Stjärnorna på slottet

 

"Stjärnorna på slottet" missar jag inte. Man kan ju tyckas lite knäpp, som gillar att lyssna på en massa bedrövligheter, från kända folks liv. Men jag gör det. Jag tycker att det är intressant att höra om alla människors bakgrund och uppväxt. Sanningsenliga skildringar. Inga förskönanden. Vilket det nog ofta blir. Eller också pratar man inte alls om det jobbiga. Så dumt. Jag tror att om man  kan prata om sina och andras erfarenheter, så förstår man sig själv bättre.

Igår var det Johan Hedenborgs "dag". Så ärligt han berättade om sin barndom och den som han blev, som vuxen. Hans uppväxt gjorde honom till en ganska odräglig människa

Jag spetsade öronen extra noga, för att jag kände igen så mycket. En krävande mor, en hotande mor, en far som var argsint och kylig. 

Nu hade Johsn det säkert snäppet värre än jag.  Han blev fysiskt misshandlad av sin far. Som ett led i uppfostran. Jag fick bara örfilar, någon enstaka gång dask på bar rumpa. Men örfilar gör också ont. Ännu mer ont gjorde det att det fanns ett "ris" hängades på torklinan ovanför spisen. Ett ris som skulle användas om jag inte lydde. Det var också skrämmande att mamma ofta hotade att skicka mig till uppfostringsanstalt. Eller att bergatrollen skulle komma och ta mig. Kommer inte ihåg att jag var ett besvärligt barn, endabarn som jag var, fram till åtta års ålder. Jag var iaf inte till belåtenhet för min mor.

Det var jämt och ständigt bråk hemma. Pappa skällde. Mamma grät. Jag hade ont i magen. Som tur var hade jag mormor och morfar på andra våningen. Det blev min tillflykt. Pappa vågade sig inte på att sätta upp sig mot dem.

Varför blev det då? Min mamma var endabarn. Hennes syster hade dött då mamma var två. Systern var sex. 

Mamma ville gå i realskola. Det fick hon inte för morfar. 

Morfar godkände inte riktigt min far. Statarsonen. Han satte stopp för mammas och pappas gemensamma boende, då när de äntligen kunde gifta sig. Han överlät  gården på pappa och mamma. Min pappa hade ett jobb som plåtslagare. Nu fann han sig plötsligt som bonde. Jag tror aldrig han ville bli det.

Två bittra människor tog ut sin bitterhet på varann och på sitt barn. Min åtta år yngre bror fick mindre krav på sej. Pappa ville ha en son. Han var 43 när hans önskan uppfylldes.

Kraven var stora på mej. Speciellt från min mor. Precis som Johan Hedborg berättade. Jag skulle vara bäst i skolan. Bli "något". "Något" som hon aldrig blev. Hon ställde krav hela sitt liv. Jag ställde nästan alltid upp.

Hur har detta påverkat mej? Det var något som föll på plats, där jag satt i tv-fåtöljen i går, och då jag låg vaken mitt i natten och funderade 

Hela mitt liv har jag velat vara "bäst". Fast jag inte ofta klarat det. 

Trots att jag är född sent på året, så var jag ganska "bra" i skolan, redan från första klass.  Det fanns en tjej till i vår lilla klass som var duktig att stava. Vi hade rättstavning och fick rätta varandras böcker. När jag fick rätta hennes bok så satte jag till några extra bokstäver, och skrev en stor bock. Jag måste ju vara bäst..

Insåg dock att jag inte kunde vara bäst i teckning och idrott. Det insåg nog min mor också. När jag gick på högstadie och gymnasium så var det hon som tyckte att jag kunde skolka från idrottsdagarna. Vilket jag gärma gjorde.

När jag var fyrtio och nittiotalets babyboom inträffade, kände jag mig oduglig för att jag bara hade två barn. Maken var inte road av fler. Jag gick in i världens depression, fyrtioårskris. Jag var inte tillräckligt bra i mina egna, i andras ( inbillade jag mej) på ögon. Däremot kände jag då inga krav från min mor ...det var iaf inget vi pratade om. 

Kom i natt på varför jag inte gillar snö. Jo, snö kräver av "duktiga" mej att jag ska ut och åka skidor. Jag har helt  enkelt för ont i den sneda ryggen för att klara det. Dessutom är balansen dålig. Men när jämnåriga vänner talar om att de åkt skidor, så känner jag mej värdelös. Det är mycket enklare om snön håller sig borta. Det blir mycket mindre krav på den som alltid vill vara BÄST. Trots att ingen kravfylld förälder finns kvar... så finns känslan kvar inne i mej 

Någon som känner igen sej?

Är det ok att vara så här personlig på bloggen? Är det bara något som är förbehåller "stjärnor på slott'? 

Jag vet inte.

 Skulle gärna vilja veta hur människor EGENTLIGEN haft det under sin uppväxt. Och hur det påverkat dem. Jag skulle vilja prata med vänner och bekanta, förklara varför jag ibland är  odräglig. Och veta varför de är som det är...

Naturligtvis fanns det kärlek i mitt hem också. Bara det att det kommer jag inte ihåg på samma sätt som det hårda, det krävande.

Kanske "Stjärnorna på slottet" är ett program som är olämpligt för mej. Som sätter fart på "smådemoner", som  annars håller sig undan.

Måste bara visa ytterligare en bild från dagens promenad.

Undrade vad det var för mönster i snön. Såg sedan att det var solen som reflktetades. Har aldrig sett något liknande. Häftigt!