Bärbestyr

När man blir äldre, så försvinner allt fler måsten. Man måste inte göra vissa saker, och absolut inte på stört och man vågar se ut som man vill. Men ett "måste" finns inpräglat långt in i ryggmärgen, för det kommer jag inte riktigt i från. Det "måstet" heter "plocka bär".
Pratade med en jämngammal god vän förra veckan. Hon skulle ge sig ut och plocka bär. Jag berättade då om min måstekänsla vad det gäller bärplockeri, och hon sa då att hon kände på samma sätt.
-Ser jag att det finns en massa fina hallon, så kan jag ju inte se att de förfares. Jag känner att jag måste ta hand om dem.
Vissa år kan man andas ut... det finns knappt några bär, iallafall inte så många så att det är lönt att ge sig ut och plocka. I år är absolut inget sådant år.
Under de senaste veckorna, då bären mognat, så har det varit fulltecknade dagar eller regndagar.
I går så fanns ingen ursäkt. Vi började med svarta vinbärsbuskarna, C-E och jag. Nu är det ju en enkel uppvärmning, mycket bär och behaglig plockställning. Knotten var överkomliga, speciellt som jag sprutat på mig illaluktande knottogillarspray.
Plockade väl tio liter. Satte saft efter svärmors recept och kokade sylt efter eget huvud.
"Farmors" vinbärsrecept: Koka upp 1,5 l vatten per liter bär. Låt vattnet svalna. Skölj bären, häll över vattnet och tillsätt 15 g vinsyra per liter bär. Rör om och låt stå ett dygn.
Sila ifrån bären. Tillsätt 1 kg socker per liter avrunnen saft. Skumma och tillsätt natriumbensonat. Häll upp på flaskor. Låt stå okorkade i tre dygn.
Är det någon som vet varför man ska låta flaskorna stå utan kork? Jag har inte förstått, bara gjort. Saften har alltid blivit bra, och den står sig i flera år.

C-E skulle jobba under månadens tre första dagar, så jag fick ge mig ut på de mera påfrestande bärplockningsäventyren på egen hand. Tog cykeln och begav mig ut i närmsta blåbärsskogen, ett par km bort. Passerade ljungklädda torrmarker, där även lingonen så smått började rodna. Jag tycker att ljung är så enormt vackert, speciellt som det är så heltäckande att hela områden kläs i ljuslila. Har aldrig "vågat" plocka in ljung, där finns det också något djupt inpräntat i ryggmärgen. Finns ju ingen reson i att ljung inomhus skulle betyda otur, MEN med den fåniga "aktadejför"uppfostran som man fått, så skulle man säkerligen klanta till det om man visste att man hade tagit in en farlig bukett . För den självuppfyllande profetian, den tror jag på.

Kom fram till blåbärsrismarker och lite blötare underlag. Upptäckte snart att gummistövlarna läckte värre än såll. Skulle lika väl kunnat använt ett par gympaskor, jag hade inte blivit blötare för det. Men det kändes lite bra att nu måste jag åka till en tätort och köpa ett par nya stövlar ... och åker jag till en större sådan ( t.ex Borås) så finns det fler saker man kan titta på ... och kanske köpa. Kom också på varför jag egentligen inte tycker om att gå i skogen och plocka bär. Det handlar inte om plockningen, det handlar om insekterna runt omkring, och framförallt knott och mygg. Det känns fortfarande en svagt svidande känskla i ansiktet, efter alla små förhatliga knottattacker.

Man funderar bra när man går ensam i skogen. Idag gick tankarna till skolan. Barnen ser jag verkligen fram emot att möta, men jag känner mig lite orolig utifrån en arbetsmiljöaspekt. Till och med lite rädd vad intrigerande människor kan hitta på. Skulle behöva ha ett råd ... har redan fått, men det visade sig inte fungera.....men kan inte lägga fram problemet här. Kom på att jag skulle vilja ha en blogg som bara är öppen för några vettiga personer från olika platser i landet och med olika bakgrund. Där kunde man ta upp jobbiga saker, utan insyn, och ge varann råd och uppbackning. Vad tror ni om det? Jag tycker att det skulle vara ett utmärkt sätt att använda de sociala medierna.

Blåbär fanns det, fler och fler blev de och allt större blev de ju längre jag gick. De allra finaste hittade jag förstås när jag fyllt tre youhurtshinkar och bestämt mig för att cykla hem till syltgrytan. De var så stora som SÅ, och satt tätt, tätt.

Hade en tom liten spann kvar, och tänk, på vägen hem, så passerade jag ett hallonställe. Det tog inte så lång tid att fylla den spannen.

Det blev ingen drottningssylt idag, jag kokade de båda bärsorterna var för sig. Bestämde mig för att göra sylt av allt, jag har alldeles för dålig erfarenhet av frusna bär. De blir helt enkelt inte använda i detta huset. Sylt däremot är gott i fil och yoghurt och dessutom tar döttrarna gärna emot lite hemkokt sylt. Frusna bär kan man ju köpa, om man skulle vilja ha. Sylt, däremot, är det svårt att få tag på, som är lika god som den hemkokta och dessutom gjord av helt naturliga råvaror.

Ryggen hängde snällt med under plockningen .... men den protesterade vilt när jag kom hem. Kanske den tyckte att jag skulle plockat mer. Jag ska plocka några liter av vardera hallon och blåbär lite senare och göra lite drottningsylt.
När C-E kom hem från jobbet, så gick han ut till svarta vinbärsbuskarna igen. Så det blev att använda syltgrytan en gång till.... och nu har vi så mycket sylt att det börjar tryta bland tomburkarna. Har dessutom skickat en beställning av tre -fyra kg Västeråsgurka med dotter och sambo, som skulle till Skänninge marknad. Har världens bästa recept, där man lägger in gurka med salt, socker och ättika. Blir jättegott, när gurkorna vattnar ur sig själva i stället för att man tillsätter vatten. Senapskorn, lök och dill ingår också i receptet. Få se om det finns någon gurka klar, det mesta är ganska sent i år.

Jodå, fast måstena finns där, både vad det gäller bär och gurka, så känns det ganska bra att ha matkällaren full med saft och sylt, som man vet är gjorda på lokala bär, och där den enda tillsatsen är socker. Och lite bensonat. Socker må vara onyttigt, men det behövs för att få fram smaken och det behövs för att bibehålla alla nyttigheter som finns i bären. Så här få man ta det onda med det goda, och konstatera att slutprodukten blev god.