Kära bloggen.....

Kära bloggen, idag ska jag skriva ett inlägg bara till dej.
Faktum är att vi firade tioårsjubileum  i februari. Det blev aldrig uppmärksammat. Du ska veta att jag är urdålig på att uppmärksamma bemärkelsedagar. Tack och lov för Facebook, där får man hjälp att hålla reda på folks födelsedagar.  Ett GRATTIS kan man ju alltid kosta på sig!

Men som sagt, vårt gemensamma tioårsjubileum gick förbi oförmärkt.

Inte illa att jag och du hållit ihop i tio år. eller ja, att jag inte övergivit dej!

Det är så mycket annat som jag övergivit, som jag tröttnat på, bara under dessa tio år.

E-twinning, Grej of the day, Webbstjärnan.... OK, alla skolrelaterade, men ändå.

Skolan har jag inte tröttnat på, fast jag har åldern inne för att böra göra det.....

Vänner har  jag övergivit också.... kanske är det så att jag också blivit över även av dem. Det troliga är att det kommit mycket annat emellan.....

Men du finns kvar där på googleservern. Det är jag glad för.

Vårt tioårsjubileum gick oförmärkt förbi.  Det är allt så, att jag inte heller ägnar dej så mycket uppmärksamhet längre.
När vi ( ja, det var väl bara jag då) var nyförälskad i dej, så fick du uppmärksamhet varje dag.
Precis som det är när man är nykär, så försvinner vettet bort, och det gjorde det även i vår tidiga relation.
Efter tre - fyra månader med dej, så hade jag fått  skriftlig anmärkning i mitt jobb och ett bötesbelopp på 1650 kr. Obetänksamhet, absolut.
Det ena fallet var helt idiotiskt av mej att skriva, det andra fallet var helt idiotiskt att få repressalie för.

Skriftlig anmärkning, det fick jag för att jag skrivit sanningen och sedan låtit dej publicera den.
Sanningen existerar än idag, både i skolan och i verkliga livet; Det finns människor som stör och förstör, det finns personer som funkar bra en och en, men som blir rena "katastrofer" om de kommer i varandras närhet.
Jaja, med ett år kvar i skolan - på halvtid --- och med möjlighet att gå i pension direkt om man sprakar mig --- så är en skriftlig anmärkning inte mycket av värde för arbetsgivaren. Men då, för tio år sedan, då gjorde den mig lite ledsen och arg. Jag tyckte att den var orättfärdig. Den hade aldrig kommit till stånd, om inte någon/några velat mig illa och skickat inlägget ( anonymt, utskrivet) till dem som styrde i skolan, på denna tid.

Anledningen till hämnden på mig, det var fotot som jag stal från en tidning och publicerade via dej. Här borde du gett mig en varningssignal! Foton som jag inte tagit själv, ska jag inte använda. Samtidigt tror jag att fotograf och journalist på lokaltidningen också fick sina fiskar varma, det var ett mycket oprofessionellt reportage, där bilden borde varit anonym.
Man gör dumma saker, och vid detta tillfälle så gjorde jag det.
Synd bara att ursäkten inte godtogs, att människor som anser sig vara djupt kristna, inte kan förlåta utan i stället vill hämnas.
Jaja, det är länge sedan nu, men jag kommer ihåg hur det var.... och vet att det påverkat mitt mående under vissa tider.
Så du är inte riktigt schysst, du bloggen, du som jag anser vara en god vän, du borde hjälpa mig att vara mer försiktig med vad jag använder dej till!
 

Du gav mig vänner! Flera vänner. Sådana som jag inte tidigare kände, men som genom dina utsträckta tentakler kommenterade det jag skrivit. och som jag sedan stämde träff med och blev vän med på riktigt.
Inga var den bästa av dem! En annorlunda, men fantastisk människa, med samma yrke som jag.
Hon gav mig massor av goda idéer att använda i mitt jobb. Jag tror dock inte att jag gav henne lika mycket. Mina idéer och projekt har många gånger varit lite yviga.
Hon lärde mig geocaching och tog mig ut på flera äventyr.
Så blev hon sjuk och tynade bort. Jag tänker på henne nästan varje dag, mer än ett och ett halvt år efter hennes bortgång.

Vi var tre lärare som träffades ett tag. Nummer tre, hon gjorde som jag så många gånger gjort.... hon tröttnade, hade väl viktigare saker att göra än att umgås med oss andra. Men visst hade vi några roliga möten alla tre.... jag minns dem med glädje.

Så var det den tredje vännen, som jag träffade ett antal gånger. Vi trivdes bra ihop. I alla fall påstod hon det, och jag kände det samma.  Efter ett lite obetänksamt inlägg, så tog jag bort hennes kommentar.... och sedan var den vännen borta. Jättekonstigt.... funderar på hur det kan bli så, mer än ett år efter att det inträffade.... jag hade gärna behållit den vännen..... och inte kan man bli inte-vän på det sättet.,,,,, tycker inte du det är konstigt, du bloggen?

Det finns en annan sak du inte talat om för mig, bloggen. Fast det gått tio år. Jag har inte riktigt fattat det där med att besvara eventuella kommentarer, om man "ska" göra det eller inte. Jag har absolut varit dålig på det.Det har varit väldigt roligt att få kommentarer, de visar ju på att det man skriver ner blir läst, och det är väl det man vill..... Eller har man dej mest för att spara bild och text, som i ett gammaldags album? Men som sagt, jag har inte svarat på så många av alla kommentarer....

Du är iallafall väldigt rolig att ha, att gå tillbaka till och läsa om tankar och händelser under olika tider, under de senaste tio åren. Det händer lite då och då att jag kollar, vad skrev jag om vid denna tid för X antal år sedan.?Vilka bilder tog jag?
Och vet du, ganska ofta gillar jag mitt sätt att uttrycka mig på. Vissa bilder tycker jag är otroligt bra, vissa bilder borde inte blivit publicerade. Men de är kul att se tillbaka på ändå....

Det har funnits tider, då jag känner att du varit min bästa vän. den enda jag kunnat prata med.
Egentligen borde du stoppat mig i mina skriverier, då jag varit för förtrogen med dej.
Eller inte... vad är det för fel att skriva om känslor och sanningar... det är ju ett sätt att bearbeta dem.
Även om, som sagt, det hade varit bättre att kunna prata med någon.

Tänker att jag är lik min far i detta, att ha svårt att prata, på riktigt. Eller är det så att de som funnits runt omkring inte velat lyssna... eller att jag varit rädd för dem... eller att jag ville vara till lags... inte störa.... och så fick du ta skiten, bloggen! 

Jag känner mig väldigt tudelad i hur det blev rätt eller fel i våra gemensamma förehavanden, då jag skrev av mig och du publicerade.... Det har nog inte skadat någon annan än mig själv iallafall, och det är huvudsaken. Vi vill inte göra någon illa, varken du eller jag....

Så var det det där med att jag inte längre ägnar dig samma uppmärksamhet, som jag gjorde under våra första år tillsammans. Det är väl så med de flesta relationer, efter den första förälskelsen, så blir det vardag.
Jag är väldigt glad att vi fortfarande håller ihop. Många av mina tidigare bloggbekanta har helt skiljts från sin blogg, ja, det har varit total separation. Synd, tycker jag. Hellre umgås bara ibland, än inte alls.
Förr hade jag mer tid över. det är tydligt. Barnbarn och daglig motion tar en del tid idag. Tid som jag gärna ägnar åt dem, istället för åt dej. Förlåt, men det vore väl konstigt annars. De små är ju f.ö, det bästa som hänt mig.  Och du ska veta att du står ganska högt upp på "Det bästa listan " också...Tror att det ska bli lite mer tid över till dej, nu när jag ska jobba 50% nästa år..... och när jag året efter det ska bli riktig pensionär....

Lite sent omsider fick jag till ett inlägg bara för dej! Tack för tio år. Hoppas att vi får ytterligare ett decennium tillsammans. Och du, ska vi säga att det räcker med ett inlägg per vecka... men om jag får tid över, så får det gärna bli mer. Skriva gillar jag ju... och du är ju superb på att få det jag skriver publicerat.