Skolstart, sommarsummering, svampskralt

Än finns det mycket sommar kvar. Full av sommarkänsla blir man när man passerar det blommande rips/rapsfältet bakom grannhuset. Än kommer det att bli varma sköna dagar, solskensdagar, barbensdagar, utefikadagar.
På ett sätt känns det ändå som sommaren är till ända, för idag har vi börjat skolan och sommarledigheten är över för denna gången.
Det har varit en bra sommar, vädermässigt och glädjemässigt. Har hunnit med att göra många roliga saker, träffat massor av vänner, läst ett antal böcker, varit på resande fot, varit kulturell, fyllt matkällaren, sett om huset och dessutom hunnit vila från skoltänk- åtminstone ibland.
En sommarledighet att vara tacksam över och som man kan se tillbaka på med glädje.

Idag var det terminsstart för oss lärare. Roligt att träffa kollegorna igen, även om vi konstaterade att jag haft kontakt med alla via Facebook eller mail, utom kollegan som bor i samma by som jag. Henne träffade jag bara en gång, då jag bad henne ta hand om Fritz under ett par dagar, när vi var bortresta. Jag har inte hunnit tacka henne för hjälpen, så det gjorde jag idag. Vi konstaterade att FB är superbra, jag kommenterar, får kommentarer eller chattar ofta med kollegor från hela vårt område där.
En hel del info fick vi förstås, denna dag, och jag kan inte låta bli att tycka synd om skolledarna som måste göra så mycket infomaterial, som ingen någonsin tittar på. För att det så ska vara. I höst väntas också skolinspektion, och en viss oro inför detta kunde skönjas. Varvid jag tänker, varför ska allt vara så perfekt, då vi lever i en verklighet då vi inte har resurser att ta hand om de elever som behöver mest hjälp, och då vi själva delar på oss så mycket vi någonsin kan, för att få till så mycket hjälp som det någonsin går, och det är inte mycket. Det måste ju få synliga konsekvenser. Det är ju varken skolledning eller lärare som bär ansvar för dessa nedskärningar, det är ju politikerna, och då är det ju dem som skolverksfolket ska rikta kritiken mot.
Att försöka skyla över det som inte funkar, det är ju ren falskhet.


Fick ont i huvudet och blev stel i ryggen av allt ovant sittande. Kände att jag måste ut när jag kom hem vid halv fem.
C-E föreslog att vi skulle ta bilen en bit och sedan kolla några svampställen. Det är rätt skralt med svamp än så länge. ( Med svamp menar vi kantareller av olika slag och soppar) Den tidiga sorten gul kantarell hade kommit upp på några ställen, men det var inte alls så mycket som det brukar vara.
C-E gick tillbaka mot bilen och jag tog skogsvägar och stigar hemåt. Lingon är det gott om, dags att ge sig ut nästnästa helg kändes det som. Det är så vackert på vissa hedliknande ställen, lingon, ljung och lav om vartannat. På en sådant ställe skulle jag kunna sitta en hel dag och bara njuta.
Hallon och blåbär finns det också gott om, men de har haft sin bästa tid, det blöta vädret har försämrat kvalitéten.
Gick på en gammal ridstig en bit. Slogs över hur fort det växer igen på sina ställen, när sly och småskott fått fäste, så förändrar sig naturen på ett par år bara. Det blir svårt att ta sig fram, och man känner sig ganska vilsen när det inte ser ut som det brukar.

Tankar kom på snårvandringen, på hur likt det är de mänskliga relationerna .... börjar det växa ogräs och sly mellan två människor, så blir det snart en sådan snårskog att man varken känner igen sig eller vet hur man ska nå fram till den andre igen. Låter man inte sly börja växa, eller om man rensar bort det direkt, ja, då kan man lätt ta sig fram till varann även om det går år mellan mötena.
Men en vänlig blick och några vänligt uttalade ord, det kan påbörja uppröjandet och bana väg för ett användande av röjsåg. Absolut.
Så tänkte jag idag, när jag vandrade bort huvudvärken på en skön vandring i vacker sensommarnatur.

Fina fotoförutsättningar

Det låg en lapp på köksbordet i morse. Det var C-E som skrivit den. Han föreslog att vi skulle ta en promenad runt Dalstorpasjön, efter det att han gjort sitt arbete färdigt för dagen. En vandring kring denna vackra sjö, det säger jag aldrig nej till. Efter tjugofem år som lärare i Sveriges vackraste samhälle, så har hela området en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

Nyanlagd rastplats med badmöjlighet

Tog förstås med en kamera. Denna gång blev det Canonen. Lumixen har fått hänga med en hel del under senaste tiden, så jag tyckte att det var Canonens tur. Fast så bra kort kunde det väl inte bli denna dag, då blyfärgade moln fortfarande hängde tungt i luften.......

Den gamla våtmarken växer igen mer och mer för varje år.

Men tänk så fel jag hade. När jag fick upp bilderna på dataskärmen, så var de så mjuka och behagliga i färgerna. Inga fula skuggor eller skarpa kontraster.

Mot Sjölunds udde

Jag har aldrig behandlat bilderna i Photo Filter så lite som jag gjort idag. Lite beskärning, någon extra skugga, men de flesta bilderna är helt utan åtgärd. Man tror ju att bilder tagna i strålande sol ska bli de bästa, men de blir ofta alldeles för vassa. Även om man försöker tona ner detta, så blir man sällan nöjd. Idag blev fotona verkligen som jag ville ha dem.

Kyrkan sedd från Sjölunds udde

Idag har jag blivit en erfarenhet rikare. Det är när det är mulet - men fullt dagsljus - som man tar de bästa bilderna. Sen är jag amatörfotograf och kommer alltid att så vara. Så de riktigt perfekta bilderna, dem överlåter jag till andra att ta.

Mycket vatten i Jälmån
Naturligtvis kommer det massor av tankar när man går runt Dalstorpssjön. En av skolans traditioner var att ha en friluftsdag " Gå runt sjön" varje år. Man blandade elever från alla årskurser, sexorna var gruppledare och så gick man den ca 7 km långa promenaden som tips och aktivitetspromenad.

Hängbron

Under många år, så bestod bron över den brusande Jälmån av tre halvdåliga brädor med en vajer på var sida. Jag var livrädd när jag skulle gå över den svajande bron och så var också en del av barnen. Men med lite hjälp så kom alla över. Den nya bron är lite för mesig, tycker jag. Lite spänning ska det väl vara.

Jälmån rinner från Komosse till Dalstorpsjön och ingår i Ätrans vattensystem.

"Gå runt sjön"-dagen inföll ( och gör så fortfarande) i slutet av terminen. De allra flesta gånger var vädret fint. Ibland var det lite för bra, att gå 7 km i trettio graders värme kan vara påfrestande för de mindre barnen. Att gå i störtregn var ingen hit heller, men faktiskt mindre jobbigt. Men väldigt påfrestande för sura lärare som stod som kontrollanter. :)

Badplatsen

"Nya badplatsen" tillkom under min tid i Dalstorp. Här satt jag som kontroll vid ett "Gå runt sjön"tillfälle. Uppgiften var att lyssna på fem-sex fågelläten (enkla) och para ihop dem med lika många fågelbilder. Jag hade en sexa då, och vi hade just jobbat med fåglar i klassen.
Det gick ganska bra för de flesta grupperna. Så kom den grupp som hade en av de duktigaste elever jag någonsin haft, som gruppledare. Den gruppen hade inte en susning om vare sig fåglar eller läten.

- Men A, sa jag, och vände mig till min sjätteklasselev. Detta gick vi ju igenom alldeles nyss. Kommer du inte ihåg det?

Tjejen tittade på mej med sina kloka, vänliga ögon och sa:

- Men Anna-Lena, det vet du väl att jag inte är intresserad av fåglar.

Jag har ofta, ofta tänkt på det svaret. För det är ju som kloka A uttryckte,det man inte är intresserad av, det lär man sig inte. Man kan inte lära någon något, för den som ska lära sig, måste vara villig/intresserad av att lära. Och man kan inte vara intresserad av allt. En sanning som läroplansgörare och skolinnehållsplanerare borde ha för ögonen, när de styr och ställer och det inte riktigt blir de resultat som man förväntat sig.

Gamla badplatsen

En skola som ligger alldeles vid sjön har så många möjligheter. Bad på varma dagar vid terminsslut och terminsstart. Exkursioner och undersökningar. Precis där bilden är tagen, har vi fångat mängder av olika insekter, vattensalamandrar och små, små malar. En sjö borde alla skolor ha, åtminstone de som finns på landet. Många skolor ligger också vid sjöar, men tyvärr inte min nuvarande skola. Jag saknar möjligheterna som sjöarna ger, ja, jag saknar t.o.m. skridskoåkningen på vintern. Tjugo grader kallt, glansis över hela sjön. Då gjorde det inte så mycket att fötterna värkte något alldeles förskräckligt, i de obekväma och ovana skridskorna.

Fontänen vid Einars udde

En sak förstår jag inte, och det är varför varje sjönära samhälle måste ha en fontän. Jag tycker att det är så fult och onaturligt.

Dalstorps skola

Denna plats fick mina bästa år, de mellan 25-50. Jag trivdes superbra på denna numera ganska slitna skola. Massor av underbara kollegor, som jag fortfarande har stor kontakt med. Härliga, trevliga elever och dito föräldrar. ( Och det som eventuellt inte var bra, det har jag glömt nu. )Det var sju år sedan som jag av fri vilja lämnade skolan framför alla andra skolor. Konstigt nog så har jag aldrig ångrat det beslutet

Den äldsta badplatsen

Dalstorp är en kulturbygd med massor av minnesmärken från olika historiska epoker. Den allra äldsta badplatsen, där vi badade tills för 12-15 år sedan, ligger i anslutning till ett vikingagravfält. Dessutom finns bronsåldersrösen och medeltida borgrest. Allt detta är också en möjlighet för Dalstorpselever som kan gå på historisk exkursion på hemmaplan.

Den sista klassen jag hade, gjorde jag och kollegan en vikingatids -storyline tillsammans med. På gravfältet blotade vi, drack mjöd och offrade en av trälflickorna. Rätt hemskt om man betänker att barnen bara vara 10 år gamla. Vilka psykiska men den offrade flickan fick, det vet vi ju inte.... Ibland gör man dumma saker, och det med den bästa viljan. Men spännande var det för alla.

Efter närmare en och en halv timmes promenad, så var vi tillbaka på serviceboendet Hjälmås parkering, där vi ställt bilen. Svea fick förstås ett besök. C-E hälsade dessutom på sin egen mamma på demensboendet.

Dagens lärdom: Passa på att fota under mulna dagar.

Ruskrecension

Byn stora stolthet heter Micke. Mikael Riesebeck. Konstnär, komiker, trummis, skådespelare.

Under ett antal år så har han varit med i Two Entertains ( tror att det heter så) sommarteatrar på Vallarna i Falkenberg.

Under de första åren så vallfärdade alla vi bybor, åkandes i hyrd buss, dit och fröjdades åt att det gick så bra för bygdens son. Nu går det ingen buss mer, men det har ändå blivit så att C-E och jag samt äldsta dottern med sambo, åkt ditäven under senare år, om Micke har funnits med i rollistan.

Från att ha varit historier byggda på tämligen dåliga manus, så har föreställningarna lyft sig år för år, med något bakslag då och då. Förra årets förvecklingar med hemvärnsgubbar och kommunpolitiker tyckte jag var riktigt bra och sevärd. I år var bakslaget värre än någonsin, tillbaka på ren Krister och Stefannivå, alltså riktigt erbarmligt dåligt.

Jag kan inte finna någon som helst humor i brännvinsflaskor, präster som super och svär, insinueringar angående "stakar" och om saker som luktar. För många år sedan höll jag på med revy på låg amatörnivå i sedan länge avsomnade Dalstorparevyn. Många av de sketcherna låg på samma nivå som huvuddelen av den fars vi såg i eftermiddags.

Micke gjorde ett bra jobb och hans sambo Jeanette var helt OK i sina roller. Ytterligare en roll som "ursäkta att jag finns"-man var bra. I övrigt fanns det mycket att önska.

En enda gång drog jag (igenkännande) på munnen.

- Vet du vad en som alltid ljuger är?

- Försäljare?

- Vet du vad en som alltid säger sanningen är ?

- J-ligt jobbig.

Regnet tog fart när föreställningen började och sedan öste det mer eller mindre ner i två och en halv timme. Som tur var så hade J och M med sig en presenning som täckte största delen av oss alla fyra. Fast trots den och dubbla regnkläder, så hittade regnvattnet vägar att krypa in därunder.

I övrigt så smakade den grillade korven BRA och toaletterna var fräscha. Antalet toaletter var så många att toalettkön kunde ta sig framåt ganska så snabbt. Det ger också en liten pluspoäng, i det annars så nedslående omdömet.

J hade beställt bord på restaurang Greve Bratt. Av med alla regnkläder alltså,och på med en kjol och kjolskor, och så var man i skick att anträda en bättre restaurang. När jag ögnade igenom menyn, så blev jag sugen på pizza. Jag har inte ätit någon sådan sedan i april. Övriga tre i sällskapet beställde förrätter och huvudrätter från á la carte menyn. De fick förrätt, och jag fick inget ( mer än 33 cl öl ), de fick huvudrätt och jag fick inget .... Gissa om man känner sig snopen? Servitrisen frågade vad jag väntade på och jag svarade att jag väntade på en pizza. Hon undrade om det gjorde något att jag fick vänta några minuter till och jag svarade sanningsenligt att, ja, det gjorde det. Så där var jag jobbig...

Några minuter blev väl närmare tio. Tur att jag hade min HTC Desire att fingra på och att följa Elfsborg i, med Aftonbladets minut för minutrapportering. Speciellt som det blev seger för boråslaget.

Pizzan kom så småningom, och den var väldigt god.Kräftstjärtar och bearnaissås på tunn och spröd pizzabotten. Mums!

Servitrisen kom och dukade av innan jag ätit färdigt. Ja, hon tog ju inte min tallrik, hade hon försökt med det, så hade jag hållit i den med båda händerna.

- Så få ni lite bättre plats, förklarade hon sig. Trodde hon att vi skulle spela kort månne?

Besökte toaletten på vägen ut. Den såg ut och luktade som det gjorde på vår skoltoalett mellan 1960-1966. Får man verkligen ha det så i våra dagar? Nåja, den funkade och fullgjorde sin uppgift.

Promenerade lite genom centrala Falkenberg, köpte efterrättsmjukglass med nöttopping i Torgkiosken, fick lite Hitchcockskänsla av de flera hundra kajor som flög över oss och kände att Falkenberg säkert är en fin liten stad.

Subarun tog oss till Smålandstenar, sen var det dags för C-E och mej att övergå från japanskt till franskt transportmedel.

Tveksamt om Vallarnatraditionen fortsätter efter denna miserabla föreställning. Gunnebo ligger ju skyhögt över vad det gäller kvalitét, ändå så var deras lilla läktare bara fylld till knappa 75 % förra lördagen. Här var det sannolikt utsålt ... och är det sån´t här dravel som svensken i gemen vill se, ja, då tycker jag att det är synd om oss svenskar.

Ska försöka komma i väg på Torpaspelen, denna skolstartsvecka. Amatörteater på hög nivå lär sannolikt ligga många klasser högre än Vallarnas lågvattenmärke till sommarteater.

Bloggbehov

Flera dar sedan jag bloggade senast. Visst har man skapat sig ett behov av att sitta framför datorn och formulera det man tänker och berätta om det man har gjort. Jag gillar det behovet... och i dag kände jag att det pockade på, trots att det bara är förmiddag.

Veckovilsenheten fortsätter. Idag känns det som absolut söndag... och så är det bara lördag. En hel dag vunnen. Konstigt egentligen att man alltid känner det som om man vore en dag längre fram i tiden än vad man egentligen är. Är det den vilda framfarten om bromsas upp lite, och tanken far vidare i samma rasande fart som tidigare och far vidare framåt.... ?

Finns det någon som känner tvärtom, som om man vore en dag efter i tid. Intressant forskningsprojekt!

I fredags --- nej, det var ju i torsdags - så blev det sommarstorstädning i huset. Tyckte inte det var så skitigt, men C-E tyckte att vi skulle passa på när vi båda var lediga och när det var gråväder ute. Det var mycket mer skit i hörnen och under möbler, än vad vi kunnat ana, när man såg de hyfsat rena, och någorlunda efterhållna, öppna ytorna. Så städning behövdes. Tvättnötsavkok användes i såväl dammvatten som golvtorksvatten, och det bler rent - det skvallrade det smutsiga vattnet, som behövde bytas ofta - om. Enda nötnackdelen är att man saknar den där härliga lukta gott doften som blir av såpa eller ajax. Får köpa hem lite såpa och använda ibland, det känns också som en bra miljöprodukt.

Tankar kom där i storrengöringen - nu inspirerad av vännen Inga, som kan göra liknelser av allt: Vi människor är ju som det här med husstädningen, mentalt sett; En del stökar till det omkring sig alldeles förfärligt, men har det ganska rent i övrigt och försöker alltid städa upp omkring sig så gott det går efter stökandet. Ibland kan det vara svårt att få upp alla små vassa saker, speciellt om underlaget inte vill släppa det. Andra människor har, som i vårt hus, en vacker yta som visas upp, men massor av skit undanstoppat på dolda platser.

Kanske svårt att hänga med i mitt tänk, men en del ställer till det för sig genom att säga och göra obetänksamma dumheter, men är i grunden goda människor, medan andra visar upp en vacker, men falsk fasad, och är elaka och intrigerade. Allt har sitt ursprung i något, jag tror att det sätt man har kommer från ens uppväxtmiljö. Sen slipas man förstås till en annorlunda person under tid och i påverkan av andra, på ont eller gott.

Rent hus, hyfsat Ok trädgård, förråden fyllda med sylt och saft... det var bara en sak som fattades i matkällaren, nämligen den inlagda gurkan.

Vissa år så kan det vara svårt att få tag i Västeråsgurka i våra affärer, så jag bad J och M kolla om det fanns några små ljusgröna krispigheter på Skänninge marknad. Det fanns det ... fem kg blev inköpt. Tyckte att det kunde passa att hämta dem i går - lördag ... NEJ, fredag var det ju.

Var ett tag sedan som vi besökte vackra Hjälshammar. På vägen dit åkte vi genom störtregn och vägvattenfloder, men i Hjälshammar kom bara en liten lätt skur.

Tindra hade varit lite käköm dagen innan och svullen och behövde tittas till. Antagligen hade hon fått ett bett av någon insekt, för svullnaden hade gått ner och J testade att rida henne. Vilket gjorde att jag kunde ta en snabb promenad som hästsällskap ( jag ser mej ju alltid som en ardenner i detta sammanhang) på helt nya vägar, till stor del med utsikt över Vidöstern.

Passade också på att besöka Eks lilla bod. Ja, utan häst då. En jättesug efter att börja sticka uppstod och jag plockade på mig massor av garner som var nya för mig. Så nu blir det strumpor och mössor till hela familjen ( fast det ska de ju inte veta, för det blir bra julklappar). Men först av allt ska jag göra ett försök att virka ... nä, det blir inga fina figurer för mig... men en antistressboll ska jag försöka få till. En virkbörjan, så god som någon.... jodå, jag har virkat massor av dukar och gardiner ... men det var säkert tjugofem år sedan sist. Så det blir omstart!

M hade satt igång grillen när vi kom tillbaka, och vi kunde sitta ute i en helt fantastisk augustikväll och njuta av lugnet, kattsällskapet ( och några hästar också för den delen), den ljumma luften, sjöutsikten och den goda maten.

M är en hejare på att köpa på sig roliga spel. Spel som inte är baserade på direkta kunskaper utan där man får tänka till och försöka hitta strategier. Igår testade vi ett spel som heter El Grande. De gäller att med sina spelpjäser inta så stor del som möjligt av Spaniens olika provinser. Inte helt lätt, men ROLIGT. Jag hade ledningen i det längsta, men ett feltänk i sista omgången, gjorde att jag gav segern till C-E. Men man måste lära sig av misstagen, och detta spelet hoppas jag att vi kan spela många gånger.

Varvid skolverkligheten kommer in i tänkandet: En viss baskunskap behövs, men framförallt måste vi använda skoltiden till att göra eleverna till självständigt tänkande människor, kreativa och sökande lösningar till egna och andras frågeställningar/problemställningar. Under hand kommer kunskaper också att behövas, men då som ett behov och inte som ett propå. Återigen kommer jag in på meritpoängsberäkningen för intagning till högre studier: Sjukt, fel, horribelt!

Idag har gurkan blivit skivad och lagt i socker, salt och ättika.

Här kommer receptet på världens godaste inlagda gurka.... och den står sig i en halvdålig matkällare mer än ett år... om den skulle räcka så länge.

3 kg Västeråsgurka skivas tillsammans med

2 gula lökar

och en knippa dill.

2 msk gult senapsfrö tillsättes samt

1 kg strösocker

3/4 dl salt och

2 grader 24 % ättika.

Låt stå ett par dagar,

tillsätt konserveringsmedel ( jag brukar ta natriumbensonat) och häll upp på burk.

Veckovill, vankelmodig

Nog är det så att det är svårt att vara säker på både veckodag och datum, när man varit ledig så länge. Vissa dagar känns som helgdagar, fast de är mitt i veckan ... och ibland är det svårt att inse att det är helgdag, för man är ju ändå ledig.

Idag är det en mitt i veckan dag, och det har blivit augusti. och om jag inte räknat fel, så börjar sommarlovet i morgon. Idag är alltså sista dagen på min semester. Som kommunalt anställd, så har jag bra avtal, trettioen dagar efter fyllda 50. Och trettio dagar redan vid fyrtio.

Tycker att det borde synas att vi har lite mer semester när vi blir gamla, men tyvärr är det inte så i det här jobbet. Inte för att jag missunnar de unga ledighet, men jag tycker ändå att vi skulle ha nytta av vår extra semester.

Danske e-twinningkollegan Ole, berättade att i hans land/kommun(?) har man sju veckors ledigt på sommaren + en vecka, som man kan ta ut när det passar. Tycker jag var ett utmärkt system.

Annars önskar jag mest av allt, vad det gäller jobb, att skolan skulle bli statlig igen. Att alla skulle få samma möjligheter, oavsett vilken kommun de bor i. Men det är det ingen som pratar om, så här i valrörelsetider. Att han Björklund kan få ha sådant inflytande på skolans arbete, förstår jag inte heller. Anser inte att skolan ska vara politisk styrd eller ett röstfångeri-bete. Förskräckligt egentligen. Skolan borde styras av experter, där såväl pedagogisk erfarenhet, samhällsstrukturs-vetande och forskning skulle ingå. En politisk samsyn på att skolan måste få kosta och att den ska ge alla barn samma möjligheter, oavsett samhällsklass och kommuntillhörighet, det är det enda politiker skulle bry sig med. Betyg eller inte? Absolut inte på kunskaper bara, tyngdpunkten bör ligga på det sociala och viljan till att göra ett bra jobb. Och då blir det bedömning istället för betyg.

Fick välkomstbrevet inför terminsstarten nästa onsdag. ( Fyra dagars sommarlov blir det! :))

För första gången i mitt skolliv känns det inte riktigt bra att börja skolan. Barnen ser jag fram emot att träffa, men ......Det kanske löser sig.....

Hade planerat att klippa gräset, denna sista semesterdag. Men det regnar ute ... idag som det utlovades hyggligt väder. ( Och igår skulle det bli dåligt, och så blev det en riktigt härlig dag!)

Alternativet är att gå ut på promenad ....

Få se vad det blir... I morrn börjar sommarlovet .....men vilken veckodag det är, ja, det får jag fundera på.

Bärbestyr

När man blir äldre, så försvinner allt fler måsten. Man måste inte göra vissa saker, och absolut inte på stört och man vågar se ut som man vill. Men ett "måste" finns inpräglat långt in i ryggmärgen, för det kommer jag inte riktigt i från. Det "måstet" heter "plocka bär".
Pratade med en jämngammal god vän förra veckan. Hon skulle ge sig ut och plocka bär. Jag berättade då om min måstekänsla vad det gäller bärplockeri, och hon sa då att hon kände på samma sätt.
-Ser jag att det finns en massa fina hallon, så kan jag ju inte se att de förfares. Jag känner att jag måste ta hand om dem.
Vissa år kan man andas ut... det finns knappt några bär, iallafall inte så många så att det är lönt att ge sig ut och plocka. I år är absolut inget sådant år.
Under de senaste veckorna, då bären mognat, så har det varit fulltecknade dagar eller regndagar.
I går så fanns ingen ursäkt. Vi började med svarta vinbärsbuskarna, C-E och jag. Nu är det ju en enkel uppvärmning, mycket bär och behaglig plockställning. Knotten var överkomliga, speciellt som jag sprutat på mig illaluktande knottogillarspray.
Plockade väl tio liter. Satte saft efter svärmors recept och kokade sylt efter eget huvud.
"Farmors" vinbärsrecept: Koka upp 1,5 l vatten per liter bär. Låt vattnet svalna. Skölj bären, häll över vattnet och tillsätt 15 g vinsyra per liter bär. Rör om och låt stå ett dygn.
Sila ifrån bären. Tillsätt 1 kg socker per liter avrunnen saft. Skumma och tillsätt natriumbensonat. Häll upp på flaskor. Låt stå okorkade i tre dygn.
Är det någon som vet varför man ska låta flaskorna stå utan kork? Jag har inte förstått, bara gjort. Saften har alltid blivit bra, och den står sig i flera år.

C-E skulle jobba under månadens tre första dagar, så jag fick ge mig ut på de mera påfrestande bärplockningsäventyren på egen hand. Tog cykeln och begav mig ut i närmsta blåbärsskogen, ett par km bort. Passerade ljungklädda torrmarker, där även lingonen så smått började rodna. Jag tycker att ljung är så enormt vackert, speciellt som det är så heltäckande att hela områden kläs i ljuslila. Har aldrig "vågat" plocka in ljung, där finns det också något djupt inpräntat i ryggmärgen. Finns ju ingen reson i att ljung inomhus skulle betyda otur, MEN med den fåniga "aktadejför"uppfostran som man fått, så skulle man säkerligen klanta till det om man visste att man hade tagit in en farlig bukett . För den självuppfyllande profetian, den tror jag på.

Kom fram till blåbärsrismarker och lite blötare underlag. Upptäckte snart att gummistövlarna läckte värre än såll. Skulle lika väl kunnat använt ett par gympaskor, jag hade inte blivit blötare för det. Men det kändes lite bra att nu måste jag åka till en tätort och köpa ett par nya stövlar ... och åker jag till en större sådan ( t.ex Borås) så finns det fler saker man kan titta på ... och kanske köpa. Kom också på varför jag egentligen inte tycker om att gå i skogen och plocka bär. Det handlar inte om plockningen, det handlar om insekterna runt omkring, och framförallt knott och mygg. Det känns fortfarande en svagt svidande känskla i ansiktet, efter alla små förhatliga knottattacker.

Man funderar bra när man går ensam i skogen. Idag gick tankarna till skolan. Barnen ser jag verkligen fram emot att möta, men jag känner mig lite orolig utifrån en arbetsmiljöaspekt. Till och med lite rädd vad intrigerande människor kan hitta på. Skulle behöva ha ett råd ... har redan fått, men det visade sig inte fungera.....men kan inte lägga fram problemet här. Kom på att jag skulle vilja ha en blogg som bara är öppen för några vettiga personer från olika platser i landet och med olika bakgrund. Där kunde man ta upp jobbiga saker, utan insyn, och ge varann råd och uppbackning. Vad tror ni om det? Jag tycker att det skulle vara ett utmärkt sätt att använda de sociala medierna.

Blåbär fanns det, fler och fler blev de och allt större blev de ju längre jag gick. De allra finaste hittade jag förstås när jag fyllt tre youhurtshinkar och bestämt mig för att cykla hem till syltgrytan. De var så stora som SÅ, och satt tätt, tätt.

Hade en tom liten spann kvar, och tänk, på vägen hem, så passerade jag ett hallonställe. Det tog inte så lång tid att fylla den spannen.

Det blev ingen drottningssylt idag, jag kokade de båda bärsorterna var för sig. Bestämde mig för att göra sylt av allt, jag har alldeles för dålig erfarenhet av frusna bär. De blir helt enkelt inte använda i detta huset. Sylt däremot är gott i fil och yoghurt och dessutom tar döttrarna gärna emot lite hemkokt sylt. Frusna bär kan man ju köpa, om man skulle vilja ha. Sylt, däremot, är det svårt att få tag på, som är lika god som den hemkokta och dessutom gjord av helt naturliga råvaror.

Ryggen hängde snällt med under plockningen .... men den protesterade vilt när jag kom hem. Kanske den tyckte att jag skulle plockat mer. Jag ska plocka några liter av vardera hallon och blåbär lite senare och göra lite drottningsylt.
När C-E kom hem från jobbet, så gick han ut till svarta vinbärsbuskarna igen. Så det blev att använda syltgrytan en gång till.... och nu har vi så mycket sylt att det börjar tryta bland tomburkarna. Har dessutom skickat en beställning av tre -fyra kg Västeråsgurka med dotter och sambo, som skulle till Skänninge marknad. Har världens bästa recept, där man lägger in gurka med salt, socker och ättika. Blir jättegott, när gurkorna vattnar ur sig själva i stället för att man tillsätter vatten. Senapskorn, lök och dill ingår också i receptet. Få se om det finns någon gurka klar, det mesta är ganska sent i år.

Jodå, fast måstena finns där, både vad det gäller bär och gurka, så känns det ganska bra att ha matkällaren full med saft och sylt, som man vet är gjorda på lokala bär, och där den enda tillsatsen är socker. Och lite bensonat. Socker må vara onyttigt, men det behövs för att få fram smaken och det behövs för att bibehålla alla nyttigheter som finns i bären. Så här få man ta det onda med det goda, och konstatera att slutprodukten blev god.

Gillade glida googlandes - Grimsås, Gällstad, Gunnebo

För mindre än ett halvår sedan så hade jag varken hört benämningen Subaro eller ordet Android.

Igår gled jag kring i den förstnämnda och googlade i den andranämnda. Båda upplevelserna var till fullbelåtelse.

Gällstad var första anhalten på glidarfärden i den automatväxlade japanska bilen. Nu är det inte vi som hängett oss åt en av de dokumenterat högsta körkomforter som kan köpas, utan det är dottern - eller kanske ännu rättare sagt sambon hennes.

Men det var en fantastisk känsla att sitta i baksätet på den stora bekväma bilen och åka utan att känna en massa stötar från väg och växellåda. Rena flygkänslan.

Ungdomarna gjorde en runda på Lager 157, C-E gick till sportvaruaffären och jag till "tantaffären". Eller, ja, det är lite taskigt att kalla 2XL för tantaffär, för de har verkligen inga "tantkläder". Men det har trendiga kläder i alla storlekar. Hittade en grön blus ( med ränder i ) som jag inte kunde motstå. Må vara OK att köpa något nytt, trots att jag har kläder så jag reder mej flera år framöver.

Glidarfärden gick vidare över Ulricehamn och till Rångedala. J och M hade inte sett förvandlingen som skett med "mormors gamla hus". De var imponerade, för det har verkligen blivit supersnyggt och dessutom har ett synnerligen personligt hus byggts upp på delar av de gamla artonhundratals väggarna av bästa timmer. God fika, med svägerskans specialpaj bjöds det också.

Målet för färden var Gunnebo slott, utanför Mölndal, och den teaterföreställning som framfördes där. Vi har varit där vid tidigare tillfällen och konstaterat att de företällningarna. som ofta bygger på ett klassiskt teaterstycke/musikal håller riktigt hög kvalitét. I allafall sett ur våra ögon. I år framfördes "Vita hästen". Duktiga artister som Claes Malmberg, Stefan Ljungqvist och Ola Forssmed hade bärande roller. Samt ett stort antal lika duktiga, för mej okända, musikal/operettartister + dansare.

Själva historien var den samma som i orginalet, men handlingen hade förlagts till (delvis) nuvarade tid och en hel del aktuella händelser var inskrivna i manus. Samt att två av rollgestalterna var genuina göteborgare.

Jag njöt hela tiden av skådespelet och de välkända sångerna. Vad det är roligt att se en bra teaterföreställning! Tyckte att årets föreställning var ännu bättre än de tidigare och jag rekommenderar alla som bor inom ett par timmars bilkörningsavstånd från Mölndal att åka dit och bara njuta och känna hur glad man blir av se professionella skådespelare i aktion.

Vad som kändes riktigt härligt var att se hur glada alla skådespelarna blev, då de efter föreställningen fick stående ovationer. Det riktigt lyste om dem, de fick bevis för att de gjort ett gott jobb.

Slottsträdgården är också njutningsfull och i shoppen kan man hitta många roliga saker.

Regnet har slutat ute, solen lyser igen. Dags för lånehundspromenad och förhoppningsvis en stund i vinbärsbuskaget så småningom.