Söndagstänkt

 

Reagerade på att tulpanerna mist sin krispighet och på att kronbladen torkat en smula över natten. Tänkte att blommorna idag, rent symboliskt, visade en sjuttiotvå-årig tant. Granskade lite mer noggrant och funderade på om det kanske var en mänsklig 50-60-åring, som de fem dagar gamla tulpanerna, skulle kunna symbolisera. De var ju faktiskt fortfarande vid god vigör, vackra, men lite på nedgång.

Jag har skrivit många gånger om det jobbiga med att bli äldre. Samt om alternativet... Men det är ju så att man förlorar krispigheten, spänstig, allt mer. Jag tycker att det är det jobbigaste med åldrandet.  Det hjälper inte hur man tränar...eller att man tränar... spänsten är borta. Under de senaste åren har den helt försvunnit... Precis som krispigheten i tulpanbladen ...

Så här långt har det kroppsliga förfallet dock inte nått. Jag fasar för den dagen, det blir så. Jag tänker på döden varje dag. Speciellt på hur mycket det blir för döttrarna att röja upp efter mej. Eller hur dåligt städat det kommer att bli om C-E blir ensam kvar...

Men tanken på att höra till de "äldre äldre", den har inte slagit mej så ofta. Kanske för att jag inte räknar med att bli så gammal...

Sjöng med i Grimsås-kören före jul, och var då på ett par äldreboenden och framträdde. När man ser dem som bor på de boendena, så blir man inte speciellt inspirerad av att bli riktigt gammal. Sen finns det äldre äldre som är riktigt pigga. Tror dock att de hör till undantagen.

Visst kan man få lite ångest för det som komma skall. Det enda rättvisa, det gäller alla.

Man får göra så gott man kan och som de unga bokarna visar. När hösten övergår till vinter, så får man klamra sig fast så länge stammen/kroppen tillåter.

Det är absolut inte alltid som jag går tillbaka till de bloggkommentarer som jag skriver, och kollar efter eventuellt svar. Men idag gick jag tillbaka till EvaL8as blogg. Vet ju att hon hör till dem som alltid svarar på kommentarer.

Det handlade om vikten att ha foton på sig själv och på nära och kära, från olika skeenden i livet. Jag hör ju till dem som inte vill vara med på bild, för jag har alltid ansett/ansett mig vara för tjock och för "ful". Eva-Lotta hade haft samma känsla.

Vi var också överens om att  vi faktiskt såg rätt bra ut på de få foton som finns från förr.

Varför ska kvinnor/tjejer alltid anse/känna att man inte duger utseendemässigt?

Än värre måste det vara för den som är ung tjej idag. Så många krav från alla sociala medier  och från de förb-e influerarna. Media i stort är inte ett dugg bättre.Har sett trailern för "Mammor" i SvT. Det är väl för tusan inga typiska mammor. Det är ju "dockor" som visar hur den perfekta kvinnan "ska" se ut. Fy tusan!

Har många gånger reagerat på att alla tjejer, från barnsben, fram till (åtminstone) fyrtioårsåldern, ser likadana ut. Långt hår, gärna uppsatt i svans till vardags. Bakåtkammat.. Svärtade ögonbryn. Konstlat bruna i ansiktet.  Och så den hemska plutande munnen , då det tas foton.

Förr i tiden så hade vi olika hårlängder. Idag tolkas en kortklippt tjej  ofta som lesbisk.

Vore kul om någon vågade sticka ut. Mer än att färga det långa håret rosa, blått eller grönt.

Lite fåniga söndagstankar....

Nu ska jag återgå till det "verkliga" igen, och läsa Illustrerad Vetenskap.