539

 

Konrad räknade stegen. Tror att han räknade rätt. Han är en baddare på allt som gäller räknande. Och har ett exceptionellt bra minne.

Jag hade lite ångest inför dagens utmaning. Jättestigen på Isaberg. Johanna aviserade, nu var det dags att ta sig an den långa, närmare 150 höjdmeter,  långa trappan.

Vilket jobb, att anlägga denna långa trappa i besvärlig terräng.

Jag har gått Jättestigen ett par gånger tidigare. Långt före trappans tid. Det var en utmaning även då. Det var så brant, så att man stundtals fick dra sig uppåt med hjälp av ett kraftigt rep.

Det var just här, i klyftan i berget, som repet fanns.

Jätten väntade på sin avsats, efter ungefär halva trappan.  Det var ganska många möjligheter till vila längs vägen. Många bänkar fanns det vid sidan av trappan.

Trodde att man skulle gå på stig, efter det att man träffat jätten.

Killarna gick med lätta steg. Förstås. Så ibland fick man vänta på mormor.

Och trappan den fortsatte!  Dock med betydligt mindre lutning än tidigare.  Men visst var det en trött mormor som kunde vila någon minut innan leden gick över i stig.

Snart var vi uppe på bergets topp.

Toppstugan var inte öppen. Annars hade det väl blivit ett antal trappor ytterligare.

Utsikten från toppen är inte fy skam. Längst bort syns Nexanstornet. Grimsås.

Även pojkarna unnade sig lite vila.

Mängder av mountainbike-cyklister var i farten. Det finns mängder av leder från toppen. Några ser helt livsfarliga ut.

Nedvägen var enkel i början. Den gick på den asfalterade vägen som går upp till toppen.

Killarna tyckte att uppdraget var utfört i och med trappan upp. De ville ta nedre slalombacken ner till stugbyn och restaurangen. Mamman kände sig nödgat att gå med.

Mormor är envis ibland. Skulle jag nu gå Jättestigen, klassificerad som svår, så skulle jag allt gå hela leden på 3 km. Det var  800 m kvar när vi skildes åt ovanför  nedre slalombacken.

"Svår" stod det på den gulvita markeringen, som visade fortsättningen på leden. Jag hade ju stavar, så vad kunde gå fel?

Jag var glad att killarna inte var med. En bit av leden gick längs ett stup. Jag höll mej hårt i stavarna. En annan del var väldigt brant. Jag zickzackade neråt.

Ner kom jag. Morfar hade anlänt till "Base camp". Han bjöd oss alla på god lunch på Höganloft.

Jag behövde definitivt ett bad. Johanna och killarna valde att åka hemåt och bada i sin egen sjö. Morfar var inte ett dugg badintresserad.  

Det finns badplats vid Isaberg. Där är alltid så mycket folk. Så jag åkte till favoritbadplatsen vid Gussjön i stället.

Det blev några härliga simturer  i svalkande vatten. Med utsikt över toppen, dit jag nyss tagit mej upp, genom 539 trappsteg.