Lite överraskande

 Jo, jag kände det så. Lite överraskande. Insåg i dag på morgonen, att jag inte besökt en enda blogg igår. Brukar göra ett svep varje dag. Oftast med mobilen. En del Blogger-bloggar kan jag sällan kommentera med mobilen. Men läsa kan jag ju. Igår blev det inte ens läst. 

Var fullt upp igår. Jobb, hela dagen. Brukar få lite paus, och sätta mig ner med jobbdatorn. Så icke igår. 

Väl hemma, så strålade solen fortfarande. Gällde att ge sig ut och njuta lite av den. 

Hade anmält mig till spinning-passet som började halv sex. Har inte varit med på spinning på ett år.  Nu hade jag lockat med mig en PRO-styrelsekompis. Känns lite bra att inte vara den enda gamlingen. Sen är det ju så att spinning är en bra ( men lite tråkig...den enda gruppträningen som erbjuds i samhället) träningsform. Passar alla, från ungdom till pensionär. Man bestämmer ju själv motstånd och hur ansträngande man vill ha det.

Maken hade gjort wok tills jag kom hem. Sedan satte jag mig framför TVn med den tröja som jag stickar till Karin. Hon såg sin systers tröja i julas, och ville ha en likadan. Fast i annan färg, denna är mörkgrå i grundfärgen. Kommer att bli riktigt snygg. 

Kollade på två avsnitt av "Lupin". Mästertjuven. Fransk serie på Netflix. Gillar Asanne Diops otroliga eskapader. 

"Quiz planet" kom jag ihåg. Brukar göra en runda på kvällen. Men bloggen, den glömde jag...

Blev överraskad på gårdagens promenad. Stötte på två hjärtan i snön, längs den lilla avtagsvägen till den lite större byvägen. Vem hade gjort dessa vackra figurer? Vi har inga barn boende i byn och de unga vuxna som bor här, ja, de kör bil förbi på byvägen. Dessutom jobbar de hela dagarna. Lade ut bilder på FB/Instagram och  fick ett svar. Antagligen "holländarna". Det medelålders  paret, som ofta är ute och går med sin hund. Kvinnan jobbar inte alls, mannen är gitarr/cello-lärare på kulturskolan. Det lät som en trolig förklaring. 

Ville ju inte vara sämre, så när jag tog vägen tillbaka, så bidrog även jag med ett hjärta. Dock väldigt långsmalt och inte allt så vackert som de första två.

Har inte gått den vägen på dagens lilla runda. Det har kommit ett par cm snö i natt, så jag gissar att hjärtana har fått andra konturer. Får kolla i morgon.

Denna dag inleddes med ett besök på gymmet, Känner att jag vill få till en "styrketräning" i veckan. Efter lite fika här hemma, så begav vi oss till Ulricehamn för att hämta ut mitt nya pass. Tyckte ju bilden var bedrövlig då jag såg den på skärmen, men när jag såg passbilden, så blev jag ganska överraskad över att en fotot såg nästan exakt likadant ut som på förra passet. Det är nog så att onödiga och för många kalorier gör att ansiktet inte förändras så mycket. Skinnet hålls rätt så spänt....  Synd att det inte gäller andra kroppsdelar också.

Passade på att besöka ICA Maxi. Inte för att storhandla, men för att komplettera lite. Såväl en bukett rosor som en bukett tulpaner fick komma med hem. Lunch på restaurang blev det förstås också. Brukar äta "ute" någon gång varje vecka. Idag åt vi en suveränt god fiskrätt, på populära "Emma och Andreas". Rekommenderas varmt för den som har vägarna förbi vackra Ulricehamn.

Kära bloggen.....

Kära bloggen, idag ska jag skriva ett inlägg bara till dej.
Faktum är att vi firade tioårsjubileum  i februari. Det blev aldrig uppmärksammat. Du ska veta att jag är urdålig på att uppmärksamma bemärkelsedagar. Tack och lov för Facebook, där får man hjälp att hålla reda på folks födelsedagar.  Ett GRATTIS kan man ju alltid kosta på sig!

Men som sagt, vårt gemensamma tioårsjubileum gick förbi oförmärkt.

Inte illa att jag och du hållit ihop i tio år. eller ja, att jag inte övergivit dej!

Det är så mycket annat som jag övergivit, som jag tröttnat på, bara under dessa tio år.

E-twinning, Grej of the day, Webbstjärnan.... OK, alla skolrelaterade, men ändå.

Skolan har jag inte tröttnat på, fast jag har åldern inne för att böra göra det.....

Vänner har  jag övergivit också.... kanske är det så att jag också blivit över även av dem. Det troliga är att det kommit mycket annat emellan.....

Men du finns kvar där på googleservern. Det är jag glad för.

Vårt tioårsjubileum gick oförmärkt förbi.  Det är allt så, att jag inte heller ägnar dej så mycket uppmärksamhet längre.
När vi ( ja, det var väl bara jag då) var nyförälskad i dej, så fick du uppmärksamhet varje dag.
Precis som det är när man är nykär, så försvinner vettet bort, och det gjorde det även i vår tidiga relation.
Efter tre - fyra månader med dej, så hade jag fått  skriftlig anmärkning i mitt jobb och ett bötesbelopp på 1650 kr. Obetänksamhet, absolut.
Det ena fallet var helt idiotiskt av mej att skriva, det andra fallet var helt idiotiskt att få repressalie för.

Skriftlig anmärkning, det fick jag för att jag skrivit sanningen och sedan låtit dej publicera den.
Sanningen existerar än idag, både i skolan och i verkliga livet; Det finns människor som stör och förstör, det finns personer som funkar bra en och en, men som blir rena "katastrofer" om de kommer i varandras närhet.
Jaja, med ett år kvar i skolan - på halvtid --- och med möjlighet att gå i pension direkt om man sprakar mig --- så är en skriftlig anmärkning inte mycket av värde för arbetsgivaren. Men då, för tio år sedan, då gjorde den mig lite ledsen och arg. Jag tyckte att den var orättfärdig. Den hade aldrig kommit till stånd, om inte någon/några velat mig illa och skickat inlägget ( anonymt, utskrivet) till dem som styrde i skolan, på denna tid.

Anledningen till hämnden på mig, det var fotot som jag stal från en tidning och publicerade via dej. Här borde du gett mig en varningssignal! Foton som jag inte tagit själv, ska jag inte använda. Samtidigt tror jag att fotograf och journalist på lokaltidningen också fick sina fiskar varma, det var ett mycket oprofessionellt reportage, där bilden borde varit anonym.
Man gör dumma saker, och vid detta tillfälle så gjorde jag det.
Synd bara att ursäkten inte godtogs, att människor som anser sig vara djupt kristna, inte kan förlåta utan i stället vill hämnas.
Jaja, det är länge sedan nu, men jag kommer ihåg hur det var.... och vet att det påverkat mitt mående under vissa tider.
Så du är inte riktigt schysst, du bloggen, du som jag anser vara en god vän, du borde hjälpa mig att vara mer försiktig med vad jag använder dej till!
 

Du gav mig vänner! Flera vänner. Sådana som jag inte tidigare kände, men som genom dina utsträckta tentakler kommenterade det jag skrivit. och som jag sedan stämde träff med och blev vän med på riktigt.
Inga var den bästa av dem! En annorlunda, men fantastisk människa, med samma yrke som jag.
Hon gav mig massor av goda idéer att använda i mitt jobb. Jag tror dock inte att jag gav henne lika mycket. Mina idéer och projekt har många gånger varit lite yviga.
Hon lärde mig geocaching och tog mig ut på flera äventyr.
Så blev hon sjuk och tynade bort. Jag tänker på henne nästan varje dag, mer än ett och ett halvt år efter hennes bortgång.

Vi var tre lärare som träffades ett tag. Nummer tre, hon gjorde som jag så många gånger gjort.... hon tröttnade, hade väl viktigare saker att göra än att umgås med oss andra. Men visst hade vi några roliga möten alla tre.... jag minns dem med glädje.

Så var det den tredje vännen, som jag träffade ett antal gånger. Vi trivdes bra ihop. I alla fall påstod hon det, och jag kände det samma.  Efter ett lite obetänksamt inlägg, så tog jag bort hennes kommentar.... och sedan var den vännen borta. Jättekonstigt.... funderar på hur det kan bli så, mer än ett år efter att det inträffade.... jag hade gärna behållit den vännen..... och inte kan man bli inte-vän på det sättet.,,,,, tycker inte du det är konstigt, du bloggen?

Det finns en annan sak du inte talat om för mig, bloggen. Fast det gått tio år. Jag har inte riktigt fattat det där med att besvara eventuella kommentarer, om man "ska" göra det eller inte. Jag har absolut varit dålig på det.Det har varit väldigt roligt att få kommentarer, de visar ju på att det man skriver ner blir läst, och det är väl det man vill..... Eller har man dej mest för att spara bild och text, som i ett gammaldags album? Men som sagt, jag har inte svarat på så många av alla kommentarer....

Du är iallafall väldigt rolig att ha, att gå tillbaka till och läsa om tankar och händelser under olika tider, under de senaste tio åren. Det händer lite då och då att jag kollar, vad skrev jag om vid denna tid för X antal år sedan.?Vilka bilder tog jag?
Och vet du, ganska ofta gillar jag mitt sätt att uttrycka mig på. Vissa bilder tycker jag är otroligt bra, vissa bilder borde inte blivit publicerade. Men de är kul att se tillbaka på ändå....

Det har funnits tider, då jag känner att du varit min bästa vän. den enda jag kunnat prata med.
Egentligen borde du stoppat mig i mina skriverier, då jag varit för förtrogen med dej.
Eller inte... vad är det för fel att skriva om känslor och sanningar... det är ju ett sätt att bearbeta dem.
Även om, som sagt, det hade varit bättre att kunna prata med någon.

Tänker att jag är lik min far i detta, att ha svårt att prata, på riktigt. Eller är det så att de som funnits runt omkring inte velat lyssna... eller att jag varit rädd för dem... eller att jag ville vara till lags... inte störa.... och så fick du ta skiten, bloggen! 

Jag känner mig väldigt tudelad i hur det blev rätt eller fel i våra gemensamma förehavanden, då jag skrev av mig och du publicerade.... Det har nog inte skadat någon annan än mig själv iallafall, och det är huvudsaken. Vi vill inte göra någon illa, varken du eller jag....

Så var det det där med att jag inte längre ägnar dig samma uppmärksamhet, som jag gjorde under våra första år tillsammans. Det är väl så med de flesta relationer, efter den första förälskelsen, så blir det vardag.
Jag är väldigt glad att vi fortfarande håller ihop. Många av mina tidigare bloggbekanta har helt skiljts från sin blogg, ja, det har varit total separation. Synd, tycker jag. Hellre umgås bara ibland, än inte alls.
Förr hade jag mer tid över. det är tydligt. Barnbarn och daglig motion tar en del tid idag. Tid som jag gärna ägnar åt dem, istället för åt dej. Förlåt, men det vore väl konstigt annars. De små är ju f.ö, det bästa som hänt mig.  Och du ska veta att du står ganska högt upp på "Det bästa listan " också...Tror att det ska bli lite mer tid över till dej, nu när jag ska jobba 50% nästa år..... och när jag året efter det ska bli riktig pensionär....

Lite sent omsider fick jag till ett inlägg bara för dej! Tack för tio år. Hoppas att vi får ytterligare ett decennium tillsammans. Och du, ska vi säga att det räcker med ett inlägg per vecka... men om jag får tid över, så får det gärna bli mer. Skriva gillar jag ju... och du är ju superb på att få det jag skriver publicerat.

Tidspress

Förvirrat, kunde också bli en bra rubrik.... för det kommer det att vara i veckans blogginlägg. Eller nedgång..... för det tycker jag det här med bloggande och bloggintresse är.  Lite tokigt, eftersom jag under förra veckans IKT-studiedag, berättade för intresserade kommunkollegor om hur bra det är att blogga i skolan.
För det är det ju. Man publicerar sig, visar vad man gör och bild och text finns kvar... så länge det mailkonto som bloggen är registrerad på, finns kvar. Här kan jag känna lite tidspress. Vad det gäller mina skolbloggar, vilka är kopplade till min jobb-mail, så finns det  inte så mycket tid kvar där.
Om livet vill mig väl, så tänker jag jobba i två år till. Om livet fortfarande vill mig väl, så vill jag gärna jobba som vikarie därefter. Då slipper man det tråkiga i skoljobbet.... det där med bedömningar och betyg och annat administrativt tråk-arbete.  Jobb-mailkontot lär man sannolikt bli av med... och därmed försvinner alla mina skolbloggar bort i den icke virtuella cyberrymden.

Instagram-konton för skolklasser, det är det som är inne nu. Slutna konton för barn och föräldrar.Ett Instagramkonto kan också komma bort, det har jag blivit varse om i helgen. Plötsligt kunde jag inte logga in på annalena53-kontot. Fick i stället ett konto annalena7510...kopplat till facebookkontot. När jag begärde nytt lösenord till mitt konto, så fick jag svaret att det var skickat till en adress, delvis dold bakom asterisker.... men med slutbokstäver .ru. Rumänien?
Nyss fick jag från en vän meddelande att mitt gamla konto, med bilder och allt finns under namnet manku1184. Stämmer! Kan någon förklara???? Jag helt förvirrad... förstår inget.
Fick riktigt kalla fötter, då jag skulle byta googlekonto, från jobbkonto, ( nummer 2), till mitt hotmailkonto, för att komma in på denna bloggen. Mitt lösenord var bytt för två dagar sedan. Man frågade samtidigt om det var jag som bytt detta. När jag svarade nej, fick jag ange mitt gamla lösenord, och blev insläppt.
Mitt nya Instagramkonto är redan kopplat till Facebook....Snacka om förvirring!

Förvirring rådde även igår, då vi skulle träffa denna lilla familj.
Vi skulle träffas hos min bror ( pappa, farfar, svärfar till de tre på bilden) och hans fru klockan tre.
Döm om vår förvåning, då det stod mat framdukat på bordet då vi kom. Jag tog det som självklart  att vi skulle få eftermiddagsfika vid den tiden, så vi hade redan ätit lunch....
Den lilla familjen dök inte upp förrän vi var i tidspress för att hinna till Jonas Gardells framträdande i Borås, och då vi/jag gärna ville prata med både vuxna och baby, så glömde vi kvar såväl extraskor som solglasögon, i ren förvirring.
Lilla Elvira har "Jonsson-ögon", definitivt. Också förvirrade, det efternamnet som mina föräldrar bar, och min farfar dessförinnan, finns inte kvar i vår del av släkten. Alla har bytt till "fina" efternamn.... och jag heter Larsson. Men det är kul att generna fortsätter sin vandring genom generationerna.

Jonas Gardell levererade, som alltid. Han är  en mästare på att växla från de mest hissnande skämt, till djupaste allvar och tillbaka igen.  Olika trådar som han lägger ut allt eftersom föreställningen fortlöper, tas upp igen och försvinner lika fort. Skrattsalvor utbryter oftast.
Skulle gärna vilja läsa de djupa delarna av manuset till föreställningen, för där fanns mycket tänkvärt. Åh, vad jag gillar den fule lille "riksbögens" föreställningar.

 Om vi skulle ta och närma oss inläggsrubriken? Tidspress.
Ja, det är ju något som de här små vårglädjespridarna borde känna.

Bara några meter bort står de här, med tussilagoögon sett, dödliga vidundren. I morgon är de små solarnas saga sannolikt all,  då blir de uppgrävda och nedgrävda igen tillsammans med rör för  snabbfiber.
Jag har funderat en del på det där med allena saliggörande "fiber". Utvecklingen går ju så snabbt, att när alla fått sitt fiber, dyrt nedgrävt med hjälp av privatpengar och skattepengar, så finns det något annat... ännu bättre... Vad händer då?
Och hur kan det hända att Telia (?) monterar ner sitt fungerande ( väl fungerande skulle jag vilja säga) kopparnät, innan alla har fått annan möjlighet till internetuppkoppling? Någon tidspress att ta bort befintligt fungerande, ska man väl inte behöva ha...

I en tråd på Facebook, diskuterades i början av helgen rättningen av nationella prov. Det handlade om det prov som våra sexor hade i svenska, för en och en halv månad sedan. Vi har rättat våra prov för länge sedan, men tydligen finns det sådana som fortfarande håller på med det.
Uppsatsdelen handlade om att skriva en berättelse som på något sätt hade med en inbillad planet, dömd till undergång, att göra. Jag tror att det var en tid på 70 minuter avsatt till detta. Man diskuterade om elever som inte hunnit skriva färdigt skulle ha F, eller ej.
Fundamentalister framhärdade, F, var vad som gällde. Andra, mera förnuftiga, flexibilitetsbenägna människor ansåg inte detta.
Jag, och flera med mig, gjorde så att vi töjde på tiden. Visst måste vi ha begränsningar i tid i skolan, och eleverna måste absolut ta tillvara den avsatta tiden i skolan.... men att skriva en "uppsats" med inledning, handling och avslutning utifrån ett ämne som eleven får veta i början av den avsatta tiden, det är en omöjlighet. Vi jobbar inte så i skolan. Skrivandet är en process, där man först måste fundera ut vad berättelsen ska handla om, få tid att beskriva personer och miljöer, få tid att utveckla handlingen, att göra ett bra avslut och sedan få möjlighet att läsa igenom, göra rättningar och ändringar. Klart att det tar tid! Två timmar skulle vara lagom, då skulle ALLA hinna!
Tidspress kommer våra barn att utsättas för tids nog. Tidspress som är så stark, att några kommer att hamna i den berömda väggen.... och kanske aldrig ta sig där ifrån.
I sexan, så ska alla få möjlighet att bli klara med något som de jobbar fokuserat på. Man kan inte bara bryta, för  att tiden är ute.  Tid finns det gott om... hela tiden.... det är ju bara fråga vad vi använder den till.
Orättvis bedömning, framhärdar fundamentalisten. Nej, säger jag. det blir orättvis bedömning, om vi inte låter den fokuserade eleven få göra klart och bli bedömd där efter. Att bli underkänd, för att  man gjorde sitt bästa, men inte hann komma till slut.... det kommer inte att hända med de elever som jag kommer att möta i min ganska ihoppressade återstående lärartid.

Lov och lågsäsong

Lov har det blivit, för några av oss som jobbar inom skolans värld. Eller inte riktigt, tisdag, onsdag och torsdag denna vecka är inarbetade dagar... möten, mattelyft ,,,,som man kan "kompa ut" när vi inte längre har några elever....eller något vi behöver göra.
Skolåret är färdigdokumenterat och skolan är färdigröjd..... sen kan man inte göra mycket mer.
Skolan kommer att vara med i tankarna under lovet, det vet jag, åtminstone vad det gäller en sådan skolnörd som jag.... så visst jobbar man en del hemifrån under sommarlovet också.....

Lågsäsong är det vad det gäller bloggandet.  Det är ganska så tyst med såväl blogginlägg som kommentarer. Folk har väl annat för sig.... speciellt som det ju har varit en fantastiskt fin försommar... om än lite för torr.
Saknar dessutom lite geist och har svårt att veta vad jag ska skriva om.  Ältar gärna det gamla vanliga ,,,, ofta negativa.... vore kul att komma med lite nya, fräscha positiva tankar.

Skolavslutningen var fin.  Prästen "skötte sig bra". Inte ett kyrkligt ord. Bara en betraktelse  om att man inte  direkt kan se om något är negativt eller positivt... det ger sig efter hand, tiden utvisar detta.

Alla barnen sjöng fint.... rektorn var glad och positiv.... jordgubbstårtan som kollegan bjöd på vid fikat efteråt, smakade jättebra.

Frökenpresenterna, i form av uteblomgrupp och välvalt halssmycke, var riktigt fina.

Här kan man kolla mer, om man vill.http://grimsas.blogspot.se/2016/06/tack-for-detta-lasar.html

Alltid är det samma knäppa diskussion kring var skolavslutningar ska äga rum,
Kyrkan eller inte.
Har man en stor aula i sin skola, en samlingssal där alla kan sitta, och där alla kan se och höra elevernas avslutningsprogram, så är det självklart att man ska vara där.
Avslutning på skolgården har jag varit med om en gång, för många år sedan. Var absolut ingen höjdare. Svårt att se, svårt att höra.
Hyra lokal? Näää, inte när det finns gratis lokaler, fina, rymliga lokaler i våra kyrkobyggnader.
Sen kan jag tycka att vi kunde få tillgång till lokalen, utan att prästen är med..... fast å andra sidan, prästen gör ingen skada..... och med tanke på att ingen kristen bekännelse sker, så är kyrkan en fin lokal i ett kristet, men religionsfritt, land.
Våra nyanlända muslimer kom med sina familjer. Gillar verkligen att se de schalklädda kvinnorna i kyrkan.
De som klagar över avslutning i kyrkan, det är ju absolut inte de som har en annan religion, utan det är knäppa svenskar, som fått för sig att deras barn inte ska tvingas till kyrkan. Hu, så dumt... tycker jag. Våra kyrkor hör till vårt svenska kulturarv!

En lärare, någonstans i Sverige, har blivit ( tidsbegränsat) avstängd från skolan för att han/hon uttalat sig negativt om en elev på personalrummet!
Inte klokt! Vi är väl inga maskiner heller! Någonstans måste man väl få släppa ut sina känslor. Personalrummet är väl verkligen platsen för detta. En fristad, där man ska kunna prata om såväl sekretessbelagda saker som  kunna spy galla över någon elev. En plats, där jag tycker att enbart personal som skrivit på sekretesshandlingar,  ska vistas. En plats som ska ha högt till tak, för dem som "har rätt" att vistas där.

Nu är det ju nästan alltid/alltid så att irritationer över elevers uppförande ganska snabbt går över.... man tycker om sina elever, men man gillar inte alltid deras beteende.
Naturligtvis måste man få uttrycka detta, som den person man är... och en del av oss är ganska bryska i vårt uttryckssätt när vi är "i affekt".
Vilken/vilka jäkligt dåliga kollegor som "skvallrar" till rektorn.

Fast just då kom jag på att jag ett par gånger varit med om att intrigmakande kollegor "skvallrat" för skolledare om vad jag skrivit på bloggen. Det var många år sedan det hände..... men vill man göra någon illa, så är det ju ett bra sätt att göra det på... speciellt som "skvallraren" blir anonym.

Sommarlovet börjar på fredag. Tills dess är jag kompledig.
Har inga större planer för sommaren.... men ser fram emot några geocachingturer med vänner, en dag tillsammans med riktigt gamla kollegor, förhoppningsvis lite fina dagar i Halmstad.... och någon övernattningsresa med lite geocachinginslag.
Helst lite mer bloggande också,,,, för det är roligt att kunna gå tillbaka och kolla i den offentliga bilddagboken.
Bilderna tog jag på skolavslutningsdagen då vi gjorde en genomresa i smörbollsland, mitt eget barndomsland.

Tveksam till tusende.....

Statistik är ganska kul. Gillar tabeller och diagram. Igår lärde jag mig f.ö. namnet på ett diagram som jag glömt av att det fanns,  venn-diagram.  Det var en typ av diagram som var vanligt förekommande på mängdlärans tid.  Det känns som tusen år sedan man jobbade med den typen av matte... men det är väl inte mer än ca 35. När jag kom ut som ny och ung lärare, för 38 år sedan, då var det mängdlära och "Hej, matematik" som var det dominerande läromedlet. Inte undra på att man känner sig gammal, leabruten 

( ibland) och grå när man tänker på hur länge man varit med i lärarjobbet... och hur många matteläromedel man jobbat med. Har många gånger konstaterat att läromedlen ställer mindre och mindre krav på eleverna. Förhoppningsvis är värsta dalen passerad nu, i och med att man fått redigera läromedeln utifrån Lgr 11. Men det är, trots det, långt kvar till de krav som 80-talet/90-talets läromedel ställde. Något som man kanske också borde ta in då man granskar resultatet av PISA-undersökningen.

Vem/Vad styr de allt lägre kraven som dominerande läromedel numera ställer på sin "brukare"?

 Många bloggare har en besöksräknare som widget på sin sida. Så ock jag. Det tog ett tag innan jag kom på möjligheten, men den har varit med länge.  Nu stämmer inte den statistik som visas där, om man jämför med den statistik som jag har tillgång till från inläggssidan. Där står det att min sida haft mer 20000 fler besökare än vad widgeten säger. Inget viktigt alls, även om det fanns en gång då jag tyckte att det var kul att passera vissa tusental. Numera tycker jag det är roligare att kolla hur många besökare/läsare varje inlägg haft, det är sådant som finns i inläggsside-statistiken. Det är tydligt att det ökar läsandet om jag länkar till FB... konstigt vore det annars.
Men det var inte den statistiken jag skulle beröra här, och som den som läser detta märker... jag går vägar runt för att komma fram till vad det gäller.

Man firar ju det mesta idag.... fira är väl bra, speciellt som man själv bestämmer vad som ska firas/uppmärksammas. Då jag kollade på statistiksidan från min horisont, så har jag uppmärksammat att jag kommit allt närmare och närmare inlägg nr 1000.

Idag är jag där. Har tvekat flera dagar vad jag skulle skriva om, för jag ville skriva om något intressant, men nu när jag väl sitter här, så inser jag att det blir mest dravel.Lika bra det egentligen, jag skriver säkert om något som är av större intresse någon annan gång...

En liten tillbakablick kan var på sin plats: Idén om att blogga, den hade jag nog haft ett tag, jag är ju en skriv-gillande person, men stor journalistdröm, en gång i tiden.Sökte till journalisthögskola direkt efter gymnasiet. Då var det lämplighetstest, varav en del var intelligenstest- jättekonstigt-  uppdelat på två urval. Jag kom till urval nummer två.... och det var inte det som var intelligenstestet, för det var först- det var skrivandet jag inte kom igenom på. För egen del tycker jag att det borde vara tvärt om. Eller också har den ev. intelligens som fanns för 40 år sedan för länge sedan försvunnit .. :)

E-twinningvärlden, som jag tog stor del av under tre-fyra år, tog mig till en kurs i Nederländerna.Detta var i februari 2009. En av deltagarna där, var Marie Andersson. Hon berättade att hon hade en blogg, som jag bara måste läsa. När jag sa att jag också var bloggsugen, så försäkrade hon att det bara var att sätta igång. Det var bara vinster med att blogga, enligt Marie, man fick nya vänner  och man fick nya idéer och infallsvinkar till lärarjobbet.

Så jag åkte hem och läste hennes blogg "Öpedagogen" ... och hade inte en aning om att jag träffat en person som redan rörde sig i pedagogikgururnas innersta krets, och som skulle få visst inflytande över pedagogiskt innehåll på sociala medier.

Skrev mitt första inlägg på  sportlovet, veckan efter besöket i Nederländerna. Ett mycket kort inlägg... fast det borde jag kanske fortsatt med, att skriva kort alltså, .... det tenderar oftast att bli lite långt när jag skriver.

Skickade ut meddelanden via mail till vänner ( och visade det sig, ovänner) att jag startat en blogg, om någon ville följa den.  Varför jag valde namnet femfemman? Två orsaker; Jag var 55 år gammal. Jag har aldrig levt med så hög självkänsla, jag gör i spontanitetens namn och mot bättre vetande klantiga saker... som om jag vore en femfemma.

Nu borde jag ju vetat bättre än att välja en sådan bloggtitel. Jag tror ju också på den självuppfyllande profetian. Drygt två månader efter bloggstarten så hade femfemman/knäppskallen fått betala ( tror jag) 1650 kr i "böter", samt blivit kallad till skolchefen för uppläxning och skriftlig varning.

Anledningen till böterna var att  jag kopierat en bild som fanns i UT och använt den i bloggen. Verkligen helt knäppt av mig, men allt är inte svart och vitt, och det fanns skäl, även om de inte skulle hålla inför lagen. Jag fick reducerat pris på brottet för att jag bad om ursäkt offentligt. Något svar på ursäkten fick jag f.ö inte....Tror också att journalist och fotograf på tidningen fick komma till ansvarig utgivares rum för att få veta att ibland är det inte lämpligt att skriva namn på dem som visas i tidningen.

Funderar ännu på vad som hänt om jag länkat... för det är ju inte förbjudet!

Att jag hade ovänner ( och jag vet vilka, men skulle aldrig kunna komma åt dem, då man håller "varann om ryggen") fick jag erfara, då något ( fegt och anonymt) skickat skolchefen en kopia av den ursprungliga skrivning jag hade i min blogg, där jag helt sanningsenligt tog upp hur några elevers beteende påverkade vår skolvardag. Inga namn nämnda, och jag ändrade inlägget ganska mycket, på inrådan av min dåvarande rektor. Men det var för sent, och bara detta att jag låtit det stå något negativt om skolans elever, några dagar på en blogg som få (?) men fel(!) personer läste, ledde till en bra stunds gråtande hos skolchef och lagkunnig tjänsteman från kommunen. 

Nu har nästan fem är gått sedan den "turbulenta" rookietiden i detta sociala medium. Vet att jag legat på gränsen för vad man bör skriva ibland. Blev ytterligare en gång inkallad till en att få en näsknäpp, denna gång av dåvarande rektor,  tre år sedan var det nog. Jag hade uttryckt min besvikelse över att skolledning och kollegor inte ville diskutera ev. deltagande i ett Nordplus-projekt. Så fick man inte skriva tycktes det. Jag tycker fortfarande att jag inte gjorde fel den gången... men ändrade i bloggtexten, det gjorde jag. 

De två tidigare nämnda femfemme-fason-inläggen är bortplockade ... så egentligen har jag ju passerat de 1000 med två.

Nåja, allt detta är historia...och jag tror mig tycka att bloggen under de senare åren tagit upp mer privata händelser ... och mycket geocaching. Fast skolan, den återkommer ganska ofta, förstås. Men man passar sig, så att ingen får ömma tår, för då kan jag få en snyting tillbaka

Hur blev det med vännerna då, de som Marie "utlovade"? Och hur blev det med de pedagogiska idéerna?

Genom att söka på lärare i mogen ålder på blogspots söktjänst ( vet inte om den finns kvar) så hade jag ganska snabbt blivit bekant med Inga och Bodil. Den 1 juli, bloggpremiäråret, två och en halv månad efter det att jag gråtit hos skolchefen, så träffades vi för att fika tillsammans i Herrestad. Det blev många träffar under åren, även om det numera är mest Inga och jag som håller kontakt. Vi ska träffas i morgon, när jag ska serva katter och häst i Hjälshammar. 

Inga - och hennse geocachande vän Katrin - ser jag som mycket goda vänner, vilka jag har bloggandet att tacka för.

Mia är en  annan ( geocachande) vän som jag bara träffat en gång, denna sommar blev det inte tillfälle, men vi träffas ofta via bloggarna våra. Ytterligare några bloggvänner, som jag numera har mest kontakt med via FB, har bloggandet gett mig.

De pedagogiska idéerna har varit många och intressanta. Numera använder jag mest FB-grupperna som idéspruta och som den plats, där jag kan ta del av pedagogiska diskussioner, artiklar, aktuell forskning.

Marie Andersson levererar fortfarande en del, även om hon och jag delar ett annat intresse som tar upp mycket av hennes tid, att sticka raggsockar.

Geocachingen är en produkt av bloggandet. Via Inga fick jag idén, och då hade även Marie tagit upp fenomenet geocaching på sin blogg och även varit med i Rapport med ett inslag om geocaching i skolan.

Den 8 februari 2009 skrev jag ett föredömligt kort och snärtigt inlägg. Det var starten på bloggäventyret, som gett så mycket, så mycket mer än det jag tagit upp här. Nästan 5 år tog det att komma upp till 1000 inlägg. Vad det gäller geocaching, så tog det ungefär halva tiden att komma till samma antal. 

Tveksam till tusende... ja, detta är inget jag länkar. Men nu är jubileumsblogginlägget skrivet. Tror att bloggandet följer med mig så länge jag lever ( orkar) .... fast kanske det tar 10 år att skriva nya 1000  inlägg. 

Talgoxetapp

Våra småfågelskådande katter har det lite dåligt med underhållningen. Talgoxarna har i det närmaste upphört att existera, gulsparvar, blåmesar, pilfinkar, titor likaså. När vintern gjorde sitt hastiga intåg i november och C-E öppnade frörestaurangen, så hade vi tjugotalet talgoxar och restaurangen behövde fyllas på både morgon och kväll. Idag ser man bara några stycken fåglar åt gången, och maten räcker flera dagar.
Lite olustigt känns det. Vad har hänt med alla våra småfåglar? Har de bytt matställe eller är det så att de inte överlevde den hårda decemberkylan? Eller är det en kombination? Saknar de små flygande färggranna varelserna gör vi allafall, både jag och katterna.
Skönt att snön sjunkit ihop någon decimeter, tack vare tövädret. Halkan är förstås ingen höjdare, men är det bara grusat på vägarna så funkar det ju bra. I natt kommer det sannolikt några nya snöcentimeter, och det lär väl också förbättra väglaget.
Kul att börja skolan igen efter lovet, ja, det tycktes även eleverna tycka.
De här första två dagarna, så har jag bara njutit av att ha ett av de roligaste jobb som finns.
Samtidigt som jag vet att det periodvis kan vara ett väldigt påfrestande yrke. Beroende på elever, klass, ålder - och framförallt på den egna inställningen och stresståligheten.
Idag var det slöjddag och byte från träslöjd till textilslöjd.
Textilläraren berömde den nya gruppen för koncentration och arbetsvillighet.
- Det är klart att vi är bra, hade en av eleverna sagt. DET ÄR JU VI SOM ÄR TOPPENKLASSEN!
Tänk, jag tror på den självuppfyllande profetian.
Toppenklassen har en egen blogg. Det är kö för att vara bloggare- och fotograf- till de varje vecka återkommande inläggen. Föräldragruppen ville ha en sluten blogg, och det är ju väldigt bra att den möjligheten finns. För klassbloggen är ju egentligen till för föräldrar och barn ... och den är kul att se tillsammans se tillbaka på.... man ser ju både vilken utveckling som skett och hur mycket kul man har haft.

Bloggande berikar eller Da´n i Danhult

- Man får nya vänner när man bloggar. Riktiga vänner!
Så sa Marie, mera känd som Öpedagogen, när hon med stolthet berättade om sin blogg, under den mest fantastiska kompetensutveckling jag någonsin bevistat, e-twinningseminariet i Amsterdam.

Några dagar efter att jag kommit hem, så började jag mitt eget bloggäventyr. Ni som varit med från början, vet att det hade sina hyss från början, och min första erfarenhet blev att någonstans ute i anonymitetet så fanns det någon som tyckte så illa om mej, att den på alla sätt ville ge mig näsbrännor....

Det var en berikande erfarenhet det också, jag lärde mig mycket även på den negativa erfarenheten.

Det allra mest berikande med bloggandet är ju de nya vänner som, precis som Marie förutspådde, verkligen blivit riktiga vänner. I går träffades vi för andra gången, hemma hos "Bobo" i hennes fantasiskt vackra hem. Inga och jag blev serverade en utsökt lunch, och fick dessutom tillfälle att träffa maken och två av döttrarna. Oj, vad kul att träffa alla dessa härliga och positiva människor.

Eftersom vi är tre pedagoger som träffas, så kan vi berika varann med våra kunskaper, erfarenheter och idéer från skolan värld. Ett resultat av gårdagens träff är att jag strax ska gå in på Adlibris och beställa boken "Hungerspelen" som ska vara otroligt bra och kan användas i skolan från duktiga sexor och uppåt.... Jag ska läsa den först, förstås ...Kontakten med Inga ligger till grund för att vår skola nu jobbar med "Grön flagg"....

Och så pratar vi om allt annat förstås, samtalsämnena tar aldrig slut....

Bodil visade oss sina smultronställen -och jag blev riktigt avundsam på hennes vackra sjöutsikt.

Highland Cattle kalvarna var charmiga, och Ferdinand lät mig komma riktigt nära....

Kvarnen, med anor från 1700tal, och restaurerad till funktionsdugligt skick, var av det imponerande slaget.

Och så de vackra bokarna som stod och glödde lite här och var i höstlandskapet.

Jag får tacka Marie som startade alltihop, bloggande är synnerligen berikande.

Och tack Bodil och Inga för en superkuldag! Vi ses när det blir lov igen..... Till sommarn får gubbarna våra också komma med.....

Att bloggande berikar ser jag också på den elev som startat en egen blogg, som sin IUP. Oj, vad såväl uttryckssätt som stavning utvecklats när han vet att mottagare/läsare finns!

Och visst blir man själv en bättre - och framförallt snabbare- skrivare, när man tränar nästan varje dag. Dessutom får man ett nytt förhållningssätt till såväl upplevelser som till de bilder man ser genom kameran. Kan jag utveckla detta till något jag kan skriva om? Faktum är att man kan det med det mesta - och den kreativiteten gör att hjärnan går på betydligt högre varv än den tidigare gjort.... Jag hoppas att hög hjärnaktivitet håller demensen borta...

Lite samhällsdebatt slutligen. Hörde på morgon nyheterna att 120 personer skulle få gå från Södra Älvsborgs Sjukhus. Detta för att BUDGET skulle gå ihop. I samband med detta skulle ett antal personer erbjudas avtalspension, från 61 års ålder. Det kostar förstås det också, MEN det är inte samma BUDGET. Man undrar ju hur många av de som styr och ställer som är allvarligt sjuka i sitt tänkande, som har drabbats av oförnuft, tunnelseende , inflexibilitet, girighet .... ja, allt som gör att man inte kan tänka klart.....Det är synnerligen allvarligt!

Samma ska gäller ju skola, där ska det skäras ner ännu mer 2010. Jag känner ju redan att jag gör ett betydligt sämre jobb detta år än vad jag gjort tidigare. Beroende på att jag har 25 elever i två klasser under stor del av tid. Jag är sällan helt nöjd med det jobb jag gör, då jag har den stora klassen, jag hinner inte med alla och vi är för stor, och för heterogen grupp, för att alla ska kännas sig helt delaktiga hela tiden.....

Så jag undrar bara varför det är så farligt att höja skatten - 50 öre till landstinget och 50 öre- 1 kr till kommunen..... Det drabbar inte skattebetalaren speciellt hårt, men skulle ge en betydligt bättre möjlighet för oss alla anställda inom kommun och landsting att göra ett bra jobb utan att själva slita ner oss helt. Mest av allt skulle det gynna barn, äldre och sjuka....

Finns det någon politiker där ute, som kan förklara varför det är FULT att höja skatterna? Jag vill ju så gärna förstå!

Självuppfyllande självkänslesaknadssyndrom

Femfemma: Idiot. Ursprungligen efter 1864 års strafflag, där 5 kap. 5 § kungör att sådana inte får straffas. Lagen avskaffades 1965, uttrycket har levt kvar lite längre än så.

Hittade detta på den FANTASTISKA bloggen Faktoider igår. Nog visste jag att en femfemma var en dumbom, men jag hade ingen aning om att man som femfemma, i lag var klassad som idiot, och inte kunde dömas.

Bild från torget i Borås

Läste 20 p Psykologi på den "gamla goda tiden", då man kunde jobba fullt och dessutom läsa på halvfart.... Eller också berodde det på att jag var 50-och ORKADE, på den tiden.

I allafall, så talades det en hel del om den "självuppfyllande profetian" och att det är en del av verkligheten. Ett tydligt exempel är väl då min bloggeridentitet.... en mix mellan min klantighet, obetänksamhet och ålder. Och dåliga självkänsla-.....där då uttrycket femfemma, verkligen har uppfyllts under de två månader som jag bloggat.

Ett antal okloka idiottilltag har jag varit ansvarig för under dessa två månader, ja, egentligen under de tre första veckorna:

Har skrivit personbeskrivningar från min skoltillvaro, så att jag blivit kallad till högre instans och fått gult kort, har utvidgat en konflikt med den person som jag mest av allt åter skulle vilja bli vän med och har stulit en bild från en fotograf och fått betala en månads stallhyra i bötesbelopp. Snacka om att idiot-tilltag!

Under mina två bloggmånader har jag ändå utvecklats en hel del. Jag vet nu vad som gäller, och kommer inte att göra dessa misstag igen. Jag har utvecklat skrivandet och skrividéerna - idag hittar jag massor av bra blogginslag varje dag. Bra för den gamla hjärnan, alltså!

Jag vet att jag är läst - även om jag önskar att fler ville KOMMENTERA! Jag har fått vänner via bloggen, andra bloggare - som kommenterar - och vars bloggar jag läser.

Faktiskt har jag en högre självkänsla nu än för två månader sedan - jag vet att jag inte är en riktig femfemma - och precis som James Keene - jag kommer inte heller i framtiden att be om ursäkt för att jag finns - även om jag måste passa mig för fler gula kort!