På tåget

 

Killarna i Ulås, de är vana tågresenärer. På smalsmårig järnväg, Ohsabanan. De har åkt  "tomtetåget" i december varje år, sedan de var riktigt små. De har åkt "glasståget" på försommaren under flera år.

Ohsabanan kör sitt tåg från Ohs till Bor eller Gimarp, flera gånger dagligen, under sommaren. Jag undrade om någon av killarna kunde ta med sig  mormor på en åktur. Karl-Petter ställde gärna upp.

Vi valde den korta resan. Tur och retur Gimarp. En resa  på sammanlagt knappa timman. Det räckte! Fy attan vad det hoppade och skumpade. Det var inte utan att jag blev lite illamående.

Medpassagerarna bestod av barnfamiljer av olika nationaliteter. Mitt emot oss satt en holländsk familj. Hann både prata tyska och engelska innan tåget satte sig i ljudlig rörelse. Tänkte att barnet, Mads 4 år, skulle förstå vad jag sa om jag pratade på tyska. Holländska är ju inte olikt det tyska språket. Nu fattade inte Mads någonting av mitt försök att prata med honom. Trevliga föräldrar översatte...

Jodå, riktiga biljetter fick vi. Och konduktören kom och klippte dem. Nästan lite nostalgiskt.  För även om jag inte är så gammal att jag åkt ånglok, så har jag varit med när konduktören handgripligen "klippt" biljetten.

I Gimarp bytte loket till andra sidan tågsetet. Vi skulle ju samma väg tillbaka. 

Gott att få sträcka på benen och andas frisk luft. Jag tror nämligen att illamåendet till största delen kom sej av diesellukten, som kom från loket, då vi körde söderut.

- Där är ju morfar! Och Konrad! sa Karl-Petter, då han såg perrongen i Ohs. Morfar ville gärna, om inte åka, så se det omtalade tåget.

 

En trevlig resa, trots hopp, skump och dieselodör. Bästa guiden, dessutom.

Fika blev det förstås i Jernvägcafeet i Ohs. Tyvärr fanns där alldeles för många getingar, för att det skulle bli ett riktigt trivsamt fikande. Vi stack iväg till ett ledigt bord i skuggan. Getingarna stack inte oss, och stack faktiskt inte efter oss heller.

En härlig sommardag var det. Sensommarkänsla. Klar luft. Växlande molnighet.