Molnfritt

Molnfritt, har det varit i flera dagar. Helt ljuvligt att se sol och blå himmel efter en lång och grå vinter.
Världen, den är  allt annat än molnfri, det är väl bara att konstatera.

Men nog finns det en viss fascination i att ett elakt litet virus kan lamslå hela vår jord.

Kanske är jag lika blåögd som himmelens färg, men faktum är; jag känner mig ganska så trygg här ute i våra skogar.
Det stora hotet, det är  alla obetänksamma, ansvarslösa personer som drar till storstad eller fjäll - ja, till platser där många människor befinner sig nära varann och där någon eller några delar med sig av de otäcka små osynliga sakerna som man bär med sig. Små otäcka celldelningsmaskiner som de ansvarslösa i sin tur överför till dem - oss- som försöker skydda sig.

När man är gammal och varit med under många år, så vet man att orosmoln hopar sig med ojämna mellanrum. Det kan vara orosmoln som hotar många, det kan vara tunga moln som skymmer den personliga dagern.
Tunga moln, oroliga tider, de finns, de kommer och de går.

Jag kommer inte ihåg asiaten, en jag har hört talas om den. Hongkonginfluensan, däremot, den minns jag. En miljon människor uppskattas ha dött under det år som Honkonginfluensan spred sig över världen.
Coronaviruset har spridit sig snabbare, antagligen delvis beroende på att vi rör oss mer mellan länder och kontinenter än vad vi gjorde för femtio år sedan.

Krigshot var ofta närvarande under min barndom och ungdom. Jag har ett minne av att min mamma grät, till synes utan anledning. Det var i oktober 1962. Jag minns att jag frågade varför hon var ledsen. - I morgon ska det bli världskrig, blev svaret. Inte lätt för ett barn, som alltid levt i trygghet, att förstå vad hon menade.
Nu löste sig Cubakrisen utan  att USA och Sovjet kom i krig med varann. Kennedy och Chrustjev valde att inte utlösa dödliga kärnvapen.

I början av 80-talet, då jag själv var mamma till två riktigt små barn, stod världen återigen på randen till ett krig, stormakterna emellan. Jag kan fortfarande känna den ångest som jag upplevde, då jag lyssnade på de dagliga nyheterna.  I Stockholm skulle det anordnas en konferens, där ett antal mäktiga länder skulle delta.
 Jag skrev ett brev till den konferensen och bad dem som skramlade med vapen att besinna sig. Samtidigt skickade jag texten till flera stora dagstidningar. Jag vet att mina ord publicerades på DNs insändarsida och att jag fick många tröstande ord tillbaka.
Om mitt brev lästes av någon som var med på Stockholmskonferensen, det vet jag inte.... men visst har jag tänkt.... jag har varit med och stoppat ett världskrig...

Dagens hot, viruset från Kina, det kan jag inte vara med och stoppa.  Förhoppningsvis kommer duktiga forskare att framställa ett vaccin. Det tror jag absolut, bara det att det kan ta tid.
Tills dess kan vi bara hoppas på att slippa de otäcka kroppsinkräktarna, skydda oss så gott vi kan, men ändå försöka leva så nära normalt som vi kan.

Den molnfria himlen, den kan vi alla njuta av. Och trots alla osynliga orosmoln, så kan vi försöka se det positiva i tillvaron, så länge vi har någon liten strimma av ljus kvar.

Faktum är, jag är ganska så övertygad om att alla som kommer ur Coronakrisen med livet i behåll, kommer att se en förändrad värld och se världen med förändrade ögon.  Det mesta som dessa ögon får se, det är positiva förändringar... och förhoppningsvis en molnfri himmel, iallafall för ett tag.

Smaksak

Vilken härlig dag det var igår! Först långpromenad i detta gudomliga väder, sedan kaffe på altanen, där solen snabbt smälte bort snön och sedan en promenad till.
Idag är det som vanligt igen, mulet och lite regn.
Söndagens långpromenad är också gjord, det är gott att röra sig i alla väder.

Klart man funderar på coronan när man är ute på ensamma promenader.  Blir så irriterad då jag hör om folk som ger sig ut på resor mitt i pandemin. Blir arg då jag hör om folk som sitter på offentliga fortskaffningsmedel och hostar och nyser rakt ut.
Jag väljer att tro, att om alla tar sitt ansvar och rör sig ute i samhället så lite som möjligt under ett par tre veckor, så kommer vi snart att ha ett fungerande samhälle igen.  Men det  finns en del som inte tar sitt ansvar....tyvärr.

Sen blir jag  trött på media som rapporterar: Nu har vi fått vårt första, vårt andra dödsfall i coronaviruset. En man  i sjuttioårsåldern som redan var sjuk och en kvinna på 85 som hade flera underliggande sjukdomar.!
Det säger ju ingenting om virusets farlighet, dessa båda hade med stor sannolikhet avlidit även av en "vanlig" influensa. Jag vill veta hur många tidigare friska människor under 80 år som avlidit, det är så man kan avgöra  om det här viruset är  extra farligt eller inte.
Jag skulle också vilja veta mer om hur det står till i varje kommun.  Vilka kommuner som är mest drabbade... Det kanske inte finns någon som är smittad i vår lilla kommun. Om jag visste att det  vore så, så kunde jag vara  mindre orolig då jag handlar i mataffären.

Egentligen hade jag ju inte tänkt skriva något om virus idag.
 Jag hade tänkt skriva om musik.... och  kanske lite om böcker och konst.
Rubriken är ju satt till smaksak.

Förra lördagen var det  melodifestivalsfinal. I fullsatta Friends arena. ( Heltokigt att dra ihop så mycket folk, anser jag)
På sociala medier och irl, så finns det många som ondgör sig  över musiken som framförs i melodifestivalssammanhang.
-Allt är så dåligt.
-Nej, det skulle jag aldrig lyssna/titta på! 
-Det är ju så dåligt, så det går inte att se på.
-Så många dåliga låtar på en gång!

Varvid jag ställer frågan: - Vad är dålig musik?  Vem har rätt att avgöra vad som är dålig musik eller ej?
Jag anser att det där med musik, det är en smaksak. En sak som är upp till var och en att tycka vad man vill om, utan att någon annan behöver raljera över det.
Sen tycker jag att musiksmaken ändras över tid, att man under perioder av sitt liv gillar olika slags musik. Jag har nog kunnat gilla vissa låtar inom alla genrer, det ät mer låten än en viss genre som slår an. Det enda som jag har svårt för, det är rap. Speciellt som jag inte kan urskilja orden som snabbt rabblas fram.

Visst fanns det flera fina låtar i årets melodifestival. Tycker jag. Robin Bengtssons enkla melodi har  fastnat ordentligt i medvetandet. Jag  fastnar lätt för det enkla.
Samtidigt som "Bohemian Rhapsody" är en av mina absoluta favoritlåtar. Och den är allt annat än enkel.
Nej, det är nog bara så att vissa toner slår an mer än andra.
Vad det gäller melodifestivalsfinallåtar, så kunde jag hitta något som jag tycker var tilltalande i  alla utom rap-låten.

Men som sagt, det är en smaksak. Någon kanske tycker att allt var dåligt.
Att följa strömmen, för att vara lite cool besserwisser, det är i sig lite tragiskt. Att inte våga tycka själv, det är riktigt illa.

Vad är god litteratur? För mig är det en bok som jag fastnar i, en som jag fortsätter att läsa.
Högtravande böcker orkar jag inte med.
Jag vill ha en bok, där jag lätt kan få bilder av miljö och kanske även av person. Böcker där jag kanske kan identifiera mig med någon, känna att jag är del av de händelser som beskrivs.
Science fiction ligger för långt från min identifikations-sfär.  Skräckböcker likaså.
Och som sagt, högtravande böcker, de kommer jag inte igenom.

Val av litteratur, det är en smaksak det också. Ingen ska komma och  knäppa en på näsan för att man läser "fel" böcker. Om man läser eller lyssnar, det är ju också en smaksak. Jag som person har svårt att koncentrera mig på att lyssna. Vill se orden, vill kunna skumläsa vissa delar, till och med hoppa över....

Har varit på Tate galleri ett par gånger. Och förfasat mig över Miro´s  tavlor.
Kan inte fatta att stora dukar som bara innehåller några fyrkanter och prickar kan ha något som helst värde.
Men som med all form av kultur, även konst är en smaksak.
Lars Tunbjörk ( från Borås) var en erkänd fotograf. Han tog vardagsbilder. Jag har aldrig sett storheten i hans foton..."alla kan väl ta sådana bilder.. ? "

Antagligen inte.
Bilder som slår an på mg, det är ganska nakna bilder. Mycket rymd, och få saker i blickfånget

FAST ... jag gillar faktiskt bilden ovan, tagen på dagens promenad.

Vad som är bra och dåligt, det är en smaksak. Ingen ska bestämma det, inte ens gamla stofiler i en akademi.

Tänker tillbaka på en studiedag på nittiotalet ( nu kom jag ihåg en studiedag till ) då vi fick välja från ett stort "smörgåsbord"  vad vi ville förkovra oss i / bli förlästa kring. Jag valde att gå på föreläsning av en känd akademinledamot.  Han berättade om akademins arbete och sedan blev det frågestund.  En naturlig fråga blev: - Varför har aldrig Astrid Lindgren fått nobelpriset i litteratur?
Jag kommer inte ihåg svaret exakt, men det gick iallafall ut på  tt en barnboksförfattare aldrig skulle kunna på priset. En barnboksförfattare kunde aldrig använda det språk som akademin krävde.
Skitsnack!
Överförmyndigande!
Fisförnämlighet!

Nu kan vi strunta i fisförnämligheter och läsa de böcker vi vill, titta på bilder vi tycker om och lyssna på den musik som slår an de rätta tonerna.

Vilket vi absolut behöver i den annorlunda tid som just nu råder.  Har befunnit mig i två olika världar, med hjälp av två olika slags böcker , de två senaste dagarna. Får bli en ny bok och en ny värld  i eftermiddag,
På radion spelas Queens "Radio Gaga".  Favoritmusik!

Slipprigt

Det känns slipprigt! Osäkert! Ogripbart! Vart är vi på väg?

Det är min känsla för den nya tid som vi gått in i.

Det nya coronavirusets tid.

Hallå, hallå, vad är det som händer? Ska jag ropa hjälp. eller ska jag inte bry mig?

Vem ska jag tro på,tro på?

Koronaviruset  lär vara extra farligt för mig som fyllt 65.
Eller är det bara för dem som redan är sjuka som det är farligt?
Är det farligt för alla?
Eller är det inte värre än en vanlig, inte alltför jobbig influensa?

I media så har man kunnat höra svaret ja på alla ovanstående frågor. Så vem ska man tro på?

Varför är paniken så stor överallt? Är det för det stora okända? Är det ett sätt att kontrollera oss?
Försvinner paniken och nedstängda länder, då man fått fram ett vaccin - för det är väl det vi saknar?

Jag känner mig som ett stort gapande frågetecken inför det som händer!

Visst blir man påverkad av  det som händer. Och det är väl det som är meningen. Känner mig understundom som den gamla postlådan, hängande på sniskan. Riktigt nedhängd! Finns det  någon tid efter Corona?

Det är klart det gör. Det är bara det att ingen vet när den nya tiden, post corona-tiden kommer. Är det om ett par veckor, är det månader dit, är det år?
Och vad kommer att hända under tiden?

Jag känner mig, iallafall än så länge, ganska skyddad här ute på landet.
Det ryktas om att det finns något enstaka fall av viruset i kommunen, men jag tror inte riktigt på det. Det är för många rykten som sprids.
Jag känner mig trygg i vår lilla skola. Aldrig har väl restriktionerna mot att gå till skolan när man är förkyld, varit hårdare. Fast jag är ju förkyld, har varit förkyld i hela kroppen, men nu är det på bättringsvägen.  Men jag har jobbat under min tredagarsvecka....jag hade redan förkylningsjobbat då restriktionerna kom.

Tänk, det kanske var coronan... den tycks ju ha så många skepnader.  Nej, d et var säkert bara en enkel förkylning/ svag influensa.... Förstås!
Problemet är ... vad är vad?'

Man får välja, att försöka se det ljusa eller det mörka.
Även om jag känner en viss oro, så försöker jag välja det ljusa.

Jag väljer att tro på ett snabbt stopp på det okända, slippriga, ogreppbara. 
Jag väljer att tro att det är nyttigt för världen att få sig en tankeställare, att ta en paus från den ständiga jakten på tillväxt och vinst.
Jag väljer att tro att det i slutändan kommer något gott av att länder ställs i frys-läge.

Det får bli en hemmahelg.
Det får bli ett par långpromenader.
Det får bli en bra bok i bästa fåtöljen.
Låter ganska gott, faktiskt!