriksson

  Nej, livet är inte alls rättvist. Det gäller i allra högsta grad att ta vara på tiden man har. Kram

  

  • Gilla
  • 12 år

Öppnade Facebook-sidan och såg att det fanns "MINNEN" att titta på. Jag har väl under många, många år varit ganska aktiv på det stundtals hånade och utskällda sociala mediet ...så det är inte många dagar som jag inte har ett eller flera MINNEN med i flödet. Jag brukar alltid kolla igenom minnena, nicka ( iaf inombords) igenkännade och kanske le en smula. Möjligen bli lite nostalgisk.

När jag öppnade dagens tolvåriga MINNE, så steg tårar upp i ögonen. Ett väldigt berörande minne. 

Min brevvän Britt hade alltså gått bort. Fem kommentarer fanns, ang. de tankar som jag delat med mej av. Vackra och kloka kommentarer. 

Två av dem som kommenterade är också borta. 

Inger hade redan haft besök av cancern, då för tolv år sedan. Men vid denna tid ansågs hon som cancerfri och hade börjat jobba igen. Vi hade varit kollegor, under ganska många år. Dessutom var vi årsbarn. Hon bytte skola, och var nog den som inspirerade många av oss att testa en ny arbetsplats. 

Cancern kom tillbaka. I slutet av november 2012 gick hon bort.  Ett och ett halvt är efter kommentaren ovan.

Inga, henne träffade jag via bloggen. Hon bodde en bit utanför Värnamo och var också lärare på mellanstadiet. Ett år äldre än jag. Vi träffades ofta, jag inspirerades av hennes kreativitet och hennes nyfikenhet på nya saker. Geocaching, det var hon som fick mej/oss att börja med den hobbyn.

Det är nog ungefär tolv år sedan, knappast det, som hon fick veta att hon hade en latent blodcancersjukdom i kroppen. Hon gick på koll varje år, och den höll sig om schack.  

Vid juletid 2015 hade hon ett geocachingevent, ett mellandagsevent. Det hade hon haft varje år, mellan jul och nyår sedan hon började med geocaching. Hon hade fått så ont i ryggen. Det tog dock ett tag innan hon sökte upp läkare, och då visade det sig att myelomet tagit fart och börjat ta över hennes kropp. Hon fick flera olika behandlingar, även stamcellsbyten, men sjukdomen tog över allt mer.  I september 2017 lämnade hon det jordiska. 

Minnen och känslor översköljde mej då jag fann detta MINNE.

Livet är allt en konstig tilldragelse. Så olika det ter sig. Och inte är det ett dugg rättvist. Men att man ska ta vara på sina dagar, under det att man har ett liv, det  fick jag en påminnelse om.